Vi var kids – just kids – vi var småbarn
Vi var kaos – växte upp – utan ansvar
Vi förstörde – vårt liv – med vår vänskap

Men jag ångrar ingenting av det vi gjorde..


Hans vikt fick tassarna att sjunka ner i sanden, den trängde sig in mellan hans tår och gjorde att stegen blev lite tyngre. Han hade glömt hur det var att vandra på den här platsen. Hur hade han kunnat glömma? Inom honom växte en molande värk och det blev allt svårare att andas. Inte på grund av värmen, nej såhär på natten var det inte varmt i öknen. Det var på grund utav minnena. På grund utav den stjärnklara himlen ovan honom som var tung som sten. På grund utav det tunga sinnet och dåliga samvetet. Så många liv hade han lekt med under sin livstid. Han hade till och med skapat liv som han sedan spelat ut som pjäser. Vars liv han tagit ett helt kastat omkull. Så många vargar hade han dragit ner i avgrunden i sina desperata försök att hålla kvar i dem, hålla sig själv över ytan.
Han stannade, vred huvudet emot skyn och synade stjärnbilderna. Det var länge sedan han kollat upp och faktiskt sett himlen, det var mäktigt och ett sug kändes i magen. Men synen grumlades snart av tårar. Senast, senast han sett en himmel som denna, var precis innan hans valpar fötts. Under kaosets naturkatastrofer, när byoomifallet svämmat över och befläckats skogen med sin väta, så hade han suttit och sett ut över de trasiga landmassorna och tänkt – finns det något vackrare än det här? Och han hade sett på den sönderslitna världen och han hade sett på den öppna klara himlen och det miljontals stjärnorna, men han hade tänkt på henne. Det hade alltid handlat om henne. Den första tåren letade sig ner längs hans kind och han slöt ögonen, bakom ögonlocken dansade små vita prickar som spår efter stjärnorna. Det sades att det fanns fler stjärnor än sandkorn i öknen. Han öppnade den brinnande blicken och såg ut över marken. Över de väldiga vidderna. Här hade han bott. Vuxit upp. Det var ett obegripligt stort område och allt hade varit deras revir. Och trotts att de kunde tyckas omöjligt hade de hållit det fritt från inkräktare, kanske mer på grund utav deras fasansfulla rykte än deras skicklighet. Ett smärtsamt leende letade sig fram på hans läppar, Devils. De hade aldrig varit mer än ett spöke. Likväl hade han levt halva sitt liv som en av dem och andra halvan livrädd för dem.
Vad var det Shiro brukade säga, ett citat ur dikterna från förr;
Vi är åskan, vi är marken som slits bort under dina tassar.
Vi är den okontrollerbara elden, vi är galenskapen i kärlek, vi är vågen
som drar dig ut till havs, vi är vinden som river dig ner från klippan.
Vi dör aldrig, vi falnar bort, sover, för att lämna vår omgivning i en falsk trygghet.
Men vi reser oss alltid, återvänder för att sätta skräck i världen. Odödliga.
Kanske var dem odödliga. Vad var han då?
Nu fick han anstränga sig för att hindra tårarna från att välla fram, det ryckte i hans ansikte då det spändes i kampen mot tårkanalerna.
Att säga att det bara fanns en hona för honom kanske var en lögn. Att hon var den enda som betydde något stämde inte längre. Han hade hävdat det, proklamerat det med största kärlek och vidgade pupiller, men det hade aldrig varit sant. Devils hade betytt något. Nevada och hans strikthet, respekt, det som inspirerat honom som ung. Modern, hur de både älskat och hatat varandra på grund utav sina olikheter. Hur alla sett honom som sin mors son tills hans stora förtret. Han hade aldrig varit som hon. Hon var eld, han var kyla. De bar samma färg och samma ögon men deras själar var varandras motsatser. Han hade haft ambitionen att göra ett eget namn för sig, inte bara vara Ascars son utan Fiero Sangre. Samtidigt så var det ett stort ansvar att axla, något att leva upp till som han var rädd att inte klara av. Eller, de hade varit olika, han hade varit rädd, nu var det bara kalla fakta: hon var död och han var en svikare. Ordet brände inom honom. Det var sorgligt, för visst hade han lyckats göra ett namn för sig. Visst kände många vargar till honom, men det var inte ryktet hos en stark och fruktad krigare som han stolt bar med sig var han än gick. Nej det var det av en svikare. Enda sedan han var tonåring var det enda han gjort att svika. Svika Devils. Svika Aisu. Svika Draugai. Svika sina valpar, de älskade älskade valparna. För nej, Aisu var inte allt för honom. Hade aldrig varit. För där fanns Nevada och modern och Kyoko och rabiesligan och Iwaku och valparna, kanske viktigast av allt valparna.
Kyoko som varit hans andra moder, som tränat honom till den krigskämpe han kunde vara. Vitani, Sarabi, Shetani, systrarna han lärt sig respektera och älska. Sarabi som han nästan dödat. Kanske dödat. Iwaku som var det närmsta en bästa vän han någonsin kommit. Han förtrogne.
Och så valparna.
Det absolut vackraste som hänt honom. Numera var han far till tre valpkullar, men det var tre av alla dessa små vargar som fick det att brinna inom honom. Ira. Levi. Elphaba. Det likfärgade dottern som var så frågvis och så smart och som en dag skulle kunna bli exakt vad hon ville. Eller, en dag, hon kunde bli det nu. En vibration gick igenom kroppen. När han lämnat dem så var valparna valpar. Då hade de varit små och han hade berättat en godnattsaga för dem och legat med dem tills de somnat. Deras små tunga andetag. Och nu, nu var det så gott som vuxna. De var äldre än vad han varit då han träffat deras mor. Och var hade han varit under hela den här tiden? Vad var han för far?
Det spelade ingen roll.
Det var vad det var.
Han orkade inte slåss längre. Orkade inte kämpa emot de inre demonerna. Natten var svart och stjärnornas glitter nåde inte längre hans synfält. Han hade gett upp.
Men han stod där. Stilla. Såg ut över sanddynerna. All of this belongs to you and me, hade han sjungit för henne. Och även menat det här. Menat hela världen. Så naivt.
Det senast året hade han spenderat med att gömma sig och drömma sig tillbaka. Och när snön smält hade han beslutat sig för att ta tag i sitt liv. Visst var han djupt olycklig och visst förlorade han siktet ibland men mötena han gjort på vägen hade alla på sitt vis stärkt honom. Systern. Malvado.. Hans mål hade varit henne, valparna och flocken. Men det var henne han haft för ögonen, hon som fått symbolisera hela hans gamla liv. Men han hade inte hittat henne. Han hade inte kunnat svepa in som i sina fantasier och övertala henne att ge honom en sista chans. Hon hade inte väntat på honom, hon hade inte förlåtit honom. Det här var verkligheten inte en av de otaliga drömmarna om hennes närhet och tröst. Drömmarna var som heroin. Det var lika behagligt att ha hennes nära sig bara för en sekund som det var dödligt smärtsamt att vakna.
Tassarna sattes i rörelse igen. Han hade gett upp nu. Han skulle aldrig få tillbaka sitt gamla liv. Han skulle aldrig få leva igen. Han var redan död, så varför vandra runt här som en vålnad. En vålnad av en svikande feg hund. Det var lika bra att ge sig av.
Han hade lärt sig att det gick inte att fly, var än han befann sig i landet så var smärtan lika närvarande, men likväl kunde han inte bli av med tanken på att slippa allt det här. Så lika desperat som han slitit med sig sina närmsta ner i mörkret hängde han nu fast i det lilla hoppet om att en sista flytt skulle kunna göra honom lycklig. Att komma hem. Men platsen gav honom bara sorg. Egentligen var det ju inte platsen det var fel på, utan honom, överallt han gick skulle där finnas sorg. Men, om han lämnade landet? Nosen vändes emot kusten. Om han ansträngde sig kunde han känna doften av det ilskna svarta havet. Under landets första kaos hade han gömt sig på benkusten. Det hade inte hjälpt emot smärtorna men det hade gett honom ro. Underkäken darrade, det kanske var värt ett försök. Ett nytt liv i ett nytt land. Du kommer drunkna. Han slöt ögonen och stannade. Ja, han hade forskat om det som ung, sett det som enda sättet att lämna flocken. Men det gick inte att ge sig av den vägen. Marken gick inte att gå på, vågorna var för höga och vattnet för djupt och kallt. Han skulle aldrig ta sig över, om det ens fanns något att ta sig över till, utan bara drunkna. Ett patetiskt slut på ett patetiskt liv.
Kanske han gett upp med hans stolthet satte ändå stopp för det. Men han kunde inte stanna igen, rädd för att aldrig kunna fortsätta gå då. Rådvill vandrade han runt genom sanden, kände hur musklerna sved av ansträngningen, han var långt in i öknen nu, långt in i det som varit Devils revir. Snart skulle han nå Djävulsklipporna. Han ville aldrig se den platsen igen, så huvudet vreds undan. Vad han inte visste var att det kanske var exakt denna syssla och plåga som inneburit slutet för hans forna ledare. Kanske skulle han följa Devils arv ändå.


