Keisuke och hans syskon hade börjat bli lite större nu. Sisådär fem år gamla och fulla av liv. De tunga förväntningarna som fanns på valparna var inget Keisuke brydde sig särskilt mycket om. Han sprudlade av alltför mycket energi, kanske onaturligt mycket, för att kunna uppmärksamma ansvaret som de hade över sig i och med att de fötts till världen mest för att föra blodslinje vidare. Det var i alla fall massor av energi som drev honom hela hans vakna tid - och det fanns inget mellanting, för när energin var slut så var den helt slut - energi som han nu lade på att smyga tyst när han ville rusa. Han hade sin syster i sikte. Keisuke drog lite på mungipan i ett halvt men slugt leende. Han befann sig för tillfället hukad utom synhåll men han tappade till slut tålamodet och hoppade högt i Mirais riktning med avsikt att ta ner henne på marken. Tålamod var något som desperat behövde övas upp på sikt för att inte vara så förutsägbar. För tillfället nöjde han sig med vilken reaktion som helst, bara den var en variant av förvåning eller irritation.

[Kort och jätteskumt startinlägg till Keisukes familj]

Mirai fann dagen väldigt lugn och trivsam som vanligt, så länge syskonen lät henne vara vill säga. De la all sin energi på onödiga saker, hon la den på sparlåga kan man säga. Till när det faktiskt behövdes. Visst kunde hon leka ibland, men överlag så låg det nästan alltid ett ständigt allvar över henne. Hon satt stilla i gräset och studerade hennes bror som fridfullt lekte med något i gräset. De var som tagna ur ett foto, till det yttre slående lika. Tvillingar skulle man kunna säga förutom att brodern var ljus till färgen på motsatt sida. Plötsligt gav han henne en blick som sa "AKTA!" och Mirai reagerade instinktivt direkt genom att hoppa undan. Hon snörpte irriterat på nosen och överläppen visade de vita tänderna smått. Keisuke var ett energi knippe utan dess like. Istället för att ta upp utmaningen reste sig brodern sig för att ta sig an Keisuke åt henne. Hon gav brodern ett vänligt leende. När denne sedan hamnade i underläge mot Keisuke i "brottningsmatchen" så kände hon sig tvungen att ställa upp. Hon hade redan lagt sin lojalitet hos den som alltid fanns där för henne. Hon drogs med i lekten och försökte med ens tackla undan Keisuke som nu stod i överläge över den andra brodern. 

[Slängde in en NPC brorsa som ser ut exakt som Mirai, för framtida plot. Har inget namn åt honom dock, så han kallas Brorsan just nu xD]

Akuma låg på en platt sten och betraktade de små livliga valparna. De violetta ögonen tog in den fridfulla scenen och för ett kort ögonblick kunde hon glömma den order hon fått av sin far för en tid sedan. Mellan hennes framben låg den mista i kullen. En albino valp med dålig hälsa. Den lilla valpen låg och tittade på sina övriga syskon som lekte och stojade runt men denna lilla hade ingen ork till lek, för varje dag som gick blev oken mindre och mindre och Akuma kunde se hur livsgnistan svaga glimt blev allt svagare. Akuma slickade honom på huvudet och log mot honom då han vände sina röda ögon mot henne. "Lille Shiro" Sade hon mjukt och fick ett leende till svar. 

Arashi med sina svarta ögon betraktade sina syskon. Hon satt som för de mesta en bit bort och såg på de tre som brottades en bit ifrån henne. De svarta ögonen vändes mot modern och den vita brodern som modern ägnade så mycket uppmärksamhet åt medan de andra valparna verkade få klara sig så mycket själva som de kunde. Ett fnys lämnade Arashi och med ens reste hon sig upp och kastade sig framåt med en snabbhet en så ung valp inte borde äga och så var hon med i leken och brottades och knuffades med sina syskon. Ett sätt att få utlopp för den frustration hon kände gent emot sin mor.

