Vid foten av ett av de väldiga träden sitter en vit liten varg. Den ljust violetta blicken är sänkt och hålls fäst på en månblomma som växer en bit framför honom. Men försöker man få ögonkontakt med vargen så kommer man nog relativt snabbt komma under fund med att han inte stirrar på blomman. Hans blick är någon annan stans. Som om han blickar in i en annan värld. Den vita lilla vargen har suttit där och just på det sättet ett bra tag nu. Tiden har rusat förbi och han har ingen uppfattning om tid. Han la inte ens märke till att natten skiftade till dag. Månblommans glöd falnade när solen steg upp. Men det var inget som vargen la någon direkt märke till. Han mår inte dåligt där han sitter. En ljuspelare har skapats genom trädkronorna högt där uppe och den kastar sitt sken just över den plats där vargen sitter. Hans kropp är mysigt uppvärmd av solljuset.
Det är ett ljud som stör hans koncentration. Ännu är han inte så erfaren att han under meditation helt kan stänga ute omvärlden när den pockar på uppmärksamhet. Ett ögonlock öppnas och ett ljust violett öga blir synligt. En rynka har bildats mellan ögonen och det öppna ögat söker över platsen som breder ut sig framför honom. Men han ser inget som kan ha gett ifrån sig något ljus. Vargen sluter ögonen igen. Rynkan mellan ögonen slätas ut och andningen blir avslappnad igen. Då hörs ljudet igen, denna gång tätt följt av ännu ett ljud. Den vita vargen öppnar båda ögonen och ser sig omkring. Han ser fortfarande inget som kan ha orsakat ljudet men denna gången är hans nyfikenhet väckt och han reser på sig. Ännu ett ljud drar honom till sig och den vita vargen rör på sig mot ljudets källa. Öronen står spetsade på huvudet och den ljust violetta blicken lyser av dåligt återhållsam nyfikenhet. Men han håller ändå tillbaka. Vaksamheten drar honom i nackhåren. Han träder fram med varliga steg och rundar snart en stor kulle. Eller är det en enorm rot som reser sig ur marken och är så tjock att den höjer sig en bra bit ovanför vargens mankhöjd. Och det är en underdrift att uttrycka det så för den här roten är ENORM!
Men bakom den får han syn på orsaken till ljudet. Källan. En varg tycks det vara som tyckt att det var smidigt att försöka ta sig under en rot. Men tycks ha fastnat halvvägs. Den lilla vita vargen stannar och står stilla och ser på främlingens kamp. Det tycks som att det är något denne bär på som fått denne att fastna. Några steg närmare tas och den vita vargen ser på den mörka främlingen.
"Behöver du hjälp?" Frågar han. Han kan se att främlingen har problem. Men frågan är om denne vill ha hjälp eller om denne hellre fortsätter kämpa på egen tass.

[PAX TILL WUNJO]

Till en början hade det verkat som en bra idé. En stor rot stod i Wunjos väg, och hon såg inga möjligheter att smidigt ta sig runt om utan att ta en omväg. Att ta sig över var inget alternativ för den lilla lawaren. Men i rotens krök, där fanns en hålighet stor nog för henne att ta sig igenom.
Om hon bara hade haft sin packning i aktning så hade hon inte behövt fastna. Men nu låg hon där, fast. Korgarna hade hakat fast sig i rötternas grova yta, småkvistar och krokar. Wunjo ville inte ha sönder sina korgar, så hon hade först försiktigt försökt att lirka sig loss utan framgång.
Nu satt hon där. Till en början tog hennes hetlevrade humör överhanden och hon blev vresig, men så lugnade hon sig. Gudarna gav henne alltid en utväg. Snabbt bad hon en liten tyst bön om hjälp utan att behöva slita sönder sina korgar bortom räddning. Wunjo var inte dum, hon visste när hon var besegrad och i behov av hjälp. Och det verkade som att den kom snart. En vit liten varg uppenbarade sig bland trädstammarna. Wunjo gissade att han hört hennes lågmälda kamp.
"Fint av dig att komma," skrattade hon hest. "Ja, nog är jag i behov av hjälp. Tacka gudarna att ni är här, unge herrn."
Wunjo pustade lättat ut och sträckte på sig. Det värkte obehagligt i hennes flanker. "Detta var, hm... inte min klokaste idé. Hjälper du mig loss, pojk, så kan du få en liten present av mig."

Främlingen verkade rätt glad över att bli funnen. Kanske inte under de bästa omständigheter men uttrycket verkade än dock positivt. Den lilla hanen ler vänligt och går närmare. Främlingen sitter fast och han står öga mot öga mot henne. Men på den här sidan verkar inte problemet sitta. Förmodligen har hon inte försökt backa in under roten. Det vore väldigt udda när han tänker efter. Problemet måste sitta på andra sidan.
Med ett väldigt smidigt språng tar han sig upp på roten och ser ner på andra sidan. Korgar och annat är det som håller främlingen fången. Förmodligen har hon försökt ta sig igenom istället för att gå runt. Och med tanke på situationen hade hon förmodligen inte räknat med sin packning. Det är nog lätt att glömma om man bär runt på det hela tiden. Tillslut blir det nog bara en naturlig del av en själv.
Den vita hanen hoppar ner på den sidan och försöker se hur korgarna är fästa på främlingens kropp. Svans och bakben sticker ut där och hela situationen ser väldigt komisk ut. Någon annan hade kanske skrattat åt främlingens trångmål men just denna hanen är nu mer fokuserad på att hjälpa till. Han biter försiktigt tag i en av korgarna. Han lyckas räkna ut hur de sitter fästa och kan avlägsna dem från främlingens kropp en efter en. När främlingens packning är avlägsnad så ropar han så att hon hör på andra sidan.
"Försök ta dig loss nu". Hanen backar några steg och sätter sig sedan ner och väntar.

