Det hade gått långsamt, stundvis så långsamt så att Sarabi hade behövt se bort för att inte gråta av skam, men de hade tagit sig till grannskogen. Det var inte det att Sarabi blivit gråtmild på äldre dagar, eller dag kanske hon hade, men synen av denna skog hade också fått det att knyta sig i halsen. Nu hade de vandrat igenom den ett tag och hon kände sig lugnare. Skogen runtom dom grönskade likt bara en skog gödd på uråldriga träds aska kunde. Det var vemodigt för den lilla kargkorsningen att gå genom skogen. En gång i tiden hade hon själv kunnat vara orsaken till en ödeläggelse likt denna, det var faktiskt ett under att gräsbranden på Qu's revir inte lett till något som detta, men numera var det utom hennes förmåga.
Kanske var det inte mycket att sörja över, att inte kunna starta skogsbränder, men för Sarabi fick det representera något annat. Att inte längre vara en kraft att räkna med i det här landet, att inte längre kunna använda sitt element. På många plan hade de gått vidare men det betydde inte att en liten uns av bitterhet inte gnagde sig fast hos honan.
Att slåss emot Fiero hade fått konsekvenser hon aldrig skulle kunnat föreställa sig. Fysiska skador hade hon alltid räknat med att hon kunde få, ärr hade hon gott om under pälsen, men att tappa sina magiska förmågor. Hon skakade på huvudet då hon tänkte på det. Såklart hade hon inte tappat dem. Först trodde hon bara att det var för att hon var sliten, nu hade det gått tre år och det var pinsamt uppenbart att sättet hon lärt sig kontrollera sin kraft på inte fungerade längre.
Ascar hade tränat henne som valp, då modern inte ville veta av dem, och kanske var det just för att det var Ascars teknik som det var så svårt att förkasta. Andningen. Det var nyckeln. Men det var en nyckel hon inte längre hade. Det var dags att börja träna, och även om skogen också triggade tårar så väckte den motivation inom henne.
"Tänk på tiden då vi kunde orsakat sånt här."
Sa hon med ett flin. Visste väl att systern var mer för gemenskap än för ond bråd död nu för tiden. Sarabi var för deras gemenskap, den hon, Tani o Aru hade, att orsaka smärta och lidande var bara en bonus utöver det. Hennes problem var istället att hon inte var kapabel till det.
Så just nu fick det duga med att prata om gamla tider.

[Vitani o Ronia]

Vitani antog en genast min av spelad förvirring. "Huh, du menar att vi brukade orsaka vackert spirande skogar?". Ögonen smalnade av och hon skakade sakta på huvudet. "Hmmm ... Erkänner såklart att tiden i öknen rörde till det lite i huvudet mitt ... Men några minnen av botaniska talanger har jag då inte. Ojojoj, nu blir det som rörigt igen! "

Riktigt dåliga skämt hade blivit hennes första taktik för att lätta stämningen, ett sätt att förhindra att systern gick ned sig i negativa tankespiraler. Ett försök att göra sorgen lättare att bära, ge avstånd till tunga ämnen. Hon släppte det fåniga skådespeleriet med ett vagt leende och fäste blicken i sin systers ögon. En gnutta allvarligare för att visa att hon förstod. Att hon tänkt samma sak. Att hon fanns där, skulle fortsätta finnas bredvid sin syster, genom allt som tiden gjort mot dom. Deras historia var delad. 

En förståelse utan varken ord eller telepati passerade mellan de två systrarna. 

"Det har ni inte."

Vitani ryckte till, såg mot Aruheitou som slutit upp bredvid dom. Hans öron var vagt bakåtstrukna, och en liten rynka av förvirring hade dykt upp i pannan. 

Aruheitou var förtvivlad.


"Du har glaskrafter, Vitani. Du använde dom bara för någon dag sedan. Du har eld, Sarabi. Inte något med skogar. Ingen av er." Aruheitous öron ryckte till, nervöst. "Jag vill att ni minns det. Ni måste minnas det." 

Vitani kände sig genast som en idiot. Så mycket som Aru kämpat att de skulle hitta tillbaka till sig själva - det var inget att skämta om, egentligen. Särskilt i närheten av Aru, där klarspråk var det enda språket. Om flockbrodern hade varit vilken annan varg som helst skulle motsvarigheten vara att hyperventilera i skräck.


 "Åh, Aru, jag skojade. Ingen fara! Jag lovar, vi minns! Jag bara ... åh ..".

Vitani såg mot sin syster, bad om hjälp och ursäkt på samma gång.