P.s
 Arashi fick bli en tik och det finns ett albino ncp syskon D.s :-)

Keisuke missade, och enligt honom var det med en hårsmån. Han kunde lätt ha fixat det, han var ju bäst så... Han blängde en stund där han stod, mot sin bror som verkat ha givit Mirai ett varningstecken. Keisuke hade inte på långa vägar tråkigt, utan såg nu chansen när Mitsuo som var så lik Mirai kom flygandes i hans riktning för att göra Keisukes dag. Keisuke föll ner i försvarsposition och planerade inte att visa nåd. Han tog inte nödvändigtvis lekar hemskt seriöst men han tog ändå inte nederlag så bra. Keisuke var lite för stolt för att förlora mot Mitsuo så han tänkte göra sitt bästa. Han gav verkligen allt när brorsan kom skuttandes i hans riktning. Sammandrabbningen resulterade snart i att Keisuke fällde sin bror och hamnade ovanpå. Han nafsade och fortsatte att pressa ner Mitsuo i gräset. 
  "Arashi!" ropade Keisuke för skojs skull för att inkludera någon som sällan hamnade i korselden.
  Keisuke befann sig tekniskt sett i underläge då han ännu inte hade några andra tekniker än sin råstyrka som inte var särskilt rå förutom i jämförelse i Mitsuos och ibland de andras. Särskilt eftersom att han förlorat koncentrationen när han kollat åt mors håll, där Arashi fanns en bit ifrån hans mamma samt Akame. Keisuke hade nog inte behövt kalla på Arashi. Denna hade troligen redan bestämt sig, för hon kom farandes i faslig fart vilket var hennes signaturegenskap. Keisuke röt till i en röst som fortfarande var motsatsen till skräckinjagande. Mirai knuffade undan honom från brorsan och Arashi kolliderade med deras hög. Keisuke försökte få ett grepp om Mirai nu, och försökte kasta henne i marken men det gick inte särskilt bra. Hon var en bra lekkompis eftersom att hon var en värdig motståndare, men hon behövde egentligen överraskas för bästa resultat. Keisuke morrade och for runt, och det började bli allvar. Han undrade vilken sida Arashi tänkte ta medan han slängde sig i marken och rullade bort för att sedan resa sig upp och terrorisera Mitsuo på nytt. Keisuke hade åtminstone kul, och ett flin lekte i mungiporna hela tiden.

Mirai såg lek som en möjlighet till träning, det var där och då hon utvecklades och blev starkare. Hennes syskon var naturligt så mycket starkare än henne, möjligtvis att hon låg på en jämn nivå med Arashi. Men hennes kraft höll henne jämn stark med de starkare bröderna. Den tränades i takt med att syskonen blev starkare och den höll hela tiden jämna steg med dem likt en överlevnadsinstinkt. Som att faran inte var över ännu. Eftersom Keisuke åter igen gav sig på brodern efter ett misslyckat grepp om henne så gav hon sig åter igen efter honom. Hon gav Mitsuo en snabb blick, de förstod varandra på en annan nivå och hon fick ett flin tillbaka. Han skulle distrahera Keisuke åt henne så hon kunde få grepp om honom där de sedan tänkte hjälpas åt med att hålla brodern på plats på marken. I förhoppning om att planen skulle fungera kastade hon sig mot den svartröda brodern och Mitsuo lika så. De glömde dessvärre räkna in Arashi i ekvationen. 

[Sry för kort svar]

Akuma låg och betraktade de nu brottades syskonen som lekte och sedan föll hennes blick igen på den vita valpen. Hon suckade lite. Hennes far hade gett honom namnet Akame men för henne var hon Shiro. Hennes lilla vita bräckliga blomma. Hon slickade honom på huvudet och log mjukt mot honom. Den lilla valpen såg på henne och lade huvudet på sned. "Mamma får jag också?" Frågade han med den ljusa stämman men Akuma skakade på huvudet. "Du vet hur det gick sist lilla vännen min" Sade hon med en beklagande röst.

Arashi visste att två av yskonen aldrig skulle gå emot varandra så de föll sig naturligt att hon gaddade ihop sig med Keisuke och gav sig på Mitsuo. Underlägsen i styrka mot honom men så mycket snabbare hoppade hon undan honom medan hon nafsade honom i ena benat innan hon ruschade runt för att förvilla honom för att sedan hoppa på honom och i ett fruktlöst försök brotta ner honom på marken. Hon nafsade kanske lit väl hårt då och då och morrade med sin farligaste morrning, som för övrigt inte alls lät så farligt medan hon nafsade och brottades med brodern.

