Den röda ungvargen var inte säker på hur lång tid det gått den han tagit sig ut ifrån Arenan, utan hade vankat av och an vid ingången till slagskämparna, stoppad av en väktare vid ingången. Hur han än försökt klaga, gnälla, tjata, böna och be hade han inte fått komma ner.
 Det var inte längre lika mycket vargar utanför arenan, de flesta var väl intresserade av kamperna, det var ju egentligen den största anledningen till att de kom hit. Men trots det var det fortfarande en hel del utanför, lite mer utspridda nu när det fanns rum för det, bara samtalande eller folk som var på väg emot handelsområdet.
 Det var tillräckligt för att han inte skulle känna helt utelämnad. Sedan... händelsen, kunde han inte stå ut med ensamheten, hur långa skuggorna blev, känslan av blickar i ryggen
 Ännu en förväntansfull blick kastades emot öppningen, avbröt de mörka tankarna. Han var på rätt ställe eller hur? annars hade de väl släppt ner honom? Åter igen vände han för att vanka tillbaka mot den enorma byggnaden.

De hade plåstrat om Tenn, och sedan knuffat ut honom omedelbart. Han hade dröjt sig kvar och sett sig om efter sin motståndare - Kolzak - men när han inte hittat honom i mängden så hade Tenn gett upp och begett sig. Det tog en liten stund att leta sig ut, men till slut nådde han utgången och kom till dagsljuset igen.
     En välbekant hane väntade på honom utanför.
     "Navus!" ropade Tenn förvånat och stegade fram för att dra in brodern i en omfamning. "Vid Gudarna, det var länge sedan!" Det var oerhört skönt att se ett välbekant ansikte igen. Tenn hade definitivt överskattat sin egen förmåga att vara ensam. Åh, vad han hade saknat Qu, och speciellt sina syskon.
     "Vad gör du här? Är Qu här?" Han hade tyckt sig höra välbekanta röster ropa på honom, men det var så mycket oljud inne på arenan att det var svårt att säga säkert.

Plötsligt var han bara där, den ljusare, men större, brodern. Navus ville smälta in i omfamningen. Det var så länge sen, för länge sen, de träffats.
"Tenn" nästan snyftade han fram och borrade nosen in i broderns man, ville inte riktigt släppa taget när omfamningen avslutades.
"Jag vet inte vart tiden tog vägen" fortsatte han i ett blekt försök att vara skämtsam, så som de alltid varit innan. Det föll sig ganska platt nu.
"Ööh jag tror det? Jag såg några av de andra på läktaren, Jag har inte varit hemma sen jag vandrade iväg" erkände han, något skamset. När han gått hade flocken varit samlad, minus Fadern och systern.
"Är inte du med dom?" ett förvirrat uttryck tog plats på hans anlete, när han sett Thrim när Tenn blev utropad hade han trott det kommit tillsammans. Men av det Tenn sa så verkade det inte som det.

"Va? Nä." Tenn skakade på huvudet. "Jag är också ensam, men jag tror att jag ska gå och träffa dem efteråt. Efter striderna, menar jag. Nu ska jag dricka vatten. Vet du var det ligger?" Han hoppades att Navus skulle plocka upp på den dolda inbjudan att följa med.

Det var nyheter för honom, hade brodern också gått ut på egna upptåg? Kunde det vara av samma anledningar? Han ville inte dra i den tråden nu så han släppte den.
"Jag tror bara jag har kol på den generella riktningen tyvärr" han log vat emot brodern och gestikulerade att han kunde visa vägen. Han trodde sig veta vart det låg, men var inte säker nog för att säga så.
"Men vi får tid till att tala medan vi letar" han hoppades att han hade tolkat orden rätt, att brodern inte ville lämna honom riktigt än. Det var det första välkända, trygga, mötet han haft sen han vandrat iväg. Han hade saknat honom.

"Ja", svarade Tenn och nickade. De sökte sig fram. Striderna därinne gjorde att det var hyfsat lätt att ta sig fram, men det var fortfarande mycket folk ute, och många försäljare. Tenn höll ögonen öppna efter allt som liknade vatten, men det fanns så mycket att titta på, och han fann sig hela tiden fokusera på fel saker.
     "Wow", kunde han dock inte hindra. "Navus, titta på de där smyckena!" En försäljare hade lagt ut sina smycken på en bred stenhäll, och de fångade solens ljus på ett inbjudande sätt. "Wow!" Tenn pekade mot en krona av tunna kedjor, dekorerad med en blek mandelformad sten. "Snygg va?"

Lättnaden sköljde över honom och han log genuint. Han hade tolkat brodern rätt, och ännu kunde han påstå att de kände varandra. Av någon anledning hade han varit nervös över att det inte skulle vara så.
De gick sida vid sida, och till en början talade de inte, och nervositeten kom tillbaka, men hann inte riktigt slå rot innan brodern fick syn på något. Han följde automatiskt hans blick och närmade sig de blänkande föremålen. De var tilltalande på sitt egna vis, och de vargar han sett som klätt sig i dem passade verkligen in här på området, men han själv kände ingen direkt önskan att bära pyntet.
"Har du varit i Civitas?" Frågade han lätt
"De säljer ständigt sånt här där" Fortsatte hans förklarande och log. Ett nytt smycke fångade broderns blick och han följde gesten till den tunna kronan. Den var vacker, och inte alls lika utsmyckad av stenar som många andra av smyckena. Istället fick metallen tala mest för sig själv, och blev kompletterad av en blek sten.
"Mycket" svarade han kort och studerade smycket igen, under försäljarens vaksamma blick. Han gillade inte att bli övervakad så, men han ville fortfarande inte ge upp tiden med brodern.
"Om jag skulle bära smycken skulle det vara armband eller något halsband. Inte så permanent som örhängen eller så" kommenterade han och nickade emot ett brett gyllene halsband som var platt och tunt i några sektioner, det var tänkt att hänga ner mot bogen.

Tenn skakade på huvudet. Han hade inte varit i Civitas, men hade hört att det var minst lika trångt som här. Han trodde inte att han skulle trivas.
     "Vet inte..." svarade han tveksamt. "Gillar örhängen." Han hade sett flera gå runt med såna, men han hade inga metallkrafter att skaffa själv. Kanske var det en senare sak i livet. Det såg ut att göra rätt ont - metall, rakt genom huden.
     "Vågar du skaffa ett par?" utmanade han med ett flin.

Ett brett flin bröt ut i anletet vid utmaningen. Han hade just sagt att det inte var en grej han direkt ville tänka sig, men en direkt utmaning? Hur skulle han kunna backa?
 "Bara om du gör det" tonen lika utmanande som broderns, en mot utmaning, det simplaste sättet att oftast komma ut ur en.
 Om Tenn gjorde det nu, då skulle nog Navus få ångra sig, men det hade gått tid sedan de sågs, och att skaffa smycken samtidigt nu kanske kunde vara symboliskt? Mest kanske försökte han övertyga sig själv att gå igenom med det ifall han var tvungen.

"Aldrig i livet", protesterade Tenn. "Det var ju min idé!"
     "Vågar du inte?" Bröderna gnabbades fram och tillbaka, utan att egentligen komma fram till något. När de skiljdes åt var det utan smycken, men Tenn kände sig lättare om hjärtat. Det var alltid bättre efter att ha träffat familjen.

[Avslutat]