Det var en vacker kväll, över havet lyste månen och man kunde se dess spegelbild i havets vatten. Det blåste också, fast inte storm liknade utan mer som en svag vindpust. Vågorna slog in då och då mot den mjuka sandstranden och suddade bort allt som fanns på stranden, även tass avtryck från en varg som nyligen hade gått där.

Men vargen fortsätter ändå, och ibland kom vågorna och blötte ner hennes tassar, men det var inget som störde henne, hon tyckte det bara var behagligt. Hennes päls är svart som natten, en svart lugg hänger ner över hennes bärnstensbruna ögon, på nosen löpte två ärr men hon har även ärr på höger bogblad och på höger ben fast lite längre ner. Men det som utmärkte henne mest var tatueringarna runt hennes ögon som nu glödde i månens ljus.

Hon kunde känna månens energi strömma igenom hennes kropp och hon hörde även månens viskningar i hennes huvud. Hon ler smått för sig själv och drar ett djupt andetag och känner lukten av salt och... varg. Hon stannar upp och ser sig omkring, vart doften kommer ifrån, men hon börjar sakta att röra sig framåt igen, hon hoppades att hon skulle stöta på vargen snart.

(Paxat till Phol)

Värdiga steg bar den stora hanen framåt. De gröna klorna lämnade märken efter sig i den kyliga sanden. Månskäran, högt upp i den djupa oändligheten, lät dränka världen i sitt bleka sken. Stjärnorna skimrade i vattnet likväl som på himlavalvet, och den vaga brisen fick trädens kronor att gunga mjukt. Luften doftade av havets salt och vågorna rullade i lugn takt in över strandkanten.

Han hade nyligen lämnat furorna bakom sig och lät tassarna bära honom ut över sanden. Det stenigare partiet invid trädens rand sträckte sig ut mot havet, men övergick hastigt i mjuk, kall, sand. Vintern höll ännu världen i sitt grepp, men luften var denna kväll ovanligt mild. Ingen frost knastrade under hans steg. Brisen lekte i den högresta mankammen när han vände blicken utefter strandens vidder. De klargröna ögonen studerade kyligt området innan han vände sig mot furorna på nytt. Lainadan skulle inte störa honom nu. Det hade han sett till. Den stackars korkade individen gjorde bäst i att lyda, det var för hans eget bästa. Om inte så skulle Phol tvingas förklara det för honom. Den stackars idioten förstod ju inte bättre. Han behövde läxas upp för att förstå. För att få in det i sin skalle. Den likgiltiga blicken satt som fastfrusen vid trädranden en längre stund. Den kraftiga hanen rörde inte en min, inte en muskel. De långa håren på den korta svansen vajade för vindens lätta smekning.

Det första som talade för liv hos lawarhanen var det öra som ryckte på hans huvud. Han blinkade och vände åter mot havet. Månens bleka sken återspeglades i den ständigt föränderliga havsytan. Ljuset speglades i de klargröna ögonen. Kylan speglades i blicken. Med långa, värdiga kliv stegade han ner till havets rand. Saltvattnet omfamnade hans tassar och han stannade upp på nytt. Outgrundligt såg han ut över havet, mot horisonten. I tystnad väntade han på ingenting. Allting var hans, och han tog det han ville ha. Det fanns inget han tänkte vänta på. Doften av salt, av havet och av strandens sand blandades med en svag aning av en främmande varg. En tik. Han stod kvar.

[Lite sent svar, ursäktar för det. Men nu är jag här ^^; ]

Hon går vidare, fast beslutet att ta reda på vem denna varg är för någon. Hon sveper lite med svansen och ser sig omkring, hon ler smått för sig själv när hon hörde månens viskningar i huvudet, månen fick henne alltid att känna sig trygg och stark. Hon kastar en blick upp mot månen och nickar ungefär som hon hade ett samtal med den. Men hon kunde känna månens energi strömma igenom kroppen och hennes tatueringar i ansiktet hade börjat glöda.

