Det märktes att våren var på ingång. Solen spred ett starkt och värmande sken över slätten, och någonstans ovanför bland de blåa färgerna skymtades flyttfåglar i rörelse. Astrid hade sökt skugga under ett ensamt träd, som kändes felplacerat på den annars så öppna slätten. Luften var tung i hennes lungor, och det kändes som om hon höll på att kvävas. Det här var bara våren, hur skulle hon överleva sommaren här?
    Hon suckade och såg ner på sina tassar. För första gången på flera veckor var hon ensam med endast tystnaden som sällskap. Hon hade varit noga med att sätta Asker som barnvakt. Trots hans busiga och flummiga personlighet litade hon på honom till hundra procent, han visste trots allt vad barnen betydde för henne.
    Astrid hade behövt en liten paus från verkligheten för att samla sina tankar. Om hon skulle genomföra det hon funderade på, skulle Numoorislätten vara hennes hem för ett bra tag framöver. Det var ett stort ansvar, och det skulle innebära att hon skildes från sin familj. De var trots allt dem som betydde allra mest för henne, men hon visste också att de hade väntat länge nog. De var rastlösa i själen, precis som henne. De behövde följa renhjordarna, återgå till sina plikter. En del av henne ville följa med dem, men något sade åt henne att det var rätt val att stanna. Kanske var det gudinnan som hört hennes bön den natten, som besvarat den med valparna.
    En liten rörelse fick Astrid att blicka upp från sina tassar. Ett par meter ifrån henne satt en hare, och såg på henne.
    “Zayat,” det drog i hennes läppar. Till skillnad från hennes egna form var haren framför henne smal och grå. Den såg rädd ut, som om något hade jagat den. I vanliga fall hade hon övervägt att ta med den till valparna, men de hade tillräckligt vid det tillfälliga lägret. Döden fick inte komma i onödan. 

(Till Violin)

Den lurviga vargen spred sina vingar och tog sats. Med ett inte så graciöst språng hoppade han upp i luften och vingarna bar snabbt upp honom. Det var underbart att känna vinden i pälsen och Violin ökade farten ännu mer. Fart var bland det bästa han visste, både på land och i luften, men framförallt i luften.
Dom olikfärgade ögonen fick syn på en hare och det var först då som han insåg hur hungrig han faktiskt var. Med ens tog han upp jakten och haren ilade iväg med honom själv efter, men en bit upp i luften.
Hur länge han flög efter visste han inte, men den verkade stanna upp och stirra på något, fast Violin var så inne i jakten att han inte ens tittade på vad haren reagerade på. Istället dök han ner genom luften, sturtade mot det stackars bytet.
Dom vassa tänderna sjönk ner i harens hals, från sidan, och Violin slog en kullerbytta då han landade. Kroppen dunsade ner mot underlaget och ett låght "umph" undslapp honom, men det stoppade honom inte det minsta. Han var van vid störtlandningar och inte alls graciösa nedstigningar, så detta var ingenting nytt. Det fanns vargar med vingar som var betydligt bättre än honom på detta med landning men även att komma upp i luften. Fast varför vara graciös när man kunde vara effektiv istället? Enligt honom själv var han väldigt effektiv i luften, han fångade ju haren trots allt.
Violin blev inte medveten om den andra vargen förrän han lyfte blicken och han ryckte till. Hur hade han kunnat missa den vargen? Han vädrade snabbt i luften, spände den späda kroppen och släppte med ens haren som han haft mellan käkarna och kom klumpigt upp på alla benen igen.
Detta med nya vargar var svårt, han hade aldrig varit speciellt social och det var sällan han stött på andra djur, förutom mindre bytesdjur som han åt.
"Var hälsad?" hälsningen var i en frågande ton, som om han inte var säker på hur han skulle bete sig. För det var han ju inte.

I efterhand insåg Astrid att hon sänkt sin gard, att hon inte varit tillräckligt uppmärksam att reflektera över varför haren såg skrämd ut. Inte innan en främmande fakarg störtdykt från himlen tog hon ett par steg tillbaka. Hade hon varit så fast bland sina tankar att hon inte ens märkt av hotet? Det var något som inte fick hända, eller nu när det hade hänt fick det inte upprepas. Vad hade hänt om en av valparna varit med sig? Tänk om Myrda varit haren…
    Katastroftankarna fick henne att förbli tyst några sekunder trots att främlingen hälsat på henne. 
    “Oj,” undslapp henne medan hon sökte efter hans blick. Det verkade som om han var lika förvånad som henne över att de stött på varandra. “Jag visste inte att det var ditt byte, jag varken såg eller hörde dig komma.” Ett litet försiktigt leende spred sig på hennes läppar, då hon fortfarande var osäker på hans intentioner.

