[Utspelar sig i slutet av vintereventet, längs kusten. Flocken är samlad för träning.]

Det var skymning. I vanliga fall skulle himmelen stå i brand vid den här tiden, men norrskenet verkade inte skingra sig för något. Istället verkade bara det gröna skifta i nyans en aning. Det gröna hade hållit i sig så länge att den unga varginnan började tveka på att det någonsin skulle försvinna. När hon såg ut över havet så såg det ut som det antagit samma smaragdfärg. Vågorna som rullade in emot klippavsatserna såg näst intill lika gröna ut som skyn själv.

Niyaha vände blicken emot Arno igen. Den äldre hannen, Theano placerade en pinne emellan dem. Han var noga med att placera den så det var ett jämt avstånd emellan dem båda.
    ”Kan du backa något steg, Niyaha?” frågade han. Utan att tveka tog hon ett steg bakåt med den blå blicken fäst i Theanos anlete. Med en nickning klargjorde han att avståndet var jämt.
    Fokuseringen som var något splittrad hos unghonan, skärptes med ens och hon mötte Arnos röda ögon. Ibland var det svårt att se honom i ansiktet då hon inte riktigt visste vart hon skulle titta, men oftast så mötte hon de understa ögonen. I en spänd position hukade hon sig lite och gjorde sig en raklinje från ryggrad till huvud. Öronen fälldes tillbaka och hon kände hur nervositeten och spänningen höjdes i väntan på Theanos dova skall.

Svansen stod spänd rakt ut bakom Arno när han med koncentrerad min såg på pinnen som Theano placerade mellan honom och Niyaha. Det gröna, dansande ljuset från himlen och i havet rörde sig i deras ögonvrår, ständigt närvarande. Ljuset skrämde honom fortfarande, särskilt efter allt som hänt, men de senaste dagarna hade han känt sig förvånansvärt lugn när han såg på det. Ibland undrade han om det någonsin skulle försvinna igen. Han hade nästan svårt att påminna sig om hur himlen sett ut utan allt det gröna.
     Då den äldre hanen var nöjd med placeringen av pinnen mellan ynglingarna så mötte Arno Niyahas blick. Han hukade sig något, redo att röra sig, och spände läpparna i en beslutsam min. Öronen stod spetsade framåt. Han kom på sig själv med att hålla andan, och musklerna i benen ryckte av förväntan. Spänningen som byggdes runtom dem gick nästan att ta på.
      Det plötsliga ljudet när Theano gav skall fick de båda ynglingarna att kasta sig framåt. De krockade på mitten, Niyaha med tänderna hårt låsta om pinnen och Arno med munnen till hälften hållande pinnen, till hälften fylld av vännens nos. Så snart som han kände den mjukare nosen där han väntat sig att bita tag om pinnen så släppte han med ett "Åh!" och ryckte undan.
     "Ah, tusan! Förlåt, det var inte meningen", slängde han snabbt ur sig med ett ursäktande skratt. Han hoppades att han inte hade bitit för hårt.

Cestrohannen gav signalen. Utan att tveka kastade sig Niyaha framåt. Munnen var på glänt och läpparna spända, beredd att greppa om pinnen. Det var givet att de båda skulle kollidera men hon lät inte det hålla henne tillbaka. Att inte våga ta smällar var inget alternativ i den fysiska träningen till att vara Jägare. I hennes huvud fanns det ett ultimatum; att våga satsa eller förlora. Och att förlora var något hon inte tänkte vänja sig vid, att förlora i en riktig strid mot en vampyr var lika med döden.
     Som förutsett slogs de emot varandra, men emellan hennes käkar höll hon pinnen. Arno hade lyckats bitit henne om nosen. Överraskad släppte Niyaha pinnen och drog sig undan. Med något bestört i blicken såg hon på den treögde innan hon förstått vad som hänt.
     ”Åh, tusan! Förlåt, det var inte meningen” Unghonan stämde in med hans skratt. ”Det gör inget, Arno” svarade hon och log menande emot honom.
     ”Är ni nöjda nu?” Niyaha vände blicken emot Theano. Det stela uttrycket i hans ansikte vittnade om missnöje. ”Ja, vi kan träna något annat på egen hand” svarade hon och vände blicken emot den blå vännen igen: ”Eller hur?” Niyaha såg tillbaka på den äldre igen.  ”Tack för hjälpen, Theano” Det genuina flinet breddade sig när hon mötte hans blick, han nickade till svars innan han vände om.
     Havsvindarna blåste svalkande in över området. Luften var fylld av röster och ljud från flocken som var i full träning och vågorna som slog emot klipporna. Vissa tränade i grupper, andra i par och några ensam. Valpparet var placerade lite i utkanten.
     ”Vad tycker du?” frågade hon, med blicken fäst på Nepotonje och Natanh som brottades en liten bit bort. ”Vad vill du göra?” De djupblå ögonen mötte Arnos röda.