Doften av vargen blir allt starkare trots att havslukten också är starkt, men snart får hon syn på en gestalt ute vid vattnet, hon lägger huvudet på sned och granskar vargen medan hon skata går emot den, Hon ser att vargen har en grön tuppkam och hela han utstrålade värdighet. Hon klipper lite med öronen och slickar sig om nosen, hon hade aldrig sett en varg med en tuppkam, så det här mötet skulle bli intressant. - Goddag främling säger hon vänligt men ändå reserverad.

Utan att vända på huvudet vändes blicken åt tiken när hon talade. Han svarade inte, utan stod stilla och betraktade henne för en stund. Hennes mörka päls, de lysande tecknen i hennes ansikte. En lugg. Ärr. Någon som slagits? Var hon erfaren? Det spelade ingen roll.

"God natt är kanske en korrektare hälsningsfras. Hade det varit dag hade solen skinit där uppe." Leendet som med ens klädde Phols läppar kunde tolkas som vänligt, men ögonen log inte. Han log aldrig med ögonen. Huvudet vändes mot tiken och det ryckte till i svansen, som om den med ens fick liv. Musklerna spelade när han långsamt vände sig mot den främmande tiken. Tassarna placerades på nytt i sanden och de gamla spåren försvann i havets glupska vågor. Den lätta brisen lekte i hanens päls. I tikens päls. Hon var av föga intresse för honom. För tillfället.

Hon lägger huvudet på sned och skrattade till, det var ingen hånfullt eller elakt skratt utan mer vänligt. - Jo det stämmer främling. Hon ruskar smått på huvudet så hennes lugg flyger och avslöjar hennes bärnstensbruna ögon. Hon sveper lite med svansen och en sötaktigt doft sprider sig med vinden, men det är inget hon bryr sig om just nu. - Jag är Deianeira, men kallas Eria eller Eira kort och gott.

Hon sneglar mot vågorna som rullar in mot stranden och månens lugnade viskningar i hennes huvud fick henne att känna sig totalt lugn. - Vad heter du främling? hon kunde se att främlingen log, men hans ögon ler inte, hon blir genast mer på sin vakt, man kunde ju aldrig veta.

Han såg på henne, men såg inte Henne. Nej, tankarna var fokuserade på annat. Ännu planerade han för vad för straff Lainadan skulle få om denna inte skärpte sig. Han behövde komma upp med något som skulle sätta sig, så att idioten en gång för alla skulle lära sig att inte begå misstag. Stackaren kunde ju inte skilja mellan rätt och fel, och om inte Phol lärde honom reglerna så kunde han hamna i trubbel en dag. Han ville inte att vrenen skulle råka illa ut.

"Eira." Han testade namnet - eller snarare, förkortningen. Hela namnet var inget han orkade lägga på minnet. Hon var inte viktig...

Med ens såg han henne. Som om ögonen plötsligt fokuserade. Leendet låg kvar, lika illavarslande som förut. Skärpan i blicken var klarare, skärpt. Svansen ryckte än en gång, tillsammans med det ena örat på hanens huvud. "Mitt namn är Phol." Han tog ett långsamt steg närmare. Huvudet hölls höjt. Vem var denna tik? Hans klargröna, kalla, ögon mötte hennes bärnstensfärgade. Vattnet smekte deras tassar, sköljde bort de spår han lämnade efter sig när han tog ytterligare några, sällsamt långsamma, steg mot tiken.

"Säg mig, Eira. Vad gör en ensam tik som ni, ute en öde natt som denna?" Han släppte henne inte med blicken. Rösten var lika neutral som tidigare. Han ville veta. Vem var hon, som väckte hans intresse?

