[Reserverad för Saturn. Utspelar sig innan Tass dog osv...]

Han hade börjat finna sig till rätta i den nya miljön. Fortfarande var det mycket som var främmande, men han kände ändå att han hade en plats här. Eller så var det bara den starka önskan han bar på om att passa in som gjorde att han kände så. Oavsett tyckte Tannin inte att han var en främling längre. Han var en del av dem.
En del av Devils.
Och det kändes bra, det kändes rätt. Det som flocken hade att erbjuda honom, det som Tass hade att erbjuda honom, skulle hjälpa honom att hämnas på världen och slutligen finna den frid han så desperat längtade efter.

Ändå höll han sig lite på avstånd. Precis som tidigare låg han nu på de röda klipporna och betraktade flocken lite på avstånd. Han var inte nog bekväm för att slå sig ned mitt bland dem, det verkade inte finnas någon sådan dynamik i gruppen. Så han höll sig på sin kant, störde dem inte men gjorde som han blev ombedd. Det verkade vara den bästa strategin för att lyckas uppnå det han eftersträvade. Hittills hade det fungerat ganska bra, åtminstone enligt Tannin själv. De verkade acceptera honom, och inte ha något emot honom. Om de gillade honom var han osäker på, men så länge han hade sin plats bland dem var han nöjd. Det var allt han önskade för tillfället, för den platsen kunde leda honom rätt. Det var han övertygad om.

Blicken fastnade på den bevingade, kattlika, som plötsligt rörde sig bort från flocken. Tannin hade sett honom innan, långt innan han kom till Blodbergen, och det brann en svag låga av nyfikenhet inom honom. Så han beslutade sig för att resa sig upp och följa den andre.
De långa benen förde honom snabbt framåt och när han var inom hörhåll bakom den andre talade han.
"Ursäkta."
Han stannade upp, tvekade. Visste inte riktigt hur han skulle tilltala den kattlika som hade mycket högre rang än han själv. Men han samlade sig och fortsatte.
"Jag menade inte att störa, jag ville bara..." 
Han tystnade igen, osäker på hur han skulle fortsätta. Osäker på om Tass hade berättat för de andra vad han hade sett i Tannins huvud.

Saturn var på väg bort från platsen där flera flockmedlemmar befann sig. Det var inte för att han inte orkade med sällskap, utan för att han behövde sträcka lite på benen, och han ville mer än gärna sträcka på vingarna. De stora vingparet guppar till, vid hans sidor, när han rör på dem och rättar till dem så de ligger lite bekvämare.
Saturn är medveten om att han är förföljd. Den höga långbenta vrenen följer efter honom. Fakargen låter honom göra detta. Inte långt senare försöker den yngre hanen få hans uppmärksamhet. Saturn stannar upp och vänder halvt på sig så han står med sidan vänd mot den yngre.
"Tannin, eller hur?" Saturn vet hans namn. Men det är ändå lite trevligt att inleda ett samtal med att fråga. Då de inte har haft något samtal tillsammans tidigare så är det ändånartigt att låta den andre veta att hans namn är känt.
"Du stör inte" Saturn skakar lätt på huvudet och fäster sedan den gyllene blicken på den grå flockbroder. Saturn sätter sig ner. Som för att visa att han är idel öra.

Den bevingade var inbjudande, något till Tannins förvåning. Han hade inte haft riktigt den uppfattningen, så det var väl en rätt trevlig överraskning. Dessutom kändes det som att han ville tala med denna kattlika varg, mest för att han hade minnen av denna trots att de aldrig hade mötts.
"Ja... Ja, jag heter Tannin." 
Den unga vrenen tvekade lite, funderade över hur han skulle fortsätta, innan han åter tog till orda.
"Och du heter Saturn." Det var mer ett konstaterande än en fråga. "Jag... jag har sett dig förr. När du svävar över himlen."
Han gjorde ytterligare en paus, funderade över hur mycket han egentligen skulle säga om det minne han hade av den bevingade. Men slutligen fortsatte han, för han var inte medveten ifall det var dåtid eller framtid han hade sett. Det var jobbigt, Gudarna hade skänkt honom denna extraordinära kraft, men han hade ingen aning om hur han skulle kontrollera den. 
"Tillsammans med en annan kattlik varelse, även den bevingad, men en stor man omkring halsen. Jag vet inte... Jag vet inte varför jag säger det. Men jag har sett dig förr."
Helt plötsligt kändes hela idén dum. Varför hade han ens sagt allt detta? Han böjde bort den blåa blicken, såg ner i marken. Vad skulle den andre tro om honom?