Arno nickade instämmande och mötte Niyahas blick när hon talade. Han tackade också den äldre hanen när Theano vände om och lämnade de båda ynglingarna till sitt tränande. Den blå unghanen följde Theano med blicken en stund, innan Niyaha tog till orda igen och han såg tillbaks på henne.
     "Tjaa...", började han med fundersam ton och lät blicken glida över de andra tränande Noviserna. Några tränings-slogs, brottades och testade eller övade på tekniker de försökte lära sig. Några par lekte kvick-käft precis som vad de båda ynglingarna gjort. Arno kunde se Beata formligen slita pinnen ur munnen på Nadie en bit bort. Sixten och Naira stod och samtalade om något tillsammans med Gäddan.
     Efter bara en kort tankepaus högg Arno tag i pinnen på marken mellan honom och Niyaha. Han höll den i ena änden med ett brett flin och viftande svans.
     "Vi kan ha dragkamp!", väste han mellan tänderna med ett skratt. Han studsade lite på stället och sträckte pinnens fria ände mot vännen. Kanske var det inte just det de borde träna på, men han tyckte det var roligt, och det kunde inte skada med lite dragkamp.

Ett mjukt, bubblande skratt lämnade henne åt Arnos förslag. Dragkamp, det verkade vara något den blå vännen gillade det. Niyaha själv fann också glädje i den simpla övningen, om än den mer och mer hade tappat sitt syfte nu för tiden, då det fanns bättre sätt att träna på. Men hon skulle aldrig tacka nej till en inbjudan från honom.
     Ett nästan tillbakahållet flin trädde sig över hennes läppar innan hon nickade. Med studsande steg närmade hon sig helveteshunden som redan tagit tag i pinnen. Ivrigt tog hon tag i respektive ände och beslutsamt slöt hon käkarna. Trots att Arno var yngre än henne, hade han växt om henne(?). Han var uppenbart starkare än henne, men hon lät inte det faktumet hålla henne tillbaka. Det fanns ingen anledning att tävla emot honom eller någon annan i flocken. Den enda rivalen Niyaha kände att hon hade, var henne själv. 
     ”Redo?” mumlade hon. Hon väntade knappt på att Arno skulle hinna svara, utan med ens började hon dra genom att göra ett hårt ryck bakåt. Ett glädjefullt uttryck syntes i hennes ansikte som var färgat grönt. Vänskapligheten i hennes ögon sviktade aldrig.

Arno han nästan inte reagera förrän Niyaha drog i pinnen med ett snabbt ryck. Han spjärnade emot med frambenen brett isär. De stora tassarna tryckte mot marken när han ryckte tillbaka.
     Glatt fnittrande och lekfullt morrande fortsatte de att rycka och dra i pinnen en stund. Unghanen hade glidit ner på armbågarna och lade sig ner för att hålla emot när Niyaha drog då han lade märke till Sixten igen. Stäppvargen hade lämnat Gäddan och hans mamma, och rörde sig bort från de andra noviserna. Arno stelnade till och höjde abrupt huvudet med spetsade öron och alert blick, endast för att snabbt se tillbaks på Niyaha när pinnen rycktes ur hans mun. Blicken flackade hastigt tillbaks efter Sixten igen.
     ”Niyaha!”, väste Arno och nickade snabbt efter den lilla, fläckiga gestalten som rörde sig bortåt. Han sprattlade snabbt upp på sina tassar igen, och svansen ställde sig ut bakom honom för ett ögonblick. Ett brett flin smet in i det blå ansiktet. ”Kom. Kom!”, slängde han ur sig, fortfarande med låg, något upphetsad röst. Sixten var på väg bort, på egen hand. Tänk om han var på väg till sitt hemliga ställe? De kunde inte missa det här! Han behövde inte vänta på Niyaha, då han visste att hon skulle förstå. De hade väntat på det här ögonblicket!
     Med en snabb blick åt de andra noviserna, främst mot sina föräldrar, för att se till att ingen lade märke till dem eller följde efter satte Arno av efter stäppvargen med snabba steg. Han höll huvudet sänkt och blicken förväntansfullt, nästan lite nervöst, fäst vid Sixten som försvann bortåt bland växtligheten. Den lilla, fläckiga hanen rörde sig mot ett parti av klipporna ett par minuter bort där det var öppnare än platsen de tränat på varit.