Det var länge sedan som Violin träffat på en annan varg så han kände sig extremt osäker, men han hade hälsat och den andra vargen svarade. Det doftade hona och hon verkade inte elakt sinnad så Violin slappnade av, satte sig ner och fällde ihop vingarna på ryggen samtidigt som ett stort leende spred sig över hans läppar.
"Vi kan dela om du är hungrig?" han hade inga problem alls med att dela sin mat, nog för att han enkelt skulle kunna äta upp hela bytet själv men han ville visa att han var en vänlig själ. Kanske var det inte så smart, men Violin ville vara snäll mot alla andra vargsjälar.

En lättnad spred sig inom henne när främlingen erbjöd att dela med sig av sitt byte. Det var en vänlig gest, vilket lugnade henne. Kanske var han inget hot för hennes familj trots allt.
    “Tack, det är bra,” ett litet försiktigt leende spred sig på hennes läppar. “Jag har redan ätit, så ta den du.”
    Astrid granskade den andra i ett par sekunder innan hon beslutade att slå sig ner. Utifrån det hon kunde se var han inget hot.
    “Är du härifrån?” Rak på sak, men fortfarande vänlig. “Jag har inte sett dig häromkring tidigare.”

När honan slog sig ner efter hon talat så iakttog Violin henne med sina olikfärgade ögon ett slag. Ena ögat var brunt och det andra blått, något han faktiskt var lite stolt över.
Vingarna fälldes ihop över ryggen innan han började tugga i haren, men hejdade sig när hon tog till orda igen. Violin slickade sig hastigt om läpparna medan han långsamt satte sig ner, såg fundersamt upp mot himlen under tiden.
"Jag minns inte riktigt vart jag är ifrån, jag har varit lite överallt dom senaste tio åren" svarade han och gav henne ett leende innan han böjde sig fram för att den här gången ta en ordentlig tugga av haren som han hungrigt svalde och tog en ny. Det var ett tag sedan han åt, så det var otroligt gott med något i magen.

Ett stort sken lös upp i hennes ansikte vid hans svar.
    “Är du också uppvuxen i en nomadfamilj?” Hennes fråga klingade av genuin nyfikenhet. De flesta hon stötte på var familjer som var bosatta på olika platser i landet. Andra familjer i rörelse var inte lika vanliga, då de precis som hennes var i konstant rörelse vilket gjorde att de oftast gick om varandra.
    “Du verkar hungrig,” konstaterade hon försiktigt. Hon ville inte inkräkta på hans personlighet, men ville samtidigt ge honom chansen att få i sig mer mat. “Jag har lite mer mat vid min sovplats. Kan dock inte garantera hur mycket mat det finns kvar, har några hungriga valpar och en vuxen som älskar mat.” Det ryckte i hennes läppar. “Men om du vill får du gärna följa med mig.”

Violin slickade sig om läpparna och nickade som svar på hennes fråga.
"Ja, det skulle man kunna säga. Min mor gick bort ganska tidigt så har levt ensam så länge jag kan minnas" han lät något sorgsen där han satt och tittade på tiken som talade till honom.
Hennes förslag fick honom att tippa på huvudet åt sidan. Fanns det någon baktanke vid hennes ord eller ville hon bara vara vänlig? Det lät väldigt lockande att följa med, han hade inte träffat andra vargar på extremt många år så det lät underhållande samtidigt som han blev osäker. Valpar? Han hade inte träffat valpar någon gång innan.
"Uhm.. om det inte är till något bekymmer?" han åt upp det sista av haren innan han reste sig upp och viftade svagt på svansen. Det var då han kom på det, han hade inte presenterat sig!
"Jag heter Violin förresten" sade han och gav tiken ett enormt men vänligt leende.

