Under skogens välvda, täta tak var världen mörk. De kalla vintervindarna från bergen jämrade sig i lövverken till en långsam, svajande dans. På en bädd av mossa längs en tunn, tunn bäck hade vargen stannat. Glasbäcken, vars vatten var så klart och tunt när det rann över marken att det knappt såg flytande ut. Det var inte av en slump ungtiken befann sig här - platsen var henne väldigt nära, av många anledningar. Anledningar som i sin tur kämpade emot varandra, och nätter som dessa var de för våldsamma. Det fanns för mycket skam i henne för att hon skulle våga söka tröst hos någon annan. Istället sökte hon sig till något annat, om än hon inte kunde lista ut vad.
     Över axlarna låg den silvriga, blanka pälsen likt en omfamning. Den gav henne en viss trygghet. Hon försökte spegla sig i det mörka vattnet. I dess vaga skiftningar tycktes föreställa sig Prvis silvriga anlete i vattnet för ett ögonblick.
     “Jag älskar dig,” viskade hon. Ett litet, ömt leende drog i ena mungipan.
     Varya såg tiken innan i ögonvrån hon hörde eller doftande henne; bedövad av sitt inre liv. Men Varya kände ingen rädsla. Den himmelsblå blicken som vilat på den blanka ytan framför hennes tassar såg upp på tiken. En stor, mäktig kam som påminde henne om Jodanos och smyckena av ben som hon bar var det första hon lade märke till. En slags tomhet vilade i hennes ögon när hon mötte främlingens, men ändå drog hon på läpparna i ett stelt flin.
     “Välkommen.”

Den tvåfärgade tiken i silverpälsen. 
Wunjos blick var stirrigt placerad över hennes skepnad. En så söt ung dam, ensam i den mörka skogen med silverpälsen på ryggen som sitt enda sällskap. Resterna av en silvervarg. Faktumet skrämde inte Wunjo, snarare tvärtom. Wunjo drogs till henne som en nattfjäril drogs till lågor. Här fanns det något, det riktigt pirrade och skvalpade i Wunjos inre. Det var som att luften dallrade, var statisk och kvalmig som om oväder nalkades. Något här kallade, om det var platsen eller varginnan på mossbädden visste hon inte. Men Gudarna skulle ge svar. Hon kände bandet, kontakten. Starkt. 
Den här skogen var på många sätt magisk.
"Min vän..."
Wunjos röst var mjuk och len när hon talade till den vackra tiken. Stegen var smått darriga där hon trädde fram över mossan, Wunjo gjorde allt för att dölja sin iver. Sina tillhörigheter hade hon gömt i vindskyddet hon satt upp en bit ifrån platsen. Wunjo kände sig oerhört lätt, befriad från sin tunga packning.
"Dig..." Wunjo drog nästan efter andan. I mörkret glödde hennes klor heta. "För dig väntar något."
Wunjo nickade i stor övertygelse åt sina egna ord innan hon stannade upp, nära nog att känna vargtikens doft. Så söt och ljuv. Hon bar doften av andra. En flock? Wunjos tecken antog en svag glöd. Det var på väg, det varslade. 
"En så vacker päls."
Wunjo slöt ögonen för en stund med ett krokigt leende. Hon ville bevara Synen som varslade, spara varje detalj.
"Vill du höra? Vad Gudarna har i åtanke för just dig?" Ögonen slogs upp och mötte tikens blick i den spegelblanka ytan. Wunjos reflektion var alldeles klar, och hon log åt sina glödande tecken. Ja. Det kom till henne. 

Stilla satt hon kvar när den andre närmade sig. Stegen var försiktiga, varsamma. Något i den främmande lawarens röst var lockande. Kanske var nattens kusliga atmosfär som höll de båda om ryggen.
     Gudarna? Varya mötte hennes blick skarpt. En utandning, en fnysning, lämnade henne i något som liknade ett kort skratt. Hon ögnade henne med en vaksam blick. Det fanns ingen garanti att vad hon skulle säga var sanning, men likaså lögn. Vad hade hon att förlora? Varya lade märke till hur de ljusa markeringerna svagt börjat glada. Vackra, hänförande, men hon visste bättre nu - de glöder inte när de är separerade från dess ägare.
     I en stund tystnad övervägde hon. Ville hon veta? En del av henne sade att det var en dålig idé, ett dåligt omen. En rädsla om att hon inte skulle få höra det hon ville, att det skulle stjälpa mer än hjälpa. Men i slutändan spelade det ingen roll. Hon var alldeles för fåfäng för att någonsin tacka nej till den möjligheten.
     “Du sprider Gudarnas ord?” undrade hon tyst, blicken fastfrusen i lawarens. 
     “Dåså, berätta för mig. Vad ser Gudarna i min framtid?” Ett kallt leende klöv det bleka anletet. En iver hon inte räknat med blottade sig, fick hennes andetag att djupna.