Kampen i pinnen sviktade så fort motparten förlorade en bit av koncentrationen. Ihärdigt fortsatte Niyaha dra. När vännen släppte försvann motkraften med ens och unghonan tappade balansen. Med en förvånad min släppte hon pinnen och tog några stapplande steg bakåt. Det var uppenbart att Arnos uppmärksamhet var riktad någon annanstans.
     När han väste hennes namn och menande gestikulerade efter stäppvargen insåg hon med ens vad som skedde. Ett bubblade fnitter flydde hennes strupe och hon följde genast efter Arno. Blicken såg sig vaksamt omkring för att se så ingen lade märke till att de smet. Så tyst de bara kunde smög valpparet efter den äldre. Spänning, nyfikenhet och iver låg som en statisk hinna emellan dem. Äntligen skulle de kanske få se hans hemliga ställe! Niyaha kunde knappt hålla sig från att skutta emellan stegen.
     ”Arnooooo” pep hon förväntansfullt. Ett glädjefyllt fnitter lämnade henne, hon kunde bara inte hindra det. Det fladdrade som tusentals fjärilar i hennes mage. Nu skulle de äntligen få se hans hemligheter!

[Jag minns inte om vi diskuterade hur platsen såg ut eller något, så jag låter dig skriva det. xD Så blev ett ganska stilla inlägg som inte drev så mycket framåt, men, jaja...]