Han hummar lätt som svar när Tannin uttalar hans namn. Öronen klipper till på huvudet på honom när Tannin berättar att han sett Saturn förut. Saturn lägger undrande huvudet lätt på sned. Sett honom förut? När han svävar över himmelen. Tja. Han borde kunna bli sedd på håll där uppe. Inget direkt kamouflage där uppe.
Tannin fortsätter prata. När han målar upp en bild av Saturn där uppe på himlen, tillsammans med en annan kattliv varg... Saturn rycks tillbaka till den tiden. Han var lyckligare då. För han fick befinna sig i den gamens närhet. Det hålet inom honom som lämnades kvar är fortfarande gapande. Både smärta och lyckliga minnen bubblar upp inom honom och han vet inte om ha  ska skratta eller gråta.
Öronen ligger nu mot nacken på honom. Han inser att han förmodligen inte ser ut som sitt bästa jag just nu och tycker upp sig. Spetsar öronen och sträcker på sig. Han flyttar ihop framtassarna och sätter sig lite bekvämare. Tungan smiter ut mellan  läpparna och fuktar nosen. Saturn harklar sig försiktigt.
"Det... Det var länge sedan" Svarar han. Han reser sig upp och fjädervippan på svanstippen trådar när den dras över marken.
"Det var en annan tid" Lägger han till.

Tannins blick sökte sig åter upp mot den andre då Saturn rörde på sig. Det gick inte att ta miste på att hans ord hade rört vid något som kunde kallas som känsligt. Även om den kattlike inte visade så värst mycket, syntes det att något ömt fanns där. 
"Oj, ursäkta... jag menade inte..."
Tannin fumlade med orden, samtidigt som blicken flackade lätt, som om han inte visste riktigt var han skulle fästa den.
"Jag menade inte att ta upp gamla minnen."
Det hade inte varit hans mening. Men uppenbarligen hade det hänt. Han visste inte säkert, men han antog att det var dåtid han hade sett. Eller kanske nutid, eftersom det inträffat när han varit yngre. Det var svårt att säga, svårt att tyda.
"Jag menade bara... Du är en av de få som är bekanta för mig på denna plats. Du och den ni kallar för Åskvilja. Och den lilla kargen." Han mindes inte hennes namn, men hon verkade vara en högt aktad medlem. Tannin bannade lätt på sig själv under tystnad, han borde verkligen anstränga sig mer. Men det var svårt att lära sig alla namn på en gång. Det hade varit enklare i Treontha på något vis. Men det var antagligen för att han hade växt upp med dem.
Här var alla som främlingar, mer eller mindre. Även om han hade sett vissa ansikten var deras namn inget han tidigare hade hört.

Hans reaktion hade gjort den grå obekväm. Vilket trevligt möte. Det första de gör är att göra varandra obekväma. Saturn ler lugnt. Han skakar på huvudet.
"Det är okej. Ingen fara" Svarar han och tar några steg närmare Tannin
 Saturn stannar upp igen och vingarna guppar till vid hans sidor när han lägger dem lite bekvämare igen.
"Det var länge sedan. Jag har bara inte tänkt på det på länge... Det är en intressant kraft du har där" Saturn byter ämne. Han känner stora energier inom Tannin. Den den yngre vargens energier är vackra och färgsprakande. De är lugnande att se på. Saturn ger ifrån sig ett dovt läte som kan liknas vid ett spinnande. Han kommer på sig själv och avbryter det.
"Jag hopas du trivs i flocken. Även om du inte känner dig nära särskilt många ännu så ska du veta att vi alla har din rygg för vi är en familj"

Det verkade inte som att någon större skada var skedd, och det lugnade Tannin en aning. Åter igen fästes blicken på den andre, och Tannin kände att han kunde slappna av så pass att han satte sig ned. Den rangliga kroppen rörde sig lite stelt, fortfarande kändes det som att han riktigt hade någon koll på sina rörelser. Som om han fortfarande var så ung och oerfaren.
Men när Saturn berömmer hans kraft sträcker han lite stolt på sig, känner sig nöjd. Det är intressant, det sade de i Treontha också. Och ändå förkastade dem honom. 
Han kände ett hugg inom sig vid tanken på sin gamla flock. 
"Ja... Jo, jag trivs bra. Det här är platsen som jag ska vara på, det finns ingen tvekan om den saken."
Beslutsamheten gick inte att ta miste på. Tannin skulle stanna med Devils. Även om han kanske inte skulle nå det han önskade, men han var övertygad om att de skulle hjälpa honom med den hämnd han krävde av Gudarna.
På ett eller annat sätt.
"Och jag hoppas att jag kan vara en tillgång för er... Främst med min förmåga. Men jag vet inte hur jag kan kontrollera den ännu. Om det ens går. Jag har försökt länge, men än har jag aldrig lyckats."
Minen i det avlånga ansiktet blev aningen skamsen när han talade om det.