[soundtrack: hela albumet då som nu föralltid]

Vilja och Aisu hade vandrat långt och länge tillsammans. Vilja insåg hur långt de vandrat när hon började se öknens dynor breda ut sig framför dem, och ett uns av nostalgi-blandad ångest spred sig inom henne. Hon hade inte riktigt tänkt sig komma tillbaka till denna plats, åtminstone inte så snart. Det var inte längesen hon var här egentligen, och det var inte längesen hon var Elyn. Vilja hade lagt allt det här bakom sig, och hade inget behov av att se tillbaka. Men nu hade hon inte mycket val och fick helt enkelt fokusera på att hennes mål var viktigare än hennes förflutna som enbart gjorde henne svag.

Plötsligt såg de en mörk kropp avteckna sig sanden långt ifrån dem, och de båda stannade till när de insåg vem de hade hittat. De hade följt hans spår länge nu, och det var tydligt att de kommit närmare och närmare för att nu till slut vara ikapp. Vilja sneglade något på Aisu och undrade vad hon tänkte. Hon kunde inte låta bli att vara orolig för om det skulle bli för mycket för Aisu, och tog ett beslut här för att inte stressa henne för mycket. 

"Aisu nu är det dags. Snart kommer du inte behöva vandra med mig längre, men oavsett vad som händer så vill jag säga tack, för att du är här." Vilja var kort i hennes ord även om hon menade dem. Hon hade inte tid för att vara känslosam. Hon behövde fokusera och det behövde även Aisu, hon kanske ännu mer för att det här skulle gå vägen. "Men nu ska vi göra det vi kom hit för, och jag hoppas verkligen att du fortfarande förstår vad det är jag ber dig om." Vilja var ovanligt allvarlig i ansiktet. "Jag går fram först till honom. Vi vet inte hans sinnesstämning nu. Du kan komma när du är redo, eller när jag kallar på dig. Jag vill gärna.. Prata med honom själv först." Vilja visste mycket väl att hennes närvaro skulle kännas obetydlig om Aisu dök upp samtidigt, och hon behövde få sitt sagt. Hon var där i Devils-ärenden och inget annat. "Nu får vi det här gjort, för jag vill komma hem igen." Det var nog första gången Vilja på riktigt känt att hon refererat till Devils som hennes hem, men det var så hon kände nu. En hemlängtan. Fiero skulle inte få förstöra detta nu. Eller Aisu.

Hon gav inte Aisu möjlighet att svara utan började ensam gå mot Fiero. Medan hon gick så kände hon hur exalterad hon blev inombords. Inte för att få träffa Fiero igen, utan för att nu till slut var hon så nära sitt mål. Hade hon kunnat hade hon gärna slitit av hans huvud direkt och redan varit på väg hemåt, men det här skulle inte bli så lätt.

Det tog inte lång tid innan hon var ikapp. Han var bara några meter ifrån nu, och hade antagligen upptäckt henne vid det här laget om han inte hade slarvat med sin träning och blivit bekväm. Vilja hade ingen aning om vilken Fiero det var hon skulle möta nu. Hon visste dock mycket väl om vilka olika sidor han kunde besitta. Och hon litade inte det minsta på någon av dem.

"Fiero." Hon log ett ansträngt leende som nästan utstrålade ett utmattat hat. "Det var inte igår. Jag antar att du väntat på den här dagen vi skulle mötas igen. Möta Devils igen." Den inte så stora tiken höll huvudet högt i en stolt hållning och försökte verka avspänd, men hennes ansikte var avslöjande sammanbitet. Den kalla sarkasmen gick inte att missa. "Du kan nog gissa att vi har letat efter dig ett tag."

