Det spelade ingen roll hur länge man sökte, det var omöjligt att se himmelen genom de täta grenarna och deras blad. Men hon visste. Hon visste att det var dag. Det hade hennes mor lärt henne. Och nätterna var mycket, mycket mörkare. Den täta dimman som var konstant närvarande hindrade den lilla vargen från att se omgivningen, men trots detta lyckades hon hålla sig upprätt när hon med vinglande steg tog sig fram. Rötter och snåriga buskar hade aldrig varit ett problem, trots dimman och den tvivelaktiga balansen.

Kremla tog ett klumpigt skutt över en rot. Hennes tassar tog inte emot henne på det sätt hon väntat sig och hon ramlade ihop i en hög. Röster nådde hennes öron. Hon höjde huvudet kisade in i dimman. Två bekanta silhuetter höll en konversation lite längre bort: den ena vit och den andra svart. Totala motsatser i utseende. Högljutt ålade hon närmare. Hon hade sett dem i skogen förut, men de försvann alltid på ett mystiskt vis i dimman. Även om hon inte kunde se det visste hon att den vita hade klart gula ögon. Den andre saknade öron. Han såg så lustig ut utan dem.
    Hennes uppmärksamhet på de båda individerna bröts när hon hörde Pond bakom sig. Hon vände huvudet bakåt så att allting blev upp-och-ner.
    "SHHHH!" hon hyschade honom våldsamt innan hon vände blicken framåt igen, endast för att inse att de var borta. Precis som alltid.
    "Du skrämde iväg dem!" sade hon anklagande till honom.
Himla Pond, bara kommer och skrämmer bort de vargar hon vill ha som vänner.

Han följde efter Kremla, bara några steg bakom. Hon hade sagt att de skulle på upptäcktsfärd och att hon skulle visa någonting coolt. Dessvärre misstänkte han att hon glömt bort vad det var hon skulle visa. Som om det inte var nog var inte Kremla den som tänkte på att Pond var dubbelt så stor som henne, så hon hade en tendens att visa vägen genom snår och under rötter som Pond inte kom igenom.
Det var efter att hon traskat under en rot och senare genom ett snår som Pond graciöst snubblat ut ur ett taggigt buskage som han möttes av Kremlas förebrående upp-och-ner-vända blick. Att hon hade mage att förebrå honom! Det var ju inte hans fel att hon visade vägen på omöjligt små stigar.
"Ameh!" sa han stött och reste sig upp "Du kan ju inte alltid skylla på mig! Det var ju inte ens någon där!"
Kremla brukade påpeka att han skrämde iväg hennes soon-to-be vänner, men han hade aldrig lyckats se så mycket som en svanstipp.
"Äru säker på att det inte har med svampen o göra?" frågade han och viftade lite med tassen framför Kremlas rosa ansikte "Det känns som tvivelaktig föda, du borde ju typ för skörbjugg eller nått!" Han hade träffat Kremas mamma och hon var ju... spännande. Väldigt udda, men inte så förvånande med tanke på hur Kremla och hennes syskon var. Svampen som hela den där familjen var väldigt beskyddande av var spännande, men de var inte så villiga att dela med sig av den, om man inte lyckades övertyga dem. Karl Johan var den mest lättlurade av de alla.
Med ett flin buffade han till Kremla med nosen och la sig sen ner.
"Tur att du är söt i alla fall! Kom nu så går vi och hittar fler vargar som vi kan bli kompisar med, jag lovar att inte skrämma bort dem den här gången."
När Kremla kravlat upp på hans rygg reste han sig upp och började traska igenom skogen utan riktigt mål, men på stigar där han inte behövde krypa igenom ett taggsnår.

