Teck hade knappt släppt Thrar ur sikte sen de lämnat lavaöknen och TDN bakom sig, men den här platsen var fridfull, och det var som att det vakade en evig frid när man stod intill trädet. Det var som att Teck nu kunde slappna av för första gången under nästan hela sitt liv. Han kunde inte direkt minnas när han var så här avslappnad senast. Det var en skön känsla till och med. Även om han inte direkt lärt känna de andra medlemmarna i deras hans tillfälliga flock, så hade han fått förtroende för dem under deras vandring. Det märktes att Qu var som en familj, och även om han kanske inte heller kände tydligt än att han var en stark del av den familjen, så bidrog det till friden. Han visste att de andra skulle hålla vakten, och han visste att Thrar var trygg bland dem. Efter tiden i TDN så märkte han nu en stor skillnad i flockdynamiken. I TDN kunde man aldrig riktigt lita på någon. Det visste han av egen erfarenhet när han själv fått utföra sin ledares uppdrag att avrätta sin flockbroder.

Han hade lagt TDN bakom sig, men fortfarande med vetskapen om att Selva, en dag kunde stå där och kräva hans död. Men det var ingen idé att vänta på henne. Teck tänkte leva sitt liv tills det var dags att dö. Och stunder som denna under det vackra trädet fick honom att inse det.

Smygandes på lätta tassar närmade hon sig det enorma trädet. En doft av sorg och en vacker lockelse. Trädet hade en sådan mäktig dragningskraft, och så vackert det var. Otroligt gammalt, men så orört, så ståtligt. Numooris juvel.
Hon var tagen av sina egna tankar så hon lade inte märke till att hon inte var ensam, det var först hon cirkulerat trädet som hannen uppenbara sig. Hjärtat blev till is och hon höll andan för ett tag.
- Teck.
Fick hon tyst fram och andades ut i samma veva.
Det var lustigt. Denna varg hade vandrat väldigt långt med henne en gång i tiden, lett henne från Chaibos grottor och ut i världen igen. Naiv och dum som hon var hade hon dragit sig till Byomi. Mötet med Iwaku hade inte gett något.. Bara mer elände. Smärta. Nej detta var inget liv hon ville ha, det fanns inget längre. Det var därför hon sökt sig hit, i hopp om att finna en frid. Få bli ett med ljuset.
Ett svagt leende lade sig över hennes rävlikna ansikte och hon nickade svagt åt hannen.
- Det var ett tag sen.

Teck hade ryckt till, ouppmärksam som han varit så hade han inte märkt henne. Han fick leta sig neråt med blicken, och hans klargröna ögon fick blinka några gånger innan han hade insett vem det var han hade framför sig. Hans bildminne fick leta sig tillbaka i tiden, långt tillbaka. Teck, som var så dålig på att komma ihåg namn, fick gå igenom möjliga namn i sitt huvud, försökte tänka snabbt för att det inte skulle bli märkligt.
- Fa.. Fat..
Det var något på F var han säker på.
- Visst. Visst var det Fatima?
Man kunde ana en osäker känsla i hans ansikte som sällan brukade visa mycket känslor. Men han hade medvetet försökt träna på att bli mer pratsam och trevlig med andra. Visa känslor. Men nu var han orolig på att han skulle ta fel på namnet.

Och det gick inte heller att ta fel på hur förvånad han var över att se Fatima De hade mötts en kall natt. Det kanske regnade? Fatima hade knappt kunnat röra sig, och Teck hade hjälpt henne till en närliggande grotta som skydd. Hon hade varit matt i pälsen, nästan utan livsgnista i ögonen. Men nu stod hon här, och om det inte varit för de tre svansarna, och för att han knappt pratat med rävar i överlag, så hade han knappt känt igen henne. När han snabbt tänkte efter så påminde det honom om hans möte med Thrar, som hade varit närmast döende, och nästan med en dödslängtan, och nu hade även Thrar börjat leva upp igen mot när han först träffat henne.

Fatima verkade mer självsäker också i hennes utstrålning. Teck visste knappt hur han skulle hantera situationen när han knappt träffat på vargar igen som han mött på sina vandringar, och han hade inte förväntat sig att träffa på Fatima igen heller.
- Ja, det var.. väldigt längesen. Jag trodde inte vi skulle ses igen, och inte här heller. Du verkar må bra?
Han insåg knappt själv att han hade blivit väldigt glad att se henne medan han stakade fram sina ord, men man kunde ana ett leende i mungipan.

