[..Jag kan inte komma på rubriker]

Vilken skillnad. Allting var så.. Fritt. Ovanför sträckte sig gröna träd, och för varje steg hon tog förvånades hon över gräset under tassarna. Trots att hon hade varit där ett tag kunde hon inte vänja sig. Här fanns knappt den bekanta, vita snön och klar himmel gick bara att finna i gläntor. Lövkronorna täckte sikten uppåt.

Den vita varginnan gick i rask takt. Att inte behöva lyda order. Så.. Fritt. Men det drog i henne. Kändes fel. Livet utanför flocken var uppenbarligen inte hennes, det var så ensamt. Och inga krav.. Hon ogillade det. Kanske skulle hon inte ha stuckit i första hand? Hon kunde ha letat reda på de övriga och ha följt dem, trots att det nästan inte kände varandra. Hon skulle ha varit en utmärkt krigare där..
Hon suckade för sig själv, bröt tankespåret och såg sig omkring. Dessa idéer, möjligheter försvann i första minut som hon valde att ta sig söderut. Till det grönskande, södra Numoori.

Träden glesnade och inom kort tid var vägen öppen. Framför tornade ett porlande vattenfall upp sig, och Serah kunde inte hejda sin förvåning, beundran. Munnen öppnades på glänt, hon blinkade oförstående till ett par gånger. De vackra iskristallerna i nord kunde inte mäta sig med detta.

Hon försökte sätta hjärnan i arbete igen och bröt sin förstening, gick långsamt ut. Var inte det här Byoomifallet? Hon hade hört om det. Fanns det inte.. Någon annan flock här? Hon hade för sig att främlingar hon hade mött på sin väg nämnt den.

[Jag är inte säker på Draugai's placering, så förlåt om hon bara stampar rakt in i reviret XD meen låt oss säga att hon bara hade turen med sig, isf ]

[Vattenfallet ligger mitt i reviret xD men det gör inget ^^ ]

Aisu hade tagit med sig valparna på den korta vandringen till vattenfallet. Det var det första de båda hade sagt när de hade vaknat: gå till vattnet. Därefter hade de dragit i sina föräldrar för att få dem att vakna och gå med dem dit. Aisu hade slutligen gett med sig och lovat att ta med dem dit idag. 

Sagt och gjort, nu var de på väg.
De två små skuttade och hoppade framför henne, ivriga att vara på väg. Hon fick gång på gång be dem att inte springa för långt. Aisu hade egentligen inga problem att låta dem vandra iväg på egen hand, så länge hon visste var de befann sig. Hon blev bara så annorlunda när de var med henne, för när hon väl kunde se dem, då ville hon kunna se dem hela tiden. Men skulle de komma till henne och be att få gå någonstans var hon inte den som sade nej.
I Byoomi kände hon sig trygg.
Den mesta tryggheten hade dock att göra med Fiero och hennes broder. Så länge de var vid hennes sida skulle hon nog känna sig trygg var de än var.
Det var först senare i livet som hon och hennes bror kommit varandra närmre. Han hade alltid varit det svarta fåret i syskonskaran. Den av de fyra som man snabbt hade förstått skulle gå sin egna väg helt och hållet. Visserligen hade de alla gjort det, tillslut. De hade alla ett mörker inom sig, men de hade alla tacklat det på olika sätt. Morg hade gått under, Aisu hade lärt sig leva med det, Iwaku... Tja, mörker hade väl alltid varit en del av hans personlighet egentligen. Och Aimar... som på något sätt tycktes ha omfamnat de skuggor som tog sig in i hans liv.
Trots det mörker som funnits och finns i deras familj befarade hon inte att hennes valpar skulle gå samma väg. I alla fall inte Levi eller Phaba. Ira kunde hon inte säga så mycket om, hon var borta. Var visste hon inte, och hon tänkte på Ira var dag och befarade det allra värsta. Samtidigt kunde hon inte ge sig ut och leta efter henne då hon hade en flock och två andra små som behövde henne. Men någon gång skulle hon ge sig ut, för att få reda på var dottern var. Om hon fortfarande var vid livet.
Levi hade också gett sig iväg, och nyligen kommit tillbaka. Med en iller i släptåg, någon som Aisu inte riktigt förstått. Men Levi hade bestämt hävdad att illern var en del av honom, vad nu det betydde.

