En hård knuff i sidan sände Blair i sin tur rakt in i en lawartik. Det var det absolut värsta med invigningen - området var knökat, och var han än gick trängdes andra med honom. Han längtade tillbaka till templet, till den friska luften och totala ensamheten han kunde känna i Nordans skogar. Snart var han tillbaka. Men inte än.
     Den korta sekunden av närkontakt med tiken sände intryck upp genom hela Blair, nästan så starka att ögonen rullade bak i huvudet. Så blev det ofta när han inte använde sin förvarning på länge. Den bröt sig fri vid minsta lilla, och spårade utan kontroll. Han svor lågt och lovade sig själv att använda den mjukt och regelbundet igen - men det lovade han ofta och höll sällan.
     Vad han däremot hade sett var oroväckande. Kvickt sträckte han ut en tass, höll tillbaka henne i steget hon varit på väg att ta.
     "Akta", sa han, och i samma stund spillde en grå hona ut ett stort krus vin ut på gatan framför dem. Det skvätte upp på dem båda, men om lawaren hade fortsatt gå hade det dränkt henne fullständigt. Så faran var över släppte han kontakten och gned med tassen över sitt ena framben för att skrubba bort lite av den klibbiga vätskan.

Wunjo hade bara lätt snuddat mot den brune fakarghannen i sin förbipassering, när han plötsligt sa något. Akta. Förvånat stannade hon upp och såg på honom när han sträckte ut en tass och höll henne tillbaka.
"Vad-"
En grå hona spillde i nästa sekund ett stort krus vin. Det skvätte, men Wunjo hade undgått att bli helt dränkt. Hon log tacksamt mot honom.
"Å, främling hur visste du? Tack så mycket, om det inte vore för er hade jag-"
Wunjo hejdade sig. Genast exploderade hennes färgstarka man i ett glödande ljus, liksom hennes ögon. Det kastade skuggor över främlingen, och klorna glödde hett. Hon stirrade på honom, först i förvåning, sedan i fasa. Hon tog ett hastigt steg ifrån honom som om hans närvaro brände likt elden.
"Du..."
Förvåningen rann av henne och hon såg nu på honom med en mörk blick. Gudarna gav henne aldrig felaktiga syner, och vad hon hade sett var... oroväckande. 
"Du är förlorad," mumlade hon med en dömande ton, fasan ännu tydlig i blicken. "Hon kommer att gråta blod."

Blair mötte hennes tacksamma leende med ett eget snett. Han var på väg att svara, men hon blev avbruten av sig själv när den redan bjärt färgade manen bländade honom med ljus. Reflexmässigt vände Blair bort huvudet, men ljusshowen var över på ett ögonblick. Enda skillnaden var att honans blick inte längre var tacksam, utan fylld av förvåning som sedan förbyttes till fasa. Något hade hänt, och vad det än var hade det tydligt gjort henne skakad.
     "Hon kommer att gråta blod." Blair blev plötsligt pirrigt medveten om vad som kunde ha hänt, och det oförstående uttrycket han burit fram tills dess byttes ut mot ett sockersött leende. I blicken spelade något mörk, roat.
     "Sötnos", svarade han släpigt. "Vad tror du är tanken, egentligen?" Han lutade sig fram, som för att säga något, men det var tydligt att lawaren planerade att hålla sitt avstånd. Han ryckte på axlarna, gav henne en sista blick, och fortsatte sedan framåt. Fuktigt vin klibbade under tassarna, och han lämnade snart röda tassavtryck efter sig.

[Avslutat.]