Den mörka gängliga ungvargen har vandrat utanför reviret. Tystnaden i skogen känns trivsam och hon har alltid uppskattat tystnaden. Den djupblå blicken hålls fäst in i dimman framför henne. För att vara en skog full åt dimma i vanliga fall så är dimman rätt gles denna dag. Det är tidig eftermiddag och tiken rör sig utan något direkt mål. Hon är bara ute och spatserar. Har valt solituden liksom hon många gånger gjorde när hon var liten och ville ha lite ro från syskonen. Nu ville hon bara ha lite ro från flocken. Hon är fortfarande väldigt ung och har liten erfarenhet om livet men hennes dagar brukar kantas av träning. Inget hon beklagar sig över då hon för sig med osviklig fokus i träningssammanhang. Hon gillar att arbeta med kroppen. Hennes fäll är tjock och döljer rätt bra de ärr hon samlade på sig under de yngre åren av hennes liv.  Inte en tanke har gått till syskonen sedan hon lämnade Ötamon tillsammans med Iwaku. Sedan dess har hon haft en outtalad önskan om att bli en stark tillgång till flocken.

Hon är redan hög för sig ålder och benen är långa och tassarna breda. Öronen guppar fram och tillbaka på huvudet och lyssnar till skogens alla ljud. Det kyliga lugnet i skogen skulle förmodligen kunna få nackhåren att resa sig. Men ungtiken trivs här. Skogen är inte på långa vägar lika imponerande som månskogen men den här sin charm. Detta är hennes hem. Vid foten av en trädstam sätter hon sig ner. Med ryggen mot stammen. Den djupblå blicken fortsätter söka ut i dimman omkring henne. För en stund sluts de men öppnas lila snart igen. En lätt suck undslipper vargen. Det här lugnet är hennes fristad.

Han hade varit ute på vift i några dagar men var nu på väg tillbaka hem. Planen var att han skulle hinna fånga en jättestor padda till Kremla och sen hinna ta sig hem till dem, helst innan det blev mörkt.
Skogen var ovanligt ljus dagen till ära, det var lite som att den välkomnade honom efter hans tid i bergen, ville visa upp sig från sin bästa sida så att han inte skulle lämna den igen.
Med stor list smög han på en av de största paddor han någonsin sett. Den satt på en av alla trädrötter och såg ut att filosofera om livet, en perfekt måltavla. Han tog ett stort språng över sin rot och satte klorna i paddan som gav ifrån sig ett förvånat kväkande innan Pond gav den nådastöten. Väldigt nöjd med sig själv travade han iväg från platsen med paddan dinglande från munnen.
Efter en stunds travande på en hjortstig såg han hur en mörk figur lösgjorde sig från den tunna dimman. Med sin karaktäristiska svängande trav struttade han fram till ungtiken. Han skulle gissa att hon var i hans egen ålder, men hon var bra mycket större än honom. På ett avstånd som var lite för nära för att vara socialt accepterat stannade Pond och släppte ner paddan på marken innan han flinade brett mot främlingen.
"Tjabba tjena! Har du gått vilse eller?" frågade han med leendet konstant hängandes i mungiporna "Jag kan visa vägen om du har, lovar."

En paddas sista skri hörs på håll. Någonstans där ute i dimman verkar någon jägare vara ute på jakt. Öronen klipper till på ungtikens huvud men hon rör inte på sig. Fukten i dimman omkring henne känns behaglig och intill hennes kropp blir den extra tung och formar droppar i hennes päls. Fukten får hennes mörka fäll att se ännu mörkare ut.

Snart dyker en främling upp i dimman. En padda bär han i munnen. Så det här är jägaren. Tikens djupblå blick fästs på den blåfärgade hanen. Doften avslöjar honom. Den blandas tillsammans med den döda paddans doft. Han ser ut att vara i liknande ålder som henne själv.
Främlingen släpper ner paddan på marken. Tiken sänker blicken till den döda varelsen och ser på den medan främlingen talar. Han verkar vara en käck typ. Den djupblå blicken fästs på honom igen. Men ge honom något svar gör hon inte. Hon öppnar inte munnen. Rör inte en min. Hon bara ser på honom. Sedan sjunker blicken till paddan igen. Hon har sett paddor förut. Men själv har hon inte haft något driv att jaga dem själv. Ungtiken sänker huvudet något. Hon sniffar i luften och drar in padd-kadavrets doft i nosen. Sedan rynkar hon på nosen och frustar ut doften.

Han ser uppmuntrande på henne när hon inte svarar och sedan ser ner på hans padda. Bestämt sätter han tassen framför paddan på ett beskyddande vis, den var inte till henne.
"Men hallå är du trög eller? Hör du inte att jag pratar med dig?" frågade han med en rynka mellan ögonbrynen "Och den här får du inte, den är min." Beskyddande drog han paddan närmare sig, in mellan frambenen. Leendet hade falnat. Det här verkade ju vara en helt blåst brud, hon måste blivit tappad som liten.

Hon är inte ute efter att ta hans padda. Hon ville bara se på det döda lilla djuret på nära håll. Mika höjer blicken och ser på hanen igen. Nu börjar han visa en annan sida av sig själv. Varför verkar vissa vargar så angelägna om att visa upp sig så mycket som möjligt? Varför är vissa vargar så högljudda? Ungtiken spetsar öronen strikt framåt och sträcker upp nacken. Hakan skjuts närmare strupen så hon ser ner på hanen. Faktiskt så irriterar han henne lite. Som hennes syskon kunde irritera henne.

Att stifta nya bekantskaper är en utmaning. Eftersom hon inte pratar mer än när hon verkligen har något att säga. Vilket inte är ofta. Flocken har lärt sig att hon inte pratar. Men främlingar har svårare att acceptera det. Det är trots allt ingen hon besväras över. Kan de inte förstå så är det meningslöst att försöka lägga ner någon tid på det. Dimman tjocknar omkring dem. Vattenpartiklarna tätnar och snart faller de till marken. Blöter vargfällar och doften av blöt päls blir tyngre.  Ju mer vattendroppar faller desto tunnare blir dimman. Mika trivs i vatten och väta. Kanske utmanar hon främlingen lite. Står han ut i väta? Eller kommer han sticka härifrån och ta sin padda med sig? Vilket som så känner sig Mika road.

Han ser på henne, fortsätter vänta på något svar. Det vore artigast att bara svara honom istället för att spela dum.
"Nä men slipp då, ska du spela så korkad kan du lika gärna sitta här och ruttna." sa han tjurigt och såg utmanande på henne.
Helt borta.
Han skakade beklagande på huvudet.
"Hoppas vi aldrig ses igen." sa han med ett elakt leende innan han plockade upp paddan och gick sin väg.
Han hade bättre saker för sig än att försöka prata med en korkad brud.

Tänk vad lätt vargar har att döma andra. Sätter en stämpel på dem för att de inte beter sig som de hoppats på. När han gör sig redo att gå så reser sig Mika upp. Taggen reser sig på hennes nacke rock rygg och ett dovt morrande vibrerar i bröstkorgen. Öronen står strikt spetsade och huvudet hålls högt. Även svansen hålls högt och antar en väldigt dominant och hög hållning. Hon tar ett varnande hopp mot hanen. Vill han inte vara kvar här kan man ta och lägga benen på ryggen och sticka så fort han kan. Inombords roas Mika av hans snabba dömande av henne. Hon kan ha lite kul när han ändå bestämt sig för att dra.

[AVSLUTAT]