Vattendropparna föll ned från de mörka molnen på himlen och gav ifrån sig ett dovt ljud när de slog till marken och allt runt omkring sig. Zaria fick hindra sig själv från att huttra lågt av det kalla regnet som gjort hennes tjocka päls dyblöt. Trots att det var en vårdag var luften isande kall.
   Zaria sneglade snabbt åt Janos som tyst smög bredvid henne. Hon uppskattade hans sällskap, och hade kommit till att bli en av hennes mer godare vänner. De tränade, jagade och hade kul tillsammans. Det erkände hon inte för honom dock, för då skulle han aldrig sluta påpeka det.
   När hon åter vände den bleka blicken mot rådjuret de siktat in sig på möttes hon av dess stora, brunfärgade ögon. Det stirrade rakt åt deras håll. Zaria stelnade till och tryckte sig mot den blöta marken i ett försök till att göra sig ett med omgivningen.
    "Göm dig!", viskade hon knappt hörtbart.
   Hon var för upptagen med att göra sig osedd att hon inte märkte av rovdjuret som smög på henne och Janos bakifrån.

Himlen hade hårdnat till järn samtidigt som luften hade blivit tung och grå. Det tog inte länge förrän regnovädret dragit in över dalen och deras chans för lyckad jakt hade avsmalnat. Men ändå hade Zaria lyckas fånga upp doften av rådjuret som tagit till flykt längs en av de upptrampade stigarna intill berget. Det var helt och hållet Janos förtjänst, och om det inte var för henne hade han gett upp i samma sekund som regnet börjat falla och tvättat bort alla spår. Att Janos var lat och alltid försökte ta en genväg genom allt var ingen hemlighet. Kanske var det därför han oftare och oftare parades ihop med Zaria i träningen, för att de balanserande varandra på ett udda sätt.
     Janos hade fått bita sig själv i tungan mer gånger än han kunde räkna för att inte börja prata. Kanske var det hans största problem med att just jaga; att han behövde vara tyst. Men han hade gjort det misstaget mer än en gång med Zaria, och att säga att hon blev förbannad när han skrämde iväg deras bytesdjur var en underdrift. Istället hade han lärt sig att låta henne ta täten i dessa situationer, och i många andra för den delen. Så när hon sa åt honom att gömma sig dök han klumpigt ner snett bakom henne. Han kom på sig själv med att stirra mer på henne och hennes intensiva blick än på rådjuret framför dem. Just då var han glad att han låg snett bakom henne så att hon inte kunde se hur han stirrade. Det skulle hon säkert gett honom skit för.
     De båda gjorde sig redo för anfall. Ett ensamt rådjur var ingen match för dem. Åtminstone inte längre. Deras jaktteknik hade sammansvetsas på ett sånt sätt att de inte längre behövde diskutera den i förhand. Istället väntade han på hennes avstamp, och när det kom skulle han kasta sig efter.
     Men till deras förvåningen flydde rådjuret innan någon av dem hade rört så mycket som en muskel. Bakom dem hördes det dova ljudet av en morrning. Det var inte likt någon annans röst, och när Janos kastade en blick bakåt förstod han varför. En puma. Dess strålande, gula blick var fäst vid Zaria. Kanske fick hennes späda kropp henne att likna ett enkelt byte. Det kastade sig fram ur buskarna och Janos reagerade inte snabbt nog.
     “Zaria!” Orden hann knappt formas i hans mun innan puman var över henne. Paniken som greppade tag om honom när han tänkte på vilddjurets klor i hennes hud fick hans strupe att snöras ihop. De båda tumlade åt sidan och Janos kastade sig efter dem. Det var inte ofta Janos tvekade att agera eller använda sin styrka; men han var rädd att om han drog i djuret med sin telekinesi skulle det dra djupa revor i hennes hud. Han hade aldrig varit rädd för att se någons blod förut, men den flyktiga tanken om att se hennes spillas fick nästan något att vändas i magen.
     Trots att tiden tycktes stå still i ögonblick som dessa, gick det alltid fruktansvärt fort. Det fallande regnet kvävde alla ljud omkring dem. Janos slängde sig själv in i kattdjuret, men han var osäker på om vem av dem han träffade hårdast. Men ändå kastade sig puman åt sidan med ett väsande. Det var snabbt uppe på fötter och dess svans piskade i varning. Det skulle inte ge upp.
     “Är du okej?” flämtade han med skör röst samtidigt som han kastade en blick över skuldran. Ännu en gång gjorde han misstaget av att prata, och puman tog sin chans. Med en öppen famn och utfällda klor kastade den sig över honom och han kände hur den ena tassen rev honom över ansiktet.

