[Reseverad för Meilyr.]

Det karga landskapet tilltalade inte den mörka hanen som vandrade genom det. Sten och sten, så långt ögat nådde. Han saknade det välkända landskapet, skogen, slätterna och stranden som var hans hem. Denna stenslätt var ingen plats han besökte bara för att besöka. 
Men denna gång var det nödvändigt, men tanke på hur dagsläget såg ut. Han ville inte låta sin flock dö ut, tänkte inte tolerera det. Det var därför denna resa var nödvändig. 
Han önskade dock att han hade gått en annan väg.
En vind drog fram över det dystra landskapet och den blåa manen dansade lätt i blåsten. Ögonen som bar samma färg såg ut över stenarna, denna gång med en vaksam nyfikenhet som väcks av doften som drog förbi. Det verkade finnas en annan varg i närheten, och det var precis det som Aamon letade efter. Andra vargar som kunde hjälpa honom att rädda det han höll så kärt. 
Riktningen ändrades lätt då den kraftiga hanen styrde stegen mot doftens källa medan han hoppades på det bästa. 

[Kort, men skriver som sagt på mobilen xD]

Meilyr strövade rastlöst fram i det steniga landskapet. Tog sig upp på sten, tog sig ner för sten och så fortsatte det i samma stil. Vädret var halvmulet och solen var halvt dold av moln dis på himlen. Snart skulle också hösten dra in och ta allt med storm åter igen, ta bort allt vackra som sommaren hade att erbjuda. Fast vintern var inte så dum den heller, han gillade snön.

Han hade låtit ett litet kraftfällt forma sig kring tassarna så det höll inne ljudet av klor mot sten i sin egna lilla bubbla. Han kunde utvidga den mera en så men kände inte det stora behovet av det. Han hade klarat sig bra. De nio svansarna rörde sig i olika mönster bakom honom, lite som slingrande ormar. Meilyr stannade upp och lät blicken söka sig runt omkring då doften av främmande varg slog honom, en hane inte långt bort. Han hade inget emot ett möte så varför inte? Främlingen var ändå emot hans håll. Meilyr hoppade upp på en lite högre sten och satte sig ner där för att vänta in den andre.

En svart skepnad uppenbarade sig för Aamons ögon, sittandes ovanpå ett av de större stenblocken. Den skarpa blicken fokuserade denna varelse, men det var svårt att urskilja några detaljer. Med solen nästan rakt i ögonen var den främmande vargen inte mer än en mörk siluett mot en ljus bakgrund. Aamon var inte säker på om hans ens hade sett den andre som smälte så bra ihop med stenblocket, ifall det inte varit för det som verkade röra sig bakom honom. Vad det var kunde han ännu inte bestämma, och han var nyfiken för något liknande hade han inte stött på förut. Dock kanske det var med risk för att bli besviken, då han inte visste vad han hade att göra med alls.
Med stillsamma steg klev han sakta närmare den andre hanen, medan de blåa ögonen var fästa på främlingen. Riktigt vad han letade i detta sällskap visste han inte, men han var säker att det inte skulle vara förgäves han valde att möta denna varg.
Det var sällan något skedde utan anledning, en sak som han var starkt övertygad om även om han inte var en av de starkt troende. Det var åtminstone värt att se ifall den andre hade något intressant att erbjuda. Ifall denne nu inte hade det fanns det inget som hindrade honom från att vända sig om och vandra iväg.

"Var hälsad," sade han på nordspråk. Han hade lärt sig det, även om det tagit tid. Brytningen var kraftig och det var hördes klart att han inte hade detta språk som modersmål. Precis som de flesta andra av hans ras så var hindi det han talade vanligtvis, det var ganska nyligt han lärt sig nordspråket. Och fortfarande kunde han det inte bra.
Ögonen var halvt slutna medan han kisade uppåt mot den mörka gestalten samtidigt som han stannade en bit bort. Han undrade vem han egentligen hade att göra med, samt vad det var för ormliknande saker som rörde sig bakom denna främmande hane. De blått glödande klorna skrapade lätt på ett stenblock som befann sig under hans framtassarna medan han funderade, samtidigt som han inväntade ett svar från den andre hanen.

