(Lite kort men jag hade inge bättre i huvudet X)

Snön hade allt mer och mer att börja försvinna och allt fler träd hade börjat att stiga upp ur marken, det var ett täcken på att han började närma sig Nordanskogen. Någon gång tidigare hade han varit där men det hade bara varit precis vid gränsen, Kiba föredrog att vara i snöslätten, risken att han stötte på någon annan där var betydligt mindre och det tyckte han på sätt och vis om. Det verkade som att om han kom i kontakt med någon annan varg så drog han fram deras dåliga sida eller fick dom att bli nere. Att han gjorde det fick honom att tänka dystra tankar, kanske var han inte den han trodde att han var. Innerst inne ville han bara gott men det var något inom honom som inte gick ihop med det, kanske var han föd att vara ond? Nä, han var fast besluten av att han hade var som sin mor, god hjärtat och vänlig... eller var han verkligen det? Kiba hade inte direkt försökt att ta någon kontakt med någon annan varg utan hållit sig på avstånd som om han vore elak. Nu var det bara lite frost på marken och skog runt omkring honom, han kunde fortfarande vända om och ge sig av tillbaka till snöslätten. Han bestämde sig för att han inte kunde gömma sig för alltid, för eller senare skulle han komma i kontakt med en annan varg igen och det var lika bra att han började med att försöka kontrollera det inom sig även om han inte riktigt visste vad det var för något. Andra vargar som kände hans mor hade sagt att en liten strimma av hans far var i honom och att det var det som ställde till det för han. Kiba lyfte huvudet mot skyn och lät ett präktigt yl lämna hans mun, om det fanns någon annan varg i närheten så visste dom att han var där. Ylet hade låtit lite av en blandning mellan gott och ont, först hade det låtit som en vänlig "Jag har kommit in i skogen" till att i slut ändan låta som att han var smått olycklig och hade en mörk sida.

Det låg snödrivor här och där på den barrtäckta marken men vägen kändes gyttjig och slaskig där den svarta tiken går, hennes guldbruna blick ser sig hela tiden omkring som hon letade efter något eller någon. Men hon visste att någon gång skulle hon träffa sin vän igen, fadern till hennes valpar. Men löftet till honom håller hon, allt för att skydda honom, henne, valparna men också sin flock.
Hon klipper lite med öronen och ruskar lite på huvudet så den långa svarta luggen faller ner mjukt över hennes guldbruna ögon, vid hennes ögon hade hon tatueringar, som nu inte såg så märkvardiga ut, men när månen kom fram så glödde de. Hon är en renrasig månvarg och hon hade lämnat lyan för att leta efter mat. valpskötaren tog hand om Banrai och Akaitsuki under tiden och det fanns flera medlemmar ur flocken som var i närheten så de båda är i trygga händer.

Hon hade dock inte sett sin äldste son Deimos på länge, han är på vandring men kanske ville han hitta sin egna väg och vem vet om han stannar kvar här i Cierzo eller söker sig till en ny flock? Hon log lite för sig själv, vad som än händer så är hon stolt över dem alla.

Hon stannar upp när ett okänt högt yl når hennes öron. Ylet hade dubbla sidor, det lät först glatt men sedan olyckligt. Hon spetsar öronen och styr stegen ditåt, Hon rör sig snabbt och vant bland träden och hon får snart syn på en ljus varg framför sig. Hon stannar och betraktar den okända vargen - Var hälsad främling säger hon med en neutral men en ton av mildhet i sig,

Kiba började fundera vad hans plan skulle vara, vart skulle han gå vad skulle han göra? Han kunde vandra omkring kanske, risken att han skulle stanna på samma ställe var väldigt liten... trodde han i alla fall. Det fanns inget som höll honom kvar på samma ställe men det fanns något som fick honom att inte vilja vara kvar. Det inre mörkret han hade inom sig, det hade hänt några gånger att vargar hade attackerat honom över det eller försvunnit i sorg över det han utstrålade. Kanske var det meningen att han skulle ha en sådan inverkan på andra vargar, kanske var det hans mening i livet. Att sprida sorg och ondska... han ruskade  på huvudet för att få ur tankarna, han var inte ond... inte vad han trodd i alla fall. 

Han ryckte till när han hörde en röst, den lät inte hotfull på något sätt så han slappnade av. Framför honom stod en svart varghona, han kände hur negativiteten utstrålade ifrån honom så han backade några steg och tittade lite tveksamt på henne.
- Hej... vem är du?
Medans han sa det försökte han trycka undan det negativa men det gick inte så bra, känslan av att han ville henne ont fanns där... hans röst förmedlade det på hur den lät medans hans kroppsspråk visade att han inte ville något ont. Skulle han säga sanningen ville han henne inget ont men det kändes som att det fanns en svart skugga bakom honom som visade hans namn.

