Det var natt, men stjärnklart och fullmåne.

Trots natten, så var det så ljust. Och så smärtfritt. Det var frid. Inget som rörde sig, inget som hördes. Alldeles tyst.

Nattkylan som tränger sig på i öennätterna kändes inte. Han kunde inte känna något längre. Han visste var han var, och var han befann sig, samt vart han borde vara. Han visste att hans tid var förbi och att han ska ge sig vidare mot ljuset och lämna Numoori bakom sig. Han hade lämnat livet med ett leende på läpparna. Han hade fått ett lugn i sitt hjärta som han i hela sitt liv hade sökt efter - Fred med sin broder.

Däremot så hade han inte helt kunnat få frid, då han insåg att det var någon han behövde tala med innan han var redo å lämna helt. Det var saker han behövde säga, förklara. Han behövde också säga farväl. Se henne en sista gång.

Hans ande svepte ljudlöst och osynligt över sanden, samtidigt som ha nviskade hennes namn: Sarabi


[Väntar på att sarabi tittar förbi]

Morg var död.
En aning som kommit så plötsligt, och mitt i allt annat, att hon aldrig hunnit sörja.

Hon hade alltid kännt av hans sinne på något vis, som om de var sammankopplade, menta föra varandra. Det var så hon alltid känt. Men så plötsligt hade han försbunnit från henes psykiska radar.
Något hon tolkat som att han försvunnit från jordelivet.
Såklart var hon ledsen, hon hade vandrat bort från flocken i flera veckor, tagit sig änpd upp till nordan, och tänkt.
Men inte gråtit.
Inte så mycket iallafall.

Just nu tänkte hon inte alls på det. Det kund ehon inte, hon var mitt i flockens revir. En flock full med telepatiker och nyväckta misstankar sedan Malvados svek.
Men så plötsligt, som en blixt från klar himmel för att använda en utnött liknelse, så fann det något där igen.
Ett medvetande, en själ.
Hon kunde inte hindra det frpn att sprätta till i kroppen, kunde inte hindra tanken från att skjuta ut i sinnet (MORG) och kunde inte släcka leendet som lös upp hennes hennes anlete. Sekunderna efter att hans medvetande åter anslutits till hennes hörde hon hans röst.
Den viskade hennes namn.
Hjärtat slog några extra slag, var det en tår man kunde skymta i ögonvrån?

Hon mindes deras första möte, då hade dem presenterat sig för varandra. Hon mindes chockvågen som gått igenom hennes kropp då valpens lilla tankeröst ekat ut ett namn i hennes sinne. Hon mindes hru det namnet plågat henne tills de mötts igen. Och hur namnet då bytt betydelse, från en plåga till något underbart.
Den lilla honan hade satts i rörelse nu, mot den riktning medvetandet fanns. rösten kom ifrån.
Det var en sådan risk, att han skulle finnas här, att hon skulle visa sin glädje så öppet. Men hon kunde inte hindra det, förstod nog inte hur förtvivlad hon varit, hur mycket hon saknat, förens i detta ögonblick.
Nu sprang hon, kunde inte hindra sig. Kände med ett galloperande hjärta och en växande lycka hur han kom närmre.

Men vart var han?
Varför såg hon ingen svart gestalt i öknens ljusa natt?
Hans röst var ju så stark och självklar.
Hans medvetande precis Här.

Men vart var hennes hjärtas fångvaktare?
Nyss var det hans medvetande som varit försvunnet, nu verkade det vara kroppen som var på villovägar.


Vart var han?

Hans ande rörde sig mot henne fort. Han kände henne tydligt i de som en gång var hans slående hjärta. Han kunde fortfarande känna känslor, även om allting på sätt och vis inte hade samma betydelse som han levde, så brydde han sig fortfarande. Hans känslor fanns där, bevarade orörda som på ett museum där de alltid skulle åf ligga kvar tills alla levande minnen om honom var sen länge bortglömda.

Han kunde se henne där. Han flög fram. Stannade precis framför henne. Andades, försökte känna hennes doft. Han tyckte sig känna den, men det var bara minnen som fortfarande fanns bevarade i hans själ om hur hon borde dofta.

Kunde hon inte se honom? Nej klart hon inte kunde. Han var död. Han viskade hennes namn igen tyst. Han gled runt henne. Viskade. Ville att hon skulle se honom, men de gick inte. Han stannade framför henne igen, såg in i hennes ögon som bara såg rakt igenom honom. Vad ont det gjorde.

han mindes de känslor han haft för henne. Viljan växte inom honom, och snart kunde månskenet avslöja en skepnad av en varg. Hans röda döda ögon blev åter synliga och mer levande igen, även om han blott var en skugga av sitt forna jag, så var han nu där, svagt synlig för den som ville se honom, för den som sökte honom.

