Rubi hade tillbringat hela dagen bland marknadsstånd och skådespelare. Hon hade njutit varje sekund av att ha sett en makalös pjäs spelas på teatern och hon hade efteråt köpt en mantel i röd siden, samma mantel som hennes favoritkaraktär i pjäsen bar. Inte ens kommentarerna om hennes pigmentlösa päls, rosa nos och rubinfärgade ögon kunde reta upp henne just nu när hon vandrade bortåt mot utkanten av Skuggfall. 
     Månen hängde fet över trädkronorna och natten var sval. Så fort hon kommit ifrån marknaden och det värsta sorlet så kröp mörkret tätt intill henne. Rubi hade aldrig uppskattat mörkret, inte för att hon var rädd egentligen men kanske förknippade hon mörkret med ensamhet och övergivenhet pga den där natten då hennes mor lämnat henne att dö i vildmarken. Ett minne som var så svagt att känslan för mörkret var det enda som fanns kvar egentligen. 
     Av ren vana lät hon elden flamma upp kring tassarna för att lysa upp vägen där hon gick. Rubi hade tränat sin kraft varje dag sedan hon föddes och hade uppnått en enorm kontroll trots att hon fortfarande var ung. Men elden uppskattades inte av alla och för några dagar sedan hade ett marknadsstånd fattat eld när det stått i vägen för Rubis plötsliga raseri. Olyckligtvis var det försäljaren till det ståndet som slagit upp ett tält vid vägkanten och nu fräste irriterat att hon minsann skulle släcka "den där förbannade elden med en gång". 
     Rubi blängde surt på försäljaren som hon väl kände igen från dagarna innan. Hon rullade med ögonen men lät elden återvända in i hennes själ, in i hennes blod. Mörkret slickade hennes snövita kropp där hon nu färdades genom mörkret. Hennes rubinröda ögon försökte vänja sig vid mörkret, men hon var så van vid att alltid kunna lysa upp. Nu såg hon ingenting. 
     Hon hann knappt förstå vad som hände men plötsligt kände hon hur marken bara försvann och ner föll hon, rakt ner i en djup grop. Troligen en gammal tjuvfälla av något slag som varghandlarna grävt för att fånga potentiella tjuvar som ville åt deras gods under nätterna. Men nu låg hon där, på botten av en mörk grop. Framtassen ömmade rejält och hon lyfte den svagt från marken. 
     "Seriöst?" fräste hon till sig själv. Irritationen började genast koka inom henne. "Hallå?" ropade hon uppåt. "HALLÅ?! Jag vet att du hör mig din skunk!" Hon trodde ju att försäljaren var nära, men hon hade gått längre bort från vägen än vad hon trodde.

Jobbet som pälsjägare var spännande och omväxlande, men inte överdrivet lukrativt. Larzarus hade gått ett tag och spanat in vad de olika stånden hade att erbjuda, se lite hur konkurrensen stod, men efter ett tag tunnades stånden ut och mörkret blev allt tätare. En främmande, inte alltför hövlig röst skar plötsligt genom luften och Lasse såg sig förvirrat omkring. Han kunde inte urskilja källan till ljudet, trots att den måste vara ganska nära. Han såg inte någon annan här, så pratade hon med honom? Men varför … Jag vet att du hör mig din skunk! Lasse rynkade kränkt pannan. 
    "Ey, vem kallar du skunk?" utbrast han förnärmat. Plötsligt slant ena framtassen och det var bara med nöd och näppe som Lasse lyckades hålla sig på fötter och undvika att trilla rakt ner i hålet vid vars kant han stannade och tittade ner — vilket var tur, med tanke på att gropen redan verkade vara upptagen. 
    "Ööh", sa Lasse kvicktänkt och studerade den vita tiken som befann sig där nere. "Hur är det?" Han kunde inte låta bli att flina lätt åt det komiska i situationen. Hon kunde ju inte vara alltför skadad om hon kunde skrika så högt. "Jag menar, bortsett från att du sitter i ett hål såklart." 
    Det här skulle minsann Noelle få höra när han kom tillbaka. Jag träffade en tjej, va, och gissa vad? Hon föll så pladask för mig att hon hamnade UNDER marknivån. Han kunde redan höra hennes misstrogna skratt.