Hon betraktar honom med sin guldbruna blick och ett milt varmt leende syntes på hennes läppar. - jag är Deianeira, men alla kallar mig för Eira. Vem är du själv främling? Hon ser när han backar undan och hon blir fundersam, var han rädd att hon skulle göra honom illa eller var det något annat som bekymrade honom - var inte rädd säger hon mjukt, - vad än är så tänker jag inte skada dig.

För att visa att hon menar det hon sa så sätter hon sig ner och sveper svansen runt sina ben, hon håller avstånden mellan dem respektfull, men att hon skulle träffa en okänd varg här medan hon var ute och jagade var ju intressant, lyckligtvis är han inte nära reviret så hon behövde inte jaga bort honom. Hon själv vet hur det är att vara ny och inte veta vart flockar har sina revir. hennes tankar går runt i huvudet men hon ruskar bort dem och riktar sin uppmärksamhet till den ljusa stora främlingen igen - var för dit hit till Nordanskogen? säger hon med en ton av nyfikenhet i sin röst.

Kiba började att slappna av lite men han visste inte riktigt om han riktigt kunde göra det, hon verkade inte vilja honom något. Kände hon kanske inte av det han gjorde? Hade han kanske hittat någon som inte blev påverkad av det, försiktigt gick han några få steg närmare för att vissa att han kände sig lite bättre till mods om situationen. 
- Mitt namn är Kiba och jag är på resande fot... har inte direkt något mål vart jag ska någonstans.

Han började undra lite grann vart hon kom ifrån, var hon från den här skogen? Troligen var hon det men han visste inte då han inte hade träffat henne tidigare. Var hon i någon flock kanske?...
Andra vargar... blicken vandrade mellan träden och han spetsade öronen för att försöka ta reda på om det var någon annan i närheten men han kunde inte höra något.
Var han på osäker mark nu? Kanske skulle han gå tillbaka till där han kom ifrån och glömma bort hans dumma försök att ta kontakt med andra vargar. Sist han hade försökt hade det inte gott något bra.
- Jag är heller inget hot.
Orden lät lite falska i hans öron, han kunde egentligen inte lova det, han visste inte hur det inre mörkret kunde påverka honom eller henne om hon kände av det. Kanske var det inom en viss radie runt honom som det fanns. Han kunde inte direkt kontrollera det så kanske var hon utanför gränsen.

Hon klipper lite med öronen och och böjer på huvudet i en respektfull gest. - Trevlig att träffa dig Kiba. jag välkomnar dig till Nordanskogen. Hennes guldbruna blick är nyfiken och varm och en massa frågor kommer fram i hennes huvud.fast en fråga i taget påminde hon sig. - resande fot? det låter roligt, då har du sett mycket under din vandring antar jag?

Hon gillar att få höra om andra okända platser, platser hon själv inte har kunnat se ännu. Hennes valpar är fortfarande för små och Deimos brukar ju vara den som berättar för henne men han har inte kommit hem ännu. - jag själv är uppvuxen från en plats utanför Numoori. En glimt av sorg syntes i hennes ögon när hon nämnde det, det är inget hon pratar om. - Min flock Cierzo håller till här i Nordanskogen, men vi är utanför så reviret så oroa dig inte säger hon vänligt.

Hon skrattade till och log mot honom - om du hade varit ett hot mot mig så hade du väll attackerat mig först och frågat sen? Hon log retsamt mot honom och granskar honom med sin varma guldbruna blick.

Visste hade han rest lite grann men inte så speciellt länge utan det slutade alltid med att han hamnade där han började från början. Den här gången dock hade han inte tänkt att återvända, inte tillbaka till ensamheten. Nu ville han förändra sitt liv, han ville försöka ta tag i det och leva det fullt ut som han inte hade gjort. Under hela den här tiden från att vara ute och vandra till att försöka gömma sig i snöslätten vid bergen. Det livet hade inte varit så bra för honom, ganska ensamt hade det varit om man bortser från rösten inom honom som ibland pratade med honom.
- Jag har varit lite här och där dock mest i delarna runt snöslätten men jag skulle vilja resa längre om jag finner modet till det. Funderar på om jag ska resa igenom lövskogen och sedan Kaiwood vidare ned.


