"Hon dähr! Hon äre!"
Frenja pekade entusiastiskt med hela frambenet när den sandfärgade tiken och ett antal medlemmar ur Devils klev in på arenagolvet. Kremla kände genast igen henne; hon hade sett henne flera gånger i Döda Skogen. Men hon tycktes mer solid nu. Mer levande. Den sprakande energin som virvlade runt henne fångade mycket snart det lilla, rosa gråblodets intresse och det var med stora ögon hennes blick vandrade mellan de stridande. Vad som hände på arenagolvet var fullkomligt irrelevant för henne, och om någon frågade henne vad som hänt eller om någon dött skulle hon inte kunna svara på det. Hennes fokus hade legat på alla energier och färger som nyckfullt flammat upp under stridens förlopp.

Efter att mörkret fallit var det dags för henne och Pond att mingla runt med de andra gästerna. Om sanningen skulle fram hade hon inte en aning om vad som menades med mingel, även om hon flera gånger fått förklarat för sig att det handlade om att 'småprata med främmande vargar' och 'knyta nya bekantskaper'. Och det lät så fruktantvärt jättetråkigt. Men om Pond tyckte det var roligt kunde hon offra sig och vara med. Som bästa vän kunde hon inte bara lämna honom till sitt öde. Vem vet vad för trubbel han skulle kunna hamna i utan henne! Dessutom var det under det dödstråkiga minglet Frenjas syn verkade ha tagit plats, så det fanns inte så mycket mer att göra än att gilla läget.
    Medan Pond graciöst och världsvan gled in på området låg hon bekvämt på hans rygg. Han stannade flera gånger upp och när han väl tog sig framåt var det i snigelfart. Otåligt exploderade hon raskt upp på bakhasorna i en ryckig rörelse, och ignorerade trots den knappt existerande balansen gravitationens alla lagar. Den simmiga blicken var sällsynt fokuserad då hon sökte efter den sandfärgade tiken i vimlet av oviktiga vargar, som alla envisades med att bara vara i vägen och göra allting mycket svårare för henne. Men så plötsligt fick hon syn på henne bakom en stor drummel som stått extra mycket i vägen.
    "Pond! Där är hon!"
Exalterat satte hon sig ner med vilt flaxande vingar och trampade med framtassarna i vännens nacke. Då och då fick hon ställa sig upp för att återigen lokalisera den svårfångade tiken. För att stå stilla så flyttade hon sig fruktansvärt mycket! När Kremla ansåg att de var tillräckligt nära kastade hon sig handlöst ner från Ponds rygg och studsade fram till tiken de sökt. Utan förvarning började hon klättra på henne.
    "Här är du ju! Vi har let-"
Hon hade inte någon möjligthet att varken säga mer eller klättra mer än halvvägs förrän en elektrisk stöt for genom hennes lilla kropp. Med ett överraskat, gurglande läte föll hon till marken. Någonstans hörde hon Pond säga hennes namn. Framför hennes ögon dansade små klot av ljus som påminde henne om flygande skalbaggar. Hon sträckte tassen upp mot dem, men rörde istället vid vännens mörka nos. 
    "Gå inte för nära, hon sticks!" svamlade hon medan hon försökte blinka ljuset ur ögonen.
Lojt höjde hon huvudet tillräckligt för att kunna se på den stickiga vargen med osynliga piggar.
    "Mamma har sagt att vi ska gå med i din flock." förkunnade hon och lät sedan huvudet falla till marken med en liten duns.
Frånvarande försökte hon återigen peta på ett av de dansande skalbaggeljusen. Hon såg på hur de långsamt försvann samtidigt som hon hörde Pond förtydliga det hon just sagt.

"Vad i-"

Vilja stirrade tydligt irriterat på de båda.. väldigt unga vargarna som så ogenerat hade stört henne. Vilja hade inga större avsikter till att faktiskt samtala med andra under minglet, utan försökte mer spana på vargar från andra flockar. Men hon var trött och oengagerad efter den långa dagen och var nog egentligen på väg för att möta upp de andra i Devils igen för att ge sig av därifrån när hon känt någon klättra upp på ryggen.

"Jaså din mamma säger det? Ni ska inte ge er av tillbaka till henne istället då, jag tror ni har det bättre där." Hon var tydligt irriterad och tog inte deras ord direkt seriöst. "Jag tror inte att ni har det som krävs." Hon tittade åt ett annat håll medan hon talade nu. På håll kunde hon se en av dagens stridande från Lykoris som mer hade hennes uppmärksamhet.

