Brother suckade av välbehag över den friska bergsluften som silade ut värmen ur hans päls. Solen sken från en klarblå himmel, men luften var kylig - trots det blev det oerhört varmt då de klättrade över åsar av sten där terrängen var svårare. Han och Mitri, med andra ord.

Den rävlike varghanen vände blicken bakåt och spetsade öronen mot honan. Mitri befann sig några meter bakom. Hennes man av klarblå päls välvde sig i vinden och fick henne att anta ett vilt, fritt, utseende.
"Går det bra?"
Rösten var höjd för att överrösta den milt vinande luften. Just här var det svårframkomligt, men snart var de uppe på krönet och kunde fortsätta i vanlig promenadtakt istället för att klättra på stenarna likt bergsgetter.
"Vi är snart uppe.. Sen kan vi ta det lite lugnare."
Blicken vändes uppåt igen bakbenen sköt ifrån. Han landade relativt stadigt på nästa sten och tog sedan de kommande tio metrarna i högsta fart och kravlade sig upp över kanten. Framme.

Han sträckte långsamt på det före detta skadade benet och knep ihop käkarna då det drog i senan. Än var den inte helt läkt, med med Mitris hjälp hade det gått fort. Hennes helande krafter fascinerade honom, mycket.
Brother ställde ner tassen i marken igen och sneglade bak mot Mitri, väntade in henne.

Den snövita tiken går tätt bakom den brunvita hanen framför henne, solen sken på den blåa himlen men trots det är vinden kyligt och den rev tag i hennes lugg och man och fick hennes utseende att se vild fritt ut. Hon slickar sig om nosen, noga med var hon sätter tassarna någonstans, det skulle inte vara bra för någon av dem om de ramlade ner, skadade sig eller något annat allvarligare. Hon tittade upp när hon hörde hans röst genom vinden. - jadå, det går bra. ropar hon med höjd röst tillbaka för att överrösta vinden.

Hon ler mot honom och fortsätter att gå bakom honom, hon tittade hela tiden rakt fram på honom, att inte titta bakåt skulle absolut inte vara vara bra. Hon klipper med öronen och ser när han kastar sig framåt och landar på en sten och hon skjuter ifrån med sina bakben och landar stadigt på stenen efter honom. Det rasslade lite bredvid dem och det ramlade ner några småstenar här och där som gav efter för vinden. - okej, jag är tätt bakom dig!

Hon tar några djupa andetag för att hämta andan och sedan ökade hon på takten för att komma upp över kanten. Hon var helt fokuserad på att inte trampa fel eller göra något annat. Men hon kände plötsligt att det började mjukna under hennes baktassar, stenar hade börjat lossna och hon kände en nervkittlande rädsla och panik  inom sig och hon ger ifrån sig ett pip och hon kastar sig framåt och bakom sig hörde hon rasslandet och små dunsar från stenarna.

 Hon kommer upp till kanten men blir liggandes men bakbenen halvt utanför kanten och hon kippar efter andan men hon försöker samla sig. Det hade varit nära men lyckligtvis hade hon varit nära kanten så hon kunde i alla fall ta sig upp. Hon kanske såg roligt ut nu men bara hon fick hämta andan så skulle hon ta sig upp helt. Hon  höjer blicken för att se vad brother är och hon får syn på honom.

När Brother hörde ljudet av rasslande grus snodde han runt och flämtade till då stenarna började lossa - men kunde andas ut då Mitri med viss möda lyckades hoppa och kravla sig fast uppe vid kanten. Han skyndade sig fram, stack ner huvudet över kanten och knuffade upp henne bakifrån.

"Vad du skräms", suckade han, skakade på huvudet och backade undan ett steg. Sedan bröt ett svagt leende upp anletet innan han satte sig ner för att låta henne vila någon minut. 
"Är du okej?"
Han kunde inte se några skador, men ville ändå fråga. Ifall att. Alla skador var inte ytliga, som hans skadade sena till exempel. Han ruskade på huvudet och lät sedan blicken vandra över berget. Det skulle inte dröja många dagar innan de nådde andra sidan berget. Han längtade efter att se de nya platserna.