Med Niyaha hack i häl följde Arno den fläckiga hanen på avstånd, ut mot ett annat klipparti än det de hade tränat vid. Den blå ynglingens öron ryckte nästan oavbrutet, om än ständigt riktade framåt, då han lyssnade till Sixtens lätta steg. Trots avståndet de höll så hade Arno inga större svårigheter att uppfatta var den äldre rörde sig. Han hade alltid haft väldigt god hörsel, vilket han var väldigt stolt över.
     När de kom till det öppnare, klippiga partiet saktade Arno in och stannade där de sista träden slutade. Med svansen ställd rakt ut bakom sig kastade han en blick över axeln mot Niyaha, innan han såg efter Sixten igen. Här sträckte sig klipporna nästan rakt ut mot havet, och stupade sedan brant ner mot vattnet. Det var tillräckligt högt för att ingen skulle vilja hoppa ner. Sixten slank ner i en skåra som bildade en öppning mellan de annars räta klipporna. Det var uppenbart att skåran ledde ner runt klipporna, troligtvis ner till vattenranden.
     Efter att ha stått still i ett par korta andetag efter att Sixten försvunnit så skyndade Arno efter stäppvargen. Han rörde sig på så lätta tassar som han bara kunde, men de stora framtassarna med sina grova klor gjorde trots hans försök att hans steg kändes tunga och något klumpiga. Han bet sig i läppen när han kom fram till skåran, och det ryckte åter i öronen när han lyssnade efter den fläckige. Han kunde höra ljudet av skogen bakom dem, som susade i vinden. Cikador som sjöng, och måsars skrin. Havets brusande då vågor slog mot klipporna. Han kunde höra sina egna och Niyahas nervösa, uppspelta andetag. Ett ljud som han i det närmaste kunde beskriva som ett släpande läte nådde hans öron från andra sidan skåran i klippan.
     Med ett busigt flin åt Niyaha fortsatte Arno snabbt ner längs klippskåran. Den var ojämn, formad av vind och salt från havet under lång tid. På sina ställen hade det samlats vatten i små håligheter. Han kunde se havet framför sig, hur det sträckte sig mot horisonten. Himlens gröna sken skimrade i den böljande havsytan. Arno lade inte mycket tanke på havet, han var för upptagen med att ta sig ner längs den sneda, något krokiga skåran och följa Sixtens steg. När han kommit ut från skårans slut så stannade han upp på nytt.
     På andra sidan skåran öppnade sig en smal yta nedanför de branta klippväggarna. Den kanske fyra eller fem språng långa strandremsan var klädd i små rundade stenar vilka rasslade mjukt havets vågor när vattnet svepte upp över dem. Hans tassar bildade tydliga spår bland stenarna när han tog ett långsamt kliv ut över dem, men spåren försvann lika snabbt igen när stenarna flyttades med de återkommande vågorna. Närmare klippväggarna övergick de rundade stenarna i snäckblandad grus, eller grov sand. Där stranden mötte klippväggen öppnade sig en rundad grotta. Öppningen hade rundade hörn, som om den en gång i tiden formats av vatten, och var nästan lika vid som den smala strandremsan. Väggarna var grå och skrovliga, och golvet kläddes av samma grova sand som utanför. Det var inte så vanligt att hitta sand bland klipporna längs Acheratiskogens stränder, men det var varken grottan eller sanden som fångat Arnos uppmärksamhet.
     Det som fångat den blå unghanens treögda blick var orsaken till det släpande ljudet. Inne i grottan hade Sixten just slagit sig ner mot den bortre väggen, och framför honom låg en bred, slät varelse med platta fötter och blank rygg. Arno hade aldrig sett en sådan varelse förut, och kunde för sitt liv inte förstå vad det var han såg. Han tog, utan att tänka, ytterligare ett par steg ut över de rundade stenarna. Vad var det för något? Det rörde på sig. Han kunde se hur varelsen lyfte benen – fenorna? – och drog sig själv över sanden. Den var på väg ut ur grottan. När Arno sänkte huvudet en aning och spände blicken så kunde han se att där stack ut vad han antog var ett huvud från den rundade kroppen.
     ”Sköldpadda.”
Arno ryckte till när han insåg att Sixten stirrade på honom och Niyaha. Svansen sänktes genast bakom honom och började gunga långsamt i vida rörelser. Han hade inte insett att stäppvargen såg honom, han hade varit för upptagen av den främmande varelsen.
     ”Det är en sköldpadda”, upprepade stäppvargen med ett roat läte. ”Stäng munnen innan måsarna skiter på din tunga.” Han skrattade hjärtligt när Arno snabbt stängde munnen. Helveteshunden hade inte insett att hans mun hängt öppen. Ett stygn av skam bet i hans inre när insikten att de blivit upptäckte sjönk in.

Arno ledde vägen efter stäppvargen. Så ljudlöst valpen bara kunde rörde hon sig raskt framåt; huvudet sänkt och öronen framåt. Andetagen var korta, hektiska. Spänningen fick det att pirra i hela kroppen.
     Valpparet stannade upp vid skogsbrynet. Platsen de letts till var inte helt främmande, Niyaha hade varit här förr. Klipporna var höga och spetsiga. Något med dess skarphet kändes fientlig, och påminde henne om hur farligt det kunde vara att vistas ute längs klipporna ensam.
     Sixten försvann ner i en skåra, ner längs klipporna. Det kändes nästan lite farligt. En del av henne ville vända om, men den otämjbara nyfikenheten skapade ett begär av att veta. När Arno bara efter några sekunder satt av efter Sixten igen, tvekade hon för ett ögonblick, innan hon begav sig efter honom.
     Havet slog livligt längs klippväggarna. Storögt, med ett hjärta fyllt med rädsla och förväntan följde hon efter vännen. Havet sträckte ut sig ändlöst långt, tills de slutligen mötte himmelen. Fruktan för vatten gjorde henne extra försiktig när hon så tyst hon kunde, följde den slingriga stigen ned längs klipporna. En smal strandremsa uppenbarade sig nedanför klippväggarna. Vackra, ljusa stenar som klädde stranden fångade med ens hennes uppmärksamhet. Här skulle hon säkert kunna hitta fler stenar att lägga till i hennes samling. Men utan att dröja kvar, så fortsatte hon efter helveteshunden. En grottmynning skymtade snart, och inne i den satt Sixten i sällskap av något hon aldrig tidigare skådat. Niyaha var osäker på om det var ett djur, eller något annat. Dess udda utseende var alldeles främmande för henne. Den verkade inte vara rädd för Sixten, eller dem, och drog sig långsamt fram över den grova sanden.
     ”Sköldpadda” ekade Sixtens röst ur grottan. Unghonan ryckte till lite. Öronen vinklades tillbaka när hon insåg att de avslöjats. Alldeles för hänförda av den annorlunda varelsen, sköldpadda, hade de glömt bort deras ursprungliga uppdrag. Generat såg hon på Sixten och sedan på Arno. Som tur var, verkade inte stäppvargen speciellt arg över att de förföljt honom.
     Den mörkblå blicken fäste sig på sköldpaddan igen. ”Vad....”, osäker på vad hon skulle fråga avbröt hon sig. ”Hur...”, återigen tystnade hon. ”Vart ska den?”, sade hon slutligen med ögonen fastnaglade på den. Den verkade vara på väg ut i havet. Bodde den där? Kunde den simma?