Sarabi viskade han igen för att se om hon hörde honom. han ville så gärna tala med henne igen. En sista gång. En sista gång innan han skulle återvända till sin vila.

Han viskade igen.

Hon stod stilla ovan en sandbank, sökte efter hon med blicken.
Han skulle ju vara precis här. Viskningarna blev fel, hon hörde hans vackra stämma, hörde hur han uttalade hennes namn. Gång på gång, så nära men ändå så avlägset. Och helt utom synhåll.

Började hon förlora förståndet?

Men så plötsligt började något ta form efter henne.
Hon såg hans vackra blodröda ögon, så lik sin far. Så hur han tog form framför henne i månskenet.
Och hon kved, jämrade sig, såg på honom med inget annat än en plågad blick.
Hon hade trott, låtit sig tro. Hoppats.
Med en snyfftande utandning sträckte hon sig emto honom, ville luta sig emot hans bringa, söka tröst i den mörka pälsen.
Men det var ju bara på låtsas.
Hon föll rakt igenom. Lyckades precis hålla sig på benen.

Hennes giftgröna blick sökte hans.
Även då han var i sin andeform var hon tvungen att se upp på honom.

Plötsligt kom deras senaste möte till minnes.
Det hade inte varit lika udnerbart.
De ha faktiskt tjaffsat.
Men hon hade ju saknat honom såg, älskat honom så. Älskade honom fortfarande
Fast han var en Qu.

Fast han var...

Plötsligt kunde hon inte tänka ordet längre, det gjode för ont. Sinnet spärrade det.
Förnuftet med.
Han stod ju där framför henne, helt plötsligt, uppenbarad från ingenting.

"Morg."

Sade hon slutligen, med en åtråvärd, längtande och sorgsen stämma.

"Vad... vad har hänt dig? Vad har välrnde gjort dig?"

Fågade hon slutligen.
Varför hade det blivit såhär? Borde dem ha gjort annorlunda, nu hade hon svikit honom, och sig själv. Sin enda chans till sann kärlek var denna hane.

Plötsligt var allt så självklart. Vad betydde Devils jämfört med kärleken?
Men visst var det så, att det var lätt att vara efterklok. Och inte saknade man något förens man förlorat det.

Sorgen genomsyrade henne, hon sträkte fram en tass, i en hopplös tro att han kanske skulle ta fast form, att hon skulel kunna röra vid honom. Att han fanns och bara utvecklat sina skuggkrafter till max. Att det var ett skydd från de övriga Devilsmedlemmarna. Inget annat.

Hon älskade honom så.
Han var hennes allt, och nu var han inget.

Han hade svårt å tala. Han visste inte om han kunde tala i denna skepnad. Visste inte om hon skulle höra honom. Han visste inte mycket om världen nu när han var på andra sidan. Allt och inget betydde något egentligen för honom.

Man kunde ana ett leende bakom de ledsna ögonen. Ha nvar ledsen för att han inte kunde röra henne som tidigare. Ledsen för att deras senaste möte inte var som han hade velat att de ksulle varit. Därför var han här nu. Han önskade att de varit annorlunda.

"Sarabi.." Viskade han igen, men hans röst var starkare nu än tidigare.

"Jag dog."
Sa han kort. Det måste varit uppenabrt, men han kunde inte vara mer ärlig än så.

"Jag stred. Jag ville skydda min bror, när jag plötsligt. Inte längre kunde andas." Han visste inte hur detaljerat hon ville höra, eller hur detaljerat han ville berätta. Hans sista minuter i livet å svåra att minnas, om han minns dom alls. det var hur som helst inte de mintrarna han ville fokusera på.

Sedan bytte han samtalsämne. Det var precis som att han insåg att deras tid var dyrbar och att hans tid här var begränsad till låns.

"Förlåt" Sa han sedan.

"Jag önskar det vore annorlunda. Jag önskar jag hade betett mig annorlunda. Jag var rädd."

Sarabi såg på anden med en sårad blick. Hon var inte sig själv i denna sorgens stund. Och det fanns ingen där som kunde trösta henne. Ingen hon kunde anförtro sig åt. I vanliga fall skulle hon ha lett ett bittskt leende, himlat och sagt något i stil med 'nej men menar du det?', nu lämnade inga rappa kommentarer hennes sammapressade läppar. Hon bara stod där, och såg på honom. Tyngd av sorg och krossat hopp.
Förlåt, vad skulle hon förlåta honom för, och vad skulle bli bättre av det?
Men inget raseri hettade till, stubinen var för blöt för att tändas, dränkt i tårar.

Fast hon grät inte nu, även om blicken var våt. Såg bara på honom med det där uttrycket av otrolig sorg.
"Det önskar jag med."
Sade hon slutligen. Insåg att hon inte hade något mer att säga. Det var slut. Över.
Han var borta. Skulle fortsätta vara borta. Föralltid.

