Det skarpa skallet ljöd, och Nadie kastade sig fram mot pinnen som låg på marken. Trots att hennes blick låg intensivt riktad mot pinnen kunde hon se Arno göra detsamma.
   Nadie och Arno hade tillbringat eftermiddagen med att träna reaktionsövningar. Först hade de gjort Ett, Två, Tre, Stopp, men ganska snart hade de insett att två var alldeles för få för att få till något flyt. De hade övergett övningen, och fortsatt med Hav och Land. Här hade de lyckats få med Theano som domare, så att han kunde ropa ut sidorna. Vännerna hade tävlat mot varandra en längre stund, tills det hade blivit uppenbart att Theano alltid sneglade mot den sidan han tänkte välja. Efter att Nadie hoppat innan Theano öppnat munnen, fick de gå vidare. Kvick-käft hade verkat som en passade övning. Återigen med Theano som domare ställde de upp sig mot varandra, med en lagom tjock pinne emellan sig.
   Nu hade Theano skällt, och en knapp sekund senare slöt sig Nadies käkar runt pinnen. Hon kände ett ryck, en bekräftelse på att Arno också hade pinnen.
   "Lika", bedömde den äldre. Nadie släppte pinnen och backade. På så korta avstånd kunde hon inte använda sin kraft för att ta sig fram snabbare, vilket kände obekant. Theano rättade till pinnen, och såg på de båda.
   "Redo?" Den bruna nickade.

Arno backade tillbaks till sin plats.
     ”Redo?”
Han fyllde lungorna med ett djupt andetag. Nattens träning hade gått ganska bra, om än han och Nadie kanske inte fått ut riktigt så mycket av den som vad som kunde önskas. Men det hade varit roligt, emellanåt nästan mer lek än allvar, vilket var en skön variation från den vanliga träningen. Även om övningarna med flocken ofta var roliga, tyckte Arno, så fanns där alltid en underliggande känsla av allvar. Om någon hade frågat honom så kunde han nog nämna precis när det allvaret infunnit sig i flocken. Den natten.
     ”Arno?”
Arno ruskade snabbt på huvudet för att återfå fokus. ”Ja!” brummade han och kastade en hastig blick upp mot Nadie, innan han fokuserade helt på pinnen igen. Ett utmanande leende fick det att rycka i hans mustascher.
     Theano gav skall, och Arnos spända muskler sköt ifrån. Med siktet helt på pinnen hann han inte reagera i tid innan krocken redan hänt. Han hade inte sett Nadie sikta på samma punkt. Deras hjässor slog emot varandra, och Arno fann sig själv stappla bakåt. Ett överraskat ”Aj!” slapp ur honom, trots att han blivit mer chockad än vad det gjort ont. Han blinkade förvirrat för ett ögonblick, innan han såg upp på Nadie och ett bubblande skratt brast genom hans leende.

När de krockade slapp ett överraskat andetag ur Nadie, och stöten fick henne att ta ett steg bakåt. Förvånat mötte hon Arnos blick, men kunde inte hålla sig fram att stämma in i skrattet. 
   "Om Dimitrij hade varit här hade hon säkert sagt att vi kunnat undvika krocken om vi bara reagerat snabbare", log Nadie och skakade på huvudet. "Ska vi övergå till rörlighetövningar eller liknande? Vi är nog inte på topp efter det här." Nadie visste med sig att de antagligen inte använt hela sin potential under övningarna. De kunde fortsätta lite till, även om det inte behövde vara samma område.