En klar gissning, främlingen var på väg mot hans håll. Han höll blicken stadigt framåt dock utan att se något. Men han kunde mycket svagt höra ljudet av klapprande klor mot sten, som gradvis blev högre. Tyvärr kunde han inte se vem främlingen var, bara ta dela av dens ljud, doft och senare rörelser. Att inte kunna se var något normalt för honom, han kundeuppfatta världen på så många andra sätt då. Det enda han riktigt kände längtan efter var att få veta vad färger var. Han hade hört om det, det var något som fyllde omgivningen och gav den färg. Vad nu färg var ville säga. Ljudet av hanens tassar kom närmre, rytmiska andetag. Meilyr klippte med öronen och riktade dem sen fram medan hans blick vilade någon stans i fjärran. Men sen så stannade främlingen upp, troligen för att hålla avstånd. Meilyr sänkte blicken neråt mot personens håll för att inte verka allt besvärande.

En röst fyllde och bröt tystnaden, någon som inte verkade kunna språket så väl som han tog det. Man kunde lätt höra brytningen då han talade men han tog ingen större notis om det utan nickade bara.
"Väl mött" det var de ända ord han tyckte skulle passa i detta sammanhang.
Han drog lite på munnen i ett vagt leende medan han försökte hålla blicken på platsen hanen var.
"Och vem är ni?" frågade han. Hans röst var inte lika grov som en normal hanes röst utan en aning ljusare.

Ingen tystnad lade sig mellan dem, inte heller efter att den andre hanen hade uttalat en hälsningsfras tillbaka. Det verkade nästan som om han var ivrig att få veta med tanke på hur fort frågan kom. En undran om vem han var, och det kunde väl vara berättigat att undra det. Trots allt hade väl den andre hanen rätt att veta med tanke att Aamon hade närmat sig denne.
Men innan han svarade tog han tillfället i akt och flyttade sig en aning i sidled. Solen sken inte längre i hans ögon och han kunde för första gången se den mörka hanen klart. Det första som slog honom var likheten mellan dem. Den andre, hade precis som Aamon, en svart kropp och ögon som halvt gömdes under en ljust blå man. Men inte länge låg fokusen på just det, för olikheterna mellan dem var ännu större. Eller, kanske det var rättare att säga olikheten.
Då den blåa blicken lades på de många svansarna kunde Aamon inte hindra den svaga känslan av förundran som bubblade upp inom honom. Det var första gången han stötte på något sådant. Något så underligt. Men han sade inget om det, valde att vänta med en kommentar om de många svansarna tills tillfälle för en skulle ges. Han hade en egen fråga att svara på.
"Mitt namn är Aamon," svarade han med den mörka rösten samtidigt som hans ögon sökte sig till den andres. "Och vem är ni?"
Rätt skulle vara rätt. En fråga följdes ofta av en annan. Och det var inte mer än rätt att den andre talade om sitt namn för honom nu när han varit vänlig nog att tala om sitt namn för denne.

Hanen var större än honom själv, men det var inget som oroade honom något. Han verkade inte vara i det ondas syfte. Han visste knappt vad han själv var, men villig att ta reda på det. Han lät vinden föra svansarna fram och tillbaka medan han väntade på svar. Och snart fick han det också, Aamon kallade han sig. Ingen han hade hört om men förundrade honom inte, det fans så många vargar i Numoori och han skulle aldrig träffa alla. Det var också sällan man återsåg någon.
Frågan kom tillbaks och Meilyr spetsade öronen och väntade några sekunder innan han svarade.

"Jag är Meilyr" sa han och lade sen Aamons doft på minne, man visste aldrig när det skulle bli en nödvändighet.
"Vart är ni på väg?" frågade han som en självklar fråga, man var oftast på väg någonstans.. Förutom han själv då, han hade inget specifikt mål, bara sökte ett. Han hade flera gånger börjat fundera vad han gör med sitt liv, han ville göra någon sorts nytta. Men vad kunde han inte veta.

