Solen klättrade på himlen snabbare än vad Astrid egentligen önskade. I bakgrunden hördes fåglarnas morgonkvitter, och Astrid lyckades inte hindra sig själv från att gäspa stort. Trots att hon varit trött när hon och Lev gått skilda vägar hade hon haft svårigheter att somna, och när hon väl somnat hade hennes mor väckt henne tätt inpå. Det var nämligen hennes tur att försöka byta bort det sista av deras saker innan de skulle börja packa ihop och ge sig av.
    Trots tröttheten gick dagen fortare än hon väntat sig, och innan hon visste ordet av det hade mörkret lagt sig över dem igen. Eller ja, mörkt var det inte, då norrskenet fortfarande lyste starkt på himlen. Astrid ville inget hellre än gå att lägga sig, men en bekant figur hade fått henne att styra stegen åt motsatt håll än hennes lägereld. Kanske borde hon låta honom vara, snarare än att tränga sig på, men innan hon hunnit tänka igenom beslutet hade hon redan stannat upp framför honom.
    “Jag skulle nästan kunna tro att du förföljer mig.” För ett par sekunder förblev hennes ansiktsuttryck seriöst, innan det sprack upp i hennes vanliga varma leende. Den ljusa blicken mötte Levs, och hon lutade huvudet till vänster. “Men det skulle väl inte en gentleman som du göra?” 


[Lev]

Lev hade aldrig ansett sig själv som någon med dåligt lokalsinne, men efter den här dagen hade han fått börja tänka om. Aldrig tidigare hade han haft så svårt att navigera sig på en plats. Han hade gått i cirklar fler gånger än han brytt sig om att räkna, och ju mer han försökte lokalisera sig ju vilsnare kände han sig. Att området kryllade av vargar som njöt av festligheterna hjälpte inte när det tedde sig som att själva området i sig levde. Nya stånd byggdes ständigt upp och revs ner, vilket ledde till att nya leder och strömmar av folkmassor skapades. Uppgivenheten hade huggit fram ett buttert, åldrat uttryck i hans ansikte när Astrids vänliga dök upp framför honom.
      Den milda förvåningen speglades i honom när han höjde huvudet och sträckte fram öronen. Men hennes ord fick han att skämmas. Ögonen flackade generat mellan henne och marken.
     “N-nej,” fick han fram lite tvekande. Han tycktes kunna se på henne att hon skämtade,, men ändå hade det hon sagt lyckats träffa något i honom. Kanske för att han faktiskt haft henne och hennes familj i tankarna under stora delar av dagen.
     “Hur mår din mor?” frågade han plötsligt i ett desperat försök att jaga undan stämningen och känslan som gjorde honom så obekväm. Han insåg direkt att hans fråga förmodligen var både lite underlig och opassande. Skammen över sin egen tafatthet lade sig bara stadigare i honom men han gjorde sitt bästa för att dölja den.

En våg av dåligt samvete sköljde över henne när hon uppfattade Levs reaktion. Det hade bara varit ett av hennes många och något ogenomtänkta kommentarer och bara ett skämt. Kanske borde hon vetat bättre och tänkt efter en extra gång med tanke på den bild hon fått av honom än så länge, men Astrid var inte känd för att ha några spärrar. Det var mer än ofta hon klumpigt tryckte ur sig saker utan att riktigt tänka på hur andra kunde reagera.
    “Min mor?” Upprepade hon något förvirrad av den plötsliga frågan. Hennes ljusa blick sökte sig till hans. “Hon mår bra, frågade efter dig innan.” Det ryckte i hennes läppar. Oda hade frågat henne när den stilige unge herren skulle göra dem sällskap igen tidigare under dagen, och Astrid hade rodnat av bara tanken att få prata med honom igen.
     “Du vet, jag skämtade bara, nyss när jag sa att du förföljde mig.” Viskade hon lägre samtidigt som hon gjorde en gest med den ena framtassen. “Och det hade inte gjort något,” förtydligade hon. “Inte för att jag låter vem som helst följa efter mig, jag menar bara att jag tycker om dig, eller alltså…” Astrid tystnade något och lät blicken falla snabbt till marken. Nu borde hon väl vara tyst? Eller vore det konstigare att inte säga något mer? “Jag menar att jag hade trevligt igår alltså och jag hade gärna spenderat mer tid med dig. Förstår du?”
    Försiktigt såg hon upp mot honom igen. Leendet växte sig något nervöst fram på hennes läppar. Kanske skulle det här skrämma iväg honom?
    “Hur mår din mor?” Slängde hon plötsligt ur sig i ett försök att byta ämne. Astrid insåg att hon inte hade någon koll på Levs familj alls, och hon hoppades innerligt att hon inte skulle ställt en oförskämd fråga.