Om än den omtalade branden hade varit länge sedan nu, så var det fortfarande tydligt vart gränsen för sönderfrätt och friskt låg på ett ungefär. Efter flockens markanta utfyllnad efter det att Trinity, det före detta Trinity, anslutit sig så hade revirsgränsen tillåtits utökas flera gånger om då det fanns fler vargar ett se efter den. Vid det här laget sträckte den sig nästan hela vägen till den gränsen, om än det var i utkanterna som var lite av gråzonen mellan "vårt" och "allas".
  Ronia behövde inte vandra mer än några korta mil innan växtligheten ovan tunnades ut och skeletten av det som förr varit mäktiga trädstammar började ta plats hos de som fortfarande växte. Överallt kämpade grönskan för att återfå sitt grepp om verkligheten, spridda ungträd stack upp ur marken här och där, och buskar spirade åter. Småfåglar kvittrade och sprätte i jorden. Gräset var tjockt under tassarna. Så småningom skulle skogen återhämta sig och kanske åter kallas Lövskogen igen. Ännu en gång hänfördes Ronia av kraften elden besatt. Hur den kunde sluka allt i sin väg. Hur den kunde fortplantas av egen maskin, som om den bar en egen själ och vilja. Ibland trodde hon nästan det.
  Röster mellan de brända stammar som fortfarande stod stadigt på marken fick Ronia att ryckas upp ur sina egna tankebanor. Öronen spelade uppmärksamt på huvudet och de gröna ögonen skärptes för att lokalisera främlingarna. 
  "Jag lovar, vi minns!", tyckte hon sig höra. Ah. Två? Hon vädrade i luften. Tre? Kanske även fyra? Ronia bet sig lätt i tungan, ryckte tankfullt med svansen i resterna av Kargblodets kattbeteende. Några ögonblick senare bestämde hon sig för att (under dold beredskap) närma sig individerna. Visade de aggressiva tendenser fick hon helt enkelt hålla sig på avstånd. 
  Några minuter senare syntes gruppen på tre vargar. Ronia blev stående väl synlig en bit bort med huvudet höjd och framtassarna placerade tätt intill varandra. 
  "Hälsad, främmande."

Sarabi var inte känd som den som tänkte efter men även hon sneglade lite oroat mot Aru, trotts sina egna skratt, då systern gjorde sig rolig över hennes ord. Hon förstod hans skrämda reaktion, men hans ord gjorde också ont. Du har eld, Sarabi. Hennes gröna ögonen sökte himlen för ett tag och hon blinkade, vände sig sedan mot sin bror.
"Det är ingen fara, den här skogen har brunnit det är därför den blommar så fint.."
Sade hon och titta menande på ett mörkt skelett av vad som en gång varit en stor björk, dolt i all grönska.
"Du ser?.. Eld."
Leendet som låg på hennes läppar var snällt och lugnande och hon sökte sin systers blick för att försöka säga att det var okej, alla gjorde vi misstag. Precis då hörde hon en röst bakom sig och snodde runt. Ögonen blev hastigt orangea men ingenting hände, en bit ifrån dem tittade en mörk hona med ett hårsvall likt Sarabis egna fram. Eller okej, främlingens lugg hade lite mer volym. Ett aningen stelt och otroligt svalt leende spred sig i hennes ansikte.
"Hälsad."
Sa hon och något lömskt låg över henne. En liten rynka hade bildats i pannan då hon studerade honan.
~ hur gör vi ens??? alltså presenterar vi oss??? asso.. devils har väl ändå gjort en del folk arga i sina dar, vi vet inte vem det här är, ska vi säga våra namn? ~
Tanken sändes ut till syskonen men i samma sekund som hon tänkt dem fnös hon.
~Det var inget jag tänker inte springa runt o gömma mig rädd för skabb~
Tanken var hög och hetsig, men känslorna var knappt synliga på utsidan.
"Vem kan ni tänkas vara?"
Frågade hon sedan med ett rävaktigt uttryck, blodet syntes i den inte allt för stora kroppen.

"Jag är Sarabi, det här är Vitani och bakom mig ser du min kära bror Aru."
Orden var noggrant formulerade och hon nickade emot båda de andra medan hon talade, vilka givetvis svarade med en presenterande gest. Egentligen var det väl kodex att inte säga sina kamraters namn till andra men regler var inte direkt något som de tre lösdrivarna levde efter längre.