Trots Kremlas missnöjda knorrande hade hon följt med på minglet, det var ju trots allt det roligaste med alla dem här slagsmålen. Det var mest brutalt och Pond hade väll inte uppskattat det supermycket, men utan att se på slagsmålen hade han inte så mycket att inleda en konversation med.

Med siktet inställt på en lila varg bara några steg bort hoppade han till när Kremla plötsligt reste sig upp och började tjoa, dessutom slog hon honom i huvudet.
"Aj, Kremla, chilla." muttrade han och såg sig om. Den lila hade redan försvunnit så han såg sig omkring efter den sandfärgade som Kremla tjoade efter. Han kunde skymta henne mellan några lunsar med för många ben och började röra sig mot henne. Med många ursäkter och flera energiska rop från Kremla trängde han sig fram mellan sällskapen.
"Kremla! Vänt-" började han när Kremla utan förvarning tog ett skutt ner från hans rygg. Oroligt såg han ner på henne när hon föll ner från främlingen, men kände sig lugnad när hon tryckte tassen mot hans nos.
Med ett ursäktande skratt och leende såg han upp på den sandfärgade tiken.
"Du får ursäkta henne, hon blir lite exalterad ibland." sa han och petade på Kremla med tassen. Pond fortsatte le när främlingen pratade, helt utan att se på dem. Bara att hålla masken.
"Du har inte träffat Kremlas mamma, det är ytterst svårt att övertala henne om någonting när hon bestämt sig för något annat." sa han och följde främlingens blick som verkade vara fäst på en av kämparna.
"Han är helt blåst, du skulle ha bättre lycka med en sten." sa han och rynkade pannan mot den mörka vargen "Pratade med honom tidigare, uppblåst typ som verkar tycka att striden var ojämn. Sen blev han arg när jag frågade varför han inte använde sina krafter... Om du rekryterar skulle jag satsa på henne," sa han och nickade mot en ljus varg som såg ut att kunna dö av tristess ", hon slogs visserligen inte och pratar inte så mycket, men hon hade definitivt hjärna bakom pannbenet såväl som muskler i benen."

Efter endast en liten stunds blinkande försvann de dansande ljusen, och hon låg istället och stirrade rakt upp i den mörka natthimmeln. Hon kunde höra Pond prata om någon som slagits, men hade inte en aning om vem det faktiskt var han syftade på. Och om sanningen skulle fram brydde hon sig inte heller.
    Nästintill lealöst rullade hon över på mage och satte sig klumpigt upp. Bakom henne fladdrade vingarna, som för övrigt vägrade göra som hon sa, i otakt medan hon försökte rätta till dem igen. En sur blick senare skärpte de dock till sig. Ibland behövde de lite hotivation. Nöjt nickade hon åt dem och såg sen på piggvargen.
    "Jag slogs också!" sa hon och log med hela ansiktet.
Hon hade till och med vunnit! Mot ingenting mindre än en lervarg! Det var minsann inte något alla kunde skryta med! Lermonsterdräparen hade de kallat henne.
    "Egentligen hade jag velat ha allt hans ljus, men jag blev avbruten av mamma och Karl-Johan, så jag glömde bort honom helt," ett bubblande skratt lämnade henne när hon tänkte på sin motståndare. "Han såg så himla konstig ut. Täckt av lera och alldeles kletig."

Vilja sneglade på den väldigt lilla Kremla och kisade med ögonen. Det var möjligen något bekant med henne.. men ingen hon kunde placera. De två verkade kunna prata i evigheter så hon valde att försöka hålla samtalet kort och låta dem få som de ville istället.

"Mmm mycket imponerande, men, jag antar att om ni inte har något bättre för er så finns det alltid utrymme för fler i Devils. Men tro inte att det kommer bli.. lätt, alltid. Och ni kan inte komma och gå som ni vill, utan är ni med så är ni med, och annars kan det bli.. mmm låt oss kalla det konsekvenser. Som i huvudet på en pål-konsekvens. Är jag tydlig?" hon gav dem ett leende i tron om att det skulle vara avskräckande nog, men hon var samtidigt inte säker på det med de här två, och om inte annat var det ett bra första test för dem.