Rubi hörde en röst och såg upp. Blev lite förvånad när vargen inte var försäljaren, utan en främmande hane. Hon rynkade kort på nosen och svepte irriterat till med den vita svansen. Den röda manteln hon innan varit så glad över låg nu slarvigt över hennes rygg. 
     "Du är inte skunken, okej? Var inte så känslig" Hon rullade med ögonen. Hans flin sken upp i mörkret och Rubis ögon blev genast brinnande. "Sluta flina och hjälp mig upp istället" sa hon irriterat. Hon gillade inte att sitta fast i gropen. "Annars kanske jag kallar dig skunken för resten av ditt liv" hotade hon, dock med en underton av skämtsamhet i rösten.
     Rubi ställde sig på bakbenen, manteln korvade sig över hennes rygg och hon blev genast fly förbannad. "MEN ARGH" utbrast hon surt och slet i manteln. "SLÄPP!" Plötsligt lystes hela gropen upp av Rubis eld som fattade tag i manteln som genast förvandlades till aska av den plötsliga hettan. Askan rann av hennes vita rygg och hon ruskade på sig. Rubi kunde verkligen gå från noll till hundra. 
     Hon drog ett andetag i försök att lugna sig, hörde sin adoptivmors röst i huvudet. Andas. Hon samlade sig något och ställde sig återigen på baktassarna för att försökte nå upp så långt upp mot gropens vägg som möjligt. "Får du tag i mitt nackskinn idag vore det toppen" mumlade hon, försökte låta trevlig trots den irriterade hinten.

"Wow", sa Lasse och fnös oimponerat när hon hotade med att kalla honom skunk för all framtid. Att ständigt hänga med Noelle hade gett honom en del träning i att tackla retsamheter. "Dedikerat, måste jag säga. Men", påpekade han, "det måste väl antyda att du är beredd att hänga efter mig för resten av mitt liv, sååå jag tänker nog ändå ta det som en komplimang. Hm …" Han sträckte på halsen för att nå längre ner i gropen. "Jag vet inte om jag …" 
    Han avbröt sig när tiken ilsket började slita i vad som verkade vara en mantel och … eldade upp den? Det oväntade ljusskenet fick Lasse att rycka till en aning, men han stannade ändå vid gropens kant. 
    "Får du tag i mitt nackskinn idag vore det toppen."
    "Pfft. Har du bråttom nånstans eller?" muttrade Lasse men sträckte sig på nytt framåt och famlade i mörkret efter henne. "Okej, om du … vänta, jag har dig …" Han kände sig som en giraff vid ett vattenhål när han längde på halsen, men han fick faktiskt tag i tikens nackskinn. Hon var hyfsat stor, men det kunde nog gå. Om inte annat kunde kanske hans envishet ta över där styrkan tog slut. Lasse stretade tappert uppåt. 
    "Kommer du upp?" frågade han med munnen full av päls när han lyft henne lite närmare kanten. Att kravla sig upp över kanten fick hon väl bidra med själv, för så mycket högre kunde han nog inte lyfta henne.

Scenen som utspelade sig platsade ju inte i någon romantisk saga direkt. Det var inte med smidighet som prinsessan blev räddad av prinsen, utan Rubi stönade och bökade medan hon kravlade sig upp över kanten med främlingens hjälp. Hon spände käkarna något när hon försökte sätta ner framtassen och en glimt av smärta skyndade förbi i hennes blodröda blick. Hon haltade ett steg innan hon höll upp framtassen i luften. Egentligen ville hon lowkey gråta över smärtan, men det hade varit för pinsamt. 
     Hon fäste blicken på honom, tacksamt. "Du är ju riktigt stark, skunken" Ett retsamt, men flirtigt leende glittrade till över hennes läppar. Hon puffade till honom mjukt med nosen mot hans kind. Viftade med de ljusa, långa ögonfransarna. 
     "Tack för hjälpen. Ingen vill väl tillbringa resten av sitt liv i en dum grop, huh?"
     Hon svepte till med svansen som hade blivit en aning smutsig efter fallet. "Jag är Rubi" presenterade hon sig och kastade en blick ner i gropen. En liten hög av aska låg där. Hon hade ju gillat den där manteln. Blicken vändes mot hanen igen. "Vem är du?"