Saturn hummar lätt när Tannin talat. Han lät den yngre tala ut. Lätta sitt hjärta. Saturn lyssnar gärna. Och han bry drar de vackra energierna som Tannin utstrålar. Saturn föredrar att se vår gård energier framför att se dem. Energier berättar så mycket mer än vad ord gör.
"Det är bra. Jag hjälper dig gärna att utforska dina krafter" Han finner intresse i den yngre hanen. Det vore inte dumt att komma honom närmare.

Öronen spetsade på Tannins huvud.
"Skulle du tänka dig att göra det?" Förvånat såg han mot den kattlike. Visserligen förstod han att det fanns något för flocken att vinna på om han kunde kontrollera sin förmåga, men samtidigt var han väldigt positivt överraskad över erbjudanden.
"Det vore... Tack."
Att kunna kontrollera synerna vore som en dröm. Att kunna vet vad som var vad. Att förstå vad det gällde. Att åtminstone kunna skilja på framtid och dåtid. Han undrade om det fanns någon mening med dem. Ifall han var menad att se vissa saker, veta vissa saker. Han hade sett dessa berg långt innan han kom hit. Han hade sett de blodtörstiga bestarna innan en av dem bitit hans älskade och hon hade förvandlats till ett liknande monster. Han hade sett allt, men inte kunnat tyda det Kanske, om han hade förstått, hade han kunnat förhindra det som skett?
Han harklade sig lätt. Det fanns ingen mening at grubbla över det nu. Det som hade skett hade skett, och ingen kunde böja tiden och göra det ogjort.

Han kan se skiftningarna i Tannins energier. Likt ringarna på vatten. Saturn sätter sig ner igen och fjädervippan  på hans svanstipp frasar till mot marken.
"Mina krafter är energier. Tillsammans kan vi kanske klura ut något" Lägger han till och med åt unghanens glädje över erbjudandet. Saturn kan se både de sprudlande glädjeenergierna och mörkare negativa energier hon den grå. Men han väljer att inte säga något om det. Säg den som inte har något mörkt i sitt förflutna. Det är bättre att blicka framåt. Ta reda på vad man kan förändra.

Tannin hade haft djupt respekt för Tramptass, enda sedan han träffat honom. Han hade även talat med andra medlemmar i flocken, och vissa hade han väl skaffat bättre kontakt med än andra, och vissa var fortfarande som främlingar. Men just med denna bevingade kattlika varg kändes det som att det fanns möjlighet till att skapa ett djupare band. Eventuellt en vänskap? Kanske hans känsla späddes på eftersom att han hade minnen av Saturn från redan innan Tannin nu träffade honom, men det kändes trots allt bra.
Så ett leende gled över hans läppar, återigen för att visa tacksamheten han kände. Även om han kanske hade väldigt små förhoppningar om att de någonsin skulle kunna lyckas, men att han någon som faktiskt ville hjälpa var en betryggande känsla.
"Energier?"
Nyfiket ryckte öronen på den unga vrenen.
"Det lät intressant... Jag vet en varg som hade solenergi som kraft, är det något liknande du har? Jag vet inte, det verkar som att det här med energier är ganska... brett? Som att det finns så mycket."

Han kan se på Tannin att han blev nyfiken. Saturn huffar lätt. Roat.
"Lite ja" Svarar han när Tannin nämner solenergi. "Men jag hämtar energi från naturen och från livskraften hos vargar" Lägger han till. När han var yngre hade han jordkrafter. Men nu är det bara energierna kraft. Jordenergin kan han ändå använda för att hela och hjälpa kroppen starta läkeprocesser. Men han kan inte hela större sår eller läka benbrott. Han kan bara snabba på läkeprocessen genom att ta energi från jorden eller energi från sig själv eller någon annan. Han kan använda energierna som attacker med. Men det har inte blivit så mycket av det på senare år och han är lite ringrostig.

Öronen ryckte ovan det avlånga ansiktet med Tannin lyssnade till den andre. Energier. Det lät som spännande. Och han önskade för ett kort ögonblick att Gudarna skulle ha begåvat honom med den förmågan istället för med dessa syner som mest var en plåga. Något som besvärade honom, som var otrevliga och lämnade honom helt rådlös.
Men önskan sköts åt sidan, ganska fort. För Tannin hade för länge sedan förenats med det faktum att han inte kunde välja kring detta. Det var som det var, och det enda han kunde göra var att fokusera på nuet.
"Från naturen och andra vargar?" Det var mer ett konstaterande än en fråga, mest för att Tannin hade lite svårt att greppa ämnet. "Så du menar att du kan ta mina energier? Eller känna dem?"
Det lät underligt, men han var ju tvungen att ta den tigerliknande för dennes ord. Vem var han att ifrågasätta?