Han hade känt dem. Ögonen i nacken. Och han hade funderat på om de inte skulle ge upp nu när han gett upp. Det skulle dem inte. Den där känslan av att vara jagad som han förlorat för ett ögonblick då han insåg att han inte brydde sig längre kom över honom igen och han kunde inte låta bli att vinkla öronen bakåt. Det rasslande ljudet av sandkorn satta i rörelse av vargtassar nådde honom och han slöt de glödande ögonen. En djup utandning fick sanden vid hans framtassar att virvla upp i ett moln. Så de hade hittat honom. Inget annat tycktes logiskt för honom, inget annat möte skulle vara rimligt en stjärnklar natt som denna på den plats som - insåg han nu - var hans ödesbestämda slut. Och när de kyliga orden rasade över honom som iskalla pilar av regn bekräftades det som inte behövde någon bekräftelse. Ögonen öppnades och han vände sig om. Elyn, det var inte henne han förväntat sig se. För ett ögonblick funderade han på om han var så lite värd att de skickat en lågrankad efter honom, sen insåg han att han inte hade någon aning om vilken rang honan besatt eller vilka andra vargar som fanns som alternativ. Han visste ingenting. Han var ingenting.
Han gav honan ett bistert uttryck, gav inte ens leendet ett värdigt försök och det var ingen överraskning att det knappt syntes.
"Elyn, det var... trevligt."
Svarade han henne slutligen och det ena ögonbrynet sköt i höjden. Det låg något obrytt över honom. Hans nos vädrade inte efter andras dofter, blicken sökte inte över sanddynerna efter fler fiender. Honan hade hans fulla uppmärksamhet, hela situationen hade hans fulla uppmärksamhet. Det var nu eller aldrig. Men det var inte för strid som han fokuserade, det var bara för att åtminstone uppleva denna stund på riktigt. Ha ett sista minne, hur än denna saga slutade. Kanske skulle han dö, kanske skulle hon dö, kanske skulle de båda eller ingen utav dem dö. Oavsett så var detta slutet på ett kapitel, det visste han. Och att dö lät inte så dumt ändå. Han andades ut, blicken tycktes vibrera lite där den låg i hennes. Han fick kväva en impuls att fråga hur det var med hennes far. En liten tand halkade ut och pressades ner emot läppen för att hindra honom. Flocken var inte hans längre. Han hade inget rätt att veta, och hon ingen som helst vilja att svara. Det var han säker på. Men så vreds det vänstra örat åt nordväst. Ett hårt andetag, nästan som ett stön, lämnade honom. Sarabi.
Han behövde faktiskt veta om Sarabi.
Det skulle avslöja exakt hur desperat och svag han var, det skulle ge honan ett övertag och få honom att tappa koncentrationen, men han behövde veta.
"Sarabi.. Lever hon?"
Stämman var kall. Han behövde veta.

Det nästan blixtrade till något i hennes ögon när hon hörde honom säga "Elyn", men hon lyckades behålla sitt ansikte någorlunda. En suck lämnade henne följt av ännu ett kallt leende.
"Elyn.. Elyn är inte vad man kallar mig längre." Hon kunde inte låta bli att flina något. Hon insåg att att Fiero verkligen inte var uppdaterad om mycket alls. Hon upplevde det inte riktigt som att han hade varit borta så länge som han faktiskt hade varit. Och hur skulle han kunnat veta något om henne själv? 


"Som belöning för mina gärningar så valde Tramptass att ge mig ett nytt namn." Hon la huvudet på sne. "Åskvilja heter jag nu." Plötsligt kände hon mer av ett lugnande självförtroende, med påminnelse om vem hon hade blivit och fortfarande kunde bli. Hon blinkade, "Men, ni kan kalla mig Vilja, om ni föredrar."

Den här situationen blev ny för henne. Det var konstigt att möta Fiero igen. När han hade lämnat flocken hade de inte varit jämlikar, men vad var de nu? 


"Sarabi?" Sa hon förvånat. Det var ingen hon hade väntat sig att få frågan om. Ännu mindre eftersom att det var så längesen som hon såg Sarabi. Om hon var i livet nu var omöjligt för henne att svara på. "Senast jag såg henne var här i öknen. Hon blev kvar här när Devils flyttade, för att hon var skadad." Ja det var ju åtminstone ett ärligt svar. "Men det var längesen nu." Hon ryckte lite på axlarna och ett leende spreds igen. "Inte trodde jag att det var just Sarabi du skulle bry dig nog att fråga om." Vilja fick plötsligt svårt att hålla tillbaka det hon ville säga nu. Hon blev väldigt nöjd med situationen. Det fanns väl inga skäl mer nu egentligen att hålla igen?

"Jag.. misstänker att de finns andra som du hellre vill möta i en sån här stund." Hon sa inget mer än så, utan sneglade bakåt och såg mot de stjärnbelysta dynerna. Hon kunde själv inte urskilja vart Aisu befann sig, men hon visste att hon var där, någonstans. Hon höjde nosen och ylade efter henne.

Resan med Vilja hade inte varit helt oangenäm, trots allt. Aisu ville inte sträcka sig till att kalla den sandfärgade tiken för en vän, men en bekantskap åtminstone. En positiv sådan, resans syfte till trots. Hon såg på Vilja med nya ögon, och kanske fanns det fler i Devils som henne? Det fanns mer hos Öknens forna djävlar än vad som mötte ögat, den slutsatsen kunde hon åtminstone dra.

Hennes tankar skingrades när en mörk gestalt uppenbarade sig; det rådde inga tvivel om vem det var. Vilja talade och Aisu stod stum och lyssnade. Till sist nickade hon bara och såg efter Vilja då hon försvann iväg. Hon förstod att Vilja ville tala med honom själv först, han hade varit hennes broder och vän. Själv hade hon ingen aning om vad hon skulle säga. Var han ens värd hennes ord? Hon tog ett djupt andetag, försökte samla sig. Benen darrade och hon andades häftigt. En välbekant panikattack närmade sig, och hon försökte andas lugnt för att dämpa den innan den skulle bryta ut helt. Hon kunde fortfarande minnas första gången hon hade satt sina tassar i öknen, då de två endast hade varit en tanke och en ogreppbar utopi. Så mycket hade hänt, så mycket hade förändrats.

Hon var inte förberedd alls när Viljas yl sedan bröt tystnaden. Långsamt började gå. Hon hade ingen anledning att skynda sig, Vilja skulle säkerligen vänta, och Aisu tog tillfället i akt att samla sig ytterligare. Svalde gråten, gömde sorgen. Hon bad till och med Envidia om hjälp, men tystnaden inom henne talade för demonens frånvaro. Hon fick helt enkelt klara av detta på egen hand.

När dem båda kom inom hennes synfält tog hon ett djupt andetag och all osäkerhet rann plötsligt av henne. Där stod han; den hon älskat, den hon skulle ha dela sitt liv med. Och hon visste inte om hon var ledsen eller arg. Båda delarna, kanske? Inget av det? Hennes blick vilade på honom, och med ens kände hon all den sorg och ilska hon burit på så länge nu. Att Gudarna hade låtit honom leva så här länge var en skam. Men det skulle bli ändring på det, om allt gick som det var tänkt. Aisu var inte säker på sin sak längre, men det var för sent att backa ur nu..