Upp kom hon till slut; hon kravlade sig över kanten just som Lasse var säker på att han skulle spräcka vartenda blodkärl i kroppen av ansträngning, och han backade ett halvt steg för att ge henne utrymme att samla sig. 
    "Jag heter faktiskt …", började han när hon återigen kallade honom skunken; inte utan att besvara hennes leende. Men så rörde hennes nos vid hans kind, och han avbröt sig. Blev kanske lite ställd. Lite smickrad också, det måste han erkänna. Fast det var löjligt egentligen — han kände ju henne inte alls. Han fnös kort som för att skaka av sig förlägenheten. 
    "Äsch, du skulle bara veta hur ofta man får plocka upp folk ur hål häromkring", skämtade han med en axelryckning som han hoppades såg lagom världsvan och obekymrad ut. Han log lite ur ena mungipan och lyfte på ögonbrynen. "Man får en del träning."
    Hon presenterade sig som Rubi. Ett fint namn, inte alls lika långt och omständligt som hans eget. Han harklade sig, plötsligt mer mån om att ge ett gott intryck. 
    "Larzarus, Lasse för dem som vill ha nåt mer kort och snärtigt." Med dem syftade han väl egentligen mest på Noelle. 
    Lasse tog blicken från hennes ansikte för att snegla ner i gropen som hastigast, sedan sög han in ett andetag genom nosen och nickade vagt åt hennes tass som, att döma av sättet hon höll upp den, verkade göra rätt ont. Han rynkade pannan. "Hur är det med tassen?"

Rubi lyssnade till vad han sa med huvudet en aning på sniskan. Ett retsamt leende över läpparna och den rubinröda blicken glimmade till i mörkret. 
     "Så du menar att du gör såna här räddningar till vardags, hm?" hon suckade dramatiskt och vred huvudet åt sidan. "Ack, här trodde man att man var speciell, sicken besvikelse" sa hon överdrivet teatraliskt. Den lilla scenen avslutades dock med ett kort fnitter. 
     När han avslöjade sitt namn fick hon hejda sig för att inte fälla någon kommentar kring om hans föräldrar med flit velat att folk skulle vricka tungorna av sig när de ropade på honom, men hon satt tyst. Såg dock lite missnöjd ut och rynkade svagt på nosen när han försökte rädda upp sitt krångliga namn med ett smeknamn som inte alls passade Rubi i smaken. 
     "Kort och... snärtigt?" Hon höjde ena ögonbrynet och för ett ögonblick undrade hon om hon stött på en uråldring. Borde hon vara rädd för att hon haft av hans lårbenshals när han dragit upp henne ur hålet? "Å gud vad töntigt det lät" skrattade hon till, inte på ett elakt vis alls, men hon hade ju varit tyst första gången - ingen kunde begära att hon kunde hejda sig andra gången.
     Hon skakade kort på huvudet och betraktade honom. "Hmm, ledsen men för mig var du Skunken från första gången jag såg dig" blicken glittrade retsamt och leendet var varmt.  
     När han frågade om hennes tass såg hon ner på den och såg lite bekymrad ut. "Vad jag minns så kunde jag gå på den innan jag föll ner i gropen, sååå nej den mår inte så bra" Hon drog ett djupt andetag. "Du råkar inte ha en till övers?" hon tindrade överdrivet med ögonen.