"Ska vi fortsätta?"

hon känner att han hjälper henne upp bakifrån och hon andades ut. det kändes mycket bättre men när hon skulle resa sig upp så kändes benen som spaghetti, det var nog adrenalinet som började lämna hennes kropp och hon lyckas sätta sig upp ändå. Hon rodnar och ser skamset på honom - Det var inte meningen att skrämma dig. Hon slokar med öronen.

Hon vilar några minuter innan ställer sig upp på alla fyra benen och hon ler mot honom medan hon sträcker på benen och ryggen för att känna så allting är okej, att inget var skadat eller stelt. Kanske skulle det ömma lite men inget mer allvarligare än så. - ja jag är okej, inget brutet i alla fall.

Hon tar ett steg mot honom och buffar mjukt på hans hals, men sedan ändrar hon sig och trycker istället sitt huvud mjukt mot hans hal, sluter sina ögon och drar in hans doft i nosen. ungefär som hon sökte tröst, hon darrade lite, chocken hade nog börjat komma, hon hade varit nära att ramla ner, men hon hade änglavakt. - Ďakujeme, že ste na nás dohliada mumlar hon tyst mot hans hals.

hon hörde hans fråga om det skulle fortsätta och hon lyfter på huvudet och nickar och ler mot honom.

(Det sista är på slovakiska och betyder: Tack för att ni vakar över oss ^^)

Brother såg på henne. Kritiskt. Var hon verkligen okej? Rösten sade en sak, ögonen en annan - dessutom kände han i sinnet hur rädd hon blivit. Inte alls konstigt. Rädslan puttrade fortfarande någonstans i hennes huvud.
Långsamt tog hon sig fram till honom, puffade mjukt till honom och verkade sedan ändra sig. Sekunden efter trycka hon huvudet mot hans hals. Något förvånat över den närgångna gesten sänkte han huvudet och slickade henne över örat. Hon nickade svagt på frågan om att fortsätta.
"Är du säker?"
Brother vek skeptiskt vak öronen och synade henne noga med de ljusbruna ögonen. Kände hur hennes smala kropp darrade så chocken kom krypande.
"Du blev rädd. Det är normalt.. Vi stannar en stund..."
Han stack in nosen under hennes huvud för att låta den skärrade tiken lugna sig en aning. En känsla av beskyddarinstinkt for genom honom. Det var en konstig känsla.. Vad den kom ifrån..

Hon drar in hans doft i nosen och lutar huvudet mot hans hals igen. hon sluter ögonen igen. Hon hörde hon prata men han hade nog rätt, de borde stanna en stund tills chocken hade släppt. Hon börjar andas lite lugnare och hon klipper lite med öronen och rodnar när hon känner att han slickar henne över örat. hon ger ifrån sig ett förtjust fniss och tittar upp på honom igen. - Det känns bättre, tack. Hon ler mjukt mot honom. och ger honom en mjuk puss med sin nos mot hans haka.

Rodnaden kommer fram igen och hon slickar sig nervöst om munnen och möter hans ljusbruna blick med sin guldbruna - Jag är glad att du är med mig. tack. Hon ser förvånad men glad ut på samma gång när han sticker sin nos under hennes haka, som om han ville lugna henne men samtidigt beskydda henne.

Han kände hur den vitblå tikens andetag så småningom började lugna ner sig. Det hade varit nära, så han förstod henne. Vem som helst skulle ju få hjärtklappning av det där - speciellt eftersom att det var många hundra meters fall ner igen..

Hans tankar avbröts av att Mitri gav honom en flyktig puss med nosen. Brother drog tillbaka huvudet, höjde ögonbrynen och såg misstroget på henne medan blodet, även fast det inte syntes under pälsen, hettade i kinderna. 
Generad, om inte annat.
"Eh.." Mumlade den rävlike hanen mållöst, svalde och lyckades pressa fram ett leende för att inte verka helt dum.
"Jag är glad att du är med mig. Tack."
De spända musklerna slappnade plötsligt av och leendet breddades en aning. Fortfarande med fragment av hur förbryllad han blivit.
"J.. Ja. Jag tänker inte låta något hända dig."
De ljusbruna ögonen släppte hennes, då han knep ihop käkarna och sedan återigen sneglade på henne.

