Himlen var färgad av den röda solen som sakta skred ner över dess valv, dold bakom de spretande siluetterna av till synes döda träd. På den mörkare delen av himlen kunde redan fåtalet stjärnor skymtas, och ljudet av otaliga insekter och natt djur som började vakna blev till en melodi i den för det mesta tysta skogen.
På Reviret var det dock en spänt uppspelt atmosfär, exalterade mumlanden och ett och ett annat skratt ljudade medan de samlades invid en stor eldgrop som upprättats tidigare under dagen. Alla medlemmar som kunde var på plats, väntade med spänning och hög förväntan på kvällens ceremonier och festligheter. Det hade varit på alla deras sinnen under en längre tid, och nu hade de två yngsta i flocken klarat sina första uppdrag, och skulle få namn, yrke och vuxen status i flocken. Det var något de alla var stolta och glada över, och det skulle firas stort. En viktig tid i livet.
Den unga cremefärgade tiken stod bredvid sin syster av samma färg, de viskade uppspelt mellan varandra, men hade ännu inte avslöjat något ifrån deras separata uppdrag, det var något som de skulle få återspela eller berätta om inför alla väntade snart nog. Deras mån tatueringar glödde mjukt i skymningens påstigande mörker, de var iklädda i simpla primitiva utstyrslar. gjort av inget mer än läder och ben, inte i närheten av de fina smycken och kläder som hon fått höra om i andra delar av landet. Dessa var endas för ceremonierna, för effekterna de gav i återberättningen och stämningen.
Ljud av trummor började tyst eka mellan stammarna, som om det kom djupt inne i skogen, men segrade snabbt. Rytmen var inte snabb, utan ju högre den blev ju mer liknade den deras hjärtslag. Alla i samma takt, symboliserade deras gemenskap och djupa band. De var alla bara en gnista i den stora elden.
Plötsligt, som ur ingenstans, klev Esk ur skuggorna, bredvid honom Iwaku. Båda iklädda i ceremoniell utstyrsel och symboliska mönster ditmålade i färg som lätt tvättas ur. Facklor, med en dansande eldar lös för tillfället upp området. Fick alltid att te sig så mycket mer mystiskt, effektfullt planerat av Nyx och Anima som fört med sig gamla kunskaper om dess riter och ceremonier.
 De talade, tydligt och i intränad unison, till en början, direkt till flocken som knappt kunde sitta still i förväntan.
“Vi har sett och hört Numooris förändring, känt den i våra väsen, och vi säger nej. Vi förnekar den. Vi var alla vilsna ensliga gnistor, utan riktning och utan bränsle nog att bli en låga. Men vi hittade varandra, och tillsammans startar vi elden.”
Iwaku tystnade och Esk fortsatte utan att missa ett enda ord eller hjärtslag.
“Vi har samlats idag för att bekräfta och ära insatsen av två ljusbloss, som med övertygelse och mod ensamma tagit sig an en utmaning i syfte att testa deras beslutsamhet, dedikation och mognad” Esk tystnade och Iwaku tog över, åter utan att missa ens en sekund eller tappa tråden, som om de var samma väsen som talade.
“Det är med stolthet och glädje som vi erkänner och hyllar deras prestation och slutförandet av deras mål.
Ephie Machitís, och Ateala Ílios.
Vi lämnar över för dem att ta kvällens mittpunkt, och för dem att gemensamt bli en del av elden och sprida den som gnistor” de stora hanarna tog ett gemensam steg bak och åter, som ur intet, steg de två lätt glödande tikarna ut. Deras måntatueringar spelade perfekt in i deras symboliska roll som gnistor i denna ceremonin, Nyx hade varit extatisk över detta när de planerade och övade tidigare under dagarna som gått sedan de återvänt.
De hade varsin fackla som de högtidligt lade ner på bränslet och högen kvistar och grenar som låg i eldgropen. Skapade en stor brasa som snabbt flammade upp och kastade sitt varma sken över de alla, dansande skuggor. Trummans rytm saktade inte ner, men bleknade för att ge de två unga tikarna chansen att höras, rytmen skulle komma att ändras i bakgrunden för att passa deras historier om uppdragen. Traditionellt så kryddade man dem lite, det skulle vara en underhållning lika mycket som en lärdom.
De turades om att berätta, deras ord gav liv åt fantastiska och dramatiska illusioner och ljusshower, som återberättade det de berättade. Atheala gillade sin systers historia mer, den var fartfylld och dramatisk, kampen på arenan och svartvargen som sprang lipande ut efter sitt öra gav den en viss humor som lättade upp stämningen. Hon var glad att hon fått börja berätta om sin vandring så den inte skulle verka tråkig efter den där showen. Det mest intressanta i hennes berättelse hade varit främlingarna hon träffat och det hon lärt sig.
Sagorna avslutades till flockens jubel över den återberättade arena vinsten och skratt över vargen som förlorat örat.
“Det hörs att ni varit med om, och lärt er, mycket. Ni andra får gärna prata med kvällens hedersgäster om allt som hänt på deras uppdrag och vidare en och en. Låt oss nu festa på naturens tillgångar och fira deras övergång ifrån valpar till vuxna, innan de ska få börja på riktigt vid sina åtaganden i flocken.”
De orden avslutade ceremonin och påbörjade festen. Det fanns allt möjligt som samlats ihop till just detta firandet. Kött, bär och olika drycker, och allt knöts ihop av Nyx melodier, gemensamma sånger och skratt.