Hans blick hade varit så stint fäst vid  Elyns.. Viljas blixtgula. Hans fokus så till hundra procent riktat på henne. Såhär i efterhand tycktes det dumt. Vad med Vilja var så viktigt? I det stora hela? Men i stunden hade det varit relevant. Så han nickade åt henne ord, så hon hade gått upp sig i flocken. Och Tramptass var ledaren. Och Sarabi var.. övergiven? Det bubblade lite inom honom, det Devils han känt hade aldrig lämnat en skadad medlem. Men, det Devils han känt var sedan länge dött. Han fick acceptera det nu, the times are changing.
Det var ylet som bröt hans koncentration. Fick honom att yrvaket se upp och se sig om efter backup. På något vis förväntade han sig att hela Devils skulle komma tågande. Inte för att han såg på sig själv så högt, eller ju det kanske han gjorde, men främst för att det skulle vara så passande. Han kunde höra marschmusiken.
En hård utandning tömde honom på luft som om han blivit sparkad i magen då han såg henne. Han ville se tillbaka på Vilja, låta blicken flacka och få henne att förstå att det här var lågt. Det här var ett billigt trick. Men när han äntligen lagt ögonen på henne kunde han inte se bort. Aisu. Läpparna darrade då hon närmade sig. Han backade. Fumlade efter orden.
"Jag.."
Han kunde inte släppa henne med blicken. Den hona som varit hans målbild i över ett år, den hona han föreställt sig otaliga scenarion med och som han längtat efter på ett vis ingen någonsin skulle kunna förstå. Och hon var så mycket vackrare än vad han mindes henne. Så mycket vackrare. Det gjorde fysiskt ont att se på henne, hennes rörelser så mjuka, hennes ansikte så fritt från känslor.
"Aisu"
Fick han ur sig med darrande stämma men sen svek rösten honom. Ögonen hade fyllts av tårar nu men han såg henne fortfarande klart. Om det här skulle bli hans sista syn i livet kunde han dö lycklig, det var tanken. Men det enda han kunde känna nu var en sådan obeskrivlig smärta. Det fanns inte mycket ära kvar i den slitna kroppen så det var knappt att han kunde hålla sig från att kasta sig ner på knä och böna och be om hennes förlåtelse. Snälla. Den där mörka honan hade gett honom allt vackert i den här världen.
"Jag tänker inte slåss."
Fick han slutligen fram, tog åter makten över sina stämband. Huvudet tippades på sned likt hos en tiggande valp och han kved.
"Aisu snälla, jag tänker inte slåss mot dig."
Hjärtat slog hårt i bröstet och andetagen var tunga. Panikångestattacken låg inte långt borta, rullade runt i hans mörker fullt redo att när som helst sätta klorna i honom. Han andades ut ett sista djupt andetag och tog ett halvt steg framåt. Den tårade blicken i hennes röda. Aldrig i sitt liv skulle han skada henne mer. Inte en enda gång.
"Säg vad som helst.. Jag gör vad du vill, men jag tänker inte slåss mot dig."

Han började säga någonting men avbröt sig. Han hade inga problem att finna orden när han berättade för henne om allt det där. Men nu, nu kunde han inte finna orden? När han yttrade hennes namn stapplade hon till och var tvungen att sätta, med ett nästan omtöcknat uttryck i ansiktet.
"Fiero", andades hon. Hans röst gjorde henne svag. Valpen i henne ville bara omslutas av hans skyddande famn, gömma sig i hans päls och bara andas in hans doft. Men den vuxna, rationella delen av henne, den delen som mindes vad han gjort, blev äcklad av åsynen av honom. Hon såg hur hans ögon tårades och hon vände snabbt bort blicken för att inte låta honom se sorgen som fanns i hennes.

Allt hade kunnat vara annorlunda om han antingen hade hållit sin mun stängd, eller inte gjort de hemska sakerna från första början. Men nu när hon visste skulle hon aldrig kunna förlåta honom för det, och han skulle alltid ingiva en vidrighet hos henne vid blotta tanken. Men hon ville inte förlora sig själv i tankar, inte nu, inte här. Så när han talade igen tvingade hon sig att möta hans blick. Det ryckte till i hennes ena mungipa, och det var nästan så ett skratt ville tränga fram.
"Valet är ditt", sade hon stilla, med en röst hon uppfattade som stadig, men som antagligen inte var det. Hon harklade sig och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte. "Jag vill inte slåss mot dig heller, men jag kan inte leva i den här världen med vetskapen om att du får fortsätta vandra på denna jord efter allting du gjort. Du har fört mig bakom ljuset från första början. Vad du gjort är vidrigt...", hennes röst hade blivit kall. Ett mörker som inte tidigare fanns där gjorde sig synligt. "Vill du inte slåss så är valet enkelt, låt Vilja avsluta ditt liv. Slåss du tillbaka kommer jag att ingripa - för jag försvarar henne", hon skrattade till och ett leende spred sig på hennes läppar, men hennes ögon berättade en annan, desto dystare, historia. Hon skakade uppgivet på huvudet, fortfarande med ett svagt leende på läpparna. "Vad har hänt Fiero? Du är jagad av Devils och jag har rest med en av dem för att finna dig. Och nu kommer jag att försvara henne mot dig..", leendet dog långsamt ut. Ja, vad hade det blivit av dem, av henne?

Vilja kunde dra en lättnadens suck efter att Aisu talat. Hon verkade kunna hålla ihop det här bättre än väntat, och det var betryggande att hon var trogen deras ord, än så länge. Och hennes närvaro tycktes ha precis den effekt hon hade önskat hos Fiero. Det var nästan för perfekt. Då fanns det inte någon återvändo längre, och de behövde börja gå till handling innan något ändrades. Hon tänkte fortfarande inte släppa skärpan och förvänta sig att Fiero skulle ge med sig helt frivilligt. Det här var inte klart förrns han var död. Men Vilja's planer hade bakvägar om det här inte skulle gå precis som hon önskade. Hennes heder hos Tramptass stod på spel, så var det någon här som inte tänkte ge upp så var det Vilja. Men hon villa gärna låta de andra två lösa så mycket som möjligt av den här situationen på egen hand.


Hon ville egentligen inte bryta sig in i deras samtal, men hon ville heller inte dra ut på det hela. Och utifrån Aisu's hårdare ton mot honom, så vågade även Vilja bli mer rak och självsäker, även om hon ville försöka hålla sig med en viss.. Finess.

"Fiero, det är du som kan välja om det här ska gå lätt, eller svårare. Med mer, eller mindre smärta." Hon kände hur hennes kropp laddades upp av adrenalinet och pulsen som mer och mer började slå genom kroppen. Det knastrade till och med till om henne. 


"Du vet att ditt öde inte går att undvika, om du inte vill fortsätta fly dig genom livet likt ökenrävar gömde sig från Devils i öknen. Men jag är.. Flexibel. Om du föredrar att låta Aisu ge äran. Om Aisu vill ge dig den såklart. Jag är inte självisk." Vilja sneglade något mot Aisu, som för att kolla med henne vad Aisu önskade. Vilja skulle gärna slita av Fiero huvudet här och nu direkt, eller bara bränna ihjäl honom, men hon förstod att han som alla andra Devils, var en envis sate driven av för mycket stolthet. Det gick i arv genom de flesta Devils, då man sen valpben lärt sig hur stora Devils är. Det högmodet kunde va en styrka, men lika mycket också en svaghet.  Hon var inte säker på hur Fiero fungerade idag, utan agerade utifrån den erfarenhet hon själv hade från flocken hon växt upp i. Utifrån det, så skulle hon gärna avsäga sig uppgiften till själva dödandet, resultatet skulle ändå bli detsamma. Men hon hade ännu en reservplan, om han skulle visa sig vara åt det värsta hållet.

Det knastrade till om Vilja igen. Snart skulle hon börja bli otålig kände hon, medan hon försökte vara tålmodig. "Du väljer Fiero, annars kommer vi att välja åt dig." Och då blir det inte den mer smärtfria vägen.