Ynglingens blick var fixerad vid den lilla hjorten som skrapade bland rötterna ett par meter bort. Den hade inte märkt honom ännu, fast han befann sig ganska nära. Bara ett par steg till, så kunde han nog överraska den. Det kurrade till i magen och han tog sig tyst närmare, redo att hoppa fram. Plötsligt uppfattade han ljudet av röster i närheten, och det gjorde uppenbarligen hjorten också — dess huvud sköt upp i luften och det gick några sekunder när den klippte med öronen och stirrade stint åt det håll som rösterna kom, innan bytet satte iväg bland träden. Larzarus blev bringad ur fattningen och när han kunde vända fokus mot bytet igen såg han bara dess bakdel som försvann bort. Han rätade på sig med en suck. Det var den middagen, det. Han fick bara hoppas att Noelle hade bättre jaktlycka. 
    Plötsligt fick ljudet av grenar som knäcktes Larzarus att vrida på huvudet, och fick syn på ett par vargar som tog sig fram genom buskaget. Den ena var blåaktig till färgen, och den andra, som satt uppflugen på den blåas rygg, gick i rosa nyanser med små vingar på ryggen. Larzarus betraktade dem när de närmade sig, men sa ingenting förrän de befann sig ganska nära — han hade ingen lust att behöva skrika. 
    “Tjena”, hälsade han dem lugnt men vänligt. “Larzarus var namnet!” Det gjorde honom egentligen inget att de hade skrämt bort hans middag; han kunde alltid fortsätta jaga senare. Och de såg faktiskt ut som ett ganska lustigt par.

Hon snurrade runt och blängde missnöjt på honom.
    "Det var det visst! Jag såg dem!"
Men hon var alltid den enda som gjorde det. Det var inte ens någon annan som hörde dem! Men hon såg dem. Både såg och hörde. De pratade dock väldigt sällan om någonting intressant.
    "Svampen är viktig!" Kremla stack ut underläppen. "Utan den skulle vi aldrig bli stora och starka!"
Vingarna flaxade demonstrativt bakom henne samtidigt som hon förklarade för Pond med snusförnuftig röst.
    Ett bubblande fnitter lämnade henne när den andre knuffade till henne med nosen. Han råkade dra henne ut balans med det gjorde ingenting.
    "Kom så hittar vi fler vargar du kan bli kompis med."
Hon sken upp vid hans ord och log om omöjligt bredare när han lovade att inte skrämma bort dem den här gången.
    "Okej!"
Med klumpiga rörelser lyckades hon, efter att ha ramlat av två gånger, ta sig upp på Pond och stanna där.
    "Okej, framåt!" tjöt hon glatt när han ställt sig upp.

Hur långt de hade kommit kunde hon inte avgöra. Det kunde vara jättelång eller inte långt alls. Men det spelade ingen roll. Kremla pladdrade glatt på om diverse saker. Om en fin rot hon hittat, om en extra fet ödla hon fått tag på häromdagen, om den fina roten ännu en gång för att hon glömt att hon redan berättat om den. Hon var alldeles för upptagen med att gestikulera vilt och hålla sig kvar på Ponds rygg samtidigt för att lägga märke till den nya individen. Fram till hon hörde honom och hennes nobla springare stannade upp. Med suddig blick såg hon på den främmande hannen. Han var också prickig, fast inte i lika fin färg som hennes vän.
    "Hej!" hon ställde sig hastigt upp. "JagheterKremla!" sade hon i ett andetag och hann precis med det innan hon tappade balansen och ramlade ner på marken.
Med stora ögon såg hon på Pond.
    "Ser du den här då?"
Den här gången kunde hon inte vara den enda som såg honom. Han pratade ju till och med med dem! Det brukade de inte göra.

Det var tur att Kremla inte behövde så mycket uppmuntran för att fortsätta prata, det ända han behövde göra var att säga saker som 'Nähä?!' i en uppspelt röst för att hon skulle fortsätta. Dessutom verkade hon ha kortare minne än hans syskon och hade genast glömt bort vad hon pratade om så fort hon sagt det. Som tur var tyckte åtminstone att det var väldigt roande att lyssna på. Hon hade till exempel glömt bort att hon redan berättat om den extra feta ödlan inte bara igår utan även i förrgår.
Efter en stunds promenerande såg Pond en figur längre fram och styrde stegen mot den, han hade inte hjärta att avbryta Kremla i hennes harang om någon fin sten hon hittat. Istället log han brett mot främlingen när de närmade sig. Pond stannade inte fören de var rätt nära varandra och främlingen redan presenterat sig. Nästan i samma rörelse som Pond stannade trillade Kremla ner från hans rygg. Inte allt för oroligt såg han ner på henne, hela hennes familj verkade vara gjorda av något oförstörbart material för ingen av dem skadade sig trots att de gjorde så mycket konstiga grejer.
När hon uppfordrande frågade honom ifall han såg den här vargen såg han sig förvirrat omkring samtidigt som han blinkade mot Larzarus.
"Vaaaahh??? Vilken varg då menar du??" frågade han med väldigt svävande röst och såg sig om i väldigt överdrivna rörelser, noga med att inte se på nykomlingen samtidigt som han försökte hindra det breda flinet från att dra upp hans mungipor för mycket.
"Jag har verkligen iiingen aning om vem du menar Kremla, så himla konstigt."

