Det hade hänt så mycket påfrestande under dagen att han kände sig vimmelkantig, som om han huvud skulle sprängas av stressen. Han hade inte trott att det skulle kunna bli värre, efter eken, men att se Tenn slåss, bli skadad, vinna. Det hade varit en bergochdalbana, sen Rakel. Han hade inga ord, inte ett enda. Tyrvi. Sättet hon slitit strupen av den där vargen som om det var inget, hur lätt som helst. Han bet ihop käkarna och skakade på huvudet.
 Den blå blicken sökte över massan igen. De hade börjat strömma ut ur arenan under vad han förstod var en paus mellan striderna, en sorl av röster som alla diskuterade olika aspekter av dagen slog emot honom, de flesta rösterna var i extas, höga skratt då de återberättade blodbadet som de nyss fått bevittnat. Talade om det som om det bara varit en del av pjäsen, underhållning.
 Han visste inte vad han väntat sig, men inte trodde han att de skulle tillåta död på ett sådant event. Inte trodde han att hans syster skulle utan ånger i sin blick slita strupen av en främling. Hon hade lett.
 Det gjorde honom arg.
 .. Ljusets Krigare... han hörde inte hela meningen men åter drog det namnet till sig hans uppmärksamhet, avbröt hans tankegångar. Det hade Cirkulerat på mångas läppar under dagen och han hade hört några av dem tala tidigare, det hade slagit rot i hans tankar. Den blå blicken sökte sig till den som talat, men det vara bara ännu en i mängden, bara nämnd i förbifarten.
 Men det påminde honom, han hade tänkt prata med en av dem, få veta mer. Den blå blicken sökte efter den han visste han skulle känna igen, som han hört om ifrån föräldrarna och andra ur flocken, alla med olika uppfattningar.
 Blicken fastnade på den bruna gestalten som precis lämnade arenan i folksamlingen. Han kunde bara anta att det var Malphas, dels på beskrivningen han fått, och så hade han sett dem tidigare, en silvergrå hane hade kallat honom vid namn.
 Navus väntade tills han fått komma ut ifrån folkmassan litet innan han närmade sig honom, tyckte sig se ett stråk av igenkännelse i hans blick.
"Du är väl Malphas eller hur?" rösten var mjuk med en lätt frågande ton, och ansiktet var öppet nyfiket.

"Ja?" Han såg på den unga stäppvargen som närmat sig. Det låg något bekant över honom men vad kunde han inte säga.
"Vad vill du en av apostlarna av Ljusets Krigare?" Rösten var neutral men blicken intensiv.
Vart hade han sett honom tidigare?

Det var ett underligt lugn som spred sig när han fick bekräftelse. Ett leende på hans läppar och ansiktet utstrålade lugnet han kände. Som om han var säker nu.
"Jag heter Navus Torano, av Qu" han lade till det sista mer som en eftertanke, tvivlade på att Malphas skulle känna igen namnet, han hade lämnat flocken innan Navus var född, och av vad han hört hade ingen av hans mödrar varit direkt förtjusta i den brunmelerade hanen.
"Jag har hört mycket om er" började han smått och sökte lätt med blicken för att se om han kunde se någon av de andra ur gruppen.
 "Jag håller med er" erkände han kort.
 "Turbo, min syster, försvann och sedan far, de letade ett tag men sen hände inget" en bitter ton smög in i rösten.
"De gav upp" Blicken fastnade i Malphas egna, fann åter säkerheten däri, ifrågasatte inte ens att det var olämpligt att kasta ur sig allt detta, det hade gnagt på hans själ, förbittrat den.
"Qu fortsatte, som om det inte var fel, accepterade det bara" Det fanns en desperation i rösten, kanske ett sökande på bekräftelse. Kanske skulle Malphas köra bort honom, kanske var detta för mycket.

"Av Qu."
Malphas höjde sitt ena ögonbryn i ett undrande uttryck. Den flocken - ett skämt som inte önskade något med sin existens. Att det nu stod en annan individ framför honom som delade hans, och även Exodus åsikter om dom stärkte endast hans intryck. Utan att avbryta lyssnade han vidare på hannen när denne erkände sina tankar och känslor för honom.
"Vet du vad som hände med dom? Din syster och far."
Han satte sig ner i vimlet av vargar. Förväntade sig någon form av respekt från de som rörde sig omkring dem innan han lugnt fortsatte. 
"Vad tror du på, Navus? Jag hör att du inte tror på din flock längre, så vad är det som driver dig?" 

Malphas körde inte bort honom, han lyssnade, och han förstod. Navus trodde inte på Qu, på deras mål, vad de än må vara. Han älskade sin familj, uppskattade dem alla i flocken högt, men visste att hans mål inte längre var samma som deras.
"Jag har förlorat båda mina fäder, Teck och Ventus, och en av mina mödrar, Asynja" att nämna deras namn var mer för honom själv än Malphas, han tvivlade på att den brune riktigt tyckte namnen spelade vidare roll, men för Navus var de ved till elden, bränsle till hans nya övertygelse.
"Mina biologiska kanske det inte låg något ont bakom, men Pappa, han skulle ha kommit tillbaka till oss, om inte något ont låg bakom det" Rösten var övertygad, Pappa skulle inte lämna Mamma, och resten av syskonen, om det inte fanns något bakom hans försvinnande.
"Den senaste tiden har det blivit inget annat än uppenbart för mig att ondskan inte är ett diffust monster som lurar i skuggorna, den huserar i vargarna runt om oss. I vargar som Tyrvi idag som för nöjes skull kan sluta någons liv för sin egen nöjes skull" Han uttalade hennes namn med en viss avsmak, även om känslorna fortfarande var blandade om henne. Han hade fortfarande det på Näthinnan, strupen som slets ut ur sin ägares hals, och hennes leende bakom blodet som fläckade hennes anlete. Hon var långt ifrån den systern han kände. Rakel var död.
"Hon var min syster, och jag känner att det är min plikt att bli motvikten. Min plikt att rätta deras fel" Han såg på Malphas med övertygelsen i hans blick. Orden han talade gav honom en styrka och ett lugn. Han hade sett mycket de senaste veckorna, och han var säker på att de var allt tecken som stärkt vad han tänkt då han lämnade Qu.
"Jag behöver mer än vad Qu kan ge mig, jag behöver att vi handlar nu, Innan det blir försent"

"Kom med mig." Den rödbruna aposteln hade suttit tyst under Navus monolog, nickat mot en osynlig närvaro vid sin sida och sedan rest sig när stycket tillsynes varit avslutat. Han rättade till sjalen som låg virad runt hals och hängde ner över frambenen och skuldrorna. Han hade sökt stäppvargens sinne och funnit det rent.
"Ljusets krigare välkomnar dig. Lärjunge Navus." 
Med sina ord började han vandra i riktning mot sitt utsatta mål.
"Vi har en del att tala om, du och jag."

[Vi kan avsluta där eller om du vill slänga in ett sista inlägg? :)]