Ajodelle hade fått tusen vägbeskrivningar men hon hade stor ångest över resan. Hon skulle nog inte komma till Ötamon i tid. Hon måste skynda. Trots villrådighet valde hon att öka takten. Det syntes inte än, men hon visste. Hon reste och reste, och hon uppmärksammade plötsligt en besynnerlig gestalt på avstånd. Hon ville tro gott, men hon kunde inte hjälpa att döma redan när hon såg pajasen. Vargen - eller vad det kunde vara - såg hemsk ut, på avstånd, men hon bestämde sig för att hon inte hade något i hela världen att förlora. Ajo drog en darrande suck och ändrade riktning så att hon skulle möta främlingen på dennes väg. Snart kunde hon känna doften, och han verkade faktiskt ha märkt hennes närvaro även om han inte såg direkt åt hennes håll förrän hon kom talande nära.
  "Hej", sade Ajodelle, men det fanns en hård, reserverad färg i tonen.
  "Morsning", svarade individen med sex ben och otroligt konstiga tänder.
  Tänder, betar, tänder, jaja. 
  "Mm hej. Jag vet att det är svårt, men du kanske kan ... ja, asså jag ska till Ötamon och har hört att det är långt."
  Han skrockade som om hon sagt något roligt och fick en högst förebrående blick från månvargen.
  "Jadå du har fått höra helt rätt. Ta en tur till Islagunen vettja, det är fint där", sade han och lät väldigt balanserad som individ, vilket väckte något sorts avund hos Ajodelle.
  "Jag måste träffa min pappa", ljög hon envist.
  "Han kan säkert vänta. Du ser lite sliten ut. Vila bort stressen ett tag och fortsätt sen", rådde främlingen henne och slängde ett öga på hennes måntatueringar.
  "Jag kan inte vänta. Jag väntar barn."
  Ajo började bli otålig och det hördes väldigt väl.
  "Och de' är ju en ännu sämre anledning att färdas så långt. Vad heter tösen?" frågade han vänligt.
  Hans blick verkade mest bara nyfiken.
  "Ajodelle, men asså det är brådskande. Jag måste träffa min pappa", envisades hon och nu hade hon nära till tårar. "Har du döttrar? Jag är riktigt illa ute och jag behöver min familj."
  Klumpen i halsen verkade främlingen kunna höra och han stannade upp. Han såg bekymrat på henne. 
  "Sakta. Esk he-"
  "JAG BRYR MIG INTE!" utbrast hon och började grina.
  Ajodelle hade också stannat och hennes öron slokade förtvivlat.
  Till slut snorade och hulkade hon som en liten valp. Hon rev med tassen över nosen och skylde sina ögon som tårades och tårades.
  "Hörru-" började Esk på nytt och puffade till henne.
  Som om hon vore strykrädd nu skyggade hon undan och högg varnande i luften.
  "Rör mig inte!" gapade hon gällt med oroliga ögon vida av skräck - och den betydligt äldre hanen ryggade förskräckt tillbaka varpå Ajo började gråta mycket, mycket våldsammare.
  "Förlåt mig", mumlade han överraskat och hans blick höll sann, faderlig oro. "Vettu, Ajodelle, jag ska faktiskt träffa min son där."
  Ajodelle snörvlade men i hennes rinniga ögon tändes ett hopp i allt kaos. Hon sänkte tassen som vilade på nosen. Hon drog ihop framtassarna och betraktade dem stint. Främlingen hummade lågt.
  "Jag följer dig", försäkrade han henne.
  Ajodelle brydde sig inte ett skvatt om medlidandet i mansrösten, för tyckte mycket mer synd om sig själv än någon annan. Hon såg förläget åt hans håll. Han som också var pappa hade en blick som var hjärtskärande mild. Han ville inget illa, det kunde hon faktiskt förstå. Ajo slutade inte gråta men hon snörvlade snart mer kontrollerat. Han stod still och väntade tålmodigt utan att röra vid henne.
  "Tack", fick hon kvävt ur sig. "Förlåt för att jag skrek."
  Esk skakade kort på huvudet.
  "Oroa dig inte, vi ska se till att du hamnar där du hör hemma. Du har hela livet framför dig, och jag vet att det snart ska le åt dig!"
  Ajodelle såg bort när den äldre sökte hennes blick. Snyftningarna avtog, men nu var tårarna ömkligt bittra. Hon vägrade att hålla med. Ajodelle vägrade att svara, men inget fientligt fanns längre i hennes hållning eller ansiktsuttryck.
  "Seså", gruffade han uppmuntrande och höjde med förvånansvärd försiktighet hennes haka med sin nos. "Bra ska det bli, ska du se."
  När de senare bytte ämne kunde hon faktiskt le lite. Hon kände skam över att hon antagit att han var lika oseriös som han såg ut, med sina sex ben och konstiga ögon. Han berättade historier för henne, och fick henne så småningom att skratta åt löjliga skämt. Stundvis kändes det som att saker och ting kunde bli bra, när han bjöd på sig själv, men innerst inne visste Ajo att hon inte kunde vila förrän hon smakat äkta hämnd. Ändå skrattade hon blygt åt de roliga historierna. Esk blev snart en vän och hon tänkte stup i kvarten på hur omöjligt mycket tur hon haft den här gången.