Hon lägger huvudet på sned och betraktar honom med en vänlig nyfiken glimt i ögonen. Men Hon är ändå vaksam, man visste ju aldrig vilka som är onda, neutrala eller goda. Hon slickar sig om nosen och sveper lite med svansen och den sötaktiga doften blir allt starkare. Hon tar några steg åt sidan för att inte bli för blöt på tassarna, hon kastar en blick över havet innan hon riktar blicken mot hanen igen när han talar igen. "Phol" tänker hon för sig själv, hon undrade vad han var för ras med tanke på hans tuppkam och korta svans. - Jag utforskar... svarar hon på hans fråga angående vad hon gör här. Svaret var kort men inte otrevligt, utan mer neutral vänligt. - Vad gör du själv härute phol?

När hon steg åt sidan stod han stilla. Ögonen följde hennes rörelser. Betraktade henne vaksamt. Hennes arom kittlade hans nos, lockade hans sinne. Hon var... ytterst intressant.

"Betraktar." Leendet brednade något, trots att ögonen ännu inte log. "Jag kom hit ut för att betrakta..." Ett steg framåt, så att han nästan placerade sig själv parallellt med henne "... omgivningen." Blicken släppte henne inte när han vände ansiktet framåt. Studerade henne i ögonvrån. Hennes doft, så söt, så söt. Den lockade honom. Hetsade honom. Lekte med hans sinnen.

Med en förvånansvärt hastig rörelse, jämtemot hans tidigare långsamma takt, vände han om. Med svansen åt samma håll som hennes svans, huvudet i samma riktning. Ansiktet vändes på nytt åt henne och ögonen betraktade än mer uppenbart. Leendet lekte med ens även i ögonen. Roat. Spänt. Upphetsat. Han ville ha henne. Han ville ha henne nu. När han åter talade var rösten len, inställsam.

"Vill du leka en lek med mig?"

Hon vinklar öronen smått bakåt när han frågar om att leka. Hon ser misstänksamt på honom och ruskar smått på huvudet. - Är du inte för gammal för att leka? hennes röst var retsamt men ändå vaksam, men ögonen speglade också retsamhet. Hon sätter sig ner och sveper med svansen om benen, hon ler snett blygt emot honom. - Jo det är vackert här säger hon som svar till hans reaktion av omgivningen.

Hon hörde månens viskningar igen, viskningar om varning, hon blir en aning förvirrad av det hör hör från månen. För när hon nu tittar på Phol så ser hon hans leende på munnen men även i ögonen. Hon såg en massa känslor speglas i hans ögon, men vad det var det visste hon inte.

Det högg till i honom och orden var skarpare än planerat. Dock ännu inte hotfulla. "Man blir aldrig för gammal för att leka." Den bruna hanen tog ett långsamt steg närmare tiken. Den upphetsade blicken gled över hennes skepnad. "Och just nu känner jag mig... lekfull." En kort, road, fnysning letade sig ur nosen.

Havets tysta brus fick det att rycka lätt i hans öron när uppmärksamheten som hastigast for över området. Han hörde ingen annan än dem. Såg ingen annan när de klargröna ögonen skyndade att blicka över sanden bakom Eira. Hennes var den enda doft som lekte i hans nos. Som lockade honom. Eggade honom. Gjorde honom upphetsad. Han ville ha henne så innerligt. Han ville att hon skulle leka med honom.

Ville jaga henne. Fånga henne.

Göra henne till sin.

[Alltså åååh, Phol är en sådan jävel XD Skitkul att rolla, men jag tycker redan synd om Eira D: ]

Hon följer honom med blicken, hon rynkar en aning på nosen, ett tecken på att han skall hålla avstånd. Hon ruskar smått på huvudet och hon tycker inte om hans upphetsande blick glida över henne. Öronen åker en aning bakåt och hon reser sig snabbt upp och fnyser till. - jag är inte på lekhumör säger hon kort. Hon sneglar ut mot havet och hon hörde bruset ifrån det men det enda hon hade i tankarna var månens röst som viskade och varnade. Men varför sprang hon inte? vad var det som fick henne att hålla sig kvar? Det kändes som om benen var fastfrusna och hon antog att det var just havet och dess tysta brus som fick henne att hålla kvar.

hon riktar blicken mot Phol igen, ett varnade ögonkast för att markera att hon hade ögonen på honom och ett svagt varande morrande lämnade hennes ögon. - vad är det du vill? Nu skrämde han henne och äntligen kunde hon röra benen igen och hon tar några steg bakåt för att gå därifrån.