Visst fanns det en risk att vandra själv och det var något han tänkte mycket på. Tänk om inte alla var lika vänliga som Eria, han förväntade sig inte det men han hoppades att han hittade ett ställa att slå sig ned på. bland andra vargar som kunde hjälpa honom. Kiba lyssnade när hon berättade att hon kom ifrån ett land utanför numoori och att hon var med i en flock som heter Cierzo. Tydligen var dom inte innanför revirets gränser så han slappnade av lite mer.
Visst hade hon rätt med att han troligen skulle ha attackerat henne först och frågat sen men han kunde inte lova vad som kunde hända efter.
- Kanske det, jag kan dock inte lite på mig själv att jag inte kommer att göra något. Det är inget jag kan styra över... men jag ska försöka mitt bästa att inte göra något, jag försöker ta kontroll över det men det går inte så bra.


Kiba trodde att han visste varför det gick lite trögt att försöka få kontroll över det mörkret som fanns i honom... för att kunna testa och öva måste man ha någon att öva på men han brukade aldrig lära känna någon så bra att det gick bra. Även om han skulle komma någon nära skulle han inte vilja göra det på någon som han brydde sig om... han skulle aldrig vilja skada någon som stod honom nära.

Hon lyssnade när han berättade och han nämner snöslätten, intressant, hon själv har inte varit borta i snöslätten men tanke på namnet så var det vitt. Hon möter hans blick och ler - Lövskogen är en vacker plats, jag är glad att en stor del av den klarade sig undan branden. Hon tystnar en kort stund innan hon börjar prata igen - vi hade vårat revir först i lövskogen men efter branden och andra saker så flyttade vi hit till Nordan, men jag trivs här med. Alla områden har ju dock sina egna skönheter.

Hon klipper lite med öronen och hörde några fåglar kvittar inne bland träden innan hon riktade öronen mot honom - det är inte alltid man vågar göra saker, men genom att ta steget eller berätta om sina rädslor utan att skämmas är ett stort mod, vi alla har mod i sig, alla visar det på olika sätt. Hon ser vänligt på honom och reser sig upp och sträcker på sig och tar ett steg närmare honom.

Hennes blick är vänlig men undrande, var han besatt av något? mörker? han påminde om honom, hennes vän. mörkret som när som helst kunde slå till utan att någon var beredd. Men han har aldrig gjort henne illa, de är vänner, kanske ett udda par vänner, men man vet aldrig vad livet för med sig. - Om du inte litar på dig själv så kommer du ständig leva i rädsla, låt inte din rädslan eller mörkret ta kontroll över dig. Du kan leva i balans med det men då måste du våga lita och tro på dig själv.

sakta sakta närmar hon sig honom, hon brydde sig och hon ville hjälpa honom. Men det är hans egna beslut och val om han ville ha hjälp eller inte.

En brand... det var inget han visste om men om man inte lämnade området där man bodde på så fick man inte veta så mycket. Inte han i alla fall, han hade levt ganska så isolerat som det hade gott fast någon varg hade han stött på. Dock hade mötena inte slutat så bra eller så hade det mer varit "Hej, där är du" och inget mer.
- Visst är det så att det finns alltid bra och dåliga saker med alla områden, dock så är bara frågan då ifall om det är värt risken att gå ditt.

Ifall om det fanns en riktigt bra anledning så skulle han kunna resa till alla världens hörn, dock så fick det lov att vara en bra anledning ifall om han skulle sätta livet på spel. När hon började prata om att han kunde leva i balans med mörkret, det lätt lika omöjligt som det skulle vara att han skulle kunna gå på vatten.
Fast det hade varit skönt att kunna kontrollera det, då skulle han kunna se till att den stannade inom honom och bara kom fram om han behövde den, om han någonsin skulle behöva använda den vilket han inte ville behöva göra.
Kiba släppte inte henne med blicken när han såg att hon gick närmare började han bli lite osäker så han lade sig ned på marken och försökte göra sig så platt som möjligt utan att släppa henne med blicken. Visste hon vad hon gjorde? Det verkade som det i alla fall för han tyckte att hon hade den där säkerheten i blicken, så han ville lita på henne men ville hon verkligen hjälpa honom? Varför skulle hon vilja göra det? Han förstod inte riktigt det, han hade aldrig mött någon som henne.
- Vet du vad du gör? Jag vill inte att det här mötet slutar med att vi går skilda vägar som fiender...