På något sätt fann han en viss tröst i hennes ursäktande pladdrande. Han kunde se samma generade, lite nervösa känslor som han kände i henne, om än de tydliggjorde sig på olika sätt.
     “Borde inte låta främlingar följa efter dig,” hörde han sig fylla i den korta tystnaden mellan dem. Orden och den allvarsamma tonen hade kommit ur honom som en ren reflex, och han ångrade sig direkt. Kanske borde han lett, eller skrockat lite avväpnande för att lätta upp stämningen igen, för att få henne bekväm; men instinkten av att beskydda låg så inbäddad i hans sätt att vara. Han hade alltid sett sig själv som en storebror, och alltid tagit den rollen på största allvar. Den känslan hade bara växt sedan efter han ansett sig själv misslyckats.
Lev såg på henne ett ögonblick innan han svarade.
     “Hon mår… bra…” Tvekan i hans röst var lika tydlig som himlens gröna ärr ovanför dem. Det var svårt att säga, för han kände inte att det var sanning. Även om hon försökte hålla modet uppe - och om nu Gudarna fanns skulle de veta hur mycket hon försökte - så kunde han se hur tyngden av allt som hänt vägde ner henne. Han beundrade henne för den otroliga inre styrka hon besatt, om än han oroade sig för att den en dag skulle bräcka. Hon hade så mycket att stå till svars till, hon behövdes överallt. På ett sätt hade Lev befriat sig från den bördan - kanske till och med flytt den - när han fixerat sig fast vid sin förlorade bror trots att hela världen omkring verkade stå i brand.
     “Lätt att känna sig tillfreds här,” sade han och lät blicken segla upp mot skyn igen. Det dansande, sparkande skenet och den ljuvliga stämningen fick det att kännas som om han befann sig i en sluten, magisk bubbla. Känslan var nästan nostalgisk, som om den påminde om hur pur och orörd världen varit när han var liten.
     “Mycket har hänt senaste. Hoppas hon känner samma ro i själen jag gör.” Han prövade att le, men det såg nog inte helt sorgfritt ut.

Astrid kunde inte hjälpa att hon kände sig något illa tills mod när hon hörde den tydliga tvekan i hans röst. En rädsla greppade snabbt tag om henne, mer skrämmande och större än vad hon trodde den kunde vara. Tänk om han inte ville prata om det och att han därför skulle lämna henne nu med densamma?  Egentligen hade han ju inga skyldigheter till att stanna, hur mycket hon än ville det.
    Trots att han svarade så kunde hon inte lugna ned sig. Hjärtat fortsatte att slå snabbt och intensivt. Något med hans sätt att tala och hur han såg mot himlen fick en undran att väckas inom henne. Mådde hans mor verkligen bra? Eller var det bara något han intalade henne, eller till och med sig själv om? 
    “Mycket har hänt senaste. Hoppas hon känner samma ro i själen jag gör.”
    Astrid lutade huvudet något på sned när han försökte att le. Hon ville tro på hans ord, och kanske kunde hon vara lite naiv men hon var tillräckligt smart för att förstå att något inte stod rätt till. Hennes hjärta slog fortfarande hårt, men hennes röst hölls stadig och säker när hon talade, om än längre än innan.
    “Gör du det? Känner ro, i själen?” Försiktigt sökte sig hennes blick till hans. Hon ville inte verka påträngande, ville inte gå för långt för att riskera skrämma iväg honom. Samtidigt kände hon en skyldighet, som en vän och en zimaer att se till att han var ärlig med henne och sig själv. “Något säger mig att det inte är hela sanningen.” Astrid tystnade för några sekunder när hon insåg hur det lät. “Det betyder inte att du måste berätta för mig, alltså. Men jag är här. Om du vill.”

Deras ögon möttes och Lev kunde inte slita blicken. Hennes blick hade samma dragningskraft som hennes personlighet. Den kändes varm och familjär, som om hon var en gammal vän. Kanske var det omständigheterna, kanske var det här en zimaers egendomliga sorts magi; men Lev kände nästan som om att han ville berätta för henne. Inte bara svara på hennes frågor, utan berätta allt. Men han lyckades hålla tillbaka, och när han svalde känslorna lyckades han vända blicken bort från henne igen. Ett kort skrock, nästan bara ett andetag lämnade honom. Han skakade vagt på huvudet, omedveten om att han ens gjorde det.
     “Ser du igenom alla så lätt, ‘Strid? Eller bara mig?” Lev såg på henne igen ett kort ögonblick, rädd att om han mötte hennes blick för länge skulle han säga saker han skulle ångra. Inte för att han på något sätt kände sig otrygg i hennes sällskap, men snarare för att han inte ville tynga henne med bördorna han bar. Av vad han förstått så hade hon levt - och fortfarande levde - ett väldigt fritt och orört liv.
     “Vet inte vad jag ska säga,” erkände han tillslut. En lågmäld, besegrad suck lämnade honom och han tillät den inre tröttheten han kände röra vid hans ansikte för ett kort ögonblick. “Är väldigt… trött, på…” Lev visste inte hur han skulle uttrycka sig, och ju längre han försökte fundera ju osäkrare blev han. “Trött på att leta. Leta efter det goda i livet.” Trött på att leta efter Maksim, trött på att leta efter godheten i honom. Det lät både dumt och dramatiskt i hans öron. Han snörpte ogillande på munnen i tydlig avsmak för vad han precis sagt. I ett tafatt försök att släta över det mörka i hans ord fortsatte han.
     “Kanske är det därför du strålar för mig. Du lättar på… saker.” Lev bet sig i tungan. Han insåg att han lät ännu dummare än innan. Generad, men desperat efter att få konversationen att gå vidare fortsatte han. “Sprider glädje. Såna som du är viktig i världen. Ni kan göra mycket. Mer än vad ni förmodligen förstår.” Lev gestikulerade med huvudet i en halv cirkel mot omgivningen. “Det här hade aldrig varit möjligt utan er zimaer. Till exempel.” Han ville inte se på henne, rädd över hur hennes reaktion skulle vara, men tvingade sig ändå. Om han försökte att inte låtsas om det kanske hon inte skulle ägna hans pinsamhet någon närmare eftertanke. Han ville inte ge henne fel intryck.