Hennes motsträvighet roade honom. Gav honom anledning till än mer uppspelthet. Hon tänkte inte leka med honom, ge sig direkt. När hon backade med en varnande morrning skockade han hetsigt. Var det inte uppenbart, vad han ville? Förstod hon inte? Visste hon inte vad hon gjort när doften kittlat hans nos? Nosen höjdes så att han sneglade ned på henne längs nosryggen. Leendet lika falskt vänligt som tidigare.

"Vad tror du jag vill?" Han tog ett steg närmare, hastigare än planerat. Han kunde inte hålla igen. Kunde inte hålla sig tillbaka. Skrockandet övergick i ett hummande läte. "Känner du inte, den söta doft du sprider om dig, likt blommorna om våren. Se hungern i min blick. Se hur jag hungrar efter mer. Jag vill ha dig, tik." Leendet övergick i ett flin och huvudet sänktes till hennes nivå. "Så spring. Spring så att jag kan jaga dig. Lek med mig." Skrattet som bröt ur hans strupe var av ett roat slag. Inte ovänligt, inte elakt, utan endast roat. Upphetsat. Svansen var rest, raggen likaså.

Han tänkte jaga henne. Fånga henne och göra henne till sin.

Om hon så ville eller ej.

Hon spärrar upp ögonen och tror först att han skämtar med henne. men när hon ser det falska vänliga leendet och hör hur han skrattar roande så morrar hon högre och reser raggen och blottar tänderna. - Du.. du... hon kommer inte på det rätta ordet men månen säger åt henne att springa därifrån, till tryggheten. Hon morrar igen åt honom och tycker inte alls det är lustigt , hon kunde inte hjälpa att hon löper. Hon riktar ett hugg emot honom, mot hans hals, en varning, men hon visste inte hur han skulle tolka det? Sedan vänder hon sig snabbt om och springer iväg längst stranden, hon ville bort därifrån så fort hon bara kan.

Ett hugg i luften. Ett hot mot hans strupe. Instinktivt backade han med ett förargat gläfs. Öronen spetsades hotfullt framåt. Dominant höjde sig den uppburrade, korta, svansen bakom hanen. De gröna klorna lämnade små avtryck i marken när han stelt höjde kroppen.

Hon vände och sprang.

Och han skrattade.

Böjde bakkroppen för att ta sats innan han sköt iväg efter henne. Leendet hade övergått i ett illavarslande flin. Det upphetsade skrattet skar sig mot havets lugna brus. Tassarna trummade mjukt mot den kyliga sanden. Vinden ven i hans päls. De klargröna ögonen fästa på ett mål, tikens springande kropp. Hennes tassars avtryck i sanden, mindre än hans egna. Hennes fagra skepnad som sprängde fram över sanden. Han sprang i hennes spår. Jagade henne. Suktade efter henne. Hennes doft lekte i luften, slickade hans nos, lekte i hans sinnen. Hon var snabb, det erkände han. Och han gillade det. Älskade att känna syret pumpa genom ådrorna, musklerna spela under pälsen. Älskade mattheten som kom efteråt. Men han orkade inte springa för evigt. Orkade inte vänta för evigt.

Han samlade kraften, kastade den efter hennes springande ben. Slet i hennes baktassar för att hindra hennes framfart, fälla henne till marken. Han skulle ha henne, om hon så ville eller ej. Han skulle ha henne.


[Approves random-skisser i rollespel!]

