"Säker att du inte vill höra? Det är kul."
     "Mm-hmm." Nephanias oengagerade svar fick Jodano att sucka vid hennes sida. 
     "Kom igennnnn. Kan du inte glädjas för mig?" försökte han, uppenbart frustrerad över att hon inte var det minsta nyfiken. "Det var länge sen jag fick göra något sånt här. Killen skrek som en gris och då hade han fortfarande tre tår kvar. Tänk hur det kommer låta n–" Läpparna slöts av en osynlig hand över hans nos. En gest som tydliggjorde stäppvargens ståndpunkt. Jodano skakade på huvudet åt hennes självbelåtna min. "Glädjedödare", muttrade han när han fick rösten åter och de båda fortsatte sin promenad genom det steniga landskapet. Efter kvällens fall var duon fortfarande inte färdig och lawarens tålamod var sedan länge förbrukat. Det var åtminstone vad han tänkte skylla på.
     "Vet du vad, gullet. Gör din grej så stannar jag här och håller utkik tills du är tillbaka."
    "Har du mycket ont?"
    Han gav henne en fnysning. "Jag? Jag mår bra." En lögn. Hans ben brände från ärret ner i hans imaginära tass. "Men det här stället är så förbaskat tråkigt att jag snart tuggar svansen av mig." Han fortsatte innan hon kunde protestera. "Du vill inte höra på mitt pladder ändå, speciellt inte när jag inte får prata om det jag vill prata om. Se–" Han kravlade upp på ett intilliggande klippblock. Stort och platt nog för att rymma honom. Det kanske skulle lugna henne. "Här uppe når inga döingar mig om jag skulle slumra till. Så stick i väg nu så vi får komma hem någon gång."
     Han följde Nephania med blicken när hon lämnade hans sällskap, och höll kvar den där han sett henne försvinna bland stenröset. Under tiden la han sig till rätta och skakade den krypande känslan ur sin stump. Med ensamheten som enda sällskap gjorde han några halvhjärtade försök till de övningar Prospero visat men fann sig snart bara betraktandes den öde, stendöda omgivningen. Det var skittråkigt och det fick minuterna att sakta passera.
     Jodano kunde inte avgöra hur lång tid som gått när ett plötsligt ljud bröt genom tristessen. Öronen reste sig alert på hans huvud när han såg till vänster om sig. Han hade förväntat sig en gnagare – kanske en zombie om han hade tur – men synen var allt annat än. Ansiktet sprack upp i ett brett flin, ackompanjerat av ett belåtet skrockande.
     "Nämen nämen, titta vad räven släpat in. Saknat mig?" Han reste sig upp och ruskade stelheten ur sin kropp. "Vad gör du här, av alla ställen? Fast du känner dig väl som hemma här med döingarna förstår jag." Vilken överraskning. Nu behövde han inte ha tråkigt längre.

Genom doften av död och förruttnelse var deras toner klara och tydliga. Självklart visste hon att det var dumt - kanske till och med fullständigt idiotiskt - att spåra dem, men hon kunde inte låta bli. Självdisciplin hade aldrig varit en förmåga hon haft. En slags skräckblandad förtjusning ledde henne framåt.
     Varya visste inte om hon skulle känna lättnad eller besvikelse över att Nephania inte var kvar på platsen. Istället möttes hon av en ensam Jodano. Han såg sig lik ut, åtminstone tills han reste sig upp. Trebent. Ett kraxande skratt lämnade henne. Hon bemötte hans konstaterande med ett roat flin.
     “Och vad gör du här? Här för att förverkliga din dödslängtan?” Flinet falnade lite. “Hon kan inte bry sig mycket om dig som drar med dig ut här i det där skicket,” påpekade hon och gav en menande nick åt hans stump.
     “Vart är hon?” Rösten blev plötsligt kall, och insikten om varför hon faktiskt bestämt sig för att söka upp dem gav sig tillkänna.

     “Vart är hon?”
Det var något extremt tillfredställande med vetskapen att Nephania fortfarande ockuperade så mycket av Varyas nu oändliga tid. Kanske skulle stäppvargen finna det lika roande när han berättade om det senare. "Inte här", kommenterade Jodano torrt och såg Varya himla med ögonen. Hon trodde honom inte, vilket fick honom att fnysa fram ett strävt skratt när han utvecklade sitt svar. "Var inte dum. Hon har huvudet begravt i ruttna kroppar hela dagar. Hon har inte tid att hänga här med mig längre än nödvändigt."
     Han hoppade tungt ner från stenen, något som blev klumpigt och tafatt med bara tre ben. "Och på tal om ruttna kroppar, så är det precis vad jag är här för att hämta." Det, var åtminstone ingen en lögn. Han flashade henne ett självbelåtet flin. "Erbjuder du dig, eller? En varning dock, jag måste hugga huvudet av dig först."