Rådjuret försvann utan förvarning. Frustrerat var Zaria precis påväg att vända sig om för att ge Janos en skarp blick, för han måste ju ha rört sig eftersom det skrämt iväg deras byte, men stoppades mitt i rörelsen. Hon blev överrumplad av rå styrka innan hon ens hunnit reagera och bli rädd. Tillsammans rullade hon och puman runt i den leriga marken. Zaria försökte att streta emot och hålla dess käftar ifrån hennes hals, men tassarna var svårare att hålla undan. Dess vassa klor rev i hennes sida och hon bet ihop käkarna av smärtan som spred sig i hennes sida.
    En kraftig stöt fick både henne och puman att ryckas ur brottningen, och han knuffades hårt bakåt. Janos ställde sig framför henne och hon nickade långsamt, aningen chockad över situationen. Det var inte förrän nu hon insåg hur hårt hennes hjärta bankade bakom revbenen och hur adrenalinet pumpade i hennes vener. Hon flämtade för att återfå sin andning och nickade darrigt åt Janos kommentar.
    “Jano-”, Zaria hann inte varna honom innan puman gjort ytterligare ett utfall. Med fasa såg hon hur klorna rev upp sår i hans ansikte, för att sedan backa undan och förbereda sig för ytterligare ett utfall. Zaria lät en snabb och kraftig vind få puman ur fokus, samtidigt som hon tog sig fram till Janos. Hon sänkte sitt huvud och ställde sig snett framför honom. Ett djupt läte brummade ur bröstkorgen på henne när den bleka blicken mötte pumans brinnande.
    “Janos, är du okej? Vi måste försöka skrämma iväg den", väste hon lågt. Till skillnad från honom släppte hon inte puman med blicken. Hennes bakben darrade och smärtade då puman lyckats riva ett djupt sår där, men hon flyttade sig inte. “Den tänker inte ge sig.”

Det sved och brände där pumas klor träffat, men det var ingen lamslående smärta. Han hade varit med om värre. Mycket värre. Ärret på ena sidan om hans hals stramade som för att påminna honom om det.
     Vinden som blåste förbi honom kände han igen allt för väl, och när den slog puman ur sitt grepp ruskade han på huvudet och fann att Zaria redan var framför honom. Den blåa, lätt omtöcknade blicken fångade upp det röda i hennes päls. Han svalde hårt.
     Puman skrek åt dem med sin riviga stämma. Janos förlitade sig på att Zaria höll djuret med blicken medans han såg sig omkring efter möjligheter. Så här pass nära berget var det naturligt att stenar låg på marken, och när Janos lade märke till dem kunde han se dem överallt. Det var ett säkert alternativ. Ett alternativ som skulle hålla dem utom närstrid.
      Hans osynliga händer började snabbt plocka upp stenarna omkring dem, samlade dem till sig. En del var större och krävde att han bara fokuserade på den, men de mindre kunde han hålla samtidigt.
      “Vi kastar sten på den,” sade han tyst, osäker på om hon ens hört honom genom regnet och pumans skriande. “Vi kastar sten på den!” upprepade han tydligare. “Du måste hjälpa mig.”
      Janos lyfte famlande upp tre stenar i luften och de radade upp sig inför honom. Visst kunde han kasta dem, men med Zarias vind skulle träffarna vara hårdare än vad han kunde förmå sig. På så sätt skulle han även kunna styra dem med mer precision.

Om det inte varit för allvaret i situationen hade hon med all säkerhet slängt ur sig en retsam kommentar över det faktum att de skulle kasta sten på puman. Men nu ifrågasatte hon honom inte. Istället nickade.
    “Säg vad jag ska göra!”, sade hon högt. I ögonvrån tycktes hon se stenar i olika storlekar sväva framför honom. Janos förklarade kort men koncist sin idé samtidigt som kattens fräsande blev alltmer intensivt. Zaria nickade för att visa att hon förstått.
    “Är du beredd?.” Hon gav honom en snabb sned blick. Puman gjorde sig redo för ytterligare ett anfall och när den tog sats ropade Zaria högt. “Nu!”
    Janos sköt utan att tveka iväg stenarna, och Zaria gav honom en hjälpande hand med en stark, hänsynslös vind.