"Ska vi fortsätta?" Långsamt reste han sig upp och tog ett halvt steg framåt. "Ju fortare vi kommer ifrån de här ostadiga markerna, desto bättre. När vi kommit upp till bergets krön blir det säkrare."

Hon rodnade ännu mer och ser ner i marken - förlåt, det var inte meningen att göra dig generad. Hon slokar med öronen och skämdes. Hon sveper lite med svansen och reser sig upp och ser sig omkring. Landskapet var det inget fel på, det är vackert men förrädiskt på samma gång.

Hon såg hur han undvek att titta på henne och hans käkar spändes, hon ser frågande ut och log varmt - jag tänker inte låta något hända dig heller. Hon buffar mjukt på hans hals igen.

Hon ser på honom när han tar ett steg framåt och frågar om de skall fortsätta. hon nickar . han har rätt, det borde gå vidare och hitta bättre marker eller skydd då vinden är ju ganska stark här uppe och det kunde ju komma några rovdjur som är mer van vid bergiga landskap. Hon tar några steg förbi honom och nafsar honom mjukt med retsamt på nacken innan hon springer nerför den lilla bergsstigen som är framför dem. - Kom igen slöfock, sisten ner får jaga! hon skrattar lekfullt!

"Förlåt. Det var inte meningen att göra dig generad.. Jag tänker inte låta något hända dig heller."
Han vände blicken till den vita honan igen och lade huvudet en aning på sne med ett blygt leende.
"Det är ingen fara..." Den mindre tiken buffade mjukt på hans hals. Brother slickade sig om nosen och vände bort blicken - återigen med blodet hettande i ansiktet. Han trivdes med Mitri, trots att han fortfarande inte visste särskilt mycket om henne. Det enda han visste var vad hon hette, och hur gammal hon var. Hade inte velat verka närgången - men nu hade det gått flera dagar, och nyfikenheten hade vuxit. När de väl stannat för att vila skulle han fråga!

"Kom igen slöfock, sisten ner får jaga!"
Han höjde huvudet när hon ven förbi med den blå manen fladdrande i vinddraget. 
"Misstag, Mitri! Misstag!"  Ropade han utmanande och satte av efter henne. Stigen, upptrampad av bergdjuren, ledde ner i en mindre dal av sten. Underlaget blev stadigare vilket gjorde att Brother fick upp farten snabbt och segade sig ikapp henne. Stigen tog dock slut allt för fort och hon nådde botten sekunden innan honom. Hon var snabb!
Brother saktade in i en kaskad av grus runt tassarna. 
"Besegrad av Isidar Mithrim!" Utbrast han skämtsamt och travade fram till henne.
"Då vet vi vem som jagar, alltså!"

Hon skrattar bara och ökar stegen och trots att det kittlas i magen på grund av höjden så är det lättare att ta sig ner nu än uppåt. Hon slänger en blick bakåt och ser hur Brother närmar sig snabbt. Hon fnissar förtjust och kastar med huvudet så den långa manen och luggen dansar och får henne att se vild och fri ut igen.

Hon känner att han är bredvid henne men hon ökar på ännu mer och kommer ner före honom i dalen. gruset  blir en kaskad runt hennes tassar när hon bromsar in och hon ser stolt ut när hon kom nere först. Hon skrattar när hon såg på honom och hon böjer på huvudet och flinar skämtsamt mot honom - Fortfarande obesegrad! 

Hon lägger huvudet på sned och ler mot honom - Mhm, och den här dalen verkar göra ett bra skydd mot vind och...
hon tystnar och helt plötsligt börjar hennes ögon att glöda, och hon känner en smärta som strålar från huvudet och över hela kroppen, Hon gnyr till av smärtan och lika snabbt som det kom så försvinner smärtan igen och hennes ögon slutar glöda och hon sänker huvudet och sjunker ner på marken, utmattad och nästan lealös. Hon tittar upp på Brother, Hennes blick var rädd, hade hon skrämt honom precis som med de andra? skulle han lämna henne eller vad skulle hända? Hon snyftar till. - J-jag...

