Det hade varit en kort strid. En väldigt kort strid. Faktum var att hon inte hunnit dra mer än ett drag i gladiatorspelet innan Haqim överväldigat henne och avslutat det. Så snart han släppt henne och förkunnats segrare (strax efter svartvargens missöde) hade hon ägnat honom en sista blick, nickat, ruskat av sig dammet och begett sig ner underjord. Där skulle Ljusets Krigare vänta, och trots att striden inte slutat som hon hoppats som hon ändå fram emot att möta dem. Hon hade blivit besegrad, ja. Det hade varit ett urbota dåligt beslut att inte sätta efter Haqim ögonblickligen istället för att avvakta efter att ha fällt honom. Hade hon gjort det hade det kanske slutat annorlunda, men misstaget hade stått henne dyrt. Ändå var Ehfra nöjd med den del hon faktiskt åstadkommit. Hon hade stångat honom med brutal kraft, och hade uppgiften varit Ljusets Krigares så skulle det varit någon där att avsluta vad hon påbörjat. Den här förlusten var dock hennes, men hon tänkte lära sig från den. Hon hoppades bara att apostlarna och de andra såg händelsen i samma ljus.
   Det var en lättnad att komma ifrån alla starka ljud när skuggorna omfamnade henne. Sval, jordig luft slog emot henne när hon fortsatte längre in. Dekorativa facklor lyste upp underjorden och kastade ett varmt sken över vargarna som befann sig nere vid uppvärmningsområdet. Plötsligt föll blicken på en välbekanta gestalt, och stannade när han kom för att möta henne. Han var däremot inte ensam, och blicken dröjde lite extra vid den främmande tiken innan hon såg tillbaka.
   "Apostel Malphas." Hon sänkte huvudet i en respektfull nickning, öronen lutade mot nacken, innan hon såg upp igen. Rösten var något raspig. Halsen ömmade rejält och hade börjat svullna upp, vilket hindrade talet något. Hon fick hela tiden motstå impulsen att svälja. "Vem har ni med er?"

Malphas ledde henne underjord där den enda ljuskällan var facklorna som brann på väggarna. En bit fram såg Wunjo en främling - en ståtlig ragana med spretiga horn som grenade sig ur hennes hjässa. Wunjo stannade upp när Malphas gjorde det, och sänkte huvudet i en vördande hälsning. Det hade inte undgått henne att främlingen var skadad. 
"Wunjo är mitt namn," presenterade hon sig. Hon gav Malphas en blick, som för att be om tillåtelse, innan hon tog ett steg fram mot raganan. "Ni är skadad," konstaterade hon med en sympatisk ton. "Låt mig hjälpa."
Med kraften som började svärma inom henne började Wunjos man, klor och ögon att glöda i mörkret. Den nya ljuskällan stod i kontrast med sitt kalla, gröna sken mot de varma facklornas eldar. "Jag kan läka era skador."

En nickning följde mötet av deras blickar, ett gillande sinsemellan, och hon med den bjärt färgade kammen styrde sina steg mot Ehfra. 
Nyfiket satt han kvar och betraktade spektaklet som utspelade sig framför honom. En ljusshow som fick eldarna i rummet att tona ut och te sig kraftlösa i hennes närvaro.
"Ja, detta är Wunjo. Vårt senaste tillskottet till Ljusets krigare." Han sökte sig till raganans blå ögon.
"En ny lärjunge att rådgiva."

Ehfra lyssnade intresserat till vad Malphas hade att säga. En ny lärljunge att rådgiva. Hon inspekterade lawaren under tystnad, mest för att halsen ömmade så fruktansvärt, och såg först mot aposteln när hon erbjöd sig hela skadorna. Malphas nickade kort. Var det något Ehfra litade på så var det Malphas omdöme, och hon tillät Wunjo lägga en tass över hennes egen. Plötsligt rände en märkvärdig känsla över kroppen, som om någon hällt ljummet vatten över henne, och plötsligt ebbade smärtorna ut. De rödpiskade tassarna blev med ens enklare att stå på, och när hon harklade sig var rösten åter klar. Ehfra skakade prövande på sig, men det mesta kändes sånär som på vanligt. Så praktiskt. Blicken föll på den glödade honan med ett flin.
   "Tack, Wunjo." Namnet låg ovant på tungan, men trots det bristfälliga uttalet så log hon nöjt genom orden. En tik med sådana egenskaper skulle vara ett fint komplement till deras gemenskap. "Jag är Ehfra. Välkommen till Ljusets Krigare."

[Avslutat]