Janos var lättad över att ha Zarias förtroende i detta. Även om det bara kanske handlade om att hon i stridens hetta inte hade någon bättre idé, men det spelade ingen roll. Det skulle funka. Det behövde funka.
     Zarias vindpust fick träden omkring dem att knarra och stenarna som Janos hållit tag om slungades iväg utan motstånd. Vinden var så snabb att Janos kämpade för att hålla dem i styr. Två träffade och en missade. Men lika snabbt som de fallit till marken föste Janos upp mer stenar i luften. Kattdjuret ryggade tillbaka, dels av vinden och dels av oförstående av vad som tillsynes haglade ner på den. Det väste när den försökte undvika regnet av sten. Träffarna fick den att vackla till och den djuriska blicken blev allt mer och mer förtvivlad och rädd. Den sista stenen som blev kvar var större, för stor för honom att bära något annat än just den.
     “Ta i nu, brisen!” ropade han i regnet och vindarna som åt upp hans röst. Janos flämtade och bet ihop när han lyfte stenen. En så hård vind att nästan han föll omkull blåste förbi och Janos använde all sin mentala styrka för att slunga stenen tillsammans med den. Den träffade puman på ena tassen. Ljudet det gjorde ifrån sig var olikt något annat han tidigare hört. Den slängde sig undan, rakt in i ett träd och flydde haltande ut i regnet.
Janos stod stint kvar. När vinden avtog lämnades de ensamma i regnet igen. Tystnaden föll och det var som att inget hade hänt. Blodet som fläckade deras pälsar bevisade annat.

Zaria kunde inte låta bli att imponeras av puman som fortfarande stannade kvar, trots ett flertal träffar från Janos håll.
    Ta i nu, brisen!
    Zaria låtsades inte om smeknamnet han gett henne och följde hans order. Vinden blev än mer starkare och regnet som föll från himlen tyckte slå hårt mot alla håll. Hon kisade när hon såg på puman i ett försök till att hålla vattendropparna och vindpustarna borta från hennes ögon.
    I samma sekund som Janos fick in en fullträff och puman i smärta vände sig om för att fly avtog vinden runt om dem. Regnet fortsatte att falla, men betydligt lugnare än förut. Det enda som tycktes höras var hennes flämtande andetag och snabba hjärtslag.
    Långsamt vände hon sig om mot Janos, som stod någon meter ifrån henne. Haltande slöt hon det sista avstånd emellan dem och hon såg på honom med oro i blicken. I hans ansikte, för nära ögat, hade tre djupa sår skapats från pumans vassa klor. Någon centimeter närmare och han hade blivit blind på ena.
    “Den är borta nu.” Viskade hon lågt. Zaria kunde inte låta bli att känna skuld över att hon inte reagerat snabbare. Om hon inte hade koncentrerat sig så på rådjuret hade hon kanske hunnit uppfatta puman tidigare, och Janos hade inte behövt skadas.
    “Gör det ont?”, hennes röst var oroligare nu, och det syntes i hennes ansikte. “det var nära ögat." Zaria bet ihop när hon insåg vad hon sagt, och hon slog undan blicken.

Chocken som lade sig över honom var varken öronbedövande eller lamslående, men den stod ändå skriven i hans blick när han mötte Zarias blick igen. Hennes haltande rörelser gjorde ont i honom. Han skulle varit mer uppmärksam. Det hade varit hans jobb.
     Oron som målade vikaanens ansikte hade han sett förut, men kanske inte till denna grad. Den mjukade upp Zarias annars så vassa uttryck och fick henne att se ömsint ut. Janos visste inte om det var fult av honom att gilla den uppsynen av henne, eller så kanske han bara gillade hennes uppmärksamhet.
     Orden som lämnade henne fick dem båda att reagera. Han spärrade upp ögonen i förvåning över att lämnat en sådan kommentar som hon mycket väl visste att han skulle göra narr av. Med ett avmattat skratt lät han den gå förbi. Kanske för att han redan tyckte hon plågats tillräckligt.
      “Jag klarar mig,” svarade han ärligt och log lite. Men blicken blev genast mer allvarlig när den sökte sig till hennes lår. “Det där är mer akut. Vi måste tillbaka till gruppen, och sedan Krita. Klarar du att gå?” Han visste redan svaret. Zaria skulle aldrig låtit honom bära henne. Han tvekade på att hon ens skulle låta honom stödja honom. Om han kände henne rätt skulle han få kriga hårdare än mot puman för att hjälpa henne.

Långsamt vände hon den bleka blicken gentemot honom när han talade. En vag antydan till tacksamhet syntes i det nätta ansiktet över det faktum att han låtit kommentaren vara och inte hackat på henne för det. Bara det talade för allvaret i situationen.
    Hon nickade till svars. Såret var djupt och blödde kraftigt, och när hon rörde sig blixtrade en smärta till. Dock bet hon ihop och gjorde ett försök till att inte visa Janos hur ont det gjorde. Det sista hon ville var att oroa honom mer.
    Tillsammans började de långsamt att gå tillbaka mot flockens. Då och då gav Zaria honom ett försäkrande leende om att hon var okej, eller åtminstone att hon skulle bli det.

[Avslutat]