Hon tycktes drunkna i en besvikelse när hon insåg att hon återigen blivit bortglömd och leendet tynade sakta bort i takt med hans tal. Den rappa käften ville slå ifrån, men hon bet ihop.
- Ja, jag fick allt jag behövde. Svar och tid. Men det var inte värt det, det gav inte så mycket mer än bara tystnad.
Sade hon nästan obrytt och blickade bort för en sekund.
- Vad gör du egentligen här av alla platser?
Hon såg förundrat tillbaka på honom. Detta var en väldigt avlägsen plats och många vargar verkade inte söka sig hit, konstigt nog.
- Vad har du gjort under den här tiden, funnit din mening?

Teck betraktade henne försiktigt i tystnad medan hon talade. Han hade inte riktigt förstått vad hon menat med svar och tid, men vågade inte riktigt fråga om det heller. Att hon ändå verkade.. nöjd? Var väl det viktigaste. Antog han.

- Ehm. 
Han visste först inte riktigt vad han skulle svara, och såg nog lite fundersam ut. 
- Jag skulle kanske inte säga  att jag funnit min mening. Jag tror inte heller att jag kommer finna det, för att jag inte direkt söker den.
Han nickade bort mot platsen där Qu-vargarna borde befinna sig. - Men jag vandrar med en flock nu. Qu. Vi har valt att vila här en kortare tid då vi vandrat långt.
Han vände sitt kraftiga huvud mot Fatima igen, och fick en något sammanbiten min.
- Och man kan säga att jag rymde från en annan flock. Vilket jag gissar inte kommer att gillas. Så jag vandrar gärna så långt därifrån som möjligt. Ju längre, desto bättre. Och nu är vi här.
Hans sammanbitna min slappnade av något. Han såg ingen poäng i att vara stressad över att det förflutna skulle jaga ikapp honom. Försökte ta var dag som den kom.
- Vet du vart du är på väg, Fatima? Du har också vandrat långt från den plats där jag såg dig senast, i Byoomi. När är du framme?
Teck kom ihåg nu att han varit orolig för henne en tid när de skiljdes åt den där dagen. Ovetandes om vad som hände henne. De hade vandrat långt tillsammans, för att sedan bara gå åt olika håll. Den gången hade Fatima haft ett mål, Byoomi, även om hon inte hade varit tydlig med vad hennes mål exakt var den gången. Men nu var hon på väg igen, mot nya mål antog han. 

Åter igen insåg också Teck att det återspeglade sig i Thrar. Han hade den här gången medvetet valt att fortsätta beskydda henne. Han ville inte släppa henne, som han hade fått släppa Fatima den gången. Att gå med ovissheten besvärade honom. precis som det besvärade honom i hans nattliga drömmar att han inte vet vad som hände med hans syster Tai. Helt plötsligt började Teck inse hur saker hände ihop. Han ville skydda Thrar, Fatima, på de sätt som han önskat att han hade kunnat skydda sin syster. Teck brukade inte fundera över saker, inte på det sättet. Han sökte inte djupare svar. Han tog saker som de kom. Han kanske hade en drivkraft, men han reflekterade aldrig över den. Han blev överväldigad av sina egna tankar.

Huvudet tippades på snedden innan hon satte sig ner mitt emot honom. Blicken var hela tiden fokuserad på hannens ansikte då hon lyssnade spänt på honom.
- Qu? Ja, dom är helt okej. Neutrala..
Sade hon tyst då minnet från tiden i hennes forna flock, som hade vart allierade med just Qu. Dock var den historian kort, likt varje situation hade det slutat med ett brustet hjärta och tappat självförtroende.
Då han berättade om en annan flock så rynkade hon bara smått på pannan. Dessa ondskefulla flockar. Överallt, utan syfte. Dom bara sväva över marken och levde som parasiter. Precis som Kangee. Så länge sen.. Allt för längesen. Likaså första mötet med denna hannen, han hade både hittat och lämnat henne vid Byomi. Tänka sig, vilket öde. Den plats hon tycktes älska mest var egentligen det som sakta hade tagit död på henne. Byomi.
Hon vaknade upp från sina funderingar då hon hörde honom yttra hennes namn. Hon förblev tyst ett tag och tänkte över allt en gång till. Bara för att vara säker, sen så nickade hon.
- Nu. Jag är framme nu.
Sade hon med ett lätt leende och reste sig upp igen.