(det var en syn som kom ^^)

"Fortfarande obesegrad!"
Brother brast ut i skratt och skakade på huvudet då han saktade av och gick de sista stegen fram till henne. Men den roade känslan fick ett abrupt slut då hon plötsligt stelnade till mitt i hans mening, och ögonen började glöda. Chockag såg han på henne med de ljusbruna ögonen uppspärrade.
"Mitri..?" Tiken gnydde till och Brother tog ett halvt steg bakåt, alldeles för förvirrad för att göra någonting. "Mitri!"
Sekunden därpå försvann glöden och hon föll till marken. Förskräck tog han det sista steget fram och tryckte in huvudet mellan frambenen på henne och sträckte sedan på benen igen för att stödja upp den lealösa honan. 
"J-jag.." Snyftade den vita honan.
"Tyst... Nu har du skrämt mig halvt från vettet för andra gången samma halvtimme." Rösten var grumlig då han glömt bort att andas. Långsamt sänkte han henne till marken igen, och lade sig tätt intill tikens sida. Det var då det klickade till i huvudet på honom och en suck slapp ut mellan läpparna. Det var ett ljud fyllt av lättnad. Hon var inte sjuk, eller något annat hemskt..
"Du fick en syn?" Konstaterade bara rävkorsningen, frågande i tonen. Han insåg att hon förmodligen skulle stressa upp sig, nog hade han hört om hur andra brukade reagera. Han visste att Mitri var rädd för att hennes krafter skulle skrämma bort andra. Honom, måhända. Innan hon skulle börja fundera på saken kastade han snabbt ur sig:
"Lugn. Jag kommer inte lämna dig." Huvudet sänktes långsamt ner över hennes vitpälsade manke i något som skulle kunna liknas vid en kram - men efter några sekunders betänktetid drog han den rosarodnade tungan över hennes nosrygg, strax under det vänstra ögat.
"Aldrig."

Hon rodnade av skam men låg stilla på marken medan hon försöker samla sig igen och hon slickar sig om nosen. Hon gillade inte att skrämma hon halvt från vettet, varför just nu? kunde det inte ha väntat. Hon ger ifrån sig en tyst suck. - F-förlåt! det var inte meningen att skrämma dig igen. Hon hade tårar i ögonen och öronen slokade. 

Hon hörde hans fråga om hon fick en syn och hon nickar. slickar sig om nosen. glöden hade försvunnit helt från hennes ögon nu. - ja.. det var en syn... jag såg att det var en puma som håller till mot norr. mer såg jag inte, det sista var lite otydligt. hon stressade upp sig, rädd för vad som skulle hända. pumor var ju mästare på att gömma sig och smyga på sina bytesdjur. vem vet vad som hade hänt då? De hade säkert gått in i pumans jaktmarker eller skrämt iväg ett byte? Det fanns många förklaringar.

Hon ser förvånat på honom när han lägger sig ner bredvid henne och lägger huvudet om hennes hals som i en kram men sedan på någon sekund så kände hon hans rosa tunga över hennes nosrygg strax under hennes vänstra öga.  Hon rodnar men hennes blick får en öm glimt i sig och hon slickar honom över hans nosrygg. Det han säger efteråt får hennes hjärta att smälta och för första gången kunde hon slappna av, att inte vara rädd att hon skall skrämma iväg eller göra andra upprörda över hennes krafter. Tilliten syntes i hennes ögon.- jag kommer aldrig lämna dig... någonsin.


(Awww <3 <3)

"Jag kommer aldrig lämna dig.. någonsin."
Han slöt ögonen ett ögonblick, svalde. Känslorna bubblade under huden likt en vulkan, känslorna för henne. Så kraftfulla. Ändå, hade han bara känt henne i några dagar.. Å andra sidan hade hans egna föräldrar bara känt varandra i något år när han föddes.. Men något som kändes så rätt kunde aldrig vara fel, oavsett tid. De var som gjorda för varandra - och perfektionen i deras relation kunde knappast ta lång tid att utrönas.
Kärlek var konstigt, minst sagt. Det var väl det den där känslan hette? Känslan av att stå kvar på marken men ändå inte. Att se in i någons ögon och känna att.. Solen blir ljusare och månen vackrare.