Han kunde inte låta bli att skratta lätt åt hennes teatraliskhet. "Japp, hela tiden. Det är galet. Folk har ingen koll på fötterna." Lasse skakade uppgivet, men leende, på huvudet. 
    Hon verkade, av någon anledning han inte kunde begripa, inte gilla hans namn. Själv tyckte han att det var … tja, kanske inte vackert, men praktiskt. Det fungerade. Mer kunde man väl inte kräva egentligen. 
   "Precis, snärtigt", förklarade han pedagogiskt till svar på Rubis skeptiska fråga, "det blir liksom mer kr …" Han hejdade sig när hon skrattade till; sa att det lät töntigt. 
   "Va? Jag heter ju så!" utbrast han, men ett ofrivilligt leende ryckte i läpparna. Han trodde inte att hon menade något illa med det. "Ärligt talat, här kommer jag och räddar dig upp ur en grop och det första du gör är att reta mig för vad jag heter?" Försöket att spela kränkt och tonfallet som sa lite dålig stil, tycker du inte? sprack dock ganska snabbt när en lätt, road fnysning lämnade honom. 
   Han betraktade tankfullt hennes tass. Inte så bra, alltså. Fast hon kunde säkert ha skadat sig värre, hålet var trots allt rätt djupt. Tur i oturen eller vad man brukade säga. 
   "Du råkar inte ha en till övers?" 
   "Inte med mig, nej. Typiskt; hade du frågat vilken annan dag som helst hade jag säkert haft en." Lasse släppte ut en liten suck och blev med ens allvarlig. De gula ögonen mötte mjukt hennes röda. "Alltså, jag är ingen helare så jag kan tyvärr inte hjälpa dig med det. Vi skulle kunna försöka hitta en om du vill, men ..." Han ryckte på axlarna och såg sig omkring i mörkret. "Det är rätt sent, så det kan kanske bli svårt."

Rubi gillade vargar med humor, som kunde bjuda på sig själva och inte vara så nedrans seriösa hela tiden. Hon var uppvuxen bland snäsiga lärare och strikta siare Att nu som vuxen få träffa vargar som inte hyssjade henne eller sa åt henne att hålla sin mun, ja det var uppfriskande. Därför uppskattade hon Skunken, för han tog inte det hon sa på största allvar. Han förstod henne, vilket hon ärligt talat fann rätt attraktivt. 
     ... reta mig för vad jag heter? Hon skrattade hjärtligt och kastade lite med huvudet, gav honom en lång, oskyldig blick. "Äsch då, du är en stor pojke. Du klarar det" Något flirtigt fanns i hennes kvicka röst. 
     Ännu ett skratt lämnade hennes bröst när han skojade om att hon borde frågat honom om en tass vilken annan dag som helst och han hade haft en extra. Hon tystnade och mötte hans gula, mjuka blick. Hon klippte till med de snövita öronen. När han såg sig omkring i mörkret gjorde hon detsamma. 
     "Hmm, ja det blir nog klurigt" höll hon med. "Så vad gör vi nu?" Hon lade huvudet på sned och betraktade honom, blicken smalnade av lite och det låg något förföriskt och lurade djupt därinne i de röda ögonen. "Vart var du på väg ens?" 

Han gillade hennes skratt; han gillade att hon kunde skratta. Det var långt ifrån alla som kunde det. "Var inte så säker på det. Jag har haft en rätt lång dag", svarade han på hennes retsamma kommentar, men kunde inte hindra ett kort, frustande skratt från att bubbla upp ur strupen. 
   "En utmärkt fråga", fortsatte Lasse när Rubi frågade vad de skulle göra nu, när chansen att hitta en helare var minimal. "Vi … vi skulle kunna vänta här och se om tassen kanske blir bättre av lite vila." Han blinkade med ena ögat. "Om du inte är rädd för mörker …?"
    Han hade ingen aning om hur man bäst läkte skador, varken med hjälp av magi eller utan, så på det planet var han hyfsat värdelös — han gissade sig fram. "Vänta och hoppas att det går över av sig självt" var en av hans främsta strategier. Rubi frågade något mer, och Lasse gav ifrån sig ett frånvarande hummande ljud innan han vände blicken från det omgivande mörkret till henne igen. 
    "Vart jag var på väg? Jag är faktiskt pälsjägare, tillsammans med min kompis, och en rätt bra sån om jag får säga det själv. Jag kollade in konkurrensen lite, men som ordningsam medborgare var jag precis på väg hem när jag … snubblade över dig." Bokstavligen. Han lyfte retsamt på ögonbrynen; han tyckte sig kunna ana den flirtiga glimten i hennes ögon. Eller kanske försökte han bara smickra sig själv — det var ju också möjligt. "Vart var du på väg såhär sent, om jag får fråga? Innan du trillade i hålet, det vill säga." 

