Hela dagen hade det mullrande ovädret gått att skymta bakom de höga bergsväggarna. Det låg där vilandes, som att det väntade på att rätt tillfälle att bryta fram. När det äntligen börjat komma fram ur sitt gömställe svalde den dalen i sitt mörker. Åskmoln vältrade sig i skuggor som om den dolde något mer än några få ljungande blixtar. Vindens krusningar som rusade över åsarna fick gräset att böja sig inför den tilltagande stormens kraft.
     Det var tidig kväll och nästan alla ur flocken var vakna. Några av noviserna tillsammans med Loke hade gett sig av på jakt av föda i skymningen och återvänt med lycka. Alla hade ätit och var belåtna. Skratt ekade sinsemellan familjen och fyllde den tunga luften med kärlek. Niyaha hade lagt sig intill Arno och nästan krupit upp i hans famn. Hon betraktade hans yngre syskon leka med Oberon, om än det var mer lek från deras sida än hans.
     ”Tänk vad fort de växt,” sade hon lågt och tankfullt. ”Det kändes inte som vi växte så fort, eller hur?” Niyaha såg snett upp på Arno innan blicken sökte sig tillbaka till leken. Deras uppväxt hade varit hård, hårdare än för henne och Arno. De hade knappt hunnit komma underfund med världen innan de fått vandra tvärs över landet, och utan sin mamma. Men nu var de inte längre valpar, och de påminde om henne själv och hur deras ungdom sett ut - hur mycket drömmar som drivit henne. Drömmar som nu gav henne känslor av vemod lika väl som styrka. Det fanns en bitande stress i hennes hälar, som om livet var för kort, att tiden när som helst kunde vara ute. Niyaha tryckte sig lite närmare honom.
     ”Kommer du ihåg när jag och Nadie brukade sova i er lya, i Acherati?” Ett lättsamt skratt lämnade henne. Det kändes som en evighets sedan. ”Tänkte du någonsin att det skulle komma till det här?” Niyaha såg upp på honom igen, hennes blåa blick mötte hans röda. ”Du och jag, här? Eller, du och jag någonstans alls, egentligen?”

Arno rycktes ur sina tankebanor av Niyahas röst. Han såg bort från syskonen och vände sig till vännen. Ett sentimentalt leende sökte sig snabbt in i hans ansikte.
     ”Nä.” Han kastade en blick tillbaks på syskonen, där Oberon dramatiskt föll till marken med en högljudd förklaring om att han blivit besegrad. Arno suckade varmt. ”Det känns som en evighet sedan.”
     Han såg tillbaks till Niyaha när hon fortsatte. Öronen spetsades på hans huvud, alert på ett vis som sade att han mindes. Han var inte längre säker på exakt i vilken ordning allt hade hänt, eller vilken av alla gånger någon sagt en sak eller annan. Men han mindes, mycket väl. Det var som om hela tiden i Acherati, innan… allt, mer eller mindre smälte samman, flödade in och ut ur varandra. Han skrattade mjukt, och pressade sin nos mot Niyahas kind.
     ”Nej”, svarade han. ”Men jag är glad att vi är här.” Han mötte hennes blick på nytt, varmt leende. ”Du och jag.” Han pausade för ett ögonblick innan han fortsatte. ”Gjorde du?”

”Du och jag,” upprepade hon och fnissade. Arnos kalla nos emot hennes kind värmde henne inombords. Det spelade ingen roll att de varit vid varandras sida länge, han lyckades ändå alltid få hennes inre att hetta och bubbla i lycka.
     ”Jag tror jag var för upptagen med mig själv, och med att neka Obbe och Nadie.” Hon skrattade igen innan hon vände blicken mot Arno och slickade honom ömt över kinden. Skrattet från Arnos syskon fick henne att se på dem igen.
     ”Arno…” började hon försiktigt, uppenbart något osäker på vad hon skulle säga. Rädd för att möta hans blick lät hon blicken fästas tomt på Azdell som bet Oberon i örat. Hon drog tyst efter andan. ”Tror du…” hon tystnade, ångrade sitt val av ord, ”vill du ha en familj en dag?” Hon kunde inte undgå att se på honom för ett ögonblick. ”En egen alltså… Förutom flocken…” Hon såg ner på marken, samlade sig. ”Vår familj?” Försynt såg hon upp på honom, fortfarande med nosen vinklad mot marken. Trots att hon var rädd att se hur han skulle reagera kunde hon inte se bort.