[Sorry för trögt svar ^^']

Meilyr.
Namnet upprepades i hans tankar och han lade det på minnet. Förknippade det mörka ansiktet och den blåa luggen med det. Det kunde alltid vara bra att lägga namnen och ansiktena på de man mött i minnet, för man visste aldrig när man kunde möta dem igen.
Dessutom verkade det vara ett namn som skulle vara roligt att uttala, då de flöt på så bra i tanken måste det flyta lika härligt då man sade det.
Han log kort vid tanken, mer för sig själv än åt den andra.

Sedan vinklades öronen svagt åt sidorna medan han lyssnade till frågan som ställdes honom. Vart han var på väg. Ja, det fanns väl ingen mening med att ljuga. Förut hade han gjort det, då hans grupp fortfarande levde avskilda. Men han kunde inte göra det nu, för det var dags för världen att veta om deras existens. Plus att förändring var nödvändigt.
"Till Samudr," svarade han med den underliga brytningen han hade på rösten. "Ett område i det okända som tillhör min flock och därmed också är mitt hem." Kanske han predikade lite väl mycket, men det var trots allt bara sanningen. Den andre hade frågat och Aamon var villig att ge ett svar som stämde och det gjorde han också. Inget mer med det.
"Och du, Meilyr, vars för dina tassar dig?" Han tog tillfället i akt att testa säga den andres namn, och precis som han hade misstänkt så flöt det på ganska härligt i även talet. Det var ett sånt där ord som man gillade att säga.

Det var många intressanta saker som lämnade Aamon som svar. Samudr.. En flock han inte hört talas om, men det verkade inte kanske så konstigt då den låg i det så kallade "Okända". Han hade hört om det okända förut och alltid undrat vad som finns där. Han hade aldrig haft en flock, men dock ett hem för väldigt länge sen. Att gå och återse kära byomifallet var något han inte visste om det kändes rätt i nuläget. Det fans ändå ingen där som väntade på honom. De var splittrade den familj de en gång varit.
"En flock säger du..." han sade det mer som ett på stående en än fråga. Meilyrs öron ryckte svagt till då hanen talade igen. Om han frågade för artighet eller annars visste han dock inte.

"Ingen stans i nuläget, ser mig runt. Försöker finna något intressant." Orden var tomma på förklarning. För han visste själv inte riktigt vad han gjorde, det var det han försökte komma på.
"Vad är ni för flock? .....Jag vill inte snoka, men jag har aldrig hört om er tidigare" sade han och lade sen till sin andra fras, som för att ursäkta sig. Man han var nyfiken, och det bästa sättet att få veta mer om världen var att fråga.

Aamon ruskade lätt på huvudet i ett försök att få luggen ur ögonen och lyckades någorlunda med det han försökte åstadkomma.
"Det förvånar mig inte," svarade han med en oberörd röst. "Det är få som har hört talas om oss, och av en vettig anledning också. Vi har levt isolerade i området ni kallar för Det okända, undangömda för resten av världen i tron om att den inte kunde ge oss något gott."
Han hade noterat det som Meilyr hade svarat på hans egna fråga, men fann inget vettigt att säga som svar och fortsätta den delen av konversationen. Så han lät det vara och svarade istället på de saker som Meilyr undrade över. Säkerligen fann hanen med de många svansarna de sakerna mycket intressantare.
"Andheraa kallas gruppen."
Det hade inte varit bra att hålla sig isolerade, det hade skadat dem alla på mer än ett sätt. Aamon insåg inte hur många detaljer han egentligen lämnade ute, säkerligen skulle det få den andre att fråga mer. Men han hade ingenting emot det, sanningen skulle ändå komma fram förr eller senare och Andheraa behövde göra sig ett namn. Behövde ta en plats i världen.
Visst hade de saker att dölja, men deras existens skulle inte längre vara en hemlighet. De förtjänade bättre.

