Förvarningen hade visat honom något Blair inte hade kunnat motstå, och han hade dalat från ovanför lövkronorna ner på marken för att konfrontera det. För andra gången på ytterst kort tid fann sig Blair stå öga mot öga med sin bror, vilken han dessförinnan inte hade sett av på många, många år. Han kunde inte förstå hur det kunde komma sig, och drog snabbt slutsatsen att det måste vara Gudarnas arbete.
     Det fick honom att vara varsam om konversationen. Gudarna hade lärt honom att andra chanser inte var något som gavs lättvindigt.
     "Tröttnade du på Skuggfall?" Det mjuka, intresserade leendet från invigningen var borta, och Blair log nu bara snett. Genuint, åtminstone, för om de skulle ha en relation var det så den var tvungen att byggas.

Molok hade inte kunnat se varken himmlen eller fakargen som rörde sig där på grund av de täta tjocka trädstammarna och dess löv. Inte förrän några sekunder innan brodern faktiskt landade framför honom insåg Molok att han inte längre var ensam.
"Du måste skämta", muttade han lågt, endast hörtbart för han själv. Vad var oddsen att han skulle stöta på sin bror efter så kort tid, på en helt annan plats än förr. Den här gången verkade det dock som att han var ensam och inte med deras syster. Det förvånade honom aningen, syskonen hade alltid varit så nära och Molok kunde inte låta bli att undra hur de fungerade utan varandra. 

"Tröttnade du på Skuggfall?" 

En nickning lämnade honom. Faktum var att anledningen till att han lämnat dels var på grund av att mötet med syskonen helt enkelt hade varit för mycket. Leendet på den andres läppar smittade inte av sig på hans egna mörka läppar, utan istället såg han på sin bror med neutral blick.
"Jag får nästan känslan av att du följer efter mig, broder", började han långsamt och tog några kliv närmare den andre. De var varandras olikheter. Medan Molok själv hade ärvt mycket eller rättare sagt nästan allt, sitt utseende från deras mor hade Blair istället fått deras faders. "Är inte din andra hälft med dig?"

"Yrjö är där borta", svarade Blair lojt och vinklade sedan huvudet med läpparna i ett litet, fundersamt o. "Eller menar du Bambra? Hon är inte här alls." Den fundersamma minen föll bort och det sneda leendet återvände. "En hemlighet: hon och jag har varit splittrade nästan lika länge som du och jag. Fast förstås, det är väl bara att vänta med åldern." Moloks närmanden slöt avståndet mellan dem betydligt, men Blair hade aldrig haft problem med närhet. Avslappnat satte han sig ner och såg upp mot sin bror, noterade återigen de nya ärren, utöver det förlorade ögat.
     "Det ser ut som att du hittat på dumheter utanför Numoori", kommenterade han, och en idé slog honom. Flinet blev lite bredare, lite lurigt, som om Blair var nöjd med sin idé - vilket han naturligtvis var. "Vill du hitta på fler?"

"Yrjö är där borta. Eller menar du Bambra? Hon är inte här alls. En hemlighet: hon och jag har varit splittrade nästan lika länge som du och jag. Fast förstås, det är väl bara att vänta med åldern."

Molok höjde på ena ögonbrynet och lade huvudet lätt på sned. Han hade ingen aning vem denna Yrjö var, och Blair borde ha förstått att han menade deras syster. Dock tänkte den vita fakarghanen inte lägga någon större energi på att försöka luska ur vem hanen Blair talade om var, utan istället lyssnade han på sin brors nästa kommentar. Flinet på Blairs läppar fick en undran att sprida sig i bröstet hos honom. 

"Det ser ut som att du hittat på dumheter utanför Numoori. Vill du hitta på fler?"

Du skulle bara veta; ville han svara. Under sin tid utanför Numoori hade Molok gjort många dumma saker, och hans kropp kunde tala för det. Faktum var att han var trött, och de gånger han gjorde mer aggressiva saker var då hans hjärna spårade ur. 

Det var dock någonting inom honom som hade väckt en nyfikenhet, en nyfikenhet som Molok inte visste att han hade. Därför valde han att ta ytterligare ett kliv närmre sin bror, nu ett mindre innan även han slog sig ned.

"Jag vet inte varför, bror, men du har fångat mitt intresse", började han långsamt och sökte Blairs blick. "Berätta."

De satt nära varandra nu, och Blair höll avslappnat sin brors blick.
     "Jag antar att du inte tror på Gudarna?" Deras uppväxt hade inte varit särskilt religiös - Relianne hade alltid varit praktisk. "Det spelar ingen roll, egentligen, flera av mina gör inte heller det. I alla fall. Det finns ett Gudarnas tempel norrut, som jag fann tillsammans med en vän. Vi föll ner genom taket, och han, vinglös, hade ingen väg ut. Så vad gör man? Man ber." Blair hade redan uppfattat Molok som den tysta typen, och hade inga problem med att besvara sina egna frågor. "Och jag förstår det fortfarande inte, men De hörde oss, och gav honom vingar. Inte smärtfritt, förstås, men vingar, Molok, vingar. De har kommit till mig efter det i mina drömmar." Beredd på hån mötte Blair bara Moloks blick med intensiv stadighet. Det fanns inget som kunde rubba tron han hade till Gudarna och deras meddelanden. Det var svårt att ha bevittnat en sådan sak som han hade gjort och sedan förbli oberörd. "Det kan låta absurt nu, men jag tror du skulle förstå om du såg templet själv. Det är som inget annat jag sett." Det fanns hemlängtan i Blairs röst, och han bestämde sig på ett ögonblick.
     "Vet du vad", sa han och reste sig upp. "Kom. Jag tar dig dit, så kan du lämna närhelst du behagar." Han ville inte säga det är jag skyldig dig, men orden fanns i strupen när han blev påmind om och om igen av att stirra in i sin brors enögda ansikte.

Molok lyssnade på sin brors tal som nästan liknade en predikan, och ett ogillande ansiktsuttryck spred sig över hans ansikte medans Blair talade. Gudarna? De var bara historier, sagor för att hjärntvätta landets befolkning. Molok trodde inte en sekund på det, och han var tvungen att medge att han var förvånad över att hans bror verkade så uppslukad av dem. Trots historien om vännen som fått vingar lät patetiskt i hans öron. En låg suck lämnade honom samtidigt som han trött såg på Blair. Molok hade inte tid för sagor.

"Vet du vad. Kom. Jag tar dig dit, så kan du lämna närhelst du behagar."

En viss tveksamhet spred sig i bröstet på honom. Vad fanns där för mening att följa honom till ett tempel av gudar, när han själv inte ens trodde på dem? Samtidigt hade Molok inget bättre för sig, han hade inget mål med sin återvändo till Numoori utan det mesta var för honom meninglöst. Någonting i broderns röst fick en liten känsla sprida sig inom honom, och innan hans hjärna kopplat hans beslut, hade en nickning lämnat honom.
"Okej", började han lågmält och mötte sin brors intensiva blick. Vad hade han egentligen att förlora, mer än sitt liv? Det var inte så att Molok litade på Blair; de var trots allt bröder, men kanske var det hela en plan att förråda honom? Det spelade dock ingen roll. Molok hade tagit sitt beslut, och skulle följa sin broder endast för att se besvikelsen i den andres ögon. "Visa mig vägen."

[Avslutat]