Aisus ord brände i honom. Det sved, det sved så otroligt och om hans skulle se ner på sitt bröst var han övertygad om att det där skulle finnas ett brännmärke. Rakt över hjärtat. Vidrig. Hon hade rätt, vad han gjort var virigt och vad som gjorde det än vidrigare var att han ångrade att det lett till vad det lett till - uppbrottet med hans familj, båda hans familjer - men han kände ingen ånger inför handlingarna i sig. Han var uppfostrad så. Misshandel och mord låg i hans natur, hade kommit med modersmjölken. Att krossa allt det som Qu fått representera hade varit hans enda mål. Tills han träffade henne. Han trodde att hon förändrat honom. Men då hon lämnat honom hade han snart fallit in i exakt samma spår, att suga liv och energi ur andra. Och nu stod dem här o det var så glasklart tydligt, i slutänden hade han inte förändrats ett dugg. Det var han som förändrat henne.
”Bli inte den här Aisu, du vill inte det. Vänd dig om och gå härifrån, du behöver aldrig veta vad som hänt.”
Det fanns något desperat i hans röst, han bönade henne att lyssna. Men han visste att det inte var lönt det. Hon var någon annan stans nu..
Ja, vad hade hänt? Vad hade det blivit av dem?
Här stod de, nattpojken och dagflickan. Och han såg på henne, han såg på henne och översvämmades av samma känsla som alltid. Hon var den vackraste honan i världen. O även om det gått över ett år sedan sist så kunde han varje detalj.
För ett ögonblick slet Vilja åt sig hans uppmärksamhet. Här var han och nu skulle han välja. Om han inte ännu haft både ära o respekt skulle en sista utmattad livtrött suck ha lämnat honom. Som en vit flagga. Som ett "jag ger upp". Var det såhär det skulle sluta? Med tårar och blod i sanden. Hans brandgula blick var blank, men ännu lyckades han hindra dem från att svämma över. Det var lustigt. Här stod de, gul, röd och orange. Han önskade att de varit vänner istället. Kanske var dem det i ett parallellt universum. Ett universum där han hade en chans.
Nu stod han där, chanslös. Men likväl greppade han desperat efter halmstrån, kastade sig mot sin sista livboj och kom med en sista önskan. Han hade kommit tillfreds med att det skulle bli hans sista.
"Snälla, kan ni låta mig dö med heder?"
Orden lämnade en tomhet inom honom. Hans blick svepte från den enda honan till den andra. Från Devils till Draugai. Från fiende till kärlek. Från forna vän till forna vän.
"Jag tänker inte slåss mot någon av er, ni kommer alltid vara vänner i mina ögon"
Då han sa orden insåg han att det var sant. Han hade flytt som en hund men aldrig hatat Devils, och Vilja hade han aldrig haft något emot. De hade båda hållit sig lite på håll från flocken, aldrig riktigt bildat sig en stark relation men aldrig på något vis ogillat varandra. Han förstod att hon inte längre kände så, han hade också hatat förrädare, men hon var en flocksyster för honom. Varken mer eller mindre. Och Aisu. Ja, hon var ju så mycket mer än en vän. Det var viktigt att tänka igenom orden nu, att kunna stå för dem. Ord som betytt så mycket var inget värda längre. Flocksyster. Jag älskar dig. Det var bara meningslösa fraser utan innebörd. För visst var det så att när det inte längre var ömsesidigt så fanns det inte, var det inte så med godhet? Nu lämnade faktiskt den där sucken honom. En hackig inandning och sedan sjönk bröstkorgen ihop.
"Men... Låt mig dö på mina villkor."
Det gick en vibration genom hans kropp. Det här var ett självmordsförsök. Det var hugget i sten nu. På inget vis skulle han klara sig undan nu. För han vägrade ljuga för dem igen. Aisu sa att han fört henne bakom ljuset och det hade han, men han gjorde i denna utandning ett löfte om att aldrig någonsin upprepa den synden. Han hade sagt att han inte skulle slåss, och då skulle han inte slåss. Han hade gett upp.
Det enda han kunde hoppas på var att få göra det som hans stolthet tidigare inte tillåtit honom att göra. Stolthet eller feghet, det var svårt att avgöra. Han skulle vandra ut i havet, låta den kalla vattnet och de stormiga vågorna ta hans liv. Lämna de två honorna utan ett liv på sina samveten. För det var som han sa, Aisu ville inte bli den här. Hon ville inte ta det här valet, det visste han. Och han skulle bespara henne från att göra det. Han skulle aldrig mer orsaka henne olycka, inte ens i döden. Han slöt för en sekund ögonen och föreställde sig; när hans stjärna hade slocknat så skulle hon finna frid. Den frid som hon jagat med Vilja, den frid som drivit henne hit.
En vind som måste kommit från havet drog plötsligt förbi dem, rev upp sand och lekte i deras pälsar. Det var som om den sjöng för honom, som att den bekräftade att det här var hans öde.
"Låt mig vandra ut på benkusten."
Kanske hade det alltid varit bestämt att hans resa skulle ta honom hit, eller så var det bara ett långsamt fall, en serie av slumpmässiga tillsynes oviktiga beslut som lett honom fram till denna stund. Oavsett så var det slut nu. Och havsvindarna fortsatte sjunga.

Det här är sista gången,
sista gången vi ses.
Sista sången,

sista sången jag ger dig.

Vilja såg först mellan Aisu och Fiero, men fäste sen blicken mot Fiero, och hon blev arg. Nästan stött. Hon spottade framför sig mot Fiero.


"Heder?" Hon sa ordet med en nästan äcklad röst. Hon spände blicken i honom, morrade. Omedvetet ställde hon sig närmare Aisu som för att demonstera att de gjorde detta tillsammans, och Vilja tänkte inte ge sig, och tänkte inte låta Aisu ge vika heller.


"HEDER? Det du kallar heder kallar jag bara feghet. Fly ut mot benkusten, eller dränka dig själv i havet, kallar du det heder? Du vanärar bara de som du svikit. Du talar som vi är skyldiga att låta dig välja hur du ska återfå din heder, hur tänker du egentligen?" Hon spottade igen, äcklad. "Hade du sett dig, som min så kallade vän, eller haft nån stolthet kvar som en Devils, skulle du inte valt att fly. Du är som gammal aska i döda skogen, som regnet gjort till gegga." Hon såg snabbt på Aisu. För att se hennes uttryck. Hon ville inte gå för långt i detta, men hon brydde sig inte samtidigt. Aisu borde vara mer arg än Vilja var. Hon såg på Fiero igen.


"Din stolthet är för stor, för att du ens ska kunna ge din så kallade själsfrände, någon form av upprättelse för vad du har gjort mot henne. Hon var visst inte värd så mycket för dig trots allt. Du har nog inte sett mycket värde i något, och då kan inte heller vi se något värde i dig." Vilja spottade framför honom en tredje gång.