Han hade tröttnat på att gör andra vargar arga eller ledsna på honom. Det gjorde honom bara ledsen men det mörka i honom uppmuntrade honom att göra det. Fast visst ville han kunna se till så att han inte skulle behöva oroa sig över det. Tidigare hade han försökt att ta kontrollen över det och då hade det funkat, riktigt bra faktiskt men han blev förråd så han tappade kan man säga greppet om att kunna kontrollera det. Sedan dess så hade det inprincip omöjligt att ens bestämma om det skulle gå att kunna stänga in den när han var själv.
Förra gången hade det tagit honom över en månad att få full kontroll över det, dock behövde han inte helt kontroll över det för att det skulle gå att leva med det men inte skulle hon vilja hjälpa honom med det. Kanske nu i ett försök men han trodde att hon gjorde sitt största misstag. Att beblanda sig med en sådan som honom... en vintervarg med en strimma av svartvarg i sig.

Hon stannar och möter hans blick med sin, hon är inte rädd, och att tampas med mörker i sig visste hon inte själv hur det var, men däremot så hennes närmaste vän gjorde det hela tiden. Han hade aldrig skadat henne, trots mörkret inom honom, hon visste inte varför men han höll sig borta för han ville absolut inte skada henne.

Kiba påminde så mycket om hennes vän, att kämpa mot mörker inom en är svårt men om han hade någon som fanns där för honom när det började bli jobbigt. En vän som stöttade honom. Hon log mot honom när han frågade om hon vet vad hon gjorde - Ja det vet ajg, du påminner så mycket om min närmaste vän, han har också mörker inom sig och brottas med det varje dag. Men jag finns alltid där för honom när han behöver mig.

Hon tar ett steg närmare honom - vi kommer inte skiljas som fiender Kiba. Även om mörkret tar överhanden så vet jag att du inte menar avsiktligt att skada mig.
Hon tänkte inte gå ifrån honom bara för han hade en mörk kraft inom sig, han såg ut att behöva en vän. - Du ser ut att behöva en vän Kiba.

Först hade han trott att hon skulle ge sig av men när hon inte hade gjort det blev han lite förvånad men ändå tacksam även fast han var lite avvarande. Kiba ville inte att tiden skulle återupprepa sig igen men det kändes som att den inte skulle göra det, det fanns en känsla som sa honom det men skulle han våga tro på att den talade sanning?
-En vän... skulle du verkligen vilja vara min vän?

Djupt inom honom kände han en värme som kändes bekant, det var inget han hade känt på länge men han kunde känna att den försökte trycka bort mörkret inom honom. Fast han kunde bara förknippa känslan med vad som hände efteråt... mörkret kom.
Kiba satte sig upp och tittade på henne i någon sekund innan han tittade bort för han ville inte få henne att känna sig obekväm. Hon hade dock rätt med att han behövde en vän, han hade saknat något i sitt liv och det var att ha någon som inte gav en konstiga blickar eller stötte bort honom. Allt ändras med tiden så kanske hade Numoori ändrats, kanske skulle han bli mer accepterad eller så var han ännu mer ovälkommen. Kiba kände att ju närmare Eira kom så kände han hur hans inre mörker försökte närma sig henne men han försökte hålla det tillbaka, det kändes lite som att han försökte hålla tillbaka en forsande flod. Han hade även fullt upp med att inte tappa kontrollen men så länge han kunde få mörkret att inte röra henne så skulle det inre mörkret inte vara någon större problem.

Hon viftar mjukt med svansen och hon nickar med huvudet så att den långa svarta luggen dansar framför hennes bärnstensbruna ögon. - Jag vill gärna vara din vän kiba, om du vill det?
Hon tänkte inte tvinga fram något eller om han inte ville ha henne som en vän. Men han såg så ensam ut och hon vet hur det att vara själv utan att ha någon prata med, det var innan hon gick med i Cierzo.

Hon tar ett steg närmare honom och ger honom en vänskaplig mjuk puff på hans hals. Hon funderade hur hon skulle uppmuntra honom, gillade han att leka? eller han kanske är hungrig? en jakt kanske skulle vara en bättre ide? - är du hungrig kiba?

En vän... det kändes som ett ord som var svårt att greppa, han hade inte haft någon på väldigt länge. Inte sen han blev övergiven av hans förra vän, hans ända vän.
- Jag skulle mer än gärna bli vän med dig, det skulle vara mig ett nöje.

Det här hade börjat bra, kanske skulle han ha lämnat snöslätten tidigare men hade han gjort det kanske han inte hade träffat Eria och det här mötet hade han inte velat att byta bort. När hon frågade om han var hungrig blev han påmind om att han inte hade ätit på två dagar och det började kännas.
- Lite mat skulle inte sitta fel men jag är inte så säker på vad det finns för något här.