[Kom Draugai och fira med oss <33 Bara massa festligheter och mat och dryck!! Bara att mingla och knyta band <3
Machitís betyder Kämpe
Ílios betyder Sol]

Fascinerat följde Andúnë det som skedde framför henne, medan eldens lågor kastade ett dansande ljus över skådespelet. Deras klädslar, deras röster, den högtidliga stämningen... Allting var så vackert, samtidigt som man inte kunde ta miste på allvaret som låg över dem. En stämningen som var full av glädje, men samtidigt respektingivande.
Hon hade aldrig sett något liknande.
Hennes gråa ögon fastnade på Iwaku när han skred fram ur skuggorna och tog till orda. Hans ögon, trots att de förlorat förmågan att se, verkade mer levande än någonsin tidigare och hennes hjärta tog ett extra slag. 
Under tystnad lyssnade hon sedan till systrarnas berättelser, om hur de hade stridit för flockens ära på en stor arena i väster. Hon förstod inte riktigt syftet, men hon hyllade dem tillsammans med resten av flocken. Hon gillade dem båda, de var vänliga själar som hon kom väldigt bra överens med, och de hade båda rätt mycket att berätta vilket hon gärna lyssnade till. Precis som nu. 
Varmt log hon mot dem när deras berättelser tog slut. När hon vände blicken från dem klistrades den återigen automtiskt på Iwaku, och kort drog hon efter andan samtidigt som en underlig känsla högg till inom henne.
Andúnë ruskade huvudet. Det var ingen tid för såna tankar. Och beslutsamt slet hon blicken från sin ledare för att delta i festligheterna istället.

Det var en stor händelse för flocken, inte bara en förändring utan en på nytt födelse näst intill. De var inte längre det de en gång var, men de hade hittat sitt nya syfte och de vargar som var här, hörde hemma här. Han såg i sitt inre med stolthet på varje varg som var närvarande. Tillsammans med de andra lyssnade han till vargarnas berättelser och han skulle vara tvungen att påminna sig själv om att tala med Ephie. För att ta reda på lite mer om den här storslagna arenan hon talade om. Det lät väldigt spännande. Nyx sång påbörjade festligheterna och han log svagt efter att ha avslutat ceremonin. Han tog sig bort emot platsen där dryck och kött var framställt till allas glädje. Med viss teknik fick han med sig två mindre fat fyllda med ett fantastiskt gott vin. Han lyfte dem högt och styrde sedan stegen mot en väl bekant siluett som han inte kunde vara tacksam nog över att hon valt att stanna hos dem. Nu mer på heltid än för en period i livet. Han stannade bredvid henne och ställde ner faten. 
- Lite vin?
Hans röst var lugn och djup. Det var något med tiken som alltid fick honom att välja lägga sin uppmärksamhet på henne. Det fanns så mycket han ville veta om henne. Men han hade tålamod och numer tid till att faktiskt lära känna henne på djupet. 