Hon fann det gulligt att han ändå spann vidare på tanken på att de tillsammans skulle göra någonting. Rubi var ju en social varelse, hon gillade att umgås med vargar som inte var totalt tappade eller vars kall i livet var att irritera henne. Än så länge hade ju Skunken inte gett henne något att bli dramatiskt kring, vilket var positivt. 
     "Rädd för mörker?" Hon var ju det, vilket hon skämdes för. Hon gillade inte mörkret. Traumatiska upplevelser. Men hon skulle ju aldrig erkänna det, särskilt inte för en främling. "Vadå, ser jag feg ut eller?" hennes röst ändrades plötsligt till en mer förnärmad ton, försvarande. Hennes blick blev för en sekund rätt vass, men sedan slappnade hon av. Han hade ju säkert inte menat det så. Hon räddade det med att blinka med ena ögat, som om det hela hade varit ett skämt. 
     "Även om jag skulle vara det," började hon och svepte till med den vita svansen. Rösten var med ens lenare, silkeslen. "så skulle jag väl inte behöva vara rädd för det om du är här, visst?" Det där flirtiga var tillbaka, fast oskyldigt. 
     "Jag menar, du har ju bevisat dig vara tillräckligt stark för att rädda mig upp ur en grop. Då borde du väl vara tillräckligt modig för att skydda mig mot alla hemskheter i mörkret, hm?" menade hon och lade huvudet lite oskyldigt på sned. 
     Hon lyssnade till honom när han berättade att han var pälsjägare. Hon ryggade teatraliskt bakåt med ett överdrivet inandat andetag. "Pälsjägare? Snälla säg inte att du tänker flå mig nu, vore ett sådant sjukt dåligt avslut på min dag" Hon spelade skärrad innan hon flinade till. 
     "Vart jag var på väg? Hem" hon knyckte på axlarna. "Men nu verkar jag ju tvingas till att spendera natten här, med dig?" Hon skulle inte ha något emot det. Han hade räddat henne, klart han hade fått pluspoäng i hennes bok.

Hennes tonfall och uttryck blev med ens lite skarpare när han retsamt frågade om hon var rädd för mörker, och under den korta sekunden innan hon skämtsamt blinkade hann Lasse undra om han kanske råkat trampa på en öm punkt. Aj då. Han ville ju inte uppröra henne i onödan när hon faktiskt verkade riktigt hygglig. Bäst att låta det vara. 
    "Såklart inte", återtog han och sträckte lite på sig; det var med glimten i ögat eftersom han var ganska spinkigt byggd med långa stäppvargsben. Han flinade, spände demonstrativt musklerna. "Snälla, kom igen. Mörkret har inte en chans mot mig."
    Ett hjärtligt skratt lämnade honom när hon bad honom låta bli att flå henne. "Som tur är för dig är jag inte en sån som tar med sig jobbet hem." Lasse lyfte lite lagom misstroget på ögonbrynen när hon sa att hon varit på väg hem, men han hann inte kläcka ur sig någon kommentar innan hon fortsatte. Som det såg ut skulle hon tvingas tillbringa natten med honom. 
    "Mm. Det var inte så du planerat natten, va?" Lasse log snett och tuggade tankfullt på underläppen. Det var kanske framfusigt av honom att stanna kvar, men å andra sidan gillade han Rubi och han hade inte bråttom hem, inte egentligen. "Okej, har du något förslag på vad vi kan hitta på medan vi väntar på att tassen ska kvicka till? Med tanke på situationen …" Han blinkade snabbt. "... tänkte jag vara schyst och låta damen bestämma. Jag är rätt flexibel av mig, tro det eller ej."