En stund av tystnad. Ihärdigt väntade Wunjo. Tålamod. Det var inte alla som förstod henne. Förstod vikten av hennes syner, att de var gudasända. Men när hon väl fick dem, och berättade... det var då de överväldigades. 
Du sprider Gudarnas ord?
Wunjo nickade, blicken aningen avsmalnad. Men den sista meningen tiken yttrade nådde aldrig Wunjos öron. Hennes ögon hann rulla bak i hålorna så att vitorna blottades, och hon drog skarpt efter andan. Det blixtrade till, och Wunjo mottog utan motstånd Gudarnas ledtrådar. Hennes tecken lös upp, starkt, kastade skuggor.


Här. Den klara bäcken, glasklar som en putsad spegel. Det var tidigt. Dimma. Den flöt över marken. Ljudlöst, som andar från en svunnen tid. En närvaro. Päls, röd som blodet självt. Han var alldeles nära, Wunjo kunde nästan känna hans doft. En doft av järn. Ett leende, tandat men där fanns... något i de kalla, ljust blå ögonen.

Wunjo stirrade rakt in i dem, ur tikens perspektiv, innan hon våldsamt rycktes ur synen. Tillbaka i natten. Wunjo kände igen platsen från vad hon sett, och klamrade sig vilt fast vid sina syner.
Så lätt de kunde glida ur ens grepp.
"Röd," var det enda Wunjo sade och log kryptiskt mot tiken. "Han är röd som det pulserande blodet."
Wunjo hoppades på igenkänning i tikens anlete och cirklade runt henne. Smått ostadig på benen, yr efter ansträngningen.

Den gröna blicken försvann och ersattes av hela ögonvitor. Varya kände den kalla luften i den stötande inandningen. Öronen rättade sig och ögonen piggnade till i nyfikenhet. Det dröjde bara några sekunder innan lawaren stirrade tillbaka på henne.
     “Röd. Han är röd [...]” Varya stelnade. Det lilla leendet som vilat i hennes mungipor försvann. Hjärtats dunkande ekade i hennes öron.
     “Vad menar du med det?” hörde hon sig själv säga. Tonen var hård, kall och näst intill beordrande. Varya visste exakt vem hon menade, vem hon pratade om - hon hade tänkt på honom fler gånger än hon skulle erkänna. Hans ögon var etsade i hennes minne. En känsla av att där fanns något oavslutat emellan dem; en ursäkt, en förlåtelse. Men det var aldrig något hon skulle yttra högt, utan något hon istället försökte glömma.

Tonen hos tiken ändrades, till något hårt och kallt. Wunjo skrämdes inte, såna reaktioner var vanliga. Ibland berättade Wunjo vad de inte ville höra. Eller så berättade hon exakt vad de ville höra. Svårt att avgöra i detta fall. Glöden om Wunjos päls falnade en aning, men lös ännu svagt i natten. Wunjo var beredd på att få fler syner. Ibland kom bara en, ibland följdes de av flera, korta inblickar. 
"Ja, vad...?" log Wunjo och såg menande ut över den glasklara bäcken. "Vem han är vet jag inte. Allt jag såg var pälsen den röda. Men den här platsen. Det är hit han kommer. Vem han nu är. Vad han nu vill."
Hon såg på tiken med en smal blick.
"Och då kommer du vara här. Ett... återseende?"
Wunjo tippade huvudet åt sidan. "Får jag be om ditt namn, du vackra?"