"Du är inte ens gegga, du är som död myra som blivit begravd i den. Du pratar om heder, men din heder består bara av din förbannade stolthet, likt så många förbannade knölar till vargar som valt att svika Devils. Låt mig säga dig en sak om heder, att hade du haft någon hade du frivilligt låtit Aisu hugga ut din strupe här och nu. Då hade du kunnat skänka henne lite frid. Hade du velat dö hederligt hade du frivilligt följt med till Devils, och återfått din heder genom att avrättas där inför Tenkai och alla i flocken. Kanske till och med återfått någon form av heder och stolthet till flocken, varit en förebild. Men det här-" Hon såg på honom uppifrån och ner och upp igen. "Det är allt annat än heder." Hennes ögon smalnade och man kunde höra frustrationen i hennes andetag. "Det är bara feghet jag ser. Du var aldrig en Devils till att börja med. Tenkai kommer kräkas på dig i Chaibos grottor." 

Åskvilja kände sig onådig. Av allt hon hade föreställt sig i ett möte med Fiero, så var detta inte ens i närheten av det sämsta scenariot. Hon var helt enkelt besviken. Han hade inte ens för avsikt att slåss eller försvara sig. Åskvilja hade på många plan sällan velat förlika sig med att faktiskt vara en Devils, men i denna stund, kände hon tillhörigheten allt tydligare. Hon brydde sig inte det minsta om Tenkai, men kanske skulle Tenkai bry sig i efterlivet. Och hon var arg, till och med rasande, för Aisus skulle. Skulle Vilja varit Aisu nu hade hon nog redan attackerat honom vid det här laget men hon fick.. Behärska sig.

Bli inte den här Aisu
Ögonen smalnade av, men hon tänkte inte låta den brännande känslan i bröstet påverka henne. Han talade om heder, och om vänner. Nog måste till och med han förstå att han inte hade någonting av det kvar, det var sedan länge borta.

Åskvilja talade sedan, och hon hade en hel del att säga honom. Aisu stod bara och lyssnade, om än med ett halvt öra, så hon märkte inte ens av den hastiga blicken som Vilja gav henne. Vad som istället lyckades fånga henne uppmärksamhet var när den andra tiken började tala om upprättelse för de han hade sårat, Aisu inräknat. Och kanske borde Aisu vara argast av dem alla, men just nu kände hon bara uppgivelse, trötthet. Vilja hade nämnt att hon hade kunnat låta Aisu ta hans liv, och visst vore det väl ett episkt slut på en sådan tragisk historia. Men var hon kapabel till det?

"Du är otrolig...", sade hon lugnt, när Vilja talat färdig. "Jag är dödsdömd om jag dödar dig, jag är dödsdömd om jag låter bli", fortsatte hon med en suck. "Så det spelar egentligen ingen roll vad jag gör, mina dagar i den här världen är räknade ändå. Hade jag inte haft våra barn så hade jag lämnat landet, kanske till och med tillsammans med dig, Fiero. För hur mycket jag än vill så kan jag inte förneka hur mycket jag älskar dig...", hon suckade tungt och såg hastigt på Vilja. Aisu förstod om hon började otålig, men å andra sidan var detta kanske sista gången hon såg Fiero... "Jag kommer alltid älska dig, men det du gjort kan jag inte bortse från. Jag vill egentligen inte älska någon som är kapabel till något sådant, och jag vill inte att barnen ska ha någon chans att möta dig, för det är du inte värd. Du har förstört tillräckligt med liv, du ska inte få förstöra deras också...", hon suckade åter igen. Hon vände blicken till Vilja med en uppgiven 'är-det-dags?'-blick. När hon sedan såg på Fiero igen kände hon hur det krampade i bröstet och det var nästan svårt att andas. Det var precis som om kroppen nu insåg vad det var hjärnan hade ställt in sig på under hela resan dit.
"Vill du att jag avslutar ditt liv så gör jag det", sade hon, utan att bry sig det minsta om vad Vilja egentligen tyckte om det. Hon kastade en blick på Devilstiken, osäker på hur hon skulle reagera på det Aisu skulle säga härnäst. "Jag vet inte om Vilja vill ta din kropp till Devils som bevis, men jag lovar att jag ska göra allt för att ge dig en värdig begravning när detta är över, det har du mitt ord på", fortsatte hon. Han var egentligen inte värd det, men hon kunde inte förlika sig med tanken att hur Devils skulle komma att behandla honom. Aisu visste att det var en löjlig tanke egentligen, Devils var inga vildar utan heder och moral. Det var väl bara det att den heder och moral de hade var lite... annorlunda, än vad hon var van vid.



[nu vet jag inte hur fort en varg hinner mögla... så Aisu kanske lovar nåt hon ändå inte kan hålla innan Fiero blir till jord... men men... ^^' ]

Viljas ord sved, såklart att de sved. Men på något vis var han redan härdad, eller kanske bara död, efter Aisus verbala attack. Han tyckte att hon gick till viss överdrift, spottande och fräsande. Var han ens värd de heta känslorna? Han bet sig i läppen. Det skulle inte bli något självmord. Uppenbarligen. Det kändes tomt inom honom. Hans sista chans var sedan länge borta.
Och så talade Aisu.
Och han drog häftigt efter andan. Tårarna fyllde ögonen och det ryckte i hans ansikte, huvudet tippades lätt på sned och han mötte hennes röda ögon. De där vackra röda ögonen. Hennes ord gjorde honom helt kall. Han behövde få något sätt försvara henne, från sig själv.
Men så sa hon de där orden. De som fick benen att darra, fick honom att vilja falla ner i sanden och gråta om ett barn. Att de fortfarande kunde vara så kraftfulla.
För ett ögonblick övervägde han alternativen. Iwaku kunde ta hand om valparna, Malvado? De måste ju ändå vara ganska stora vid det här laget.. Åter igen greppade han efter halmstrån, kastade sig efter minsta lilla chans. De kanske kunde fly med varandra, en sista gång.
Men även han fick inse att det inte skulle förändra någonting. Och även om hon sa det så sa hon också att hon inte ville älska honom. Och nu grät han. Tunga tårar som trängde sig in i pälsen på hans kinder. Saltet sved i skinnet.
"Aisu"
Sade han med den där skrovliga rösten som aldrig riktigt passat för att låta snäll eller tröstande. 
"Snälla dö inte, snälla ge inte upp."
Han fick kämpa hårt för att inte hulka av olycka.
"Det är sant att jag inte är värd det, du har så mycket att leva för, jag är inte din död."
Trotts tårarna och de känslosamma orden så sträckte han lite på sig när han såg tillbaka på Vilja.
"Jag gör vad du vill."
Sade han med ett försök till lugn. Om hon ville ta honom till Devils skulle han frivilligt vandra till sin egen avrättning. Ville hon döda honom här och nu så skulle han lugnt stå still och låta det hända. Vilja hade rätt. Det var heder. Allt annat var att fly. Tårarna slutade inte rinna och han såg till Aisu. Medveten att detta mycket väl kunde vara de sista sekunderna i hans liv, och dem ville han spendera med att titta på henne.
Rösten darrade, och sprack i en sista utandning "jag älskar dig".