De mörkgrå öronen ryckte till då Aamon talade och ett fundersamt leende dök upp på hans läppar. Han var en nyfiken varelse, något som han visste att han skulle få betala för i framtiden, men han ville alltid veta mer om världen och att ta reda på var ett bra alternativ i vissa fall.
"På så sätt.." svarade han och nickade, nån gång skulle han gå till det okända och upptäcka vad som fans där, kanske skulle det kunna bli hans nästa mål? För han förstod inte varför så lite inte gått dit tidigare. Andheraa, det kändes som namnet hade en betydelse på ett annat språk, men han kunde ta fel. Sen var det något som slog honom, och han kunde inte undvika att ta och fråga.
"Pratar ni i ett annat språk där.. i det okända? För du verkade inte speciellt van vid nordanspråket" frågade han och la huvudet en aning på sne, Meilyr hade hört honom bryta och särskilt van med språket verkade han inte.

Aamon kunde inte hindra det svaga leendet som trädde fram på läpparna utan smilade kort åt den mörka hanen vid hans fråga. Han förstod att det hördes att han inte var från detta land, mycket väl. För till och med han märkte sin egen brytning, då de var väldigt kraftig vid vissa tillfällen och även annars inte direkt diskret.
"Inte i hela Det okända. Det är ett språk som tillhör min ras, och jag har talat det med mina egna hela livet, endast till jag valde att vandra hit då jag var tvungen att lära mig detta språk. Annars hade det blivit såna hemska kommunikationsproblem."
Svansen rörde sig svagt bakom honom, och han undrade kort varför just lawarer hade kommit att tala hindi.
"Man måste anpassa sig för att passa in i världen."
Han trodde på det, vill en viss del. Sedan fanns det vissa saker som man inte skulle göra efter andras vilja, saker som inte alls hade med resten av världen att göra. Som Andheraa. De skulle aldrig anpassa sig, de skulle alltid vara en egen flock och skulle också alltid komma att vara det. Utomstående skulle få undra men aldrig veta. Och de skulle alltid gå sin egna väg.
Han nickade kort, endast en svag rörelse ned och upp igen med huvudet, inte direkt riktat åt Meilyr utan mer åt sina egna ord.

Hans öron var spetsade och hela hans kropp lyssnade nyfiket till vad hanen hade att säga. Svansarna böljde rofyllt bakom honom i takt med varan. Det var igentligen en hel del att ta in på en gång. Då han själv aldrig ens lagt sin tass nära det Okända så var det intressant att få höra mer, och hans nyfikenhet var för stor för att vara nyttig.
Han nickade förstående då han pratat till punkt. Han själv hade inte vetat om att det fanns andra språk en nyligen då han själv bara kunde det nordiska språket. Han hade inte blivit lärt något annat. Nya frågor dök upp i hans huvud och han försökte rensa bort de flesta mest idiotiska av dem men en behöll han kvar.

"Fast man kan inte anpassa sig till allt" sade han mest som en enkelt tillägg i hans mening. Han vände lättsinnat bort sin blick en kort stund men inte lång varit innan ett litet leende spred sig på hans läppar.
"Om du är ledare, varför är du så långt bort från ditt revir?" frågade han och höjde huvudet lite och rynkade pannan i fundersamhet. Sen skakade han med en svag uppgivenhet på huvudet och suckade
"Min nyfikenhet kommer bli min död" sade han och flinade med ett skämtsamt sätt.

[Blev jätte skumt xD]