Arno öppnade munnen igen för att ställa en fråga, just som Niyaha yttrade ett ord. Han stängde munnen igen, men hans ljusa vän avbröt sig själv för att tänka.
    "Var-?" började Arno, men blev avbruten av Niyaha som i samma ögonblick fortsatte på det hon tänkt säga.
    "Hur..."
Den blå ynglingen såg på sin vän, och lade urskuldande öronen bakåt. Han såg tillbaks på den lustiga varelsen och förblev tyst när Niyaha lyckades ställa en fråga.
    "Vart ska den?"
Ja, var var den - sköldpaddan - på väg? Den var inte särskilt snabb, och den verkade inte direkt störd av att ha tre vargar runtom sig. Arno var van vid att andra djur, utom kanske en del insekter eller sniglar, snabbt vände och sprang när det fanns vargar i närheten, men den här verkade nästan inte ens ha lagt märke till dem. Eller så brydde den sig inte om dem. Var den farlig? Var det därför den inte var rädd? Han tog ett steg närmre och sänkte huvudet för att nosa på varelsen. Den luktade salt.
    "Den är väl på väg hem, antar jag."
Den blå höjde blicken till Sixten igen, vilken satt kvar lutad mot den grunda grottans bortre vägg. På väg hem? Han såg tillbaks på sköldpaddan igen, och lät sedan ögonen vandra i den riktning djuret var på väg. Bodde den i havet? Han gav stäppvargen en oförstående min.
    "Hem?"
    "Ja."
Arno spände osäkert läpparna, och vände sig tillbaks mot sköldpaddan. Den höjde de platta benen längs sidorna, sträckte långsamt dem framåt och började sedan dra sig vidare genom gruset. Den unge hanen höjde sin ena framtass, och tryckte prövande den mot djuret. Förvånat höll han kvar sin stora labb, och tryckte en extra gång, när han kände hur hårt djuret var. Det var som att trycka mot slät trädbark. Vad var det där för något?

Sköldpaddan var på väg hem. Niyaha stod lätt lutat framåt, med alerta öron spända på hjässan och svansen utsträckt bakom henne. Blicken vandrande emellan det släpande djuret och det brusande havet.
     Med en förvånad min såg hon hur vännen prövande tog på sköldpaddan. Det verkade inte påverkas av tassens tyngd, och den blanka ytan över dess rygg skvallrade om att det var hårt. Men hon frågade ändå: ”Är det hårt?”, rösten var nyfiken och tankfull. Osäker på om hon själv skulle våga ta på den främmande varelsen, tog hon bara något steg närmare och sänkte huvudet för att betrakta djuret grundligare.

"Ja", andades han som svar på Niyahas fråga. Ja, den var hård. Det var så lustigt. Klorna på hans breda framtass klickade lätt mot djurets skal. Han kom att tänka på skalbaggar. De hade också hårda skal. Var sköldpaddan någon typ av övervuxen skalbagge?
     Modigare än förut, på grund av djurets bristande reaktion över att han knuffat på den, skuttade Arno runt sköldpaddan. Han sjönk ner på armbågarna när han tittade på den. Svansen började långsamt, en aning osäkert, att vifta bakom honom. Han gav ifrån sig en kort, låg morrning i ett försök att få en reaktion från varelsen. Den fortsatte att dra sig framåt som om ingenting hade hänt. Han rätade på sig igen, och knuffade till djuret med båda framtassarna istället. Hårt. Sköldpaddan gungade till och viftade med fenorna, men gjorde inte mycket mer än så innan den fortsatte med sitt. Ynglingen sjönk ner på armbågarna igen.