Vilja sneglade något mot Aisu bara. Värdig begravning? Vilja kunde väl spontant inte känna att hon kanske höll med om detta fullt ut, men hon tänkte inte heller börja argumentera med henne nu, i detta läget. Hon tog Aisus ord som ett godkännande nu. Aisu visade ingen egen vilja på att själv utföra dådet själv. Och även Fiero stod nu där, frivilligt. Precis så som Vilja hade önskat. Hon tänkte inte låta den här chansen försvinna ifrån henne nu, och det lät som att de båda hade sagt sina sista ord. Vilja tänkte inte dra ut på det här mer än nödvändigt längre, med risken för att någon ångrade sig. Utan att se Fiero i ögonen eller ens i hans ansikte så började hon sakta gå fram mot honom.

Vilja stannade tätt intill Fiero. Hon hörde tydligt den stora vargens andetag. Vilja behövde komma åt hans strupe. Hon var så nära nu. Hennes egna hjärta började slå fortare.
"Böj dig ner", befallde hon honom i en tyst viskande ton.
Han lydde. Vilja funderade sen, ett flimmer av tankar kom över henne, med insikten att kanske borde hon säga något till Fiero nu. Säga sina sista ord till honom. När detta ögonblick var över, skulle hon nästan kunna få allt det hon önskade. Hon skulle återvända till Devils med ett lyckat uppdrag, och med en ny tillit från Tramptass. Kanske skulle hon stiga i rang? Få nya uppdrag att visa sin duglighet med? Åskvilja visste bara att med detta skulle hennes liv gå vidare. Hon skulle få chansen att ha allt, och Fiero behövde nu ge sitt liv för att hon skulle få det. En känsla kom över henne och hon skulle inte kallat det för vemod men snarare en tacksamhet, mot sin flockbroder för att han nu till slut tar sitt ansvar.

Hon sträckte sig mot hans öron.
"Tack, broder." Viskade hon. "Hälsa Tenkai."

Vilja handlade snabbt sen, hon ville få det avslutat fort. Hon öppnade sin käft så brett hon kunde och den slöts kring hans kraftiga strupe. Tänderna sjönk in och hennes grepp var fast. Blodsmak. Hon samlade sin energi, och snart lät hon stark el strömma in i honom. Ett sprakande ljud hördes, och Fieros kropp som reflexartat reagerade på behandlingen. Hon hade gjort detta förut. Hon visste hur mycket som krävdes för att avrätta en annan varg, så hon höll inget tillbaka. En brännande lukt kunde snart kännas.

Det borde inte dröjt länge innan Fiero skulle helt tappat medvetandet, och snart kände hon hans kropp sjunka ihop. Vilja lät det dröja ett tag innan hon avslutade avrättningen. Hon ville vara helt säker på att det var gjort, och att det inte fanns någon återvändo.

Snart slutade det sprakande ljudet och allt blev stilla. Vilja släppte inte greppet om strupen utan höll kvar, kramade åt lite extra för att sedan med kraft dra ut den. Hon såg nu ner på den ihopsjunkna döda Fiero. Han såg fridfull ut. Hon släppte ut köttbiten på marken lyfte huvudet mot stjärnhimmelen. Hon lät lungorna fyllas av den kalla nattluften i ett djupt andetag och andades ut sakta. Ett lugn spred sig i henne och hon kunde inte låta bli att le något. Det var avslutat. Hon kände en plötslig frid. Lättnad. Han var äntligen död. Det här var slutet för Fiero, men en början för Åskvilja.

Hon fick påminna sig själv om att Aisu fortfarande var närvarande. Utan ett ord valde att kliva iväg en bit från hans kropp för att ge henne lite utrymme att sörja ifred en stund. Vilja visste att hon behövde en trofé med sig tillbaka, men hon ville respektera Aisu för stunden. Hon var väl medveten om att något som var en glädje för henne själv, var samtidigt en stor sorg för Aisu.

Så länge hjärtat mitt slår

så minns jag dig när

Du stack ett hål i min Kevlarsjäl

'Snälla dö inte, snälla ge inte upp.Det är sant att jag inte är värd det, du har så mycket att leva för, jag är inte din död.'
Hon slöt ögonen vid hans ord.
Självklart kommer jag dö! Självklart kommer jag ge upp! Jag har redan gett upp, förstår du inte det? Jag står här och är beredd att ta livet av dig! För att jag har gett upp. Jag kan inte leva i en värld där du existerar, för jag hatar dig för det du gjort. Men jag kan inte leva i en värld där du inte existerar, det älskar jag dig alldeles för mycket för! Våra barn är vuxna, de kan klara sig själv, jag behöver inte leva för att de ska leva. Och jag vill inte leva! Begriper du var du har gjort med mig? Du behöver inte tänder för att ta livet av någon, fattar du inte det?!
Men hon sa ingenting utav allt det där som hon egentligen ville ha sagt. Han visste nog allt detta, innerst inne. För hon visste hur mycket han ångrade sig, kanske ångrade han mer att han berättat för henne, än att han gjort själva dådet? En viss del av honom skulle alltid vara en enigma för henne. Kanske hade hon aldrig riktigt känt honom, inte på det sätt som hon hade trott.

Och så blev du mitt sår

och jag blöder ihjäl

När hon öppnade ögonen igen var de fyllda med tårar och hon tog ett djupt andetag för att inte bryta ihop. Vilja började röra sig närmre honom och varje muskel i Aisus kropp spändes. Vilja befallde honom att böja sig ner och han lydde henne. Det var en avrättning... För Aisus del hade det handlat om en chans att känna trygghet för sina barn. Och nog hade det handlat lite om hämnd också, ett öga för ett öga... För Devils del hade det också handlat om hämnd. Men detta var regelrätt en avrättning och Aisu ville inte se det. Hon hann dock se Vilja viska någonting till Fiero, men vad visste hon inte. Hon var inte säker på att hon ville veta. Hon vände därefter bort blicken. Hon hörde ett sprakande. Kände lukten av bränt kött. Hon hade nog rätt i att hon inte ville se det.
När det sprakande ljudet upphörde vågade Aisu vända blicken mot Vilja och Fiero igen. Hon drog efter andan och kände hur hjärtat bara brast. Och hon kunde nästan svära på att hon hörde ljudet, ljudet av ett hjärta som skrek en sista gång för att sedan bli tyst för alltid. Hon rusade fram till Fieros livlösa kropp och föll ner i sanden bredvid honom. Hon kunde sedan inte hålla sig utan skrek rakt ut, ett tjut av ren och skär smärta. Ett tjut som fanns kvar i öronen även efter att hon tystnat. Tårarna rann från hennes ögon, totalt obehindrat. Det fanns inget stopp.
"Förlåt mig..." hulkade hon och strök sin nos mot Fieros kind. "Förlåt. Förlåt!" Hon tryckte pannan mot hans hals och slöt ögonen. Det var en dröm. Det var bara en hemskt, fruktansvärd dröm. Hon skulle alldeles strax vakna upp bredvid honom, i Döda Skogen. Eller i Byoomi. Varsomhelst, det kvittade. Bara han var där, bredvid henne...
"Vad har jag gjort"
Benen darrade när hon reste på sig. Hon strök sin nos en sista gång mot hans kind, innan hon vände en tårdränkt blick på Vilja.
"Döda mig", viskade hon, nästan ohörbart. Hon tog några stapplande steg närmre Vilja. "Döda mig", upprepade hon. Tårarna rann fortfarande nerför hennes kinder. "DÖDA MIG!", hon blottade tänderna och högg efter Vilja. Hon fortsatte att närma sig, högg igen, greppade efter Vilja för allt hon var värd.
Låt mig vara med honom...