"Hmm..." hon såg sig fundersamt omkring innan blicken föll på Skunken igen. Långt bort i fjärran mullrade åskan och blixten lyste upp bergen. Hon såg upp mot himlen. "Vi borde hitta någonstans att ta skydd, i fall mörkret skulle få för sig att äta upp oss" log hon snett och tog ett haltande steg. Tassen gjorde alldeles för ont, så hon valde att skutta på tre ben istället. 
     "Jag vet att jag såg några övergivna lyor på vägen till Skuggfall" Hon skuttade iväg och mycket riktigt låg det några kullar där tidigare vargar hade grävt ut stora lyor. Det såg ut som om de boende hade flytt, då det låg gamla skålar, tygstycken och andra prylar runt lyornas öppningar. Framför kullen låg en sotad, utbränd eldstad. Askan låg som ett tunt täcke över trädstockarna som placerats kring elden.
     Vinden ven, det började verkligen blåsa upp. Åskan mullrade någonstans längre bort. 
     "Lite kusligt, eller hur? Ser ut som om de lämnat sina hem i all hast" Rubis röst var fylld av spänning, hon älskade ju adrenalinkickar. "Du är inte rädd va?" retades hon och puffade gäckande till honom i sidan.
     Hon haltade fram till en av lyorna. Ingången var täckt av gamla tyger som farit illa av vindens rivande klor och solens starka strålar. Gamla plankor som verkat ha blockerat ingången låg nu och ruttnade på marken. De verkade ha haft någon typ av inristningar målade på träet, men tiden hade suddat ut det mesta och gjort det oförståeligt. Rubis blick smalnade av lite. Hon sänkte nosen mot marken, jorden var mörk på flera ställen. Den luktade ruttet, metall, död. Kanske byten? Hon var inte säker. Lukten var gammal. 
     Hon haltade in några steg i den mörka lyan, sniffade lite i luften och strök genast de vita öronen hårt mot nacken. En unken doft av inflammerat kött och var stack hennes känsliga, rosa nos. En svag ragg reste sig över hennes skulderblad. Långt därinne i mörkret hördes svaga, rosslande andetag. Rubi backade ett steg, hon brukade aldrig backa. Men det här, det här kändes inte bra alls. 
     "Skunken... jag-" hon hann inte längre förrän en svart varg vräkte sig ut från mörkret. Ögonen var fulla av var, den verkade nästan blind på ena ögat. Pupillerna var så stora att blicken verkade svart. Kroppen var utmärglad, stora kala fläckar avslöjade infekterad hud, pälsen hängde i stora tovor. Runt halsen bar den ett brett halsband av rostande järn. En tung kedja satt fast i halsbandet. Den gjorde läten som Rubi aldrig hade hört komma från en varg förut och kastade sig över den smäckra albinotiken. Ljudet av dess dreglande käftar som högg efter henne ekade mot lyans väggar.

Han följde Rubis blick när hon såg sig omkring; hon hade rätt, det smartaste var helt klart att söka skydd. Med en bekymrad blick på hennes skadade tass följde Lasse med henne till de övergivna lyorna, inte överdrivet långt bort men tillräckligt för att det skulle kännas ganska ödsligt. En känsla av olust började gro i magtrakten när han såg de utspridda sakerna och kände den ruttna lukten. Han rynkade pannan. 
    "Vad kan ha hänt här?" En knuff från Rubi fick honom att räta lite på sig och han harklade sig. "Rädd? Jag? Sällan", fnös han stroppigt, fast han kunde inte låta bli att tycka att det var lite obehagligt. Men han ville ju inte framstå som alltför feg, särskilt inte när Rubi verkade tycka att det var spännande, så han höll tyst. 
     "Öh, Rubi? Du borde kanske inte …", började Lasse när hon gick in i en av lyorna, men hon uppslukades av mörkret inuti. Han stack in huvudet, försökte se något, men det var nästan omöjligt. Ljudet av ansträngd andhämtning verkade komma från någonstans inifrån lyans innanmäte; andetagen tillhörde varken Rubi eller honom själv, och Lasse stelnade till. Vi borde inte vara här. 
    Plötsligt exploderade lyan av rörelse och aggressiva gläfsanden. En mörk skugga — några större detaljer kunde han inte urskilja — lösgjorde sig ur skuggorna; först blev han så paff att han inte kunde agera, men sedan kickade instinkten att beskydda in. Han dök in i lyan, utan en tanke på att försöka vara graciös, och med hjärtat hamrande mot revbenen försökte han få tag i vem det nu var som anfallit och slita bort den från Rubi. 
    Så fick han grepp om något — han såg inte riktigt vad, om det var ett ben eller en skuldra eller sidan av en mager hals, men munnen fylldes av mjukt, svampigt kött och han kastade med huvudet för att försöka slunga iväg angriparen. Det lyckades … nästan. Ett mjukt krasande, som av krossat ben, och en dov duns hördes när angriparen slog i väggen; men med tanke på att de befann sig i en liten lya kunde han ju inte slunga denne särskilt långt. 
    "Spring!" utbrast han åt Rubi och gjorde själv en ansats att vända om, men så kände han tänder som nafsade i hans ena bakben. En skarp smärta skar genom benet när främlingens tänder trängde genom huden, men med en hård spark gjorde Lasse sig fri och snubblade kvickt ut genom lyans öppning. Chockat såg han sig omkring efter Rubi i mörkret — hon hade väl hunnit ut? — och hoppades innerligt att varelsen i lyan inte hade gjort det.