Trots Arnos intensiva undersökande – som innefattade både kännande och studerande – så reagerade inte den hårdskalade varelsen. Dess bristande respons fick den att framstå dum, nästan lite korkad. Förstod den ingenting, eller?
     ”Är den dum eller nå't? Varför gör den ingenting?” Med en min lika oförstående som tonläget på frågan såg hon snabbt på Sixten och sedan tillbaka på vännen igen. Helveteshunden låg på armbågarna nära det släpande djuret. Det gav henne mod att ta ytterligare ett steg framåt för att sträcka ut en tass och sedan känna på den blanka och något välvda ytan. Precis som Arno beskrivit var den hård. Hård som en sten, men det kändes inte riktigt likadant; där var mönster i texturen som gjorde den olikt något annat.
     Med en forskande blick gick hon runt ett varv kring den hasande sköldpaddan. Spåren efter den påminde bara om hur någon dragit en tung sten i sanden. Den grova sanden knallade under djuret när den långsamt men stadigt drog sig framåt. Fortfarande hade den inte visat något intresse för de tre vargarna. Niyaha rynkade på pannan i ett föga imponerat ansiktsuttryck och såg på Arno.
     ”Det här är det konstigaste jag sett”

Han nickade medhållande och gav ifrån sig ett kort, jakande "Mmh". Det var onekligen bland det konstigaste han också hade sett. De vandrande stenarna var fortfarande det konstigaste han kunde komma på, stenar skulle inte röra på sig, men den här... sköldpaddan... var något levande. Och av Sixtens reaktion, eller bristande reaktion, att döma så antog han att det var något stäppvargen hade sett förut. Så vad det än var så hade den inte med det gröna, dansande ljuset att göra. Åtminstone trodde inte Arno det.
     "Den kanske är dum."
Den blå hanen såg på Sixten, vilken hade lämnat grottan och kom ut till de båda ungvargarna.
     "Eller så behöver den inte göra något, jag menar, försök bita genom det här." Den fläckige hanen knuffade också på sköldpaddan med tassen, innan han tog ett lätt skutt upp på den hårda varelsen. Sixten fick precis plats att sätta sig uppe på djuret, vilket slutade släpa sig framåt och blev liggande stilla istället med fenorna indragna mot sig. Arno gick runt sköldpaddan, och insåg med ens att dess huvud hade försvunnit.
     "Men-! Var tog huvudet vägen?" Han hukade sig ner och studerade skalet närmre.

En blick blandad av nervositet och nyfikenhet kastades på Arno innan hon såg åter på Sixten som steg upp på djuret. Inte ens då verkade den hårda ytan svikta. Förundransvärt.
     ”Men-! Var tog huvudet vägen?” Niyaha såg skärrat på Arno som hukat sig fram emot sköldpaddan. Med raska steg skyndade hon sig fram till hans sida. Ungvargen flämtade till. Ja, var i hela friden hade huvudet tagit vägen.
     ”Sixten!”, utbrast hon nästan lite förskräckt. ”Vad hände? Vad gjorde du? Ta fram huvudet igen! Den kanske döööööör”, tjöt hon dramatiskt. Visst kanske djuret var konstigt, och uppenbarligen ganska dum – men inte behövde den ju dö.
     Svansen var lätt tryckt mellan benen och öronen tillbaka vinklade. Osäkert såg hon ner där huvudet förut var. Bara en mörk håla kunde synas i dess ställe.