Hon springer så fort hon bara kan, hon kände hur hjärtat pumpade snabbt och adrenalinet pumpade ut i kroppen. Hon ville bort härifrån så fort som möjligt, det var hennes första tanke, hon hörde havets brus medan hon spräng längst stranden, den saltluktande vinden som slog emot hennes ansikte och päls medan hon sprang och för ett ögonblick njöt hon av vinden.

men plötsligt kändes det som något eller någon grep tag i hennes bakben och hon tappade balansen och ramlade omkull ner i sanden. Hon hamnade på höger sidan och hon fick sand i munnen. Hon ruskade på huvudet och spottade ut sanden ut ur munnen och hon reste sig upp i halvt sittande ställning. Allting hände så snabbt så hon var en aning ofokuserad.

När hon föll omkull saktade Phol av till ett lugnare tempo. Den gröna blicken hölls stelt fäst vid Eira, tiken på marken, den som lekte med hans sinnen. Travande med dominanta steg förde han sig mot henne. Hon reste sig från sandens kalla yta, hastigt och omtöcknat. Han sade inget medan han utplånade avståndet hon haft från honom. Nosen sänktes så att hans blick kom i höjd med hennes. Leendet blottade de främre tänderna, andetagen var upphetsade, andfådda. Tänkte hon springa mer? Tänkte hon fly? Försöka undkomma honom? Han älskade den här leken. Innerligt.

Med kraften, telekinesin, redo väntade han på en reaktion. Det ögonblick som fortskred kändes som en evighet. Långsam tycktes hans rörelser, långsamt gick hans tankar genom huvudet. Lika långsamt som den stjärna som föll ovan molnen. Han var redo att fånga henne, gripa tag i hennes ben eller kropp. Pressa henne mot marken om så behövdes. Han var redo.

[Ja, det är ju svårt att göra något med telekinesin när hon inte gör något, så, du får bestämma om han griper tag i henne eller liknande om hon flyr. Det är okej om du PPar hans kraft, då hans kraft PPar din varg ^^; ]

Hon kommer upp på benen men är omtöcknad och snubblar omkull igen, hon uppfattade något bakom sig och ser sedan Phol komma travande med dominanta steg. Hon morrar högt och nästan aggressivt mot honom. Hon hon försöker resa sig upp igen men det var något som höll fast henne, något som tyngde ner henne som hon inte kunde se. Hon sparkar med benen och hugger efter Phol. - Bort med dig ditt kräk fräser hon mellan sammanbitna tänder men man kunde även höra spår av rädsla/skräck i rösten också även fast hon försökte dölja det. Hon pressades ner i sanden och spottade ut sand igen och fnyser och morrar högre.

"Åh, så hårda ord" skrattade Phol när han lät kraften hålla henne mot sanden. Hon sprattlade så underhållande. På ett helt annat vis än de smådjur han brukade hålla fast. Dock var denna situationen helt annorlunda. Detta var av en fullkomligt annorlunda anledning. Hennes tänder hugger efter honom, biter efter något att slita i. Skrockande tänkte han ställa sig gränsle över henne, men tvingades ändra på planerna när han förstod att det kunde resultera i förlusten av en tass.

[Ska gå och äta, så det blir ett kort inlägg. Han försöker ställa sig över henne, om han lyckas eller ej vet jag inte XD Eh... själva akten sen - skriver vi ut den eller hoppar vi ett ögonblick i tiden? Jag kan skriva diskret om det är så~ ]

Hon kastar hatiska blickar mot honom och sprattlar med benen, hon försöker även hugga mot honom, få tag i något att slita och dra i får honom att känna hennes smärta och, rädsla och raseri. - jag kan bli riktigt ful i mun din mask väser hon.. Hon morrar högre men hon kunde inte ta sig loss men hon lägger märke till hans kugga över sig men hon sparkar emot hans bog för att försöka få bort honom. Hennes öron ligger tätt mot nacken och tänderna är blottande och hennes tatuering glöder riktigt starkt, men hon kunde inte använda sin kraft för hon pressades neråt av hans kraft vad det är för något kraft han har visste hon inte.