Luften tycktes tjockna i halsen, svår att andas. Varya följde främlingens blick över bäcken, där den fastnade. Minnet av hur vattnet Prvi - som nu vilade över hennes skuldror - färgat vattnet rött flimrade förbi. Varya blinkade långsamt, försökte tygla känslorna som främlingen frambringade med sina ord.
     “Varya,” svarade hon lågmält. Rösten var bara en skör viskning, knappt högre än vindens jämrande. Den tidigare blixtrande ilskan hade sköljt av henne, ersatts av något som bara kunde efterlikna trötthet. Det svarta hjärtat tycktes slitas i två. Den blåa blicken såg tillbaka på lawaren, glansiga. Mörkret tycktes så nära inpå, och Varya kunde inte beskriva det bättre än som en oändlig ensamhet.
     “Hans namn är Kolzak,” erkände hon lika tyst. “Jag… jag försökte…” Hon ville inte ens säga det. Skam? Eller ånger? “Jag gjorde honom illa.” Det hade gått en tid sedan nu, men hon var säker på att om han fortfarande mindes henne - så som denna främling påstod - hade han inte glömt, och det hade inte hon heller.

Den tvåfärgade tiken presenterade sig som Varya. Wunjo slickade sig hastigast om nosen och lade namnet på minnet. Varya, Varya. Hennes sinnesstämning hade förändrats något, från att tala med en hård stämma till att plötsligt viska fram orden. Skör, bräcklig. Wunjo såg på Varya med en sympatisk blick, och när hon yttrade hans namn bekräftades Wunjos misstankar. Det hade känts som att det inte var ett första möte, och av hennes reaktion att döma... Det var inte Wunjos ensak exakt vad som försiggick, enbart hennes uppgift att leverera gudarnas syner.
"Så, så," kuttrade hon med en låg ton. "Det är därför Gudarna ger dig en andra chans." Wunjo krökte läpparna i ett litet försäkrande leende och nickade, som för att instämma med det hon just sagt. Wunjo gjorde sitt bästa att tolka Gudarnas avsikt med synen. "Jag tror att du är en god varg. Du kan ställa saker och ting till rätta, Varya."
Wunjo log. Varya lät ångerfull när hon talade om vad hon gjort, kanske var detta Gudarnas sätt att ge henne en ny chans. Eller fullborda något från tidigare. Wunjo visste inte, det skulle bli upp till Varya i slutändan. Glöden i Wunjos märken falnade, trots att klorna glödde heta.
"Du kan kalla mig Wunjo."

“[...] Du kan ställa saker och ting till rätta, Varya.”  Ögonen glänste kallt. Varför skulle hon göra det? Varför skulle hon ens vilja det? Men trots sina försök att skyla sina färgstarka känslor och kontrollera dem, så dröjde ändå tanken kvar.
     “Wunjo,” ekade hon nu tydligare till svars. Varya reste sig upp i stela rörelser. När månskenets strimmor dansade över Prvis päls glittrade den likt silver. Hennes blick var smal, och hade återtagit sin tidigare trötthet. Känslorna var virvlande starka, och hon ville bara lämna Glasbäcken. Rädd att Wunjo kanske skulle ha rätt, eller så befarade hon det motsatta.
     “Du känner inte mig, men ändå gör du det,” konstaterade hon högt, tankfullt. “Jag är nyfiken på om det finns någon sanning fäst vid dina ord.” Ett stelt leende drog i hennes mungipa.
     “Jag tänkte säga, “jag hoppas vi ses igen”, men det svaret har du redan kanske?”

Wunjo log stelt åt Varyas svar, men lät inget annat visas. Tvivlade hon?
"Jag har ingen anledning att ljuga för dig, vännen," svarade hon med en stadig ton och gjorde sig redo att färdas vidare. Hon hade ännu en lång väg att gå. Mötet hade varit intressant. Wunjo kunde omöjligen förneka att det var spännande att få en inblick i andras liv, deras framtid. Se dem öppna upp sig för henne när hon uttalade vad hon sett. Det kunde kännas inkräktande ibland, men det var rollen hon fått. Det vore väl ändå värre att själviskt hålla sina syner för sig själv?
"Det svaret har jag tyvärr inte, Varya," svarade hon på det sista och tog några steg åt sidan. "Må Gudarna vara med dig."
Wunjo log snett mot henne, innan hon på tysta tassar tog stegen förbi och vandrade in i Ötamons mörker. Hon hade ett mål att nå.

[Avslutat!]