De infekterade käftarna fick ett rejält tag om hennes hals och för en sekund drabbades hon av panik. Nej nej nej, det var inte såhär hon hade tänkt sluta. Vargens rovdjurständer borrades ner i den pigmentlösa huden och smärtan sköt över hennes nacke och ner över ryggen. Fick hjärtat att dundra mot bröstkorgen. Hon fick kontroll över sin inre eld och lät denna flamma kring vargens grepp. En lågt, gurglande läte av smärta flydde den svarta vargen när dennes käft sveddes av den plötsliga hettan och den släppte taget. 
     Blodet färgade Rubis hals lika röd som hennes blick och hon försökte få tag i vargens kropp med käftarna för att hämnas. Deras käftar låste sig i varandras. Stanken av vargens andedräkt sved i Rubis ljusa nos men all rädsla hon nyss känt var som bortblåst. Nu ville hon bara skada. Den svarta vargen verkade dock besitta en obehaglig styrka och den försökte pressa ner den mindre tiken till marken. Rubis ljusa öron låg slickade mot nacken, blodet klibbade i pälsen. 
     Larzarus dök upp och slet bort den svarta vargen, men när vargens illaluktande käftar släppte sitt grepp om Rubi så rev en av de kariesfyllda tänderna henne över ena ögat. Rubi gnydde till och slöt båda ögonen. Ögat sved och hon hade svårt att avgöra om hon mist synen eller om det var lyans mörker som gjorde det svårt för henne att se. 
     Spring! Hon hörde Larzarus röst ekade mellan lyans jordiga väggar och lite smått omtumlat vände hon sig om. Hon hann precis se hur den infekterade vargen fick ett tag om Larzarus bakben men hann inte reagera förrän vargen blev tillsparkad. Hon kastade sig ut från mörkret i lyan. Bakom henne hördes rasslandet av den tunga kedjan som suttit fast i vargens breda halsband. Vargens dregglade käftar hördes smälla därinne i mörkret och ljud av ren och skär blodlust gurglade från dess hals. Men Rubi förstod att den inte skulle komma åt dem. Den satt fast. Någon hade sett till att den aldrig skulle ta sig ut från lyan. Att den aldrig skulle skada. 
     Rubis bröstkorg och hals var klibbiga av mörkt blod och även ansiktet var kladdigt. Hon kunde inte öppna sitt vänstra öga där ett djupt sår löpt över ögonlocket. Framtassen kände hon knappt av. Adrenalinet pumpade i hennes slanka kropp. Men så tog oron över. 
     "Är du okej? Å snälla, snälla säg att du är okej" Hennes blick var fylld av oro när hon såg på Lazarus. 
     Ovädret dundrade bortom bergen och plötsligt öppnade sig himlen över dem. Regnet föll tungt över deras skadade, skakade kroppar.

