Vanan att smyga bort från flocken hade börjat ske allför ofta nu, hon visste att om någon kom på henne så skulle hon bli bestraffad. Ephie lovade sig själv att hon aldrig skulle bli påkommen, därför ökade benen takten.
   Denna kväll var dimman tjock, trots det lös hennes måntatueringar starkt. Hon stannade upp, såg upp mot månen och log fånigt. Skakade på huvudet, såg sig omkring som för att försäkra sig att ingen sett henne, dock skulle det vara ganska svårt i dimman. Kroppen sattes åter i rörelse. Jag måste hitta en sten, rundare än den jag redan har. Idag var det stenar på agendan, Ephie är alldeles för besatt utav runda föremål. Kan hon inte samla på något mer normalt, såsom pinnar? Pinnar finns det så långt ögat kan nå. Nej, inga pinnar ifall pinnen inte är rund.
   Efter ett längre tag förstod hon att det var lönlöst, det gick inte att se något i dimman och hon behövde synen för att hitta en rund och fin sten. Med en duns hamnade baken i backen, en tjurig min var klistrad i hennes ansikte.

Natten var ung och jägarinstinkten hade slagit till. Som det mäktiga rovdjur han var hade Karl Johan smugit sig iväg för att leta reda på det ultimata bytet: SvampEN. Mamma hade sagt till honom att den lysande vargen han drömt om var ett tecken, han skulle snart kamma hem den ultimata vinsten, Morikos klarast lysande stjärna. Vargen hade varit en matamofos för SvampEN. SvampEN han skulle hitta denna natt.
Därför satt han uppflugen i ett träd och spanade ner på marken, likt det majestätiska rovdjur han var, spretande blick och allt.
Men efter säkert hundra timmar började till och med Karl Johans skarpa sinne tröttna på att sitta där han satt. Han såg ju ingenting. Det var dötrist att hänga i ett träd när inte ens Kantarell var med, lite som livet utan svamp... Nu när han tänkte på det så levde han livet utan svamp just nu. Skamligt.
Det var då han såg den, just när han tänkte ge upp och flyga hem så kom den. Svävandes genom mörkret såg han den:
SvampEN
Klart lysande gled den rakt mot honom, som om den visste vart han var och att han hade väntat. Genast klarvaken och på alerten satte han sig upp, spärrade ut vingarna och väntade på ögonblicket.
SvampEN stannade till och en svag duns hördes. Hans rumpa viftade i luften när han tog sats för att glidflyga ner på SvampEN, han skulle fånga den och det skulle sjungas om hans bravader!
1.. 2... 4
I samma sekund som han började flaxa sköt han ifrån och flög ner på SvampEN. Tassarna tog mark och munnen fylldes av päls. Aldrig hade han tänkt sig att SvampEN skulle vara hårig. Med ett fräsande släppte han sin munfull och såg misstänksamt mot SvampEN.
"Du va mej en komstig schvamp."muttrade han mot SvampEN.

Den tjuriga minen försvann med ens då ett tydligt flaxande snappades upp, det var med stor säkerhet bara en fåg- vänta, det finns knappt djur här i skogen? Kort därefter hade någons käftar greppat om hennes höftpäls, ett högljutt pip slank ur hennes strupe och hon hoppade högt, lättskrämd som hon är.
   Snabbt sprang hon bakom ett träd och kikade fram, den andre fräste och hade sig, "Du va mej en komstig schvamp" svamp? "Vadå svamp? Inte är jag någon svamp heller" protesterade hon snabbt och vandrade fram till den lille som tydligt var en valp, hon granskade honom noga. "Vad är du för en? Attackerar andra, skelar o allt" inga hyffs hade den lille. Ena ögonbrynet höjdes, han såg.. väldigt speciell ut. "Och varför tror du att jag är en svamp för? Jag ser inte ens ut som en" insisterade Ephie.

Svampen gled ur tassarna på honom och han såg sig förvirrat omkring. Vanligtvis rörde inte svamparna på sig så det här var märkligt. Plötsligt hördes en röst bakom ett träd och någonting lysande tittade fram. Kisande såg han det lysande komma närmare och närmare. Det var SchvampEN! Den hade åter vänt till honom! Prisa gudarna, det skulle bli svamp! Om än en oförskämd svamp...
"Joho! Klart du är." envisades Karl Johan och nickade sakligt "Mamma säger alltid att de bästa svamparna lyser och finnes när man minst anar det. Du lyser!" Det var simpel logik som även en sten skulle förstå, det måste väl svampen förstå. KJ ställde sig upp och klev fram några steg så han kunde se upp i svampens ansikte.
"JAg är Karl Johan och inte en en." Sa han med ett brett leende och viftade på den långa svansen.

"Mamma säger alltid att de bästa svamparna lyser och finnes när man minst anar det. Du lyser!" Ephie suckade, valpens mamma verkade inte vidare värst intelligent och inte finns det några lysande svampar heller? Vart hade modern fått det ifrån? Hur kan hon ens med att ljuga för sitt barn? Vilken vedervärdig individ.
   Hon drogs ur sina tankar när den lille traskade fram, han stannade lite för nära hennes ansikte. Självsäkert berättade han vem han var, "Karl Johan" upprepade den bruna och nickade, aldrig hade hon hört något liknande. "Jag är Ephie, och jag är ingen svamp" hon pausade kort, "Din mamma måste fått allting om baktassen, inte finns det lysande svampar. Det kan jag garantera dig" det var sanningen och Ephie tyckte att valpen förtjänade den. "Men nu får du ursäkta mig, jag har viktiga saker att göra" och med viktiga saker syftade hon på att åter gå tillbaka till sitt stenletande, trots dimman.

Det här var en sur svamp, väldigt otrevlig också.
"Bjämjämjämjää" sa han med tillgjord röst och räckte ut tungan mot Svampen "Min mamma är den bästaste mamman så det så! Bara för att din mamma är en korv utan ände." Det var uppenbart att den lilla var sårad, så som han burrade upp fjädrarna och argt skelade på Svampen Ephies håll.
"Jag har till och med sett lysande svampar, du är bara för sämst för att ha sett några. Men jag har faktiskt också bättre saker för mig så det så, HA!" sa han sårat och vände sig om för att gå sin väg, sprättande med bakbenen.

Valpen räckte ut tungan åt henne i protest vilket var ännu ett tecken på hur ohyfsad han var, hon fnös till och strök öronen i nacken. Ephie beslöt sig ändock på att lyssna på Karl Johans ord, det var tydligt att han var sårad och inte kunde hon lämna honom i detta skick, med de där läskigt spretande ögonen.
   Åter talade valpen och denna gången förolämpade han henne, Ephie som låtit påhoppet på hennes avlidna mor passera blev nu riktigt ilsk. Han sprätte med benen och skulle precis gå när tiken stoppade honom, snabbt hade hon gått runt för att stå mitt emot honom, "Ta tillbaks det!" fräste hon. "Jag är minsann inte sämst, det är ju du som har skelögon och inget grepp om verkligheten!" rösten gick upp i fasett och tonåringen hade sänkt sitt huvud till valpens höjd, hon blottade ilsket sina tänder. Hur vågade han påstå något sådant om Ephie? Imbecill.