Rastlös vred sig Garn fram och tillbaka över snötäcket. Han var ensam och tystnaden gjorde till ett dåligt sällskap.
Varga hade tidigare vandrat iväg själv, för att just få lite tid på egen tass. För att underhålla sig hade Garn tillbringat sin dag med att springa runt en passerande hjord med snabeljättar. Till en början hade djuren accepterat hans närvaro men när han började springa allt närmre och nästan krockat in i en av de mindre medlemmarna så hade den med enorma betar daskat till honom hårt i sidan. Han hade inte haft något att sätta emot när det skedde och hade rullat över marken, som en sten som blivit knuffad ner för en backe. 
Han hade blivit liggandes en stund för att sedan, med ny kraft, springa genom en skock fåglar som höll till på marken. Tiden hade passerat långsamt och till slut hade han bara ramlat ihop. Blivit förlamad av tristess.
Nu hade himlen hunnit mörkna och en kall vind dragit in över området. Det först var när en diffus skepnad gjorde sig synlig i mörkret som Garn nyfiket lyfte huvudet. Varga!
"Jag har haft så tråkigt," gnällde han. "Nästa gång du tänker försvinna så länge får du gärna säga det."

Det var riktigt kallt här. Pond hade insett att han inte gillade kylan nå värst. Den bröt sig mest in och trängde sig på där den inte var välkommen. Inte ens i den lilla grottan han hittat under några klippblock föregående kväll hade han fått vara ifrån kylan. Den hade kommit smygande och tvingat iväg honom innan det ens började dagas. Så han hade gått, och gått och gått. Han var utled på att gå. Dessutom började det mörkna och han hade fortfarande inte hittat någonstans att sova.

En bit framför honom skymtade något som såg ut som ett klippblock vilket kunde betyda skydd. Han närmade sig skyndsamt.. tills klippblocket höjde huvudet och började prata. Pond stannade förvirrat och lade först då märke till vargens lukt som låg över området. Hur han kunde vara så ouppmärksam var den största frågan. Han la huvudet på sned när klippblocket fortsatte prata och fortsatte närma sig, han var helt säker på att de aldrig hade setts tidigare men vargen verkade tro så.
"Jag är rätt säker på att vi aldrig sets innan, men jag lovar att säga till om jag tänker försvinna en längre stund." sa han och flinade ner mot främlingen. Den såg nästan grotesk ut i sin grovhet. Pond tänkte på den blå björnen som Kremla pratat om, det måste ha varit såhär den såg ut.... fast att den blåa tuppkammen täckte hela kroppen.
"Du råkar inte veta om det finns någon lya eller liknande i närheten? Jag är inte så sugen på att sova här ute inatt." frågade han med ett leende som falnat en aning och blivit snett. Svansen slog lite skamset bakom honom, han frågade trots allt en främling om skydd för natten.

Det var på det femte tagna steget som Garn insåg att figuren han var på väg att möta upp med inte var hans systerdotter. En missnöjd min la sig snabbt till rätta i det mörka anletet och fick de grova dragen att träda fram tydligare. Det var en liten varg. Blå päls och en späd kroppsbyggnad. Han fnös och värmen som steg från nosen lämnade vita puffar i den kyliga nattluften.
  'Jag är rätt säker på att vi aldrig sets innan, men jag lovar att säga till om jag tänker försvinna en längre stund.'
Ett vresigt muttrande besvarade främlingens lustiga kommentar.
  'Du råkar inte veta om det finns någon lya eller liknande i närheten? Jag är inte så sugen på att sova här ute inatt.'
Frågan fick honom att se sig ut över sin omgivningen. Garn hade inte gett några tankar till vart exakt han befann sig för tillfället, då han inte haft något behov att göra det.
Det hade inte spelat honom någon roll.
Nu insåg han dock att området inte riktigt såg ut som han mindes det när Varga lämnat honom för dagen. Eller? Nä. Det hade funnits stora stenblock där och öppna källor. Här var marken plan och utan vattenhål. Hrmm.
Käkmusklerna spände under skinnet när hans blick återvände till främlingen.
  "Vet inte," svarade han ointresserat och med en tjock duns lät han kroppen möta marken. Garn hade själv inga problem med att sova öppet under bar himmel och hade därför lite förståelse för att andra kanske inte föredrog det. 
Han la sig snabbt till rätta med tassarna framför sig och med hakan vilandes mot benen. Blicken fästes åter på den taniga blå figuren som såg ovanligt miserabel ut. Garn kunde inte, trots sin tidigare irritation, låta bli att tycka synd om honom.
  "Bah." Främlingen kunde inte vara många varv till åldern. "Jag är Garn och du får sova här om du inte hittar något annat." Han gav ynglingen en menande blick. "Men inte för nära!"

Främlingen verkade direkt ointresserad och rent av lite fientlig när Pond öppnat munnen. Han var inte van vid att bli bemött på det här sättet och blev genast tveksam. Blicken flackade när främlingen la sig ner utan att svara på hans fråga först. Hur gjorde man nu då? Skulle han gå nu? Hur funkade det här? Om man inte var välkommen?
Pond hade nästan bestämt sig för att backa därifrån när främlingen verkade vekna och såg på honom. Svansen slog lite ursäktande och han försökte sig på ett litet leende.
"Jag heter Pond." sa han och satte sig ner "Och jag uppskattar det verkligen."
Tystnaden mellan de båda blev tyngre. Aldrig hade det varit så här svårt att komma på nått att säga. Och det verkade bara bli svårare ju längre tid som gick.
"Såååatt ehh... Vad gör du här då? Väntar du på nån?" kväkte han tillslut, innan tystnaden skulle kväva honom.