Hon såg stressat på honom. Han hade ju till och med pratat med dem!
    "Där! Där!" svarade hon och pekade våldsamt. "Den där prickiga!"
Med suddig blick såg hon mellan de båda hannarna. Fram och tillbaka och fram och tillbaka. Hon gjorde sig själv yr. Som för att visa sin poäng gick hon fram till den andre och satte tassarna mot honom och började trycka på hans bringa. Vingarna flaxade bakom henne i ett försök att hjälpa henne hålla balansen
    "Jag kan ju till och med ta på honom! Pooooond! Jag kan ta på honom!"
Små fingrar kände i pälsen. Hur kunde han inte se honom?!

[Ville bara kasta in ett litet svar till innan jag ska låta dig svar Zee xD]

HejjagheterKremla! Det gick väldigt snabbt när den lilla rosa vargen skulle presentera sig, och innan Larzarus hann svara hade hon trillat ner på marken och tittade upp på sin vän. Ser du den här då? Han måste medge att han inte riktigt hängde med i svängarna, men uppenbarligen var det något internskämt, för den blå vargen blinkade mot honom och låtsades som om han inte såg Larzarus, förmodligen för att driva med den lilla, Kremla. Vaaaahh? Vilken varg då menar du?? Jag har verkligen iiingen aning om vem du menar, Kremla, så himla konstigt. Larzarus log och beslöt sig att stämma in i leken. Han höjde ögonbrynen på ett teatraliskt sätt och med en överdrivet överraskad min utbrast han:
   “Finns det någon annan här?” Kremla utbrast “Den där prickiga!” och Larzarus frågade leende “Vem då?” samtidigt som han tittade sig omkring. Plötsligt gick Kremla fram och satte sina små tassar mot Larzarus bringa — han lyfte ett framben några centimeter av ren överraskning, men stod sedan stilla och kunde inte låta bli att skratta. Jag kan ta på honom! Larzarus böjde på nacken för att kunna se på henne och gav henne en finurlig blick. "Är du säker på det? Eller är det din kompis som behöver kolla synen?" 
   Han hade inte bytt många ord med de här figurerna ännu, men redan hade han nog skrattat mer än han gjort på ett bra tag.

Pond kunde inte längre hålla tillbaka flinet som drog upp hans mungipor när den fläckiga genast föll in i leken. Han fnissade tyst när Kremla bestört gick fram och började peta på främlingen.
"Nä asså det här är ju jääättekonstigt," sa han och flinade mot Kremla innan han såg på främlingen "Du ser ju inte heller någon annan, eller hur?"
Han räckte ut tungan mot Kremla och blinkade mot henne innan han lyfte tassen och rufsade om henne på huvudet.
"Nån måste ju ha ögonen på skaft vettu." Han la sig ner så att han hade samma ögonhöjd som Kremla och såg upp på främlingen.
"Men du får gärna presentera dig för din nya kompis så att jag inte behöver vara helt utanför." Svansen vaggade bakom honom när han flinade upp mot främlingen.

Hon var förvirrad. Den prickiga svarade. Pond svarade den prickiga. Med stora ögon såg hon fram och tillbaka mellan dem.
    “Du ser inte heller någon annan, eller hur?”
Hennes blick stannade på honom. Långsamt började hennes hjärnceller bearbeta vad det var han precis sagt. När han tystnade och såg upp mot den andre spred sig ett jätteleende på hennes läppar.
    “Du KAN se honom!” Hon kastade sig mot Pond och lade sig över hans nos. “Din lur-rot där!”
Med klumpiga rörelser sprattlade hon av vännens ansikte och fick fram till den prickige.
    “Det här är…” vad kunde en sån som han heta? “Pricksvamp!”
Han var prickig och hade samma färg som svamparna, så han måste heta Pricksvamp! Det fanns ingenting annat som var logiskt.