Blicken riktades mot trädet och tystnaden tog över för en sekund innan hon drog ett djupt andetag. En svag melodi, en obeskrivlig sång. Hon svor på att hon kunde höra det.
- Tror du på det dom säger? Att det är själarna?
Hon rynkade ögonbryna och såg snabbt mot Teck innan hon lade fokus på trädet. Dess historia var gripande, och den kändes sann.
Ja, nu var hon säker.
- Du.. tror du att du skulle kunna göra mig en sista tjänst?

Teck såg lite frågande på henne och såg sen mot trädet. Själar? Teck insåg att han inte visste vad hon menade, igen. Hade platsen en historia? Teck hade inte hört den. Han hade hört nu då att trädet kallas för själarnas träd bland de andra i flocken, men han hade hört varför, och inte frågat heller. Men han funderade en stund. Och.. kanske hörde han något. Var det trädet som.. Viskade?
- Aye... Jag tror det är själar. Själar måste ju vila någonstans, eller hur.
Han tittade en stund till, och en tanke drog över honom att kanske fanns hans syskon bland de viskande själarna. Man kunde se ett leende i hans ansikte.

När Fatima talade igen så vände han sig mot henne.
 - En tjänst? Jag ställer gärna upp, om jag kan.

Då han pratade kunde hon inte låta bli att le lite fånigt. Jo, självklart. Men dom flesta befann sig nog hos Chaibos - kanske var det här dom fria fick sin plats? Omöjligt att veta.
- Tänk inte för mycket, grubbla inte.
Sade hon slutligen utan att se på honom.
- Ibland behöver man inte fråga, bara förstå. Eller låtsas förstå, för att underlätta och inte dra ut på allt.
Tankarna virrade fram och tillbaka. Plågsamma minnesbilder besökte henne i vaket tillstånd, men formade också egna historier i sömnen.
- Jag har kommit till insikt nu. Nu så vet jag vart jag hör hemma, och detta var ett misstag. Heh, jag hoppas inte att jag ber om för mycket nu, men..
Sade hon med en osäker stämma och såg tillbaka mot Teck. Han var beredd att vara henne trogen, precis som förut. Men hur långt skulle han vara beredd att gå?
Hon ville få slut på det. Hon ville bli ett minne för någon.
- Kan du ge mig frid, kan du döda mig?

Teck blev chockad. Väldigt chockad. Det var inte en tjänst han hade väntat sig. Kunde det kallas för tjänst? Han betraktade Fatima noga. Tidigare när han mött henne, så hade hon fått kämpa för att leva. Nu, när hon verkade må bra och vara till freds, så önskade hon sin död? Han hade gjort det tidigare. Avrättat en varg, av barmhärtighet. Men det var en gammal varg. En döende varg. Fatima kunde ha långt kvar att leva. Men kunde han verkligen avgöra, vad som vore bäst av henne? Om det var något han själv önskat, så var det att kunna välja sin egna död. I hans ungdom hade han sökt vargar som kunnat döda honom. Han sörjde sina syskon på ett brutalt sätt, genom att vilja dö, istället för att hedra att han hade livet. Men det hade växt bort. Han sörjde inte längre. Han ville inte längre dö, även om han fortfarande inte var rädd för att dö.

Fatima såg säker ut. Och då blev Teck säker. Han nickade.

- Aye. Det kan jag göra. Jag ser det faktiskt som hedersamt att du ber mig. Om du verkligen vill det. Och är redo för det?

Han såg henne i ögonen, och det sved i honom. Detta var inget han egentligen ville göra.