Och samtidigt som sorgen tog ett fastare grepp än någonsin om henne vid denna upptäckt, så var det samtidigt som om något lyftes från hennes axlar.

Hon svalde, såg på honom med en plötsligt mogen vuxenhet i blicken.

"Jag kommer sakna dig."
Sade hon sedan. Visste att hur mycket hon än hatat honom ibland, hur mycket de än bråkat, trotts de böner hon sänt ut till gudarna så var det sant.
Han skulle bli saknad.
Innerligt saknad.

Sen log hon, sänkte huvudet emto sanden och skrattade ett tyst skratt med en underton av sorg, samtidigt som den första tåren föll från hennes öga.
"Du fick iallafall träffa din far.. innan..."
Hon såg upp mot honom då henens röst dog ut, förfärad. Men blicken blev plötsligt mild.


Kanske fanns det en anledning med allt.

Okm han hade svalt så skulle han gjort de nu. Han far.. Varför kändes han så oviktig nu?

"Jag hade hellre träffat dig igen.." Sa han kort. Ingen tid att förlora.

"Han.. Är som han är. Jag antar att han hade sina anledningar till att han blev den han är."

Morg ville inte att någon skulle känna ånger, och nu i detta nya liv kunde han inte längre känna hat mot någon, för vad skulle de leda till? Han fick åtminstone slippa sitt hat mot sin broder in i döden, vilket lättade honom mycket.


"Jag ville aldrig vara otrevlig mot dig. Du måste förstå, jag ville aldrig skada dig. Jag var rädd. Rädd för att jag bara hade utnyttjat dig när jag behövde dig. Rädd för att det aldrig varit riktiga känslor jag kände. Rädd för att.. Jag skulle bli som min far."

Morg hade ju aldrig gillat sin far, för att han inte hade kunnat leva med dem. För att han hade valt ett liv med Devils. Det han sedan insett med Sarabi, var att om hon skulle bära hans valpar, så skulle de bli samma situation för dem.. Då Sarabi antagligen inte skulle vilja eller kunna välja ett liv utanför Devils, medan Morg inte heller skulle välja ett liv i Devils, även om han skulle kunnat.

"Men.. Jag slutade aldrig älska dig.."

Sarabi rynkade lätt på pannan.
Men alla känslor var bortdomnade, hennes hat gentemot Mal, hennes respekt för honom.
Hennes förvåning över att Morg, som vid deras andra möte saknat en faderfigur så tydligt, inte verkade gilla sin far.
Allt var borta.
Oviktigt.
Set enda som fanns var sorgen.
Sorgen och hennes kerlek.
Och den brann, och den gjorde mer ont än någonsin.

Hela hon rös, det vibbrerade i hennes hud.
Hon mötte hans blick. Ännu en tår lämnade hennes gröna ögon - hon hatade ju att gråta.
Särskillt framför andra, visa sig svag. det var vidigt, men hon kunde inte hindra sig.

En ynklig snyfftning lämnade henne.
"Jag älskar dig också."
Och hon skulle alltid göra det. Alltid.

Efter detta skulle hon aldrig bli hel.

Morg skakade svagt på huvet.
"Nej.. gråt inte. Du kommer älska många andra. Jag är bara tacksam över att du älskade mig den tid jag fick. Medan mitt liv är slut, så går ditt vidare."

det sved i honom, han trodde inte hon skulle reagera så hårt. Kanske var det dags för honom att gå snart, Han ville inte plåga henne mer. Men nu när han väl var här, så hade han svårt å släppa taget fortfarande. han ville stanna, men kune inte. Han ville röra henne, trösta, me ndet var omöjligt. Hur skulle han kunna trösta nu?

"Förlåt mig.." sa han sedan igen.. Han behövde höra att hon förlät honom. Varför visste han knappt själv, han ville bara höra det. Förlåt för att han dog? Eller kanske förlåt för att han inte älskade henne som han borde ha gjort? Förlåt för att han inte passade på å vara med henne när han hade chansen? förlåt för att han mer eller mindre skickat iväg henne från Qu's revir när hon kommit för att träffa honom? För honom, så fanns det mycket han ville ha förlåtelse för.

Morg hadej u dessutom varit med en annan när han försökt glömma sarabi som mest. han visste dock inte att han skulle bli far inom en snar framtid. Det ksulle han antagligen också vilja ha haft förlåtelse för om ha nvisste om att han just skulle få valpar. Det var ju egentligen med Sarabi som han velat haft valpar med. Kanske hade han blivit som sin far ändå till slut när han nu fick valpar som skulle få växa upp utan en far, även om han sälv inte valt bort dem medvetet.

"Snälla.. Förlåt mig.." Sa han igen, med en svag, bönande röst.