Brothers leende blev återigen generat då hennes tunga svepte över hans nosrygg. Meningen hon precis yttrat var ömsesidig. Onekligen..
"Ja.." Rösten var inte mer än ett halvkvävt mummel då han svarade. Han stack med slutna ögon in nosen i den blå man hon hade över skuldrorna och drog in den unika doften. Andades ut i en mjuk suck. Tankekraften svävade omedvetet ut över henne, men när Brother märkte det lät han den vara kvar som ett svagt sus i bakgrunden för att försäkra sig om hennes välmående. Mitris sinne kändes trött, men starkt. 
"Är du okej?"

[Jaaa <3 gulligaste paret ju..]

Hon sveper mjukt med svansen och stryker sitt huvud mot hans, ett mjukt morrande lämnar hennes strupe och de guldbruna ögon lyser. Inte för att hon har fått en syn utan av kärlek. Hon puffar mjukt på hans haka med sin mjuka nos och lägger huvudet på sned.

När han frågar om hon är okej så nickar hon och ler - ja jag okej. Lite trött bara men det är ingenting. Hon slickar honom på nosen igen och sätter sig upp och ser på honom med en öm kärleksfull blick. Hon slickar sig om nosen och tankar for igenom hennes huvud: vad skulle hände nu? hon vill fortsätta vandra tillsammans med honom men tänk den dagen flocken behöver henne, hon stod inte ut att lämna hans sida och hon tänkte inte tvinga honom att bli medlem i hennes flock om han inte ville. - Är du okej? Hon syftade på hans ben.

Hon morrar mjukt igen. Hon kunde inte gå och oroa sig över vad andra skulle tycka, så länge hon är lycklig och har Brother vid sin sida så gjorde det ingenting.

"Men det är ingenting", avslutade Mitri svävande och slickade honom över nosen, som ett bekräftande på sin mening. Hennes blå ögon var en aning trötta - det måste vara energikrävande att påverka tid sådär, även fast det aldrig var frivilligt. 
"Jo. Du bör äta något", sade Brother och höjde ena ögonbrynet. Kanske var han överbeskyddande, men han ville inte att hon skulle råka illa ut. Det var inte alltid det fanns mat att tillgå i bergen, och skulle hon bli svag och då få en syn..
Han knyckte till med huvudet och vågade inte avsluta tanken.
Så fort han återigen lade blicken på Mitri, lade han märke till hennes tankfulla blick. I samma sekund flödade några sinnesintryck över på honom - han hade sånär glömt bort den mentala länk han i hemligheten kopplat i den mindre tiken. Han förnam en skara vargar, henne själv och .. en valp med brännskadat ansikte, en bild av honom och Mitri vandrande och en känsla av ovisshet. 
Brothers blick blev undrande. Trots att han kunde läsa hennes tankar så kunde han inte till fullo förstå vad hon funderat över, och de fragmenten som visats gjorde honom nyfiken. Återigen kom han att tänka på att han skulle fråga henne om.. Ja, hennes liv, då tillfället gavs..

"Är du okej?" Brother ryckte till och log sedan. Om hon menade skadorna eller i sinnet, visste han inte, men svaret var givet. "Bättre än någonsin."
Med en kärleksfull blick på hennes slokande gestalt reste han sig långsamt. "Som sagt, du borde äta något. Men vår vän puman kanske vi borde undvika.."

Hon skrattade till och ruskar på huvudet så den långa blåa luggen dansar över hennes ansikte. Hon puffar lätt på hans hals med sin nos och ler snett. - Du borde också äta något.

Hon klipper lite med öronen och ser sig omkring i dalen där de befann sig i. Hon vädrar i luften och luften är frisk och hon suckar mjukt. Det kändes fridfullt här även fast det lurade pumor här och där. Men deras sinnen skulle varna dem. Men ändå borde de äta vila upp sig och sedan skynda sig vidare till nästa ställe. Även om de tär fridfullt här i dalen så kunde det även bli en fälla vid sämre tider.

Hon riktar blicken mot Brother igen och nafsar honom kärleksfullt i nacken. - Kom vi jagar tillsammans, bättre att vi är två som kan hålla våran vän puman borta. hon ler mot honom och drar lekfullt i hans ena öra innan hon sätter av i trav skrattandes och hon sveper lätt med svansen.

(hennes ögon är guldbruna , inte blåa :P)

Brother kände hennes nos mot halsen.
"Jo.. Du kanske har rätt." Han suckade med ett lätt leende. Det var några dagar sedan han ätit, men just då hade han fullt fokus på att Mitri skulle återfå styrkan hon förlorat.