När Niyaha kom runt till hans sida och tjöt förskräckt så rätade sig Arno nästan instinktivt och slöt mellanrummet mellan sig själv och vännen, så att deras sidor möttes. Svansen viftade oroligt bakom unghanen, och han kastade jagade blickar mellan den nu huvudlöse sköldpaddan, och den fläckige hanen som satt ovanpå dess skal.
    Sixtens plötsliga skratt fick helveteshundens öron att resa sig från att ha legat platt mot nacke. Vad var det som var så roligt? Varelsen hade ju tappat huvudet! Stäppvargen hukade sig så att han nästan låg ner på sköldpaddan, och böjde sitt huvud för att - nästan upp och ner - se på håligheten där varelsens huvud funnits.
    "Den är ju där inne ju", skrattade den äldre hanen. Han gled ner över djurets framsida, vände om och lade sig platt på sanden så att nosen nästan pekade in i håligheten. "Titta!"
    Efter att ha delat en osäker blick med sin vän så lade sig Arno platt på marken bredvid Sixten. Den fläckige makade sig åt sidan så att ynglingen lättare kunde se in i hålet. Han fokuserade blicken. Där inne, omgivet av otaliga rynkor, tittade varelsens huvud tillbaka på honom. Öronen ställde sig förvånat upp på hans huvud.
    "Ha- men...? Hur?" Han kastade en frågande blick på Sixten. "Vad gör det där inne?"

Minen av förtvivlan höll sig kvar i ungvargens anlete. Stäppvargens skratt fick henne att se på honom med en blick som nästan brast i ilska. Hur kunde han skratta när han just dödat denna oskyldiga varelse?
     ”Den är ju där inne ju” 
     Uttrycket av desperation falnade lite och oförstående försökte Niyaha tränga sig ner bredvid sin vän. I den dunka hålan skymtade sköldpaddans huvud. Frågande såg hon på Sixten igen.
     ”Sk-... Ska den kunna göra sådär?” Tveksamhet genomsyrade rösten. Blicken skiftade emellan det stora djuret och den äldre novisen. Sixten mötte hennes ögon och nickade menande.
     ”Jaa-a”, svarade han försäkrande. Den tidigare skrämda kroppshållningen försvann, och något omtöcknad slog hon sig ned. Öronen reste långsamt på sig. 
     ”Wow”, andades hon ut. ”Tänk vilka knäppa saker som finns i havet, som inte vi kan se”, mumlade hon tankfullt. ”Tänk, Arno!” Stämman fylldes av en plötslig entusiasm. Ivrigt snodde den unga ljusvargen runt och blickade ut över det böljande, gröna havet. Undra om de fanns skogar, undervattensskogar.

Arno såg upp från sköldpaddan och följde Niyahas blick ut över havet.
    "Jaa", sade han medan han reste sig upp. Hur mycket lustigt kunde det finnas där ute egentligen? Fanns det fler lika konstiga saker som sköldpaddan? Var det vanligt med djur som hade hårda skal sådär, och som fick huvudet att försvinna? Han kunde inte föreställa sig något lustigare.
    Fnittrande och med viftande svans såg Arno tillbaks på varelsen, där Sixten nu viftade med tassen mot håligheten. Kanske i ett försök att få huvudet att titta ut igen. Ynglingens blick sökte sig längre in i grottan, i vilkens öppning de stod. Nu när han tittade noggrannare så kunde han se hur väggarna på sätt och vis tycktes bölja i formen. De var inte så släta som han först tyckt, utan texturen var grov och skrovlig, men kanterna och stenarna följde ett böljande mönster. Format av havet och vinden.
    Arno tog sig in i grottan. Den var inte mer än ett par varglängder djup, och han nådde snart den bortre väggen mot vilken Sixten tidigare suttit. Där luktade han på stenen innan han vände om och såg tillbaks mot de andra. Just som han vände sig om så var det något som lös honom i ögonen, och han blundade snabbt innan han höjde blicken mot ljuset.
    "Niyaha!", utbrast ungvargen förtjust, då han såg skåran i taket. Han hade inte lagt märke till ljuset som föll genom en smal öppning i grottans tak innan. "Titta!" Arno satte sig ner med en duns. Svansen fortsatte att trumma bakom honom.
    Ovanför hans huvud kunde han se stjärnorna, och det böljande norrskenet, genom sprickan i taket. Ljuset föll över hans ansikte i en färgad strimma.
    "Du ska se det när det regnar in därigenom", kommenterade Sixten från där han låg framför sköldpaddan. "Då glittrar ljuset av dropparna." Stäppvargen gav den blå ett leende när unghanen såg på honom med förundrad blick. Inte nog med den lustiga sköldpaddan, menade han att ljuset glittrade i regn? Vad var det här för grotta egentligen?