( vi kan ta det efter att du har svarat här :) men vi kanske kan rolla att de slåss en stund och sedan hmm... hoppa till efter akten?(A))

Luften gick ur honom i en kraftig fnysning när tiken sparkade honom i buken. Han ryggade ett halvt steg bakåt, andades in. Med en gläfsande morrning blottades tänderna åt tiken. Nosryggen rynkades och tungan kikade hastigt ut mellan tänderna innan den åter försvann. En hes morrning steg i hans strupe när han återtog sin ställning över henne, framtassarna brett isär för att undvika bett. Han lät samla mer av kraften, släppte lite över hennes rygg för att gripa i bakbenen. Hålla henne stilla. Blotta hennes fagra kropp. Tvinga henne i underläge.

Han ville se henne åla sig. Älskade skräcken i hennes blick. Älskade ilskan som glödde i henne. Frustrationen, hatet, svagheten. Den söta doften lockade honom, slet i hans kropp än värre än hennes tänder hade gjort. Desperat, upphetsat, otåligt svarade han sedan på hennes ord. Ett kort skratt. "Det spelar ingen roll vad du säger, vännen." Leendet återvände med ens, oroväckande lugnt i det nyss förargade ansiktet. Det smärtade lätt i hans buk när han stelt stod över henne. Otåligt.

[De kan få kämpa lite till om du vill det C: Och så kan vi tidshoppa lite sen när det känns som om de kämpat nog XD Tycker faktiskt synd om Eira :C ]

Hon morrar högre och hon känner tyngd över ryggen igen och hon sparkade vilt med mad benen eller ja försökte, hon kunde känna att han försökte gripa tag i hennes bakdelen, men hon tänkte inte ge sig utan en fight. Hon försöker bita efter hans framtassar och framben, damtidigt som hon försöker åla sig loss från hans grepp.
Det är en massa känslor som speglas i hennes ögon, rädsla, hat raseri m.m men hon ger ifrån sig ett högt hatiskt morrande och raggen är rest och hennes tänder blottande trots att hon halvligger på marken.
- vänta bara tills jag kommer loss, då skall du få känna på smärta väser hon mellan sammanbitna tänder.

(mm :( )

Hennes tänder bet efter hans ben, och med sitt överlägsna flin lyfte Phol på tassen, ur hennes räckvidd. Ett hetsigt skratt när hon talade, men inte mer till svar. Han tänkte låta henne åla sig. Trötta ut sig, slita tills där inte fanns någon ork kvar. Han tänkte...

Med en gläfsande morrning smalnade med ens lawarhanens ögon av. Nosen rynkades, öronen spetsades aggressivt framåt, raggen restes än högre. Med blottade tänder tvingade han sig själv att samla mer kraft. Hennes tänder om hans vänstra framben. Hans eget ansikte sänktes hastigt, ett bett mot hennes kind. Benen stod brett isär, kroppen över henne på ett dominant vis. Kraften slungades mot hennes nacke. Ville gripa pälsen i hennes nacke och hålla den mot marken. Ville slita i hennes käkar för att få loss sitt ben. Det hade varit en lek. Var till viss del ännu en lek. Men ju längre de lekte, desto allvarligare blev situationen.

Han tänkte inte leka mycket längre. Tänkte inte vänta. Han skulle tvinga henne till stillhet om han så skulle behöva pressa hennes käkar mot sanden. Han tänkte bita i henne, tänkte skända henne, ville se henne gråta.

Han skulle inte lämna henne förrän han var säker på det han ville.