Chi stod i skuggorna dold och dimman virvlade om honom. I dag ovanligt lätt dimma. De röda ögonen betraktade de lekande valparna innan den föll på dottern och den avskyvärda vita valpen. Ett missfoster han borde gjort sig av med för länge sedan, svag och eländig. En dov morrning lämnade hans strupe och han gick fram ur skuggorna och dimman mot Akuma. Han gick förbi valparna utan att ägna de små odågorna en enda blick utan den röda kalla blicken var fäst vid Akuma. "Akuma... Du vet vad som måste göras" Sade han med den kalla hårda stämman och gav den vita lilla valpen en ogillande blick. "Du vet att TBB bara är för de starka..." Han så strängt på dottern. "Du vet din plikt mot flocken och gör inte du det kommer jag att se till att den plikten uppfylls". Sedan vände han blicken mot de övriga friska valparna. "Har någon visat prov på att bära elden inom sitt hjärta?" Chi ville inte erkänna det men han ville gärna att någon av dessa skulle ärvt eldens hetta .

Ännu hade Keisuke inte börjat utveckla några krafter. Det skulle dröja ett par år innan han kunde frammana glöden och gnistorna. Så dittills var han totalt kraftlös. Han hade bara sin styrka att komma med. Även om det kanske bara var snäppet över det genomsnittliga syskonet. Hans envishet, dock. Hans envishet... Keisukes stolthet hindrade honom från att genomskåda konspirationen mot honom. I sista stund, när han nästan fallit för distraktionen som fortfarande var Mitsuo, kom Arashi och avlöste honom. Mirai var mycket snart på Keisuke, men ensam nu. Keisuke skrattade till. Han sände en blick och ett tyst tack till Arashi som han hoppades att hon fick. Keisuke vände sin fulla uppmärksamhet till Mirai och nafsade henne i nacken medan han knuffades för att försöka få henne ur balans. Han kastade sig plötsligt tillbaka, flydde fältet med ett nytt mål och skuttade en bit bort. Han kanske kunde hjälpa Arashi, som brottades med Mitsuo, upp på tassar. Som tack. Om hon ville. Han tog sats och flög i sitt hopp mot Mitsuo och de tumlade tillsammans runt på marken. Keisuke var medveten om att han inte fick gå för hårt på. Mitsuo var inte som honom. För det andra ville han inte att det skulle sluta i blodigt allvar där de var sura på varandra i timmar. Keisuke övergav Mitsuo nu när han hoppat omkring ett tag. Han stannade upp, tog ett skutt bortåt, och väntade på någons attack. Keisuke ställde sig bredbent med ett lyckligt men lite överlägset flin. Han hade ju bara sådär pass mycket att jobba med, när han nu stod utan krafter. Dock var lek/amatörträning, något han verkligen fann roligt, och han hade för det mesta väldigt svårt att se var gränsen borde gå. Keisuke försökte för det mesta att inte bli alltför våldsam när vinsten mot till exempel Mitsuo var solklar. Det var ju faktiskt inte bara en gång som de tittat snett på Keisuke och han tvingats be om ursäkt på sitt halvdana sätt. Det kanske inte var det där förlåtet som fixade något, men tiden hjälpte kanske. Ingen kunde väl vara sur för evigt. Keisuke var för det mesta rätt så glad ju.

Mirai stod emot knuffarna som brodern gav henne och hon försökte ruska bort honom när han nafsade henne irriterande i nacken. Hennes krafter höll henne jämnstark med bröderna och hon var alltid tacksam. Hon tyckte synd om dem, eller mest om Mitsou som ännu inte fått något nys om sina krafter. Om han hade några. De hade pratat om det flera gånger och brodern var besviken över det. Mira försökte stötta honom så gott det gick, men det slutade alltid med att han tyckte att hon inte kunde förstå, då hon alltid haft sin kraft så länge hon kunde minnas. Även om hon inte riktigt kunde kontrollera när och var hon skulle använda den. Det bara gick på instinkt än så länge. Hon valde att strunta i Keisuke och med snabba språng kastade hon sig mot Arashi som tumlade runt med hennes bror. Utan att kunna kontrollera det kom hon med våldsam och plötslig kraft för att störta rakt in i både sin syster och bror. När hennes bror föll till marken och tappade andan frös hon fast i marken, ett iskallt täcke la sig över hennes ansikte och öronen slokade. Hon trippade fram till brodern för att lätt buffa honom under hakan som ett förlåt. Brodern ruskade på sig och såg bittert på henne. Hon menade inget illa. Mitsou reste sig och gick undan, upp till sin mor. Han var trött på att leka. Mira slokade fortfarande med sina runda valpiga öron och de gnistrande ögonen såg besvikna ut. Hennes blick vändes emot morfar. Varför var han alltid här? Hon vandrade bort mot dem för att försöka bli vän med Mitsou igen som bittert hade satt sig intill Akame istället. För lugnare sällskap.