Han skrattade åt hennes andra mening och travade efter henne med lätta steg då hon började röra sig. Det skulle ta ytterligare någon dag innan de var över berget, så de var lika bra att de försökte se till att hålla magarna fulla när det väl gick. Det var inte alltid så lätt att få tag på de bergsgetter som fanns, de var otroligt duktiga på att klättra bland stenarna vargarna bara kunde drömma om att ta sig fram emellan.

De fortsatte framåt under tystnad i tio minuter. Det hade doftat get länge, men det var inte förrän de började jakten som han faktiskt brydde sig om den. Efter ytterligare en stund skar han in framför Mitri och antog ett koncentrerat uttryck.
"Vänta." Rösten var lågmäld då han gjorde en enkel gest med huvudet och fortsatte framåt. Långsamt, nedsänkt mot marken, tog han sig upp för en slänt av kalt, gulnat gräs. Där. 
"Mitri."
Brother dirigerade henne med svanstippen genom att lätt knycka med den mot hans högra sida. Åt höger var det torra gräset högra, kantat med bumlingar, vilket var ett perfekt bakhåll. Om hon fortsatte dit runt och ställde sig på motsatta sidan av den minimala ängen där det stog ett litet gäng getter och betade, så skulle de hamna rakt i fällan. Vinden var för vargparet gynnsam, så de skulle inte upptäckas förrän de intagit positionerna och vinden drog över fältet.
"Fattar du vad jag menar?" Mumlade han till henne med blicken fäst på en liten killing som låg i gräset.

Hon följer efter honom och log mot honom men stannar upp när han säger vänta och genast blir hon på helspänd. Var det en puma eller något annat? Hon sänker huvudet och lyssnar spänt men allt hon hörde var vindens tjut men sedan ser hon vad Brother gör. Han signalerar med svansen mot några stenbumlingar.

Hon förstod direkt vad han menade och nickade att hon förstod. Hon går genast tyst bakom stenbumlingarna för ett bakhåll och vinden var i deras ställe. Hon log för sig själv och kunde redan känna smaken av get i munnen, tanken fick det att vattna i hennes mun.

Hon väntar tills Brother är i sin position och hon nickar mot honom och kastar sig sedan emot getterna. Hon springer snabbt och utser den svagaste av dem. Det hela går ganska snabbt. hon får tag i getens hals och brottar ner den på marken och håller ett järngrepp om dess hals medan hon känner hur livskraften rinenr ur geten och till slut är det helt slak i hennes käftar. Hon släpper den sedan på marken och flämtar med tungan ute ur munnen. Hon riktar blicken vart brother tog vägen. Opps hade hon gjort orolig igen?

Han sneglade mot Mitri då hon smög runt mot andra kanten, och efter en flyktig signal flög de båda iväg över gräset. Flocken skingrades panikslaget åt alla håll och försvann runt kröket - färutom den de båda sett ut. Mitri fick tag i denne och drog geten till marken, Brother behövde inte göra särskilt mycket för att hjälpa till utan skrattade bara till.
"Du är en utomordentlig jägare, min kära." Sade han lekfullt, stelnade till av förvåning över meningens avslut innan lekfullheten återvände i den leende anletet.
"Middagen serverad!"


Han väntade för att ge henne en chans att påbörja bytet innan han själv satte tänderna i det sega skinnet.

Hon skrattade mjukt och skakade på huvudet - det var ren tur min kära. Ordet som kom efter meningen fick henne att rodna men hon gillade att säga det. Hon ser på honom och börjar sedan att hugga in. 

Det möra köttet smälte i munnen på henne och hon tuggar med en njutning i sin blick. Hon riktar blicken mot brother och nickar till honom och sedan mot bytet att han skall äta han också. Hon slutar att äta en stund och tittar när han äter, hennes vita nos är fläckigt av blid liksom delar av ansiktet med vilket får det att se ut som e rosa på vissa ställen. 