Wunjo väntade sig bittert att främlingen inte skulle skratta åt hennes knipa. Men det gjorde han inte. Istället log han och kom närmare, studerade Wunjos situation. Sedan hoppade han runt. Wunjo visste att det var nödvändigt, men gillade inte att inte kunna se främlingen. Hon kände vikten av sin packning skifta. Det tog en stund, men främlingen lyckades lirka loss korgarna och drog dem ut. 
Försök ta dig loss nu.
Wunjo ålar sig ut baklänges och kommer nu med större lätthet loss. Så fort hon var befriad såg hon över packningen, rädd att något skulle ha gått sönder. Hon hade inte Uruz växtkrafter, och kunde därmed inte laga dem på egen hand. Lättad insåg hon att korgarna var i gott skick, och vände tacksamt blicken mot främlingen.
"Tack, det där hade kunnat bli en besvärlig knipa. Du har gjort mig en god tjänst."
Wunjo log och nickade. 
"Vad är ditt namn? Mig kallar man Wunjo. Och jag har inte glömt mitt löfte."
Wunjo tyckte allt att den vita vargen förtjänade en belöning. Hon sökte sig till en av korgarna, lyfte haspen som höll den stängd och började leta efter något. Till slut hittade hon vad hon sökte. Ett halsband med en rem av läder, och en oslipad sten som dekoration. En kvartssten, vit men genomskinlig på sina ställen. Den skimrade vackert i ljuset.
"Vad sägs om detta?"

Nykr sitter stilla och ser på främlingen som lyckas backa sig ut ur knipan. Nyfiket studerar han främlingens packning när hon ser över den för eventuella skador. Nyke hoppas inte han råkat skada något. Han försökte vara så försiktig jan kunde. Men sakerna verkar ha klarat sig bra.
"Jag hjälper gärna till när jag kan. Jag hoppas du inte suttit fast där för länge" Han ler vänligt.
Främlingen presenterar sig som Wunjo. Nyke memorera namnet.
"Trevligt att träffa dig Wunjo. Mitt namn är Nyke" Svanstippen guppar upp och ner på mark en bakom honom. Han lutar sig sakta närmare när Wunjo öppnar en av sina korgar. Han hade inte förväntat sig något i gengäld men han vill inte verka oartigt och neka.
Halsbandet som Wunjo visar upp är väldigt fint. Stenen som hänger i remmen skimrar lätt i solljuset. Det är något som han skulle kunna sitta och titta på i timmar. Nyke ser från halsbandet till tiken.
"Till mig?" Han reser sig upp och går närmare. "Det är jättefint" Svansen viftar glatt och Nyke ler. Han sträcker fram nosen för att låta Wunjo hänga halsbandet om hans hals.

Wunjo skakade på huvudet. "Nejdå, bara en kort stund." Nyke, presenterade han sig som. Nyke, Nyke, Nyke. Namn var lätt svårt för Wunjo att komma ihåg så hon satt tyst en längre stund och bara upprepade hans namn. Trots att det var kort kunde hon glömma det inom den närmaste stunden.
I en rörelse förde Wunjo halsbandet över Nykes huvud. Det passade fint, och Wunjo nickade nöjt. "Mycket fint," log hon. "En gåva till dig, Nyke. Jag hoppas att det faller dig i smaken."
Wunjo hade nu gett sin present och hon var glad att främlingen tycktes uppskatta det. Det var inte alltid så lätt för henne att skiljas från sina ägodelar, men Nyke hade förtjänat sin skatt. Han hade agerat gott. En annan varg hade kanske tagit tillfället i akt och stulit hennes saker.
"Jag ska vandra vidare, mot Samudr. Men jag är lite vilse i den här skogen. Ötamon, visst? Vet du vilken riktning Samudr ligger?"

Han ler brett åt Wunjo och ser ner på den hängande stenen om hans hals. Han är glad att han kunde hjälpa Wunjo. Hon hade inte behövt ge honom någonting alls för det. Nyke hjälper gärna till där han kan. Men beviset på hennes tacksamhet hänger nu om hans hals och det är en skatt han ska värdera högt resten av sitt liv.
"Tack så jättemycket. Jag ska ta väl hand om det". Svarar han. Svansen visar ivrigt den tacksamhet han känner över gåvan.
Efter en stund blir hela kroppen stilla. Han funderar en stund.
"Tyvärr är jag själv inte vidare bekant med den här skogen. Det är första gången för mig i de här delarna av landet. Hade jag kunnat hade jag gärna visat dig i rätt riktning men det ligger tyvärr inte i min makt". Svarar han och öronen slokar lite. Han känner sig lite nere för att han inte kan hjälpa Wunjo med att leda henne rätt.

Nyke var inte bekant med skogen. Wunjo förstod det och nickade. Det skulle nog gå bra för henne ändå, Gudarna var där för att vägleda henne trots allt.
"Åh, det är inget att  bekymra sig över," log hon. "Tack ändå, för din hjälp. Vi ses säkert igen en dag, Nyke."
Med de orden nickade hon ett farväl och började röra sig i riktningen hon redan gått.

[Om du vill svara är det okej med mig, annars kan vi avsluta här? :D]