...och jag blöder ihjäl...

[musik]

Vilja betraktade Aisu diskret när hon sörjde sin fallna före detta partner. En del av Vilja hade väl tänkt sig, eller kanske till och med önskat en annan reaktion från Aisu. Hon var egentligen inte förvånad. Hon hade dragit med sig Aisu av väldigt egoistiska skäl, för att ha en rimlig chans att kunna döda Fiero och det hade lyckats bättre än väntat. Men med deras långa vandring tillsammans, så kunde hon bara hoppats att Aisu hade fått känna en glädje med detta.

- "Aisu.." Sa hon tyst. Hon insåg att hon inte var kapabel till någon form av tröst heller.  Vilja höll inte några större sympatier för Fiero eller de tårar som nu spilldes för honom, han hade fått nu vad han förtjänat, och tårar var klart mer än vad han borde få. Men Vilja kunde nu ändå känna en sympati för Aisu. Även om hon föraktade dem, så kunde hon förstå skälet till Aisus tårar. Hon hade nog trots allt hoppats in i det sista på att det här någonstans skulle slutat väl. Vilja log svagt. Aisus tårar var vad som skiljde dem åt nu. Aisu må vara dotter till en Devils, men hon skulle aldrig kunna bli en. Vilja svalde. Hon själv skulle nog samtidigt heller aldrig kunna vara något annat än just en Devils. Det var bara att acceptera att det var så här livet såg ut nu.

Sen kom det en oväntad vändning i den till synes så stillsamma stunden.

- "AISU, Vad håller du på med??" Utbrast Vilja när Aisu plötsligt hade börjat attackera henne. Vilja fick väja från attacker för att inte bli skadad själv. "Sluta nu, jag vill inte döda dig, skärp dig!" Men hennes ord tycktes inte ha någon verkan på Aisu och en desperation började byggas upp inom henne. Vad skulle hon göra? Det blev omöjligt att tänka klart. Till synes kunde det se ut som en övermannad strid, men Vilja försökte aldrig attackera tillbaka, hon fortsatte bara att väja undan. "Aisu, han är inte värd detta, lägg av." Hon gjorde ett sista vädjande försök, för nu började hon inse att hennes kropp började säga ifrån, hon blev trött. 

Aisu slutade inte. Och en oväntad styrka märktes nu från henne. Hennes ögon började skifta i grönt och hennes kropp tycktes bli outtröttlig och stark. Vilja blev livrädd, skräckslagen, för detta var inte ett okänt fenomen för henne. Demon. Aisu hade en demon. Vilja hade inte haft en aning, men nu var hon rädd på riktigt och hennes desperata mer primitiva instinkter började att ta över. Det var inget val längre. Aisu var fast besluten att hennes egna liv skulle ta slut där och då den dagen, och Vilja tänkte inte längre försöka skydda henne från hennes onödigt självdestruktiva tankar. För nu handlade det om hennes egna liv istället och då blir valet plötsligt så väldigt enkelt.

Hon gjorde ett avvägt utfall mot den svarta tiken, och det var som att Aisu direkt hade gett med sig, välkomnat attacken. Aisu's hals var uppenbarligen inte lika bred och kraftig som Fiero's hade varit, så hon fick till ett bra grepp ganska enkelt. Hon kunde nästan höra demonen skrika, och en pulserande smärta spreds i Vilja. Den försökte skydda Aisu, eller snarare försökte den skydda sig själv. Vilja behövde agera fort, hon ville inte riskera att själv besittas av en demon, även om hon inte visste hur hon skulle skydda sig. I ett försök att avsluta det här fort började hon nu föra in elektricitet i Aisu. Det skriker i Vilja, grönt skarpt ljus slår runt dem. Men på några evighetslånga sekunder så gav Aisus kropp upp helt och hon blev hängande livlös i hennes käke. Vilja slutade och lät henne falla mot den nu rödfläckiga sanden under dem.

Vilja stod som i chock och tittade ner på den döda brända kroppen. Hon skrek ut och svor högt så det ekade runt dem.
"ÄR DU NÖJD NU" Skrek hon åt Aisu. "NU ÄR DU DÖD, JAG HOPPAS HAN VAR VÄRD DET." Hon var så utmattad nu trött och sjönk ihop något. 

Efter några djupa andetag så kände hon sig lugnare igen. Hon började se mellan de båda kropparna som hon tydligen hade dödat själv. "Jaha.. Det här var ju patetiskt" Konstaterade hon. Riktigt allt hade visst inte gått helt enligt planen trots allt. Hon hade råkat ha död på Aisu, Malvados dotter och ledarinnan över Draugai. Deras ledare skulle aldrig komma hem, och skulle de någonsin få veta varför? Det var inte Viljas problem egentligen. Men ändå ville hon nu bara fly härifrån, men hon visste att hon inte var färdig. Hon behövde fortfarande Fieros huvud- Vilja såg på Aisu igen - Och hon kunde inte lämna Aisu, inte så här.

Innan Vilja kunde ge sig av så separerade hon först Fieros stora huvud från hans kropp, sedan fick hon kämpa med att lyckas begrava de båda kropparna. Aisu hade lovat Fiero en begravning, och en heder i detta gjorde att Vilja kändes sig tvungen att infria det löftet. Graven blev inte så djup, de hade hon inte orken till att gräva själv på egen hand, men de båda fick nu ligga tillsammans i samma grav. Inte för att de hade fått välja, Vilja hade inte orkat gräva fler än en, men hon tyckte det kändes passande nu när hon stod och såg på den upphöjda sandhögen framför henne att de låg där båda två. Det blixtrade något i hennes huvud, och det var fortfarande som att hon kunde höra skriket och se de gröna flammorna, men hon antog att hon bara var trött nu. Hon hade fått använda mycket energi och hade ätit dåligt. Och snart skulle solen börja stiga och ta med sig hettan på vägen upp. Hon suckade och såg ner på huvudet som låg bredvid henne. Vilja drog på munnen i en grimas av avsmak. 

"Jag antar att det är dags för oss att bege oss hem." Sa hon i en trött ironisk ton till det döda huvudet som hade stelnat i ett inte allt för angenämt uttryck. Hon insåg nu att hon inte gillade tanken på att släpa hem den stora skallen, men hon kunde inte heller lämna kvar den nu. "Men först måste jag kolla upp något." Hon såg bort mot Devils gamla revir i fjärran. "Jag ska hälsa på min bror, och du har inte så mycket annat val än att följa med." Hon såg en sista gång på graven, sen tog hon tag i Fieros brända skalle, hennes efterlängtade trofé, och började så vandra iväg för att se om hon kunde finna hennes bror Aru innan hon på riktigt skulle få vända hem igen.


[Avslutat]