Det var med bister uppsyn det svarta gråblodet såg på himmelen. Tunga moln skymde solen och hindrade henne från att se i vilken riktning hon var på väg. Visst doftmarkerade hon den väg hon hade gått för att försäkra sig om att hon inte skulle gå i cirklar, men det gjorde inte Ken-Yak lättare att navigera. En ljudlig fnysning lämnade henne. Det här skulle ta onödigt lång tid.

Hon såg sig trött omkring samtidigt som hon nonchalant lyfte på benet för att markera ytterligare en sten. En gäspning lämnade henne innan hon återigen hade alla fyra tassar i marken. Hur långt kunde hon ha kvar innan hon kunde lämna det steniga området bakom sig och faktiskt komma till ett område där allting inte såg exakt likadant ut.
Mazoga stannade upp och drog in omgivningens dofter. Blandat med sin egen kände hon även den fuktiga lukten av ett vattendrag. Hon smackade till med tungan och började i trav röra sig mot det.

Snart kunde hon även höra vattendraget och saktade in stegen. Hon lämnade stranden och vadade ut i det stilla, grunda vattnet innan hon sänkte huvudet för att dricka. Det var inte direkt som att det gick någon nöd på henne, men förfriskningar var alltid välkomna.

På något underligt sätt hade hon vant sig vid den monotona stenutsikten som mötte henne varje morgon. Hon hade vandrat runt här onödigt länge. Problemet var inte att hon inte visste åt vilket håll hon skulle gå, problemet var att hon alltid stannade upp innan hon började vandra. Varför hon inte bara vandrade förstod inte ens hon. Kanske var det minnet med den trehövdade hanen som gjorde att hon stannade kvar...

Den vita varginnan ruskade på huvudet och satte av i trav. Vinden viskade i hennes öron och drog i pälsen. Det var nästan som om det sa till henne att fortsätta. Huyana trodde på att naturen kunde visa henne vad hon skulle göra och följde därför vindens viskningar. Hon stötte snart på en doftmarkering. Den förvirrade henne något men hon utforskade den nyfiket. Det var en hona som var på väg... bort. Det vita huvudet höjdes och hon såg efter doftspåret. Hon stod stilla i några sekunder, lyssnade, och bestämde sig sedan för att följa.

Spåret blev starkare och hon stötte snart på en färsk markering. Med spetsade öron följde hon spåret i rask trav mot en svag, kall doft av vatten. I det karga landskapet kunde hon snart se varginnan som gjort doftspåret. Mörkt vatten glittrade trött bakom henne. Fortfarande med raska steg rörde hon sig mot varginnan och insåg snart hur mycket större främlingen var jämfört med henne själv.
"Var hälsad Främling!" sa hon när hon var inom rimligt avstånd. Hon saktade av men stannade inte, ett litet leende i mungiporna.
"Har du någonting emot om jag ansluter mig?" frågade hon och menade på drickandet. Hon insåg att det kanske inte var tydligt och log lite generat.
"Till vattnet menar jag..." sa hon, något ursäktande.

Mazoga avbröt sig själv och stod stilla med nosen endast centimeter ifrån vattenytan. Doften av en främmande hona hade nått henne, yngre än hon själv. Hon höjde huvudet och såg sig om. Blicken landade på en ljus, mindre tik. Ett vagt leende spelade på gråblodets läppar innan hon åter igen sänkte huvudet till vattnen för att fortsätta dricka.
Snart hördes den andres röst och hon höjde blicken igen. Ett snett flin uppenbarade sig i hennes ansikte och hon höjde på ögonbrynen.
    "Vilken silvertunga man kan ha då." sade hon och synade henne.
Ljus till färgen och både flätor och fjädrar i pälsen. Men det som fångade hennes intresse mest var de tvåfärgade ögonen. Visst hade hon sett det tidigare, men det var ett sällsynt drag.
    "Tja, det är inte direkt som att jag äger bäcken." hon ryckte kort på axlarna. "Jag var dessutom färdig med mitt."
Mazoga tog blicken från den vita och rörde sig upp för den bortre stranden. Sedan stannade hon upp.
    "Förresten." hon kastade en blick bakåt. "Hur långt är det kvar innan jag kan slippa de här fördömda stenarna?"
Kanske kunde hon vara till lite nytta åtminstone.

Vad främlingen menade med Silvertunga förstod hon inte, men lät det passera för stunden.
Det var inte fören Huyana vad sida vid sida med främlingen som hon verkligen tog in den andres utseende. Inte så förfärligt mycket större än Huyana själv bar den andra vad som såg ut att vara trasiga horn och en tät fjäderdräkt. Frambenen såg också rätt lustiga ut. En utandning som tydde på skratt lämnade henne och det drog ännu mer i mungiporna.
"Må så vara, men du kan fortfarande hindra mig från att komma nära." sa hon och sänkte huvudet mot vattenytan "Men jag tackar dig för att du låter mig nära." Den rosa tungan sträcktes ut och hon lapade i sig vattnet. Öronen vred sig mot främlingen när denne frågade hur långt det var kvar innan hon slapp Ken-Yak. Huyana höjde inte genast huvudet utan fortsatte dricka en kort stund innan hon såg upp på varginnan. Tankfullt rynkade hon pannan.
"Mot nordväst hittar du Silverpile och mot sydväst hittar du Azhekaslätten. Det borde ta runt två dagar till Silverpile och Azhekaslätten borde det ta tre till fyra dagar att nå." sa hon, fortfarande funderandes medan hon pratade. Hon var tyst en kort stund innan hon med ett litet leende frågade:
"Du tycker inte om det här stället så värst mycket eller?" svansen ryckte till bakom henne som om hon tänkt vifta på den.