[Alltså D': Hade jag varit i den situationen hade jag fått men för livet D: Panik, ångest, allt på en gång. Fy alltså... vad är det för karaktär jag spelar!? ]

Hon försöker ta sig loss men det känns som ytterligare tyngder pressas mot hennes nacke. Hon känner sand i munnen när hennes ansikte pressas neråt av tyngden. Hon ger ifrån sig ett ilsket morrande fast där hon hade ansiktet i sanden lät mer som ett mumlande, hon kände en plötsligt smärta i sin ena kind när hans tänder biter ett hastig bett där. Hon ålar sig vidare men känner hur tröttheten börjar komma och hon känner även panik, ångest över att inte komma loss från hans grepp. Hon kunde inte säga något eftersom hon hade sand i munnen, men hon fortsätter att åla sig trots att hennes kropp börjar bli trött, hon vill bort härifrån, bort från honom och springa till flockens trygga område.

(förlåt att det har tagit tid att svara förrän nu (A))

Stilla i en stel pose väntade han tålmodigt. Eller... kanske tålmodigt inte var rätt ord. Han kunde inte vänta, inte länge till. Ivern fick det att vibrera i hans lemmar, skaka i knäna på ett upphetsat vis. Svansen ryckte irriterat. Förväntansfullt? Ilsket? Tikens kropp hade börjat ge med sig, men hon var en envis varelse. En så fruktansvärt vacker varelse. Han kunde inte vänta längre.

*tidshoppar så som sagt*

Stjärnorna skimrade i vattnet likväl som på himlavalvet. En lätt bris gungade mjukt furornas kronor. Havets salta doft lekte i luften och vågorna rullade i lugn takt in över strandkanten. Det var som om ingenting hade hänt. Som om världen var densamma. Lika lugn och fridfull som var natt.

Om det inte vore för spåren i den kalla sanden.
Om det inte vore för orden och det roade skrattet.
Om det inte vore för morrningarna och de känslor som spred sig likt tjock dimma över området.
Om det inte vore för att det var fel. Så fel.

Han stod inte över henne längre - hade backat undan, lämnat henne att andas i sanden. Telekinesin släppte långsamt, vaksamt. De gröna ögonen i det belåtna ansiktet log med sådan hemsk intensitet att det var avskräckande. Som om det vore det naturligaste i världen tog han ett par steg runt henne, väntade medan kraften helt släppte taget. Hur trött var hon? Hur sargad var hon i sinnet? Vad tänkte hon nu? Vad var det för tankar, känslor som lekte i hennes hjärna? Innanför det vackra skallbenet. Skulle hon orka springa, så att han kunde se henne försvinna? Eller skulle han lämna henne där?

En kort fnysning lämnade den fuktiga nosen. Andetagen var tunga.

Hon låg stilla trots att hon känner hur tyngden sakta släpper om henne, hon darrar i hela kroppen, hon är chockad, rädd och känslan av att känna sig smutsig och äcklad strömmar igenom hennes kropp och sinnen. Hon känner även trötthet i kroppen efter att ha kämpat emot så länge, men han hade vunnit, fått övertaget trots hon hade kämpat så, hon känner några tårar rinna nerför kinderna och hon snyftar tyst där hon ligger på sanden.

Hon kunde känna hans närvaro, och månens sken speglade hans skugga och hon såg i ögonvrån att han gick runt henne, hon darrar till, tänkte han anfalla henne igen, skada och sarga henne ännu mer? ge henne ännu fler ärr för livet? Hon ger ifrån sig ett svagt varnade morrande och höjer huvudet och ser på den stora varghanen med den gröna ögonen och hon kunde se hans nöjda belåtna leende.

Hon känner ilskan, hatet ja en mängd känslor strömma igenom henne, men vad kunde hon göra? han är större och starkare än henne, men hon lovande att hon skulle bli starkare och han en dag skulle få betala för vad han har gjort.

Hon reser sig sakta upp, men hon vinglar till, det är som hennes kropp och ben inte vill lyda henne, hon darrar i hela kroppen och försöker samla sig, hon kunde höra månens lugna viskningar i huvudet och det ger henne lite styrka. Hennes blick är flackande och hon andas snabbt och oroligt, hon ville bara därifrån, till tryggheten och Mal. Hon snyftar tyst igen och tårarna fortsätter att rinna nerför kinderna.