[Tänkte att egentligen är ljuset i grottan som Sixten kommer dit för, och sköldpaddan råkade vara där den här gången c: ]

Uppmärksamheten riktades åter till sköldpaddan. Fortfarande gömde sig huvudet i hålan. En tankfull fnysning lämnade henne innan Arno fångade hennes intresse. Öronen reste sig genast och svansen började vifta. Kvickt tog sig ljusvargen fram till vännen. Blicken följde ljuset som strilade ner genom sprickan. Skyn var ännu trädd i den gröna, dansande slöjan men bakom glimmade stjärnorna.
     ”Åååh”, stönade hon i hänfördhet. ”Det är jättevackert!”, ekade den sprudlande stämman i grottan. Ljusvargen slog sig ner intill den blå vännen. Med en upprymd blick mötte Niyaha stäppvargens blick. Svansen rörde ivrigt bakom henne.
     ”Det låter magiskt!”, erkände hon i en ton av entusiasm. ”Arno, kan vi inte gå hit när det regnar någon gång?” Den blå blicken glittrade i iver när hon såg på den treögde vargen.

Blicken pendlade ner till Niyaha och sedan tillbaks till himlen ovan sprickan igen. Deras svansar snuddade varandra gång på gång medan de viftade.
     "Jaah", andades han. Ett leende spred sig över den lätt gläntade munnen. Ja, de borde ta sig dit någon gång när det regnade. Arno försökte föreställa sig hur det såg ut, hur ljuset glittrade. Han hade sett ljus glittra i vatten och vattendroppar förut, men här, inne i den lite dunkla grottan och slutet i en strimma av ljus kunde han bara föreställa sig att det var magiskt.
     Den blå ynglingen såg tillbaks på Sixten när den äldre novisen harklade sig. Han hade rest sig upp, och öronen pendlade i luften.
     "Ah, jag tror minsann att någon ropade på mig." Han gav de båda ungvargarna ett ursäktande leende. "Om ni ursäktar. Sitt inte där för länge bara så att era föräldrar undrar var ni är." Med det vände stäppvargen om och lämnade sköldpaddans sida. Han försvann snabbt upp längs den klippiga stigen. Arno såg på Niyaha med undrande min.
     "Hörde du något?" Blicken sökte sig ut över den smala strandremsan igen. Öronen klippte ett par gånger på hans huvud, innan han ryckte på axlarna. Han hade i alla fall inte hört något. Kanske hade han varit för upptagen med att försöka föreställa sig ljuset i regn för att lyssna ordentligt.

[Sixten, I see what you did there~]

Glittrande ljus. Det var svårt att föreställa sig. Niyaha hade samlat vackra, glittrande stenar – men aldrig hade hon sett ett glittrande ljus. Ungvargen hoppades att det från ingenstans, just precis nu, skulle börja regna.
     Niyaha såg på Sixten något häpet. Valparnas blick möttes, båda lika undrande. Uttrycket mjuknade när hon fnissade lite och skakade menande på huvudet.
     ”Nääääh” Blicken sökte sig tillbaka upp till sprickan. Det gröna ljuset föll som en stråle ner och fyllde grottan med svagt grönskande skimrande toner. Svansarna nuddade varandra i en rytmisk takt. Öronen stod upprättade på huvudet och munnen på glänt i en intresserad min. En djup suck lämnade henne och hon sjunk ihop något, lutad emot Arno som stöd. Hon skulle kunna sitta här för evigt och bara titta upp i himmelen.
     ”Ska vi ha det här som gömställe, Arno?” Huvudet lyftes för att möta de röda ögonen. ”Vårat gömställe?” Bara deras gömställe, och Sixtens då. Här kunde de gömma sig om Gäddan blev arg, eller om de bara ville vara ifred någon gång. Det var som en hemlig koja.

Det ryckte lätt i Arnos hud när vännen lutade sig mot honom. Han mötte hennes blick med ett glatt leende.
    "Jah." Han skrattade till, ett glatt ljud som gränsade till en utandning. Ja, de kunde ha det här som en hemlig plats. Förutsatt att Sixten inte körde bort dem. Han hade trots allt varit där först. Nästa gång det regnade hoppades han att de skulle befinna sig på den här delen av reviret, så att de kunde komma hit och se ljuset glittra.

[Avslutat]