Plötsligt tjöt Phaba till, tjut av upphetsning. De två små stod vid skogsbrynet vid vattenfallet och nästan hoppade på stället.
"Mor titta! En annan varg!"
Aisu stelnade till. En annan varg? Valparna visste vilka alla i flocken var. Så vem var detta.
Hon betraktade den andra vargen och raggen reste sig på hennes rygg och nacke.
"Stanna här!" befallde hon valparna, som såg på henne med en smått skrämd blick.
Aisu började gå mot vattnet och den vita främlingen. Raggen var rest och tänderna blottade. Detta var mer eller mindre Draugais mittpunkt, hur i hela friden hade en annan varg kunnat ta sig in hit. Visst hade reviret sina svaga punkter, men ändå.
"Vem är du?" väste hon.
Envidia dansade på insidan, upphetsad över Aisus vrede.


[ Aisu är en överbeskyddande moder, men hennes vrede kommer gå över fort 8D ]

[..oj]

Vad skulle hända om hon försökte frysa det? Skulle det bara spolas bort i strömmen?
Tankarna återvände motvilligt till fallet igen och huvudet lutades fascinerat på sned. Hur kom det sig att det inte fanns i hennes berg? Hon skulle lätt ha sin boplats bakom ett i framtiden, i någon grotta. Det skulle se dramatiskt ut och samtidigt vara mysigt.
Ett leende spred sig på hennes läppar och hon skrattade kort till. Den blåa blicken följde vattnet uppifrån och ner, hamnade på den lilla sjön. Ljudlöst vandrade hon längre fram, sänkte huvudet mot vätskan och drack.

Ett upphetsat tjut bröt tystnaden och Serah såg skrämt upp, tittade sig omkring efter den orsakande faktorn. En valpaktig röst började säga saker, och hon vände sig helt om för att få syn på den. Dem. Det var flera, en vuxen också. Öronen pendlade osäkert fram och tillbaka på huvudet. Så det var en boplats? Flocken var äkta? Eller.. Var det bara denna honas revir?
Hon sneglade på skogen bredvid till en början, för att sedan stadigt möta den svartas blick då den plötsligt stod framför henne.

"Serah, madame."
Hon sträckte lite på sig, försökte låta så artig som möjligt. "Är detta en plats jag inte äger tillträde till?" Hennes reaktion talade tydligt om att hon var på fel plats. "För i sådant fall lämnar genast."

Aisu höjde på huvudet en aning. Främlingen var åtminstone inte respektlös, vilket fick Aisus blick att mjukna lite. Men bara lite. Raggen på hennes rygg och nacke lade sig om tänderna gömdes åter bakom hennes läppar.
Ovanför dem, långt där uppe, kunde Aisu skymta den cirkulerande siluetten av Alexia, vilket gjorde henne lite lugnare. Visserligen var Alexia inte speciellt stor och kunde lätt klappas till med en tass, men hon var trots allt det inte så dålig på att slåss och hon kunde alltid ta med sig valparna därifrån om det skulle behövas.
"Detta är Draugais revir. Vad gör ni här?" 
Hon vände blicken mot valparna, som hade rört sig lite närmre med nyfikna blickar.
"Jag tror att ni kan förstå varför jag inte tar så lätt på främlingar just i denna stund", hon vände blicken mot honan igen.

Den mörka lugnade ner sig. Lite, i alla fall. Serah granskade henne uppifrån och ner. Det var ingenting särskilt märkvärdigt med tiken, om man räknade bort de där röda ögonen. En försvarande moder? Hon tänkte inte skada valparna. Att göra illa ungar var bara grymt, fegt, och sedan utförde hon bara attacker på order. Order.. Justja. Hon hade inte någon som ansvarade för henne nu.
En bister klump växte i magen och hon lyssnade då främlingen talade.

"Draugai" Hon upprepade det för sig själv, höjde sedan rösten. "Då var det sant? Det var.. är en flock här?" Kanske.. Kanske var det var hon innerst inne sökte. Svansen började omedvetet lätt svänga från sida till sida, av en glädje någonstans djupt inom henne som hon inte riktigt kunde beskriva. "Inget särskilt. Mina tassar förde mig hit och jag antar att jag var ouppmärksam på området. Säg mig, kan du berätta lite om denna, detta 'Draugai'?"

