En välbehövd paus [p]

Det hade varit vindstilla och tyst på Numoorislätten. Snön låg stilla och glittrade i solens sken och luften var kylig men inte allt för kall. Det givmilda vädret hade tillåtit henne att färdas snabbt. Då och då hade hon stannat för att vila i någon träddunge och ett flertal gånger hade hon fått avbryta sin färd för att jaga rätt på någon av de illa kamouflerade hararna. Men likväl hade det bara tagit några dagar för henne att passera över slätten. Hon hade lovat att inte vara borta allt för länge och vädret hjälpte henne tacksamt med att hålla det löftet. Men det var likväl med trötta vingar som hon landade bland stenar och snö i Ken-yak. Varför hon tagit sig hit visste hon inte riktigt, kanske för att hon inte varit här förut. Hon ville ta chansen att se så mycket av Numoori som möjligt trotts sitt medlemskap i en flock. Visst hade Döda skogen kommit att kännas som ett hem nästan lika mycket om Raukakekedjan och Smaudr gjort, mycket tack vara Uriko, men hon ville inte sitta isolerad där resten av sitt liv. Den unga honan hade kommit att mer än uppskatta att leva i en flock, den trygghet och gemenskap det gav var rent ut sagt underbart, men hon var likväl en ung och äventyrlig hona. Vild som ett stormande hav. Och hon kunde inte hållas stilla allt för länge.
Det var skönt att vila vingarna lite och sträcka på de stela benen som hållits fasta i samma ställning i timmar nu. De darrade lite i början då hon tog sig fram över de steniga markerna. Här och var stack gulnade grässtrån upp under snön, på platser där vinden blåst den tunn. Här och var reste sig också väldiga stenar. Hon log, tänkte på när hon och den varg hon älskade mest på den här jorden lekt herre på täppan på stenblock just som dessa. Till slut kunde hon inte kväva impulsen längre och hon hoppade upp på en utav de väldiga stenarna. Väl där uppe såg hon sig om i alla riktningar och log. Visst orkade hon inte flyga mer idag men höga höjder var likväl där hon trivdes bäst.
En snöfylld vind svepte fram över området och lekte i hennes yviga fjäderman, stjärtfjädrarna följde med den och fladdrade bakom henne. Vinden bar även med sig doften av varg. Det sneda leendet låg kvar över läpparna och de svarta blicken sökte efter främlingen. Hon hade aldrig något emot att möte nya bekantskaper, möten var trotts allt vad som gjorde det här livet spännande. Möten och gemenskap. Något som också var de stora värdeorden i hennes flock. Dess grundpelare. Snart såg hon en rörelse som lekt i ögonvrån och de skarpa hökögonen vreds ditåt. Och där borta mellan stenarna skymtade hon en varg komma gåendes. Hon slog sig ner att vänta. 

[Sombra]

Den stora vargen vandrar fram mellan stenarna som är själva signalementet på denna slätt. Lite lätt uttråkad har hon känt sig på senare tiden men det är å andra sidan inget ovanligt. När hon är ensam blir hon lätt rastlös och uttråkad. Hon trivs som bäst med liv och rörelse omkring sig. Men det var länge sedan nu hon var en del av en flock. Hon saknar det livet.
Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar tungan och vargen ruskar sedan på hela kroppen. Hon är van vid att vandra. Att sitta stilla är sällan något hon uppskattar i längden. Det frasar lätt i fjädrarna som pryder hennes öron och svans. Stjärtfjädrarna flexar lite. Breder ut sig och fälls ihop igen. När de är ihopfällda följer de mjukt med i svansens rörelser. Lika så fjädrarna på öronen kan fällas ihop och ge illusionen av att öronen ser längre ut.

Vargens väldiga tassar lämnar spår i snön där hon vandrar fram. Hennes hållning är avslappnad och ledig. Öronen vippar fram och tillbaka för att försöka uppfatta alla ljud omkring sig. Krafterna ligger vilande. Vargen funderar på åt vilket håll hon ska bege sig. Vart hon ska vandra. Med en lätt suck hoppar hon upp på en sten. När hon kommer upp där faller den orangea blicken på en främling som befinner sig uppe på en annan sten längre bort. Den stora vargen blir stilla en stund och studerar den vingklädda främlingen. Själv har hon inga vingar. Trots att hon har fjädrar. Lätt nyfiken tar hon ett skytt över till nästa sten innan hon hoppar ner på marken igen och rör sig närmare. När hon kommit närmare hoppar hon upp på en annan sten som befinner sig en bit bort från stenen främlingen befinner sig på. Men förhoppningsvis tillräckligt nära för att de ska kunna höra varandra.
"Hola... Hello, stranger". Hälsar hon. Den stora vargen talar inte helt flytande Cazari. Men då det är hennes modersmål är det det språk som kommer till henne först. Det var det första språk hennes mor lärde henne. Men hennes kunskaper i det språket är bristande. Efter det föredrar hon Nimorian för hon tycker det är ett vacker språk. Hon talar även Nordspråk men det är det språk som kommer till henne sist. Sen så spelar det roll med vilket språk främlingen talar.

Främlingen kom allt närmre och tycktes aldrig luta öka i storlek. Denna hoppade slutligen upp på en sten en bit ifrån henne och hon studerade nyfiket hennes kropp. Hon var betydligt större än Bambra själv men även den fylld av fjädrar, kanske inte riktigt lika praktfullt som hennes man dock. Hennes förhållandevis ganska små öron spetsades uppmärksamt på huvudet då främlingen talade.
"Well hello to you"
Svarade hon och log varmt. Nimorian var inte hennes starkaste språk men det var inget hon hade svårigheter att förstå. Hade hon haft en svans hade den viftat bakom henne med istället burrade bara fjädrarna som täckte hennes bakparti upp sig lite.
"What might be you name?"
Frågade hon och huvudet tippades på sned med en fågellik ryckning. De svarta ögonen tyckte växa lite då hon såg på främlingen.
"Mine is Bambra"
Hon flinade och tippade huvudet, lika snabbt, åt andra hållet. Smackade lätt med munnen, de spände i de mörka läpparna.
"It means fungus.."