Astrid var bra på att läsa av andra; kanske på grund av den omtanke och kärlek hon hyste för sina vänner men även obekanta. Det var något med Lev som gjorde det enkelt för henne att se och känna att något stod fel till. Kanske var det den flackande blicken som rörde sig mellan henne och himlen.
    Medan Lev talade, förblev hon tyst. Dels för att hon inte ville riskera att avbryta honom, men också för att se på honom - försöka finna det som dolde sig bakom den mask han verkade ha byggt upp.
    “Det goda i livet finns närmare än man ibland tror.” Hennes röst var lågmäld och mjuk. Astrid visste inte vad Lev gått igenom i sitt liv, hur kunde hon när de endast träffats två gånger? Ändå ville hon försöka visa honom att det goda fanns där för alla. Det var hennes plikt och skyldighet.
    Lev fortsatte tala, och Astrid kände hur hennes kinder blossade upp aningen. Orden han yttrade var vackrare än vad hon var van vid. Hon blev generad, och vände för ett par sekunder undan blicken. Astrid visste inte vad hon skulle säga, vad hon borde säga. Men till hennes räddning fortsatte Lev att tala, och försiktigt såg hon upp mot honom igen. Det verkade som om även han ville byta ämne, och det ryckte varmt i hennes läppar.
     “Du vet, vi är faktiskt bra på att hålla fester när vi väl gör det,” svarade hon glatt. Astrid förstod om Lev inte ville tala mer om det som tyngde honom, men kände ändå en stolthet och värme att han öppnat upp sig för henne. “Ska se till att det här inte är den sista vi håller i.” Om ytterligare en fest anordnades kanske hon skulle få chans att träffa honom igen. Kanske kunde de tala mer om det som tyngde hans unga hjärta. Kanske. 
     Astrid svalde. Hon ville berätta för honom att försöka tänka positivt, att försöka bli medveten om det goda i livet och leva lycklig - men hon ville inte gå över en gräns och därför tvekade hon ett par sekunder. 
    “Du vet,” hon tystnade för att se mot himlen. “Om du blir för trött, på… på allt, så kanske du kan söka upp mig.” Astrid insåg hur dumt det lät. Numoori var stort, och hennes familj var alltid i rörelse. Ändå ville hon att han skulle förstå att möjligheten fanns. “Jag förstår, om du kanske har plikter, familj. Men tänk på dig själv också. Du är också värd att finna det goda i livet, eller hur?”

Lev log på ett sätt som han hoppades var medkännande, men förmodligen bara såg matt ut. Många känslor kämpade om plats i hans inre, i den mån att inte någon riktig fick fäste. Istället sköljde bara en plötslig och tung trötthet över honom. Det var som att när han väl yttrat orden, gett dem utrymme att existera, kunde han inte längre ignorera dem.
     Det gick inte att ta miste på den välvilja som hängde vid Astrids varje ord, ändå kunde han inte ta dem till sig. Han visste inte om han höll med henne. Var han värd något? Och vem var han, utan sin plikt, utan sin familj? Lev skakade försiktigt på huvudet.
     “En dag kanske.” Något avslöjade att han själv inte trodde på det. Tanken på att prioritera sig själv var så främmande för honom att den nästan var skrattretande. Han hade många egenskaper som alla kanske inte uppskattade hos honom, men självisk var inte en av dem. Lev suckade, dels av tröttheten men också för att han insåg att deras möte höll på att lida mot sitt slut. Kanske hade han gått därifrån med en annan känsla om han visste att de skulle träffas igen.
     “Tack, ‘Strid,” första bokstaven i hennes namn föll naturligt bort i hans mun utan att han egentligen ens tänkte på det. “Känns som du är min nära vän,” lyckades han erkänna utan att genansen brände honom ända upp i örontopparna. Det fanns en road ton i rösten som syftade på hur kort tid de faktiskt känt varandra. Om man ens kunde säga att de gjorde det.
      “Familjen väntar.” Han log igen, denna gång lyckades det se lika genuint ut som det kändes. Han gjorde sig redo att vända om och gå, men innan det mötte han hennes blick på nytt.
     “Ta hand om dig, och din familj.”