Ett svag leende drog över Aamons läppar. Det var en fråga som han faktiskt hade undrat över själv några gången innan han funnit ett svar på den.
"Jag är här av flera anledningar. Bara för att man är ledare behöver man inte alltid vara närvarande. Det finns andra som gärna sköter om den positionen åt en, så det är inga problem att lämna flocken. Dock är jag nog att med att inte vara borta för länge." Huvudet ruskades lätt då luggen hade fallit ned för hans ögon och han nu försökte få bort den från dem.
En vind drog fram över området och det var med ett slugt leende på läpparna som han tog en kort paus, tänkte över vad han just hade sagt. Javisst fanns det många som önskade komma över ledarplatsen, och som gärna skötte hans del ifall han skulle iväg. Men som sagt fick han vara noga med att inte vara borta för länge, då kunde det inte finnas någon ledarplats kvar åt honom. Ifall det fanns en plats kvar över huvud taget.
"Men främst är jag här för att jag söker medlemmar till gruppen. På sista tiden har Andheraa... fallit isär, om man kan beskriva det så." Rösten blev aningen sorgsen och blicken föll mot marken medan han talade. Sedan var det som att Aamon kom på sig själv, och genast höjdes huvudet och den sorgsna stämman var som bortblåst. "Det behövs nytt blod för att åter ge liv till flocken."
Han granskade den svarta vargen, smått intresserad av hela den karaktär som satt framför honom. Och nu när denne hade frågat honom om något, var det väl Aamons tur att undra.
"Ifall ni inte tar illa upp, låt mig fråga... Dessa svansar. Du har några fler än vanliga vargar, om man kan uttrycka det så." Det var inte direkt en fråga, utan mer ett konstaterande. Och Aamon anade att Meilyr skulle veta vars han ville komma med det hela och förhoppningsvis berätta lite om varför han hade så himla många svansar.

Meilyr lyssnade som förut på hans ord, det var inte för respektens skull hans öron var spetsade och man kunde se att han lyssnade noga på vad han sa, det var också för att flocken han pratade om hade fångat hans intresse för stunden. Han nickade då han pratat, det måste vara ett stort ansvar att bära en flocks trygghet på sina axlar, något kanske inte varg skulle klara. Kunde Aamon vara en person som klarade det?

"Och vad är det för sorts vargar du söker som skulle passa i er flock i dina ögon?" frågade han och drog lite på munnen till ett mjukt leende. Sen kom en fråga tillbaks, men det var väl bara rätt att Aamon också skulle få fråga och inte bara han själv. Så han skulle väl försöka förklara så gott det gick, han visste inte ens själv riktigt varför de hade så många svansar.
"Min mor hade också fler svansar än vanliga vargar. Men jag har inte sett någon som haft fler en jag, inte ens mina egna syskon. Sen vet jag inte om de är till någon större nytta än en prakt för ögat att se. Men du är inte den första som undrar kan jag säga." svarade han på frågan smått uttråkad. Han hade behövt besvara den många gånger.
Meilyr hade aldrig riktigt gillat alla sina svansar, de kunde bara oftast vara i vägen. Men kunde vara ett bra vindskydd i vissa fall.

Han lyssnade till Meilyrs ord, och sedan kunde han inte hindra det svaga flinet som gled upp på hans läppar. Vad han sökte för vargar? Det var faktiskt en bra fråga, för det var måna olika.
"Jag söker de som passar in," svarade han enkelt och tystnade sedan. Precis som om han inget mer tänkte säga om den saken. Men sanningen var att han tystnade endast för att fundera över det hela, då han visste att han måste välja sina ord väl. För något sade honom att denne Meilyr var en intressant varg, en varg som var värd att lära känna lite mer. Kanske han också kunde vara en av dem som Aamon letade efter? Den kraftiga lawaren hoppades.
"Speciella varelser, helt klart." Den ljust blåa blicken gled över de många svansarna hos den andre hanen. "Såna som är villiga att vara med och skriva historia. Ond eller god, det spelar ingen roll. Så länge vi alla har samma mål..."
Blicken såg på Meilyr, nästan som om Aamon med ögonen försökte uppmana denne hane att säga något.
"Dina svansar är något som verkligen gör dig speciell, måste jag säga. Ännu mer fascinerande är att det ligger i släkten, inte många kan ha sådana blodslinjer."
Huvudet höjdes en aning, så lite att skillnaden knappt märktes, medan han höll blicken fäst på Meilyr. Det var ett litet spänt läge, då Aamon inte gärna talade om Andheraa, inte på detta sättet. Det kändes som att för mycket information kom ut. Men han var tvungen nu, när det behövdes nya medlemmar. Annars skulle flocken dö ut och hans livslånga önskan om att göra gruppen stor igen skulle dö med den.
Han var tvungen att tala öppet.