Arnos skratt övergick i ett tillbakahållet fnitter när han försökte kväva det.
     ”Säkert”, fnittrade han när Nadie kommenterade om Dimitrij. Han kunde nästan höra Gäddans stämma i huvudet. Bla bla något om att inte tappa uppfattningen om omgivningen eller förlora fokus eller något sådant.
     ”Kanske”, svarade han sedan. Theano gav ifrån sig en ljudlig gäspning vid sidan om dem.
     ”I så fall behöver ni inte mig mer.” Den äldre hanen sträckte på sig och muttrade något om att återgå till annat. Han såg på de båda ungvargarna innan han vände om med ett roat huff. ”Säg till om ni behöver mer hjälp.”
     Arno såg efter Theano när denne halvt hoppade, halvt klättrade över en låg klippkant för att sedan trava tillbaks till några av de andra ur flocken. Han skulle gissningsvis återgå till sin egen träning. Arno imponerades ofta av hur dedikerad Theano var. Han hade som yngre haft svårt att relatera till den äldre hanens dedikation, men efter det som hänt kände han en djupare förståelse för cestrons målmedvetenhet. Han blinkade och såg tillbaks på Nadie. För ett ögonblick bara såg han på henne, innan svansen började vifta och avslöjade att han fått en idé. Med ett illmarigt leende sneglade han ner mot pinnen och tillbaks upp på vännen.
     Snabbt kastade sig Arno efter pinnen på marken. Han högg snabbt tag i den, rätade på sig, och skuttade utom räckhåll med ett lekfullt morrande.

Nadie nickade när Theano lämnade, ett kort tack för hans hjälp. Blicken fastnade vid hans ryggtavla och när han försvunnit dröjde hon sig kvar där ett litet tag. I sitt periferiseende kunde hon se Arno vända blicken mot henne. Hon ruskade på huvudet och fokuserade på honom. Det var lagom i tid för att hinna se hur han kastade sig mot henne. Förvånat spratt hon undan men insåg genast att han siktat efter pinnen. Arno morrade lekfullt åt henne, vilket fick henne att le. Hon sjönk ner i en lekställning, men kastade sig sedan mot vännen. Det tog henne inte mer än någon sekund att nå fram, men hon hade hamnat lite fel. Nadie backade ett halvt steg för att få plats att lägga tassarna på Arnos rygg och gjorde en ansats att brotta ner honom på marken. Där kanske hon skulle kunna nappa åt sig pinnen.

Nadie slängde sig emot honom, och Arno hade inte en chans att hoppa undan. Hon var för snabb. När hon lade tassarna över hans rygg så valde han därför istället att göra vad han kunde. Han rullade ner på sidan, med Nadie över sig. Han sköt in tassarna under vännen i ett försök att använda rörelsen för att knuffa henne av sig så att han kunde ställa sig upp igen. Rörelsen blev inte riktigt så smidig som han hade föreställt sig. Mustascherna fladdrade runt hans nos när han försökte hålla tillbaka ett fnysande skratt. Pinnen klapprade mellan hans tänder.

Nadie nafsade efter pinnen när de trillade omkull. Den låg säkert i Arnos käkar, och hon nådde den inte. Istället kände hon hur han försökte trycka av henne. Hon lyckades inte hålla sig kvar, utan gled ner bredvid honom. Efter ett halvhjärtat försök att få tag i pinnen igen rullade hon över på magen och höjde huvudet för att kunna se på vännen. Ett flin började dra i mungiporna.
   "Visste du att", började hon, "jag har varit dig och Niy på spåren i flera månader? Oberon sa till mig att man kunde få valpar av att röra vid varandra för länge, så jag frågade om ni var kära och påstod att hon var dräktig." Ett skratt slapp ur henne, och hon nappade åt sig pinnen.
   "Och titta hur saker och ting blivit!" fortsatte hon, något otydligt för pinnen i munnen.

Arno kunde inte hålla tillbaks skrattet längre. Nadie norpade snabbt pinnen från mellan hans tänder så snart som tillfället gavs. Han rullade över på sidan och knuffade Nadie ifrån sig med tassarna.
     ”Grattis! Du är så fantastiskt smart! Klyftigare får man leta efter! Är du stolt?” svarade Arno. Skrattet kunde inte helt dämpa sarkasmen som fyllde orden. Han flinade brett åt vännen.