Astrid nickade samtidigt som främlingen talade för att visa att han hade fångat hennes intresse. Egentligen var det inte mycket som krävdes, då zimaerhonan alltid tycktes finna något intressant hos andra. Det fascinerade henne hur alla var så olika, och på något vis ändå kunde hitta en gemenskap.
    “Jag förstår.” Hon gav honom en medlidande blick. Hon hade frågor, men insåg att det kunde vänta till ett senare tillfälle om ett sådant kom.
    “Nejdå, det är ingen fara! Vi har som sagt samlat på oss ganska mycket, och du ser ut att behöva det mer än vad åtminstone jag gör.” Det drog i hennes läppar. Hon stod gärna över en munsbit så att han kunde få i sig lite näring.
    “Violin, vilket fint namn. Mitt namn är Astrid!” Hon gav honom en nick i den riktning de behövde gå för att komma till deras läger. Det var alltid ett hot att ta med sig främlingar till deras läger, samtidigt som de kanske kunde behöva lite mer hjälp. Skulle Violin visa sig vara ett hot visste hon att han inte skulle ha en chans mot både Asker och Lev, men kanske fram för allt överbeskyddande mammor.
    “Vi har några riktiga matvrak, så hoppas de inte har ätit upp allt,” skämtade hon. Det största matvraket utav de alla var förmodligen hon själv.
    “Lägret är bara några minuter bort. Såg du det från luften?” Frågade hon och lade huvudet på sned.

Violin kände en glädje i kroppen som han inte känt på mycket länge, det gjorde honom nästan lite osäker. Kunde han verkligen stanna hos dem? Skulle de acceptera honom? Skulle de slänga ut honom direkt? Skulle valparna gilla honom eller inte? Hur skulle de reagera? Tankarna virvlade runt som en virvelvind i huvudet på honom, men han valde att inte yttra något just nu, istället lyssnade han på tiken som presenterade sig som Astrid. Vilket gulligt namn. Violin skrattade lite vid hennes ord om matvrak, han kunde tänka sig att valpar var hungriga konstant, det hade han själv varit.
"Näe, jag kom från andra hållet" svarade han och nickade åt hållet han kommit. Han var mer än reado att få komma iväg och träffa de andra!
"Är de andra mer skeptiska mot främlingar än du verkar vara Astrid? Du är mycket vänlig måste jag säga"

Astrid lade huvudet något på sned när han kallade henne vänlig. Det var ingenting hon hade funderat på att hon var, hon bara… var sån. Men leendet försvann inte från hennes läppar, utan det växte sig snarare större.
    “Kanske en av dem är det, men de flesta är lika välkomnande som mig.” Han skulle förmodligen märka genast vem det var hon syftade på. “Det ligger lite i min natur, om man säger så. Är uppfostrad så.” Det låg i zimaernas blod att ta hand om anda och ge alla en chans, och det var inget undantag från henne eller hennes familj.
    “Kom nu, valparna kommer tycka det är spännande att få träffa någon utifrån - och med vingar dessutom!” Hon gjorde en nick i den riktning de skulle innan hon ökade takten.

Han nickade lätt för att visa att han lyssnat. Så det fanns en som var skeptisk? Förhoppningsvis så skulle denne se att Violin inte var något hot.
Han kastade en blick bakom sig, det fanns ingen återvändo nu. Ville han potentiellt bli en del i en ny flock? Eller åtminstone hjälpa dem med valparna? Han spetsade öronen och travade ifatt Astrid, skrattade till vid hennes ord.
"Om jag kunnat hade jag tagit dem på en låg flygtur" för att flyga högt upp kunde vara lite smått obehagligt ibland, speciellt i oväder. Nej, då höll han sig helst på marken.
Dom olikfärgade ögonen studerade Astrid lätt innan han såg sim omkring, vädrade i luften i ett försök att få fram något som tydde på att de snart var framme.

“Säg inte det till dem, då kommer de att tjata hål i öronen på dig,” skrattade hon och vände blicken framåt. Astrid visste inte hur valparna skulle reagera. De var inte vana vid främlingar, var inte uppvuxna som hon och hennes syskon. Astrid, Asker, Hedvig och Vega var vana vid att träffa nytt folk, vart de än anlände fanns det alltid främlingar. Men det var skillnad nu när de var bosatta på en och samma plats. Det var inte ofta främlingar kom på besök, och om de gjorde det brukade någon av de äldre inte introducera dem för valparna. Men Astrid kände skyldighet att ta hand om Violin, eller åtminstone ge honom chansen att få i sig lite mat.
    De vandrade under tystnad i ett par minuter innan de nådde fram till de större hyddorna av djurhud.
    “Välkommen hem till oss.”

[Avslutat]