Troligen fanns det någon hare, hjort eller fågel här men det var det ända han visste, fanns kanske något mer som han inte visste. Kiba reste sig upp och tittade på henne, det var som att hon med bara ett vinddrag ändrats hans liv. Det var något med henne som fick honom att känna sig lugn och hålla kontrollen. Han tyckte att det var bättre att han fick känna av det inre mörkret själv och att andra runtomkring honom inte blev påverkade.

Ett varmt leende sprider sig på hennes läppar, hon tyckte om att få nya vänner och är inte en sån som överger sina vänner. Hon ställer upp för dem i vått och torrt. - Det glädjer mig Kiba säger hon mjukt och böjer på huvudet i en respektfull gest mot honom så den långa mörka luggen faller ner mjukt över hennes bärnstensbruna ögon.

Hon skrattade till och lägger huvudet på sned - Det finns älg, rådjur, hjortar, harar, rävar, fåglar och andra vanliga skogsdjur här i Nordan Den vänliga blicken ser sig omkring och hon lyfter på huvudet och vädrar i luften. - det finns några älgar i närheten. Hon sänker huvudet igen och möter hans blick igen. Hon känner själv att hungern börjar komma och hon slickar sig om nosen, bara tanken på saftigt mört älgkött får det att vattnas i munnen på henne.

Hon tar steg närmare honom och börjar gå i riktning åt det håll älgdofterna kom ifrån. Hon nafsar honom vänskapligt i nacken när hon går förbi honom och stannar sedan och väntar in honom - Häråt skall vi min vän säger hon med en glad röst.

(För låt för att det har tagit lite tiden men det har varit rätt så mycket med prov, slutprov och uppgifter m.m och än är det inte över men jag fick göra lite tid nu att svara så att du inte ska känna dig bort glömd. Har tänkt på rollet i flera veckor nu och undrat om du fortfarande vill rolla med mig med tanke på hur lång tid som har gått)
-----------------------------------------------------------------------
Det mesta av bytesdjuren som hon rabblade upp stötte han inte på så mycket förutom om han var mycket nära gränsen kunde han se dom stryka om kring flackande mellan gränserna men det var inte så ofta. Men det skulle sitta fint med en älg, vad han hade hört så var det en väldigt stor skillnad på ren och älg så han var väldigt sugen på att fälla en.
- Doften av älg... jag tror att jag aldrig har ätit älg förut

Kiba höjer huvudet lite till och drar in doften av älg, eller mer det han tror är älg men det doften känns bekant, han har känt den vid gränsen men han har aldrig tagit sig för att gå över och titta vad det var för något i risken att stöta på en annan varg. Han kände hungern morra inom honom och hur den började slita i hans inre, han hade trängt undan dom känslorna men nu när mat kom i tankarna kom dom tillbaka. Helt stilla stod han när hon passerade och när hon nafsade lite vänligt i hans nacke stelnade han först till innan han slappnade av. 
Utan att tänka något mer vänder han sig om och följer efter henne in i skogen, marken under hans tassar känns stadig, hungern inom honom får honom att gå framåt och mörkret inom honom ligger och väntar på att jakten ska sätta igång så han ökar lite takten men tittar efter så att Eria följer efter. Lite mer för sig själv säger han lite lågt:
-Vän...

Varför han så sa varför att han hade åter igen fått tillbaka förtroendet på att man kan fortfarande hitta vänner. Skulle det däremot hända med henne eller något med deras relation visste han inte om han skulle kunna återhämta sig efter det. 
Då skulle han nog för alltid vara förlorad till... mörkret.

( det är lugnt :) jag fortsätter gärna rolla med dig :). vet att man har mycket IRL också)

Hon hörde vad han sa om att han aldrig har ätit älg förut. Hon ser bak mot honom och ler varmt mot honom - Det smakar underbart. säger hon och tanken får det genast att vattna i munnen på henne. Problemet var bara att fullvuxna älgar var ju lite mer svåra att fälla, men en halvvuxen kalv skulle de nog båda klara av att fälla själva.

hon klipper smått med öronen och går vidare, men så att han hinner med hennes steg. Hon sveper mjukt med svansen och hon hörde honom säga något - Vad sa du? sa hon med en vänligt röst.
Hon vänder och går tillbaka till honom, nafsar lätt i hans hals och ler stort, lukten av älg hade blivit starkare - Kom, nu skall vi fånga oss ett präktigt byte. Ett mjukt skratt lämnar hennes strupe innan hon vänder sig om igen och ökar på stegen mot doften.