Varya roades inte av hans sätt, inte som förut. Istället kände hon bara en eggande avsky av att han verkade försöka skydda henne. Varför? Hon besvarade hans leende med en mörk min.
     “Var inte dum,” svarade hon kallt. Tydlig med sitt vissnade humör. “Ska det här vara nån slags akt av ridderlighet? Av din plötsligt nyfunna moral?” Den kalla ilskan sipprade sig fram i rösten på henne. “Det passar dig inte,” muttrade hon. “Du är lika rutten som jag.” Tänderna blottades i avsmak.
     “Men om du nu så gärna vill spela hjälte, kan du få välja.” Hon visste att hon var här. Hennes lukt hade etsats sig fast i hennes minne med hjälp av det råa hat hon kände inför henne. Varför Jodano var ensam visste hon inte, men förmodligen skulle Neph komma tillbaka. Förr eller senare.
     “Vill du gå hem?” Den vassa blicken och den tydliga avsmaken i hennes röst förtydligade hotet. Trots allting, trots att Jodano kanske en gång varit en vän till henne, kände hon ingenting inför honom nu. Istället slets hon mellan vad som skulle vara mest tillfredsställande, att döda Neph, eller få henne leva med skulden av hans död.

Bla bla bla. Jodano gäspade. "Hurså? Sugen på att bära mig? Det är en lång bit hem", resonerade han och sparkade iväg lite smågrus. När Varya inte spelade med såg han på henne med höjda ögonbryn, som om han plötsligt insett vad hon syftat på. "Döda mig? Är det vad du står där och funderar på? Pfft." Ett hånfullt skratt steg ur honom. "Gulligt. Då hade jag kunnat reta dig i en evighet." Han hade svårt att tro att det var vad hon ville, när hon envisades med att ogilla honom så mycket.
    Tystnaden som lade sig mellan dem var inget Jodano gillade. Den klädde henne inte. Den gjorde henne allvarsam, som om hon faktiskt övervägde det hela. Det fick hans blick att flacka, om än bara för en sekund, innan den blev smal och misstänksam. "Tenebris skulle aldrig låta mig dö", fräste han. Det lät som en övertygelse och för en gångs skull saknades flinet från hans ansikte. Han hade sänkt huvudet, kroppen i försvarsposition. "De gör mig till en sån som dig innan de låter det ske."

Varya lyssnade på honom men gav honom ingen synlig reaktion.
     “Du är dummare än jag trodde om du på allvar tror att de kommer rädda dig.” Hon letade i hans röda blick på en antydan av insikt. “Det misstaget gör de inte om.” Men Varya skulle inte riskera att det överhuvudtaget skulle vara en möjlighet.
     Spända ögonblick passerade. Varya lät dimmiga minnen av deras vänskap spela förbi. Kanske hade de hållit något värde tidigare. Nu överröstades det bara av hur han valde Nephania.
     I takt med hans hjärtslag tog hon ett avsprång, svepande och ljudlöst. Hon greppade om sidan av hans hals och tryckte honom i marken utan att göra ett ljud ifrån sig. Det fanns inget brådskan i henne.
     “Hoppas du förstår att det här inte handlar om dig. Men jag hatar den där äckliga hyndan.”