Den blå flinade mot honom och Larzarus kunde inte låta bli att le tillbaka. Du ser ju inte heller någon annan, eller hur? “Inte en själ.” Rösten var spelat förvånad men leendet skvallrade om att han bara låtsades. Uppenbarligen var det någon sorts etablerad lek den blå och den rosa emellan, och Larzarus var inte sen att hänga på. Han skrattade åt den blåas kommentar om ögonen och den rosas översvallande entusiasm när hon insåg att Larzarus faktiskt inte bara existerade i hennes egen fantasi. 
    Det här är … Pricksvamp! Larzarus leende breddades lite. Hon såg ut att vara så säker på sin sak, så han nickade instämmande. Kanske var han lite lik en svamp? Det hade han faktiskt aldrig tänkt på. “Jag heter Larzarus, men Pricksvamp är faktiskt mitt mellannamn. Hur visste du det?” 
    Han såg på dem båda en kort stund, liksom funderade över vad de kunde tänkas heta. “Kremla, det hörde jag. Och … Pooooond, tyckte jag det lät som?” Det sista sa han i falsett genom att härma Kremlas ljusa röst och dra ut på namnet precis som hon gjort. Trots allt hade ju inte den blåa fått någon direkt chans att presentera sig.

Han kunde inte låta bli att skratta när Kremla kastade sig på hans nos, översvallande i sin förtjusning. När hon traskade vidare för att presentera främlingen satte han sig upp, fortfarande med ett leende på läpparna och lyfte på ögonbrynen när Larzarus berättade att han hett Pricksvamp i mellannamn.
"Kremla, jag tror minsann att du kan läsa tankar!" fnissade han och nickade lite tvekande när Larzarus kollade ifall han hette Poooooond.
"Känner du inte för att dra ut på det funkar Pond också." flinade han och såg ner på Kremla "Men du, vad gör man när man har fått en ny kompis då?"

Ett nöjt läte lämnade henne. Hon visste minsann saker och ting, och förstod allt hur världen fungerade!
    "Men du, vad gör man när man har fått en ny kompis då?"
Kremla snodde runt på plats och såg på Pricksvampen, som sa att han egentligen hette Larzarus. Han såg inte ut som en sådan. Då var Pricksvamp mycket bättre.
    "Vill du leka med oss?" frågade hon med ett brett leende.
För det var vad man gjorde när man hade fått en ny kompis.

Den blå vargen bekräftade att han hette Pond, och man behövde inte dra ut på det om man verkligen inte ville. Lasse flinade brett. 
    Kremla frågade om han ville leka med dem, och han var inte sen att nicka entusiastiskt. Han kände sig inte dum som gick med på det trots att han egentligen var för gammal för att leka. Faktum var att det kändes roligt och befriande, att få återgå till att vara valp igen. Inte för att han och Noelle var så mogna och seriösa av sig, men ändå. 
    "Vad ska vi hitta på, då?" sa han, delvis till de andra och delvis för att få lufta sina egna tankar. "Hm. Vi kan … köra kurragömma. Det är en bergsäker klassiker." Han såg på de andra i hopp om att de skulle komma med idéer. Det var sällan han fick idétorka när det gällde att roa sig, men ibland stod det stilla i huvudet. "Eller, har ni någon favoritlek kanske?" 

Pond nickade entusiastiskt när Larzarus föreslog Kurragömma.
"Nejnej, jag tycker det blir jättebra! Jag kan räkna!" sa han och dök sedan ner under sina egna tassar för att börja räkna högt.
"Ett.
Två.
Tre..
Han hörde tassar som rusade iväg medans han räknade ända till tjugo.
"Nitton.
Tjugo!
NU KOMMER JAG!" ropade han ut i skogen och såg sig omkring på jakt efter någonting rosa och någonting prickigt... och insåg att det prickiga skulle bli mycket svårare att hitta.

Uppspelt stampade hon på platsen medan blicken for mellan Pond och Pricksvamp. När vännen började räkna satte hon med ett glatt tjut av för att gömma sig. Frågan var bara vart hon skulle bli av. Under en rot kanske? Eller i ett tätt buskage? Möjligheterna var oändliga!
Så tyst hon bara kunde lade hon sig platt i leran, till hälften gömd under en rot. Hon följde Pond med blicken när han slutat räkna, och fann till sin stora besvikelse att det inte alls tog lång tid för honom att hitta henne. Pricksvamp å andra sidan var supersvår att hitta, och till sist fick de nästan lov att ge upp. Därefter var det hennes tur att leta, och leken fortsatte.

[Avslutat för att jag har alldeles för många rollspel igång, förlåt på förhand osv]