Det ryckte till i ett av hennes öron.
    "Hmmm? Sant." svarade hon med eftertanke i rösten.
Hade hon velat hade hon kunnat jaga iväg den vita, antagligen utan problem, men det fanns inte direkt någon mening med det. Visst lät hon snorkig med sitt sätt att prata men det var inte direkt som att hon hade varit otrevlig.

När den vita inte svarade henne bildades irriterade rynkor i hennes ansikte. Var det någonting hon inte uppskattade var det att bli ignorerad, oavsett vem det handlade om. Framför allt inte när hon precis ställt en fråga. Men hon fick till sist sitt kvar. Mazoga såg mot horisonten. Hon hade två val: Azhekaslätten eller Silverpile. Silverpile var det säkra alternativet men det som skulle vara det tråkigaste.
    "Tack." sade hon kort utan att vända sig om.
Gråblodet hade knappt hunnit ta ett steg förrän den andra talade till henne igen. Med en kort suck stannade hon upp.
    "Är inte du observant." hennes röst var retfull och ett flin vilade på hennes läppar. "Men nej, jag tycker inte om det här stället alls."
Ken-Yak var utan tvekan en av de tråkigaste platser hon besökt. Till och med hennes födelsehem var mer intressant, för där hade hon åtminstone kunnat bråka och även hamna i bråk. Här fanns det bara sten.
    "Fler frågor?"
Hon höjde obrytt på ögonbrynen. Trots att hon inte ville erkänna det så var ändå den vites sällskap mer intressant än att bara se sten vart hon än vände blicken.

Flinet möttes av ett snett leende när den vita vände sig om. Helt ärligt hade hon inte väntat sig att den andre skulle lämna så snabbt.
"Skenet kanske bedrar." svarade hon bara på främlingens fråga om hon var observant

När nästa fråga kom slog svansen bakom den vita och leendet blev lite bredare.
"Vad heter du?" frågade hon "Jag föredrar att inte referera vargar till "Främling"." Hon förstod på främlingen att denne hade bråttom därifrån men fann det ändå intressant att se exakt hur bråttom det var.
"Och sista frågan: Varför är det så bråttom att ge sig av? Mer än att slätten tråkar ut dig?" frågade hon, återigen med ett snett leende på läpparna. Att det var tristessen som körde ut främlingen från stenlandskapet betvivlade hon inte, även om hon själv hade haft svårt att ge sig av. Det var lite som att främlingens beslutsamhet att ge sig av fick även Huyana att bestämma sig för att verkligen ge sig av. Hon måste hitta någonting nytt att se på. De tvåfärgade ögonen såg upp i främlingens och hon insåg hur ärrat ansiktet var, och även att det ena ögat verkade vara blint. Upptäckten syntes inte i hennes ansikte även om hon skulle vilja fråga om det.

Hon andades ut ett skratt. Jo, visst kunde skenet bedra, det visste hon allt. Hennes mor var ett praktexempel på det: grov och muskulös, nästan hård, men otroligt mjäkig.
    "Mitt namn?" hon lade huvudet på sned. "Mazoga."
Hon var stolt över sitt namn. Det var ett hårt namn, lika starkt som hon själv. Det enda vettiga hennes far kunnat ge henne.
När den vite frågade varför hon hade sådan brådska, utöver tristess, såg hon mot horisonten igen.
    "Det är bara därför. Det finns ingenting att göra här, så jag vinner inget på att stanna."
Ingen att samtala med, ingen att strida mot. Bara sten. Och sten kunde man varken prata med eller slåss mot, om man inte helt saknade hjärnceller. Det fungerade ögat återvände till främlingen. Hon var den enda hon träffat på sedan hon kommit till det steniga området.

Mazoga
Det var ett kraftfullt namn som passade främlingens robusta utseende. Den vita nickade gillande åt namnet men kom sig inte för att nämna sitt eget.

Hon nickade medgivande åt den andres ord. Tristessen var stor här, även om Huyana kunde se fördelar med landet... även om de inte var många.
"Då ska jag inte uppehålla dig längre." sa hon, log mot främlingen och höjde lite på ögonbrynen "Väl mött Mazoga och må lyckan springa vid din sida." Obrytt stod hon kvar vid det grunda vattnet och förväntade sig att Mazoga skulle gå iväg utan så mycket omsvep, hon hade ju trots allt varit en tass ifrån att gå när Huyana halade tillbaka henne med sina frågor. Svansen svängde svagt bakom henne när hon såg på Mazogas mörka gestalt. Så udda hon såg ut i jämförelse med alla andra vargar Huyana träffat på. Visst var vingar och tre huvuden udda, men de hade inte haft fjäderdräkt, skal eller horn någon utav dem. Intressant hur olika vargarna i det här landet var.

Hon fnös fram ett skratt och skakade på huvudet åt den andres pompösa ordval. De var skrattretande.
    "Jag behöver ingen tur, jag har skicklighet." sade hon kort och började röra sig igen.
Tre till fyra dagar att nå Azhekaslätten. Hon borde kunna nå den på två om hon försökte. Mazoga satte av i kort galopp. Visst önskade hon att hon kunde se solen så hon hade ett hum om vilken riktning hon rörde sig i, men det fick duga så som det var nu. Hon skulle åtminstone kunna lämna den förbannade stenslätten bakom sig om bara ett par dagar.

[Avslutat, om du inte känner att du behöver ett inlägg till :D]