Blint kastade han sig ut ur lyan, medan angriparens försök att följa efter markerades av ett våldsamt rasslande som av kedjor. Han vred på huvudet och spanade bakåt mot lyans mörka öppning, men ingen mer kom ut. Vargen måste vara fjättrad därinne. Hur den som hade fångat den hade burit sig åt kunde han inte begripa, men han var tacksam. 
    Rubis röst nådde honom som genom en tjock bubbla. Hjärtat slog hårdare när han såg hennes ansikte, där pälsen som förut varit så vit nu var mörkt röd, och ögat som verkade vara ganska illa däran. Själv var han långt ifrån stilig med käftarna dränkta i angriparens blod och det fula såret på benet där den första skärande smärtan vid det här laget övergått till ett dovt bultande. 
    "Jag mår bra", sa Lasse hest, fast det var ganska uppenbart att han definitivt hade mått bättre. "Det är ingen fara med mig. Men hur är med dig? Ditt öga, och din tass … får jag se …" 
    På ostadiga ben gick han närmare henne för att försöka inspektera skadorna på ögat, samtidigt som regnet började falla tungt och iskallt. Det fick blodet att rinna ur pälsen i långa, röda strimmor. 
   Mörkret gjorde det svårt att se några detaljer i Rubis skador. Ett högt morrande inifrån lyan fick Lasse att vända på huvudet och nervöst kasta en blick bakåt innan han återigen såg på Rubi. 
   "Vid Gudarna", sa han andfått och skakade på huvudet, "vad var det där?" Det kändes mer passande att säga 'vad', för vargen i lyan hade uppenbarligen slutat vara en 'vem' för länge sedan.

Rubi andades ut lite när han sa att han mådde bra, även om hon önskat att han sluppit det fula såret på benet. Hjärtat bultade i hennes bröstkorg och regnet vätte hennes annars så snövita päls. Nu såg den bara smutsig ut, full med blod och grus. 
     Hon höll sitt ena öga stängt, men då han tog sig en titt på hennes skador försökte hon öppna det. Smärtan var för intensiv och hon stängde det genast. Visste man inte bättre kunde man tro att det var rubinen i hennes blick som gått sönder och runnit över hennes kind. Det blödande ögat fick henne att se riktigt spöklik ut. 
     "Jag är okej" Rubi var inte den som skulle erkänna smärta i första taget. Nu var hon alldeles för hög på adrenalin och skräck för att kunna ta på smärtan ordentligt. "Oroa dig inte" 
     När ett högt morrande hördes från grottan vände även Rubi på huvudet och öronen ströks utmed den smäckra huvudet. Inte skulle den väl ta sig ut? Hon avvaktade några sekunder, redo att springa men monstret verkade inte kunna ta sig ut. Kedjorna hade sett slitna, men starka ut. 
     Vad var det där? Rubi såg åter på Larzarus och skakade på huvudet. "Jag har aldrig sett något liknande" hennes röst var svag, nästan viskande. "Den stank av hat och sjukdom" hon rynkade svagt på ögonbrynen. Åskan mullrade över huvudena på dem. "Någon har ju ansträngt sig för att hålla den gömd, det är ett som är säkert" hon rös till av tanken på hur det måste gått till när någon eller några hade kedjat fast vargen därinne. Hade den varit sjuk? Död? Besatt?
     "Kom, vi borde hitta skydd från regnet... skydd från... det där" föreslog hon och tog ett haltande steg framåt. Tassen gjorde sig påmind. Hela kroppen värkte. 

[Förlåt för sent svar!]

Den stank av hat och sjukdom. 
    Larzarus kunde inte göra annat än att hålla med. Det var ingenting naturligt med den där varelsen; den påminde honom om monstren som han och Noelle stött på en gång för länge sedan. Noelle … Han måste tillbaka. Hon skulle förmodligen skälla ut honom för hans dumhet, men det kunde han stå ut med — så länge han fick omges av något normalt och tryggt efter den här upplevelsen. 
    "Du har rätt", instämde han frånvarande när Rubi föreslog att söka skydd. Hon haltade lite, och Lasse mindes hennes skadade tass. Han bet ihop tänderna så hårt att det värkte i käkarna när han prövande stödde på sitt egna sårade bakben; det kändes nästan som om det fattade eld, så vitglödgad och brännande var smärtan. Ändå slöt han upp intill Rubi. 
    "Luta dig mot mig om du behöver", sa han och harklade sig för att få bort grötigheten ur rösten som smärtan framkallade. "Vi går tillsammans."