Serah kastade en hastig blick på valparna som hade tagit sig närmre, innan hon åter såg på deras moder igen. Hon kunde inte låta bli att le lite.
"Ja, jag förstår det mycket väl."

Hon nickade.
"Ja, ni befinner dig just nu i vårt revir. Men vi blir nog inte kvar så länge till", svarade hon stillsamt. Bakom honan kunde Aisu se hur svansen smått började röra sig, och hon kunde inte låta bli att flina kort åt det.
Inom henne talade en röst. Eller... talade var nog att ta i. Det lät mera som frånvarande viskningar, och först kunde Aisu inte höra vad som sades, men hon visste vem det var som uttalat dem. Det rådde det ingen tvekan om. Rösten var raspig och hånade henne. Gapskrattade. Hon hade mer eller mindre lärt sig leva med den andra som bodde inom henne, och kunde mer eller mindre trycka bort rösten.

Samtidigt sa den vita honan någonting, och först kunde Aisu inte höra vad som sades. Men sedan hörde hon frågan. 
"Flocken leds av min broder, Iwaku. Vi är flock med vargar av blandade personlighet. Då ni i Devils hittar vargar som dödar med ett leende, och i Qu hittar vargar som försöker vara rättfärdiga så hittar ni i Draugai en samling vargar från alla typer. Kan ni stå upp för er själv, för flocken och strida med oss om det skulle behövas så är ni välkommen...", svarade hon.
I hennes inre hördes en röst.
Jag vet var din lilla flicka är... Jag vet var Ira är...
Aisu försökte trycka undan och dölja skräcken som tornade upp sig i hennes inre. En skräck som Envidia njöt av att få Aisu att känna, och de visste de båda. Hon tvivlande på att demonen inom henne visste var Ira egentligen var. Envidia visste bara vilka punkter hos Aisu som var svaga, och hur hon skulle få fram önskad reaktion.
"Jag är Aisu, flockens generallöjtnad och Iwakus ställföreträdare. Och ni är?", fortsatte hon sedan, fast beslutsam om att inte låta Envidia få henne dit hon ville.

Hur kunde dem inte stanna, i glansen av fallet? Nåja, de kanske var något annat viktigt i norr. Något som överskred freden på deras revir, och som - hur mycket det en krävdes - var tvungen att göras.
Hon nickade för att visa att hon lyssnade.

Iwaku. Ledarens namn. Intresserat såg hon på denne medlem då den presenterade flocken. Namnen Devils och Qu sade henne ingenting alls, men med de korta följande beskrivningarna trodde hon att hon hade en ungefärlig bild i huvudet om hur det var.
..Så är ni välkommen.. De sista orden ekade i huvudet, och hon tog snabbt de beslut som krävdes. Hon skulle fråga. Inte nu, men senare.

"Som tidigare nämnt, mitt namn är Serah. Jag är från en flock högt upp i de Norra bergen. Den splittrades för ett tag sedan, och efter det har jag varit på vandrande tass."
Rösten visade varken sorg eller glädje. Relationen till hennes före detta flocksyskon var dålig, hon hade bara varit blott en av många andra krigare.

"Hälsad Aisu, Generallöjtnad av Draugai."

[Glömde att Aisu redan hade frågat efter Serah's namn, haha jaja xD ]

Jag är från en flock högt upp i de Norra bergen

"Ni är född i Numoori förmodar jag då?" sade Aisu som ett leende som sakta med säkert mjuknade mer och mer, liksom hennes ansiktsuttryck. Hon var inte riktigt säker på hur många vargar i Numoori som faktiskt var födda utanför landet, men hon hade fått uppfattningen om att det inte var många. Hennes far var dock en av dem, så mycket visste hon.
"Säg mig, vad söker ni i livet?" frågade hon sedan. Hon försökte få en klarare bild av vem denne Serah egentligen var, vad hon gjorde här och vad hon skulle göra härnäst. Information som hon endast samlade just för att hon hade sina valpar i närheten.