Syskonens lek fortsatte med tjutande skratt och lekfulla morrningar. Arno såg tillbaks på Niyaha igen när hon påkallade hans uppmärksamhet. Hennes plötsliga osäkerhet gjorde honom genast nervös. Inte orolig, men nyfiket nervös. När Niyaha efter ett par försök lyckades få fram en tillräckligt fullständig mening, och som hastigast mötte hans blick, så förstod Arno först inte. Han hade redan en familj. De var familj. Hon, hans syskon, flocken. Det var först ett ögonblick senare, när han registrerade resten av orden, som förståelse vaknade i hans blick.
     För ett ögonblick fann han inga ord. Ett ögonblick där han inte kunde annat än att stirra dumt. Hans ögon var vida, munnen öppen i början av ett svar som hans hjärna inte förstått att den skulle formulera än. Den första instinkten som hann ikapp honom var svansen som började trumma bakom honom. Först långsamt, medan tankarna kämpade för att komma ikapp, och sedan snabbt i takt med att hans hjärta fick fart. Värme spred sig i hans inre. Bubblande och stark och trygg.
     ”Om jag- om..?” började han, men fick stanna upp. Börja om. ”Niya, jag- du!” Orden svamlade om varandra, halva stavelser som inte fick ordentlig form. Han stängde munnen med ett ljudligt klapprande. Leendet i hans anlete var omöjligt varmt. Fyllt av den kärlek han kände för henne. Grät han? Han visste inte. Utan mer ord stack han nosen i Niyahas päls. Han pressade in ansiktet under hennes hals, mellan hennes framben. Känslorna i hans inre lämnade honom i uppspelta gnyenden. Om svansen inte suttit fast vid honom så hade den flugit iväg.
     En egen familj. Deras egen familj.
     ”Jag vill”, lyckades han till slut kvida fram i Niyahas päls. ”Åh, jag vill!”

Ögonblicket av tystnad var fyllt med nervositet och hårda hjärtslag. Hans ord var ofärdiga och tafatta, men det fanns ingen förnekelse i hans uppsyn. I takt med honom började hon le och deras svansar slog mot varandra ivrigt. Skratt bubblade gällt i hennes inre och hon stämde in med hans gnyende; lyckliga, varma ljud. Niyaha tryckte sig emot vännen så mycket hon bara kunde, ville vara nära, för alltid.
     Det var en främmande tanke, en läskig tanke. Livet de levt hade varit hjärtekrossande, de hade förlorat många de höll kär – deras liv ledde inte till det lyckliga slut många drömde om – men där emellan hade hon hittat Arno. Och hon längtade efter vad framtiden höll åt dem, så mycket att förväntan och iver överstrålade all tvekan.
     ”Jag älskar dig, Arno,” viskade hon tyst i hans päls.

”Älskar dig också”, skrattade Arno fram till svar. Han ville säga mer. Önskade att han hade tillräckligt med ord för att förklara allt det han kände. Kärleken till henne. Värmen i hans inre. Nervositet och rädsla blandat med en sprudlande glädje. Men innan Arno hann få tillräckligt med ordning på sina känslor för att över huvud taget överväga var han skulle börja så dundrade Azdell in över dem båda med en ljudligt tjoande Gharrow i hasorna. Nena var inte långt efter, och både Arno och Niyaha hade ingen chans att undgå att dras med i deras livliga lek. Oberon låg kvar längre bort, spelat död, tills han tvingades hjälpa till att kidnappa Arno så att Niyaha fick rädda honom.
     Arno hade redan en familj. En som han älskade högre än något annat. Men en egen familj, mer än bara hans syskon. En med Niyaha. Det var något han längtade efter.

[Avslutat <3]