I vanliga fall hade Ronia försökt ta sig åtminstone något närmare en främling vid samtal, men under omständigheterna att hon var ensam och de andra i grupp, valde hon hellre att bli stående på några språngs avstånd. Hon synade noga den som talade, Sarabi, och sen en vit vid namn Vitani, och slutligen den "käre brodern" Aru. Hon hummade jakande, noterade hur den grönögda honan med sin orangea lugg tycktes ta naturligt ledarskap över situationen. De två andra förblev tysta, som genom överrenskommelse. 
  "Ronia", svarade hon snart efter fråga. "Vidare känd som General av Isil Anar." Om än hon personligen skattade titeln högt, var det inte för meningslöst skryt hon sade det, nej. Hon skattade sin flock ännu högre, och hon ville i största möjliga mån sätta närmsta omvärlden, de hon mötte, i någon som helst form av medvetenhet om vad som fanns i närheten. Det var också ett effektivt sätt att locka med sig rekryter. En fin titel verkade ofta vagga in vargar i någon sorts trygghetskänsla, vilket givetvis var som bäddat för bedrag; om Ronia nu inte varit en ärligare individ än så.
  Hon såg mot Sarabis följe, och sedan tillbaka mot honan själv. Någonting talade för att de tre var sammansvetsade, som om de levt tillsammans under en väldigt lång tid. De rörde sig synkroniserat, i alla fall inbillade sig Ronia det. Men där fanns någonting annat också, hos den som stod i spetsen. Hon med den orangea luggen. Någonting slugt. Opålitligt? Eller bara retsamt? Hon kunde inte avgöra på avståndet.
  "Det finns en revirsgräns norrut, men jag antar att jag inte ska behöva peka ut den för er." Hon tippade huvudet på sned med ett smalt flin. "Ni är ju trots allt tre."

[Ursäktar detta seena svar!]


När främlingen uppenbarade dog de tre vargarnas samtal ögonblickligen. Aru och Vitani slöt upp strax bakom Sarabi under en tystnad och stillhet som var total. Båda vargarnas blickar var fastnaglade på den okända varginnan. Neutralt iakttagande, en enad front bakom systern som nu talade för hela skaran.

Åtminstonde utåt.

Hur gör vi ens??? alltså presenterar vi oss??? asso.. devils har väl ändå gjort en del folk arga i sina dar, vi vet inte vem det här är, ska vi säga våra namn - Det var inget jag tänker inte springa runt o gömma mig rädd för skabb -

- Syster, lugn vänta lyssna på vad hon säger -

Vi är tre.

- Hon kan vara del av en flock som -

Vi är tre. Hon är en.

- är alldeles i  närh - där ser du, Isil Anar!

En sjunkande känsla infann sig i Vitanis mage då denna General fortsatte med stt peka ut en revirgräns på ett självklart och smått bryskt sätt. Hennes syster hade alltid varit stolt, krävt respekt på gränsen till fruktan - och det hade Vitani också, en gång i tiden. De hade varit Devils, och rykten hade föregått dom - de hade gått vart de ville och såg till att världens väjde. Inte längre. Inte alls så, längre.

Vitani skruvade internt på sig än mer, skickade ut lugnande tankar till sin syster - för hur vardagligt denna konversation än förefall sig, så var det tunn is. En general stod framför dom, precis som de båda en gång satsat på att bli. En general med självklar auktoritet, med varningar till främlingar. En levande påminnelse om vad de båda hade kunnat varit, vad de förlorat. Men framförallt om vad de var nu - kringströvande flocklösa. Svälj stoltheten.

Sarabi ...


- Ingen sand här ... ingen sand .... ingen -


Aru, ingen fara. Vi ska inte slåss. 

Vitani skickade den sista tanken med eftertyck åt Sarabis håll.

Främlingarna blev stående i spänd försvarsformation. Eller, det var i alla fall vad Ronia gissade att det var. Hon höjde långsamt ett ögonbryn och inväntade ett svar som inte verkade komma. Syskonen verkade inte osäkra, men det var tydligt att de inte litade på henne, och att hon inte skulle vara fientlig. Det spelade egentligen ingen roll. Dessutom behövde hon fortsätta - en dag ifrån flocken i detta tidiga skede var en gång för mycket.
  "Jag antar att ni inte planerar att storma reviret, oavsett", sade hon, med ett snett flin som smög sig in över läpparna. Hon höll noga in ett så som ni beter er. "Res väl."
  Ronia ägnade de tre vargarna en sista blick, nickade kort, och vände sedan nordöst för att fortsätta sin vandring mot Acherati.

[Avslutat.]