"Vi ansåg oss inte komma ifrån detta land, för oss var Bergen en egen del av världen. Men tekniskt sett, jo." Hennes tidigare leende hade tonat ut, men det ryckte åter i läpparna då Generallöjtnanten mjuknade allt mer. Det var både lättare och svårare att prata med en vänlig varg. Ovanan förvärrade, tryggheten förenklade.
Frågan hon ställde var dock svår. Det var många saker, men samtidigt så få. Ett hem? Krig? Fred?
"En.. Gemenskap? Kanske. Mina tankar har varit förvirrade på sistone, inte fokuserat så mycket på framtiden utan mest blickat tillbaka på dåtiden. Jag har inget mål." Hon tystnade kort, tog ett nytt andetag. "Än."

Förmodligen var det dags att säga det nu - men hon tittade istället upp på honan, väntandes på reaktion.

Aisu nickade kort, endast för att visa tiken att hon hört hennes svar. Så mycket mer att säga om det hade inte Aisu.
Sedan kom det andra svaret. Gemenskap. Ännu inget mål. 
"Se inte tillbaka allt för mycket på det som varit, så du förlorar vad som kommer", svarade hon stilla. I ögonvrån såg hon hur Elphaba och Leviathan närmade sig, nyfikenheten verkade vara starkare än deras misstänksamhet.
"Detta är Elphaba och Leviathan", hon växlade blicken till Serah för att sedan se på de två (tre) små. "Phaba, Levi... detta är Serah", presenterade hon när de hade kommit fram till henne. Mellan Leviathans ben befann sig den lilla illern som hade en lika nyfiken blick som Levi själv. Både han och Phaba tittade nyfiket upp på Serah, men höll trots allt lite avstånd från henne, vilket gjorde Aisu nöjd.

Hon tog in det Aisu sade.
"Jag ska komma ihåg det. Men det är svårt att slita tankarna därifrån." Hon skakade på huvudet. Om de inte skulle försvinna skulle hon jaga bort dem, eller något. Hon höll inne en grimas.
Serah såg på de små. "Hälsade." Hon gav dem ett leende. "Elphapa, Leviathan." Det lilla djuret - en iller möjligtvis? - vid den ljusare valpen intresserade henne. Det var inget hon sade högt dock, utan bara granskade forskande.
"Er flock" frågade hon trevande, seendes på Generallöjtnanten igen. "Vad krävs för att ansluta sig till den?"

[Kort :c]

Aisu nickade stumt. Hon förstod mycket väl det tiken sade, men det var längesedan Aisu hade sörjt det gångna. Hon hade mer eller mindre fått det liv hon önskat sig som yngre. Hon fick leva vid sidan av sin älskade. Trots att hennes mor var kvar i Qu och två av hennes bröder hade mött döden så hade hon en familj ändå - hon hade en broder kvar, och sina underbara barn... Även om en av dem var försvunnen, men det var något som hon inte kunde ta itu med just precis nu... Men nog fanns det i tankarna alltid.

"Vi värdesätter alla olika förmågor", började Aisu aningen hemlighetsfullt. "Jag värdesätter lojalitet främst, faktiskt före ren styrka. Jag vill kunna lita på de jag delar flock med, och känna att de litar på mig. Att ni kan stå vid era flocksyskons sida i vått och torrt är även av största vikt. Än en gång - lojalitet", hon kunde inte lägga nog med styrka på just det ordet. Det var det som var viktigast för henne, att inte bli sviken, lämnad. En flockmedlem hade redan lämnat dem efter en kort tid i flocken, något som väckte en främmande irritation inom henne...

Hon svepte lite med svansen igen, trampade på stället och funderade medans honan talade. De krafter hon använde var is och den där.. Ormen. Den blåvita giftormen hon hade upptäckt att hon kunde förvandla sig till, då hon väl hade kommit mer åt söder i landet. Men var de ens förmågor att värdera? I nord hade en med is varit en i strömmen. En krigare man bara kunde offra. De riktigt användbara var de sällsynta som hade kommit och gått med sina eld-gener. Eld verkade dock oerhört vanligt i Numoori - var is egentligen en av de mer ovanliga egenskaperna?
Tiken såg ner på sina tassar, där gräset medvetet hade kantats av frost - blicken dröjde dock inte kvar där länge.
Lojalitet. Hur svårt var det att uppnå? Lojalitet var det hela hennes uppfostran hade gått ut på.
"Vad.. Behövs för att ni ska lita på en nykomlings lojalitet?" De blåa ögonen glänste till. Hon hade ett nytt mål.

[Avslutat. Serah avled :c]