Arashi brottades med sin broder då helt plötsligt Mirai kom och dundrade in i dom så Arashi tumlade iväg. Snabbt var hon på fötter med raggen rest och morrade åt sin syster. "Måste du alltid vara en så burdus oxe" Fräste hon åt sin syster och svansen piskade bakom henne och de svarta ögonen blixtrade av irritation innan hon också vände och gick tillbaka till sin moder. Hon såg inte på sin morfar heller för hon visste att sådana utbrott hon just haft inte var uppskattade och hon kunde känna morfaderns kalla blick bränna i naken och hon hörde moderns ord om en ursäkt men fnös bara till. "Förlåt" Sade hon utan inlevelse i ursäkten.

Akuma log lite mot sin son som kom och satte sig bredvid sin mycket mindre vita bror och Akuma log mot denne och gav honom en slick på huvudet. Sedan kom Arashi och satte ig men utan att se på morfadern. "Arashi den som ger sig in i leken får leken tåla så be om ursäkt till Mirai nu""Hon hade hört sin faders order och inom henne kändes det som om något brast. Hon hade nickat åt hans befallning men inte sagt något mer om det. 

Chi betraktade scenen mellan valparna och fnös ogillande åt Arashis utbrott men han vände Akuma och hennes valpar ryggen innan han gick fram till Mirai och gav henne en lätt puff med nosen. "Du kommer få kläm på din kraft snart" sade han emd en vagt uppmuntrande ton i rösen innan han kollade åt Keis håll. "Vi ska träna allihopa snart" Sade han sedan med den röda blicken fortfarande fäst på Kei Sedan vände han dem alla ryggen och gick iväg in i dimmorna.

Just för att Keisuke ofta tog lekarna så seriöst jämt så hade han väldigt svårt att se ifall han gått för långt eller inte, men han hade det ibland i bakhuvudet. Som nu. Kanske inte tillräckligt, men han ville ju egentligen bara göra de äldre stolta genom att demonstrera att han, när och om han ville, skulle kunna leva upp till förväntningarna som han redan nu anade närvaron av. Keisuke hade ofta en liten känsla av att han, ifall han inte tänkte tillräckligt mycket, skulle klanta till relationen till sina syskon. Han tänkte ofta att han inte behövde någon i hela världen, men oftare tänkte hans självbevarelsedrift åt honom. Keisuke må vara evigt envis och möjligen inte den mest intelligenta - men han var inte dum.

Leken tog slut i vilket fall som helst, med en sammandrabbning där han inte var iblandad för en gångs skull. Keisuke förstod först inte vad det var som hade hänt. Han var helt klart på att fortsätta, och därför blev han lite förvånad när de skingrade sig. Mitsuo verkade vara lite sur över hur leken artat sig. Keisuke rynkade pannan. Hans medvetna jag lade först nu officiellt märke till Chi. Eller, han hade kanske bara glömt bort att morfar var där, med mor. Keisuke närmade sig sakta. Han log generat när han hörde Chi säga att Mirai med tiden skulle lära sig att bemästra sin kraft. Mirai... Men Keisuke då? Som på beställning tittade Chi efter Kei. Han sade att de skulle träna tillsammans, allihop, snart. Keisukes ögon var lika Chis, och de möttes för en kortare stund. Sedan nickade Keisuke bara och skuttade fram till Arashi. Han visste inte om det var det smartaste draget med tanke på att Arashi just blivit tillrättavisad, men han anslöt sig till henne ändå. Han buffade tacksamt på henne med sin nos. Tacksam för stödet. Inte nödvändigtvis för att Arashi fysiskt ryckt in på Keisukes sida, men för att hon var lojal mot honom och att de kunde räkna med varandra. I ögonvrån såg han morfar gå. Kei gick undan för en stund och lade sig ner. Dagens lekstund var över, men med ett löfte om träning på sikt. Keisuke kände ännu ordens tyngd och han ville inte vänta även om det säkert inte var kul på samma sätt som det var kul att brottas på "skoj" med syskonen. Han lade hakan på framtassarna och såg på sin mor som skyddade de skörare valparna. Allvaret som Chi hade lämnat kvar började sakta påverka Keisuke, men han var nyfiken på vad som väntade i deras framtid.

[Avslutat]