Hon slickar sig om nosen och ler ömt - Milujem ťa säger hon på sitt hemspråk till honom

(Jag älskar dig betyder det sista)

De båda åt under tystnad, tills bara senor och ben återstod. Han hade varit förvånansvärt hungrig, vilket Mitri också verkade vara. Med en nöjd suck backade han undan från högen med skelett och slickade blodet från nosen, för att sedan börja rengöra de rödfläckade tassarna. Utan att han lade märke till det backade även Mitri undan och lade den gyllene blicken på honom.
"Milejum tá", hörde han plötsligt. 
Med en undrande blick höjde han huvudet och såg nyfiket på henne. Långsamt sänktes tassen ner i marken igen.

"Vad?" Brother hade hört någonting i hennes tankar, men hade inte hunnit läsa av det. Tungan svepte över nosen igen medan han reste sig upp och satte sig lite närmare. "Vad betydde det?"

Hon slickar sig om nosen och tar ett steg mot honom. Det lyste kärlek i hennes ögon och hon säger mjukt igen - Milujem ťa!  
Hon visste han inte förstod henne men när hon blev nervös eller blyg så brukar hon använda sitt hemspråk för att få fram det hon vill säga.

Hon tar ett steg mot honom och låter sitt huvud stryka mot hans med slutna ögon. Sedan öppnar hon dem igen och möter hans medan hon ler kärleksfullt mot honom när han frågar vad det betyder det hon sa - jag sa att jag älskar dig på mitt hemlandsspråk.  Hon fnissar lyckligt och ger honom en slick på nosen - så jag säger det igen; jag älskar dig Brother!

Mitri tog ett steg mot honom.
"Milejum tá!", upprepade hon och strök huvudet mot hans. Brother begrep fortfarande inte vad det var för något hon sade, men han slöt ögonen och njöt av hennes närhet. Efter några sekunder möttes deras blickar.


"Vad betydde det?" Upprepade han, nyfiket.
"Jag sa att jag älskar dig på mitt hemlandsspråk." 
Brother blinkade dumt och försökte ta in meningen. Vad var det hon sade? Ögonen smalnade av då han försökte pussla ihop orden till en mening. Gick igenom varenda ord för sig.
"Så jag säger det igen, jag älskar dig Brother!", sade Mitri med ett lätt fnissande.
Han blinkade dumt. Sedan klickade det till i hans huvud och ögonen spärrades upp. Kroppen frös till is. Varm is. Sedan spred sig ett leende över hans anlete, spred sig tills det nådde varenda millimeter av hans kropp. Fyllde blodet med bubblande värme. Sekunden senare tog han ett språng framåt, drog med sig Mitri i en kullerbytta och landade stående över den vitblå tiken. Han drog ömt tungan över hennes panna.
"Jag älskar dig med."

hon skrattar mjukt och lyckligt och helt plötligt tar han sats mot henne och drar med henne i en kullebytta och hon landar på ryggen med honom över sig och hon känner hans tunga över hennes panna. och sedan hör hon honom säga orden. "jag älskar dig med" 

en varm lyckokänsla for igen hennes kropp och hon ler mot honom och nafsar honom ömt på halsen.  -jag älskar dig säger hon igen med en lycklig kärleksfull röst.

Ett mjukt skratt lämnade honom, fortfarande med nosen tryckt in i den rufsiga luggen i hennes panna. Det var konstigt hur snabbt saker kunde gå, och hur långsamt tiden ändå tycktes rört sig. Det kändes som åratal sedan han mött henne där vi Byomifallet..

Han svarade henne inte, utan log bara. Höjde tillbaka nosen upp för hennes panna och mötte hennes gyllene blick. Han kände i hennes medvetande hur hennes känslor flödade som vatten genom den nätta kroppen. En mjuck suck lämnade honom - det var skönt att veta. 
Hennes ord var inte tomma, skulle aldrig vara. 
"Kom nu, Mitri." Mumlade han i det vita örat, backade undan från henne och tog några steg bortåt. Blicken vandrade över himlen, solen skulle snart påbörja vandringen ner för horisonten. Han längtade tills mörkret lade sig, så han äntligen fick veta mer om henne.
"Än är det några timmar till skymningen, men vi bör leta upp en plats att sova på.. Det är inte det enklaste här omkring. Alltid lika svårt att veta om berget hållet för stenras.."
Ögonen vandrade tillbaka till henne, och ett svagt, men talande, leende spelade på läpparna.