Bristen på reaktion irriterade honom men det var hennes ord som verkligen fick Jodanos fasad att krackelera. Han spände käkarna och vidgade näsborrarna i en frustning. Visade sammanbitna tänder innan han tyglade frustrationen. Men ordens effekt hängde fortfarande över hans uttryck. Han kunde inte dölja det. Varken insikten eller ilskan över att Varya kunde ha rätt. Hon fick honom att tvivla.
    "Mycket har hänt sedan du stack", argumenterade han och låtsades inte om den desperata tonen i sin röst. Han behövde inte övertala henne eller sig själv. Varya hade lämnat för länge sedan. Vad visste hon? "Och du vet ingenting, ditt feta, väderbitna missfoster."
    Jodano hade inget tålamod för att låta henne göra första draget. Hans dumdristighet för stor för honom att backa undan. En djup morrning som lovade allt han tänkte göra med henne steg ur honom när han gjorde avstamp. Han kastade sig in utan plan eller tanke med enbart ilska och adrenalin som drivkraft—och hon var snabb. Snabbare än han väntat sig. Starkare än han ville erkänna. Varya var över honom innan hans egna muskler ens vaknat, kroppens reaktion på den inkommande attacken obefintlig när hon slängde honom i marken. Fallet slog luften ur honom, fick honom att stöna fram en tung utandning. Vass småsten skar honom i kinden när hon höll honom mot underlaget, tänderna runt sin hals. Väsandes sitt hat för Nephania.
    "Sa alltid hur rött passade dig. Men jag har... ah—" Varya la mer tryck över Jodanos strupe och han blev tvungen att kippa efter andan. Hon var nog inte medveten om järngreppet hon höll. När han fortsatte var rösten ansträngd och hes. "Har sett en som klär i det ännu bättre. Vad hette det där röda svullot i arenan du hängde med? Heh, bredvid Neph är hans fula flin nästan värt att titta på. Gör sig rätt fin bakom henne... på henne... i hhh—" Mer tryck. Känslan var så gripande att Jodano i sitt adrenalinpåslag slet sig från hennes tänder. Hon lät honom, och skadan var större än om han bara legat kvar. Päls och skinn hängde ur hennes mungipor när han tog sig upp på tassarna.
    Han lyckades sänka sina egna tänder i hennes skalle och såg skadorna läka bara sekunder senare. Efter det dröjde det inte länge innan han fann sig i samma situation igen, ryggen i marken och en mankam han envist försökte skaka ur ögonen. Orken rann långsamt ur honom, från tassar och ben, ut genom halsens gapande sår. Men han var tillräckligt medveten för att runt om sig höra klagande läten närma sig, om än det var svårt att säga exakt var. Det fick raggen att resa sig och ögonen att söka ut över landskapet. De hade attraherat en grupp döingar, stapplandes i otakt med stanken av förruttnelse i sina spår. Det här var inte hans dag.
    Hals och svalg gurglade av tjockt blod när Jodano höjde nosen mot Varya i en sammanbiten min. Han spottade henne rakt upp i ansiktet, och såg henne knappt reagera när ögonvitorna färgades orangea av blodstänken hon inte hunnit blunda för. "Vad händer med er om ni blir bitna av de där? Ska vi ta reda på det?", fräste han, trots att flinet sträckte sig brett och galet över läpparna. Skrattet som följde var rosslande när han koppade grepp runt henne, med klorna ankrade runt hennes nacke.

Tankarna arbetade långsamt, som om de kom flytande genom tjära. De försökte skydda henne från insikten. Ett tjut, panikslaget och hjärtslitande lämnade henne i takt med att hon tryckte hårdare, och hårdare, tills hon fick tyst på honom. Blicken var vidgad och härjad, kantad av gråt. När Jodano slet sig fri hann hon inte ens göra ett försök att hindra honom. Kroppen plötsligt tung och stel av vrede, av svek.
     Varya fräste och spottade ut blod och päls ur munnen samtidigt. Ilskan hade gjort henne kall inombords. När han kastade sig på henne igen tog henne några hjärtslag att finna sig i situationen igen. Allt hon kunde tänka på var vad han just beskrivit för henne. Kolzak och Nephania.
     Jodano var stark, trots sitt förlorade bakben, men inte tillräckligt. Så fort hon fick tillfälle slog hon honom till marken på nytt. Hon grät och skrek utan att egentligen yttra några ord. Tårarna kändes svala mot hennes blodstänkta anlete. Hon skulle döda dem. Allihopa. Hon skulle döda alla han någonsin hållit kär. Hon skulle döda sitt eget och kött och blod, om än bara så för att skada honom.
     Varya blinkade inte när han spottade henne i ansiktet. Förvildad av smärtan som fick hela hennes bröstkorg att kännas som is. Men lukten slog henne samtidigt som han påpekade dem. Hon vände blicken stelt åt deras håll. En hjord av odöda. Deras lukt så frän och motbjudande att de inte gick att ignorera. Hon tvingades tillbaka till verkligheten. Till vad hon höll på med.
     “Ska vi ta reda på det?” Varya såg på honom igen. Hennes tårar träffade honom i ansiktet där hon stod hängande över honom. Hans tag runt hennes nacke drog henne närmare, klorna rev i hennes hud. Kanske hade hon stannat om hon var säker på att det faktiskt skulle döda henne.
     Hon tog ett nytt, sista grepp. Hon kände den hårda delen i hans hals mellan sina käkar och ryckte våldsamt. Hans framben om hennes nacke blev mjuka och föll till sidorna. Han dog nästan omedelbart. Varya släppte struphuvudet på marken. Blodet värmde mot hennes mungipor. Hon såg på honom men hans röda ögon blick gömdes under halvt slutna ögonlock. Hon ville stanna med honom, få gråta i famnen av någon som faktiskt kände henne, som visste vad det här sveket innebar, men de döda gav henne ingen tid. De himmelsblå ögonen hade blivit frånvarande och tomma.
     “Hälsa Aurora från mig.”


[Avslutat]