Tystnaden tog över mellan dem båda och hon ville inte riktigt se på honom under den tiden. Hon höll tillbaka. Väntade på hans svar.
För en sekund verkade hon tappa andan och hon såg snabbt tillbaka mot honom. Hjärtat kändes plötsligt lika tungt som sten och hon nickade svagt, knappt synligt.
- Ja, nej, ja, jo.
Stammade hon fram, helt oförberedd på det han hade svarat henne. Denna eviga tvekan, denna svaga gnista som höll henne kvar. Nej, det fick inte fortsätta. Det gick inte. Iwaku hade avvisat henne, hennes barn avskydde henne, vänner.. vad var det ens? Eller jo, hon hade en framför sig just nu.
Ögonen vattnades och ansiktet riktades mot marken då hon återigen nickade. Den här gången något mer tydligt. Det var inte tillfälle att tveka nu, hon hade ju redan bestämt sig för längesen. Eller hur?
- Snälla. Gör det snabbt.
Hon vägrade se upp, ville inte möta hans blick. Det skulle bara få henne att backa.

Det sved inte mindre i honom när han ändå såg en tvekan. Var det verkligen rätt? Teck hade sällan värderat rätt eller fel. Hon hade vänt bort blicken. Det var tydligt svårt för henne att se på honom. Han förstod. Man vill nog inte ha någon som ifrågasätter ett sånt beslut. Och det ska han inte göra mer heller. För han kan ändå inte rädda henne denna gången. Vad skulle han kunna göra för henne? Inget mer än det hon bad honom om. Det var hennes val. Hon valde hur hon ville dö. Och det ville Teck också göra. Alla borde ha rätten att välja sin död.

Hon ville att det skulle gå snabbt. Han svalde en gång. Tog ett djupt andetag, slöt ögonen. Och lyssnade in trädets viskningar. Själar. Öppnade ögonen och tog två snabba steg fram, och hamnade precis bredvid hennes blottade nacke. Hon var så liten, och så skör. Detta skulle bli lätt och svårt. Han ville inte förstöra henne helt.

Men han kunde inte tveka. Inte för en sekund. Han öppnade sin käft fullt ut, de stora hörntänderna syntes tydligt.

Han kände nacken knäckas direkt när hans tänder genomborrade henne. Det hade gått fort. Som hon önskade. men han gjorde en knyck och kände nacken knäckas en andra gång. För att vara säker.

Han stod framåtlutad, böjd över hennes kropp, fortfarande med tänderna i henne. Han kände blodet, som bar rann ur henne. Den för honom välbekanta järnsmaken. Hjärtat slog inte. Inga andetag. Hon var borta. Helt borta. Men Teck stod kvar, och han hade svårt att släppa taget. Han ville inte riktigt se henne, men det var henne inte värdigt att hänga där i hans mun helt makabert. Han böjde sig framåt ännu mer och la henne försiktigt i gräset, släppte hans grepp om henne, och såg sedan på henne. Blodet missfärgade hennes blåa granna pälsfärg. Men hon sov nu. Han såg sig om. ingen Qu i närheten. Lika bra. Han ville ogärna att någon i hans nya flock skulle få veta detta. De skulle inte förstå.

Han visste inte vad han skulle göra med kroppen. Eller vad han borde göra. En del av honom önskade att han hade frågat henne innan, men han ångrade snabbt tanken och var glad att han inte frågat. 

Teck lyfte upp Fatimas kropp försiktigt och gick fram till ett av de mer stilla vattendragen. Han stod tyst kvar medan han såg henne sjunka till botten för sin eviga vilan.

Fatima var fri nu. Hennes kamp och plågor var över. I det sista så hade hon fått en önskan uppfylld. Teck hade varit barmhärtig. Fatima hade släppt taget, och Teck insåg med det att det nu var dags för honom att också släppa taget om sitt förflutna. Han skulle antagligen aldrig träffa sina syskon igen. Inte ens Tai. Han kunde bara hoppas att om hon inte levde, att hon också hade fått en barmhärtig död likt Fatima. Han kunde inte önska mer. Och det var tid att låta det gå. Han kunde inte rädda alla. Vad som var viktigt nu var Thrar, och Qu. Teck skulle aldrig finna frid om han inte lärde sig att gå vidare.

- Vila nu Fatima. Farväl, för vi kommer inte att ses igen.

Teck hörde något. Han lyfte blicken upp mot trädets enorma krona. Han hörde trädets viskningar. Själar.

Han log. 
- ...Ja. ....Ja jag hör dig. Tack Fatima. Nu vet även jag mitt mål.


~ Avslutat