Labonita var stolt över de unga som nu räknades som vuxna. Hon och Bushi hade varit där när Ethan inte varit. De hade tagit hand om valparna och uppfostrat dem som sina egna. Så när Ethan valt att lämna Draugai hade de inte slutat, de hade tagit hand om dem under hela deras uppväxt nästan. Nu stod de här och berättade om sina upplevelser och uppdrag. Hon var stolt över dem båda och hon uttryckte det tydligt med ett stort leende på läpparna när hon såg på dem. Hon satt ner och hade ingen speciell klädsel trotts dagen till ära. Hon trivdes inte riktigt i det och kände sig en aningen stel i sådant. Till sin glädje var det ingen som klagade. Fast varför skulle dem, det var en dag fylld av glädje och nu vankades festen. Efter en skål med god dryck så dansade Nyx fram med sång och bjöd upp till dans. Öronen vinklades bak. Den charmiga ljudvargen tycktes inte ge sig och Labonita fick resa på sig och dansade med i rytmen. Om än något stelbent och ursäktande.

Efter att ceremonin var över och firandet tog vid, anslöt sig Esk till Anima en stund. De hade kommit att stå varandra förundransvärt nära på väldigt kort tid, och att Iwaku mindes honom gett Esk ett liv att drömma om. Esk skrattade, Anima hade knappt märkt hans ankomst även om han inte var särskilt omärklig när han rörde sig. Han följde hennes blick. Den var fängslad av elden och rösterna.
  "Stoltheten klär dig bättre än nån skrud", sade Esk, leendet riktat mot elden men avsett för henne. "Det är fint att ha fått lära av dig."
  "Kratos, det har knappast börjat", sade hon, nästan lite förolämpat, men han anade sådan högtidlighet hos henne att det smittade av sig - och sedan log hon också.
  Det fanns något nästintill heligt i hennes röst, och det var fint att finnas till nu. Att de alla klarat sig hit, till den här stunden, för att känna dem alla som en enhet. Så han reste sig upp för att socialisera ordentligt. Anima hejdade honom en kort stund.
  "Vi lär, alla tillsammans", sade hon, närvarande fastän frånvarande, med blicken kvar varifrån den aldrig gått. "Gnista."
  Första meningen till Draugais sammansvetsande, och sista ordet ett löfte om vänskap; just i detta, specifikt till Esk, som också han ville växa med Draugais eld.
  Hon måste vara stolt över sin lärling, Atheala, och modiga Ephie. Esk skrattade, han hade inte smakat något vin men var berusad på stämningen.
  Esks blick stannade på Mika av en slump när den färdades över deras samhälle, och han hoppades att precis hon kände samma samhörighet som de alla behövde dela, och hans leende lyste hela vägen till henne och vem som helst som lagt märke till att han tassat in igen. Omsluten i musiken, och rösterna. Livet. Oj, det var tryggt, och han var hemma. Så han satte sig vid Ephie, och när hon skrattat klart åt allt hon var mitt uppe i petade han vänskapligt till henne med en armbåge.
  "Ephie! Grattis. Så säg, vad sa du när du vann? Jag är alldeles för avis på ditt äventyr för att inte fråga", sade Esk menande, han var orimligt nyfiken.
  Och han kunde verkligen inte hålla skrattet ur ansiktet, för hennes målande beskrivningar av alltsammans, och motståndaren, var nästan höjdpunkten ikväll. Nja, men det var lite för roligt, faktiskt.