Redo! STOPP! [Pond]

    "Är du redo?"
         "Ja."
    "Är du helt säker på det?"
         "Ja."
    "Supersäker?"
         "Ja."
    "Okej."

Kremla kunde skymta blå himmel mellan stammarna.
    "STOPP!" skrek hon igen och klamrade sig fast på Ponds rygg med tre lediga tassar som om hennes liv hängde på det.
Nog för att hon hade sett blå himmel tidigare. I mycket liten mängd. Här och där bland trädens grenar. Men aldrig så mycket som hon kunde se nu. Och de var inte ens ute ur skogen än.
    "Tänk om jag ramlar upp i himlen." väste hon fram för säkert tredje gången.
Hon litade på Pond, men bara för att han inte hade ramlat upp i den innebar det inte att hon inte skulle göra det. Den rosa lilla vargen satte sig ostadigt upp och höll hårt om svampen hon fått av Frenja.
    "Tänk om jag ramlar upp, och försviner. För alltid."

De var redo, så redo.
Eller typ..

Med ett ryck stannade han när Kremla tjöt åt honom. Det här var inte första gången och Pond höjde blicken till sen blå himlen som skymtade mellan grenarna. Hans tassar kliade av lust att ge sig av, han ville bara springa raka vägen ut över slätten och inte stanna fören benen gav upp.
"Vet du vad?" sa han och såg sig över axeln på Kremla "Jag lovar, på alla svampar i hela skogen, att du inte kommer falla upp i himlen. Det är större risk att du trillar av mig för att du inte kan sluta stirra." han blinkade illmarigt mot henne och såg sedan ner mellan sina ben.
"Om du trots mina heliga ord är orolig kan du gå under mig, så faller du in i mig och jag kan hålla fast i dig om det behövs." sa han och såg tillbaka på Kremla med ett flin "Deal?"

På alla svamparna?? Det var många svampar det. Jättemånga faktiskt. Storögt lyssnade hon på hans förslag.
    "Vi försöker." viskade hon medan hon såg på den blå himmelen mellan grenarna.
Det var så stort. Så skrämmande. Så olikt allting hon varit med om någonsin. Kremla gled utan förvarning av hans rygg. Med en liten duns slog hon i marken för att sedan sprattla runt så tassarna var inunder henne istället. Med smygande rörelser ålade hon in under vännen.
    "Okej. På riktigt nu. Redo."
Hon var noga med att hålla alla ben och svansen skyddade under Pond. Ju närmare trädgränsen de kom desto hårdare bultade hennes hjärta. Det här var ju otäckt på riktigt! När de till sist lämnade skogen drog hon djupt efter andan, utifall att hon behövde skrika av skräck för att himlen tog henne. Men ingenting hände. Inte än. Med en misstänksam blick såg hon på det stora blå. Fortfarande hände ingenting. Hon andades ut hårt.
    "Pond, det här är läskigt." klagade hon tyst.
Hon visste inte om hon skulle våga lämna tryggheten under honom någonsin.

Han log tillbaka mot Kremla och var på väg att ta ett steg när hon gled av honom. Det var vardagsmat och han hade äntligen lärt sig att inte rycka till för att fånga upp henne då Kremla, mot förmodan, oftast hade koll på vad hon gjorde. När hon på riktigt var redo såg han mellan sina framben med ännu ett leende.
"Håll i dig." sa han och började gå mot den öppna slätten.
Hennes hårda utandning fick honom att fnissa. Det var som att hon var uppväxt under en sten. Han spanade in en klunga ungträd cirka 50 språng bort.
"Hey Kremla!" sa han och såg åter på henne "Slår vad om att jag hinner före dig till träden där borta även om jag ger dig ett försprång." flinet blev bredare när han såg upp mot klungan igen "Det finns säkert en ny spännande svamp därinne."

Hon ryckte våldsamt till när hon hörde sitt namn nämnas och slog huvudet i Ponds bröstkorg. Missnöjt såg hon upp mot den, men när vännens aviga huvud dök upp mellan hans framben skiftade hennes fokus. Kremla försökte vända sitt egna huvud så han var på rätt håll för henne, men det slutade endast med att hon gång på gång ramlade omkull medan hon lyssnade så gott hon kunde.
    "...även om jag ger dig ett försprång."
Hon såg på klungan av träd han pratade om. De var minst flera mil bort! Och himlen skulle säkert äta upp henne! Det där stora blå var bra lurigt.
    "…en ny, spännande svamp…"
Öronen spetsades och hon såg på nytt mot trädklungan. Svamp. Tänk om han hade rätt? Vad skulle hon göra om han hann före och åt upp all ny, spännande svamp? Tänk om hon blev helt utan? Det fick ju bara inte ske!
    Kremla drog ett djupt andetag, och började springa så snabbt hennes små ben kunde bära henne. Ett ljudligt skri av panik lämnade henne och höll i sig ända fram till hon nått trädens skyddande grenar. Våldsamt for hon in under en buske. Hade hon vunnit? Hade hon hunnit före Pond? Hon kunde bara hoppas. Han skulle bara våga äta upp all svamp för henne!