Kvällen höll på att sänka sig över döda skogen och dimman tätnade i den allt svalare kvällsluften. De få fåglar som trotsade den kusliga tysta skogen slutade även de sjunga och försvann för att finna skydd för natten. 

Den vita tiken med de blå tecken gick sakta igenom skogen, hennes steg var mjuka och väl placerade för att undvika i största möjliga mån undvika döda kvistar och sånt som orsakade onödiga ljud i skogen. Öronen klippte på hennes huvud då hon lyssnade efter varje ljud skogen gav ifrån sig och de violetta ögonen sökte i dimman. Varför hon valt denna väg förstod hon inte nu då skogen ingav en otäck känsla och just nu ville hon bara ta sig ur den så fort och så obemärkt som möjligt.

Då en vag vag vind svepte igenom skogen och fick dimman att virvla drog den även med sig doften av en varg. Yuki stannade upp och lyssnade efter den som var källan till doften. Hon slöt ögonen och vädrade innan hon bytte riktigt i skogen för att försöka finna källan till doften. Hon kände att sällskap i denna skog skulle vara mycket välkommet. 

(pax till Lazarus)

Den unga hanen hade lämnat sin vandringspartner för en kvällspromenad, eftersom han haft svårt att somna och inte riktigt kunde slappna av, av någon anledning. Han kände sig lite konstig till mods, inte direkt nedstämd utan snarare tom, fast han kunde inte komma på något som tyngde hans sinne. Det hade förmodligen något att göra med skogen — den var alltid så tyst, stilla, dimmig. Han hade också kommit att tänka på sin familj, eller vad som nu kunde finnas kvar av den, och undrade var de befann sig nu. Varför de hade lämnat honom. Var det något han gjort? Kanske skulle han aldrig få veta, men han hoppades att de mådde bra. Tanken var nedslående och han ruskade bestämt på huvudet för att jaga bort den. Istället stannade han till för att vädra i luften, och uppfattade lukten av en annan varg alldeles i närheten. Larzarus välkomnade den och styrde stegen i riktning ditåt. 
    Han rundade ett träd och stannade sedan — framför honom stod främlingen vars lukt han följt. Hennes päls var snövit med blå markeringar, och han kunde inte låta bli att tycka att hon var vacker. Pälsfärgen gjorde att hon nästan smälte in i den omgivande dimman, men fast hon inte verkade vara illasinnad vågade han sig bara ett par tvekande steg framåt; han hade lärt sig att artighet var viktigt och att alla inte uppskattade närhet, och därför stannade han någon meter ifrån henne. Men hans svans viftade långsamt fram och tillbaka bakom honom och hans ansikte kläddes av ett mjukt, vänligt uttryck. 
    “Hej där”, sa han med ett lätt leende. Han var tacksam över att inte behöva vara ensam här i dimman. Det gick kanske tio sekunder innan han kom ihåg att han förmodligen förväntades presentera sig också, och då fick han det där jäktade ansiktsuttrycket som folk får när de minns att de glömt något och skyndade sig att försöka rädda situationen. “Oj, ursäkta. Jag är Larzarus.”

Yuki kunde snart urskilja rörelser i dimman och mycket riktigt ljuver hon snart urskilja en ung hane komma fram ur dimman. Han verkade inte hotfull så Yuki slappnade snabbt av och även hon tog några steg närmare för att kunna se honom bättre och även hennes svans svepte mjukt bakom henne  "God afton" Svarade hon på hans hej för och ett vänligt leende kom över henne läppar.

Yuki satte sig ner med en mjuk smidig rörelse och lät den vita svansen med blå prickar svepas om hennes vita tassar. De violetta ögonen granskade hanen framför sig och då hans röst ljöd igen vände hon åter blicken för att möta hans. "Trevligt att träffas Larzarus. Mitt namn är Yuki" Hennes röst var mjuk och vänlig och hennes kroppsspråk avslappnad. "Får jag fråga vad du gör i denna dimmiga skog?" Hon tippade huvudet lite på sned på ett lite gulligt sätt då hon frågade honom och öronen var spetsad åt hans håll.

Tiken verkade vänlig, hon log mot honom och presenterade sig som Yuki. Hans leende breddades lite och han nickade artigt för att hälsa och visa att han uppfattat hennes namn. “Vilket vackert namn”, sa han ärligt. Hon frågade honom vad han gjorde här, i den här dimmiga skogen. Han ryckte lätt på axlarna — han hade inget särskilt för sig här. Han och Noelle skulle knappast slå sig ner här för evigt. 
    “Jag vandrar med en kompis”, berättade han för Yuki. “Vi har inget mål direkt, bara går dit vi vill, i princip. Vad gör du själv här, om du inte har något emot att jag frågar? Döda skogen är en speciell plats, det är den verkligen, men jag är inte säker på vad jag tycker om dimman.” Han höjde ögonbrynen på ett sätt som talade om att han inte var överdrivet förtjust i att inte kunna se längre än tre meter framför sig. 
    Högt ovanför deras huvuden lyfte en stor fågel ur ett träd med ett hest kraxande, men i övrigt var det väldigt tyst omkring dem. Döda skogen gjorde sannerligen skäl för sitt namn, och på något sätt oroade det honom. Dimman gav honom en lustig känsla när den omgav honom åt alla håll. Men han betraktade tiken framför sig och vinklade öronen framåt för att lyssna på hennes svar. Vad kunde en så särskild varelse ha att göra på ett ställe som Döda skogen?

Yuki log vänligt då han sade att hennes namn var vackert. Hon hade aldrig riktigt tänkt på sitt namn eller sig själv som vackert. "Tack" sade hon vänligt för att sedan spetsa öronen gå han svarade vad som fört honom till denna dimmiga skog. Hon klippte liter med öronen och såg sig omkring samtidigt som hon vädrade lite i luften. Hon kunde för tillfället inte känna någon annan doft än honom så hans vän var nog inte i närheten just nu.

Då den stora fågeln lyfte ovanför deras huvuden så vände hon den violetta blicken dit och betraktade den då den försvann in i dimman. Hon hade just varit på väg att svara honom då fågeln avbröt hennes tankebanor. Hon skakade lite smått på huvudet innan blicken föll på hanen igen. "Jag vandrade längst med Mardouf men kom till ett område som var så svår terräng så jag valde att vika av in mot skogen. Den dagen var dimman inte så tät men ju djupare jag kom desto mer funderar jag på om jag borde följt mardouf i stället" Hon log snett och skakade lite på huvudet. "Så jag har egentligen ingen orsak att vandra just här. Det var bara en nyck för den dagen att jag vek av och tog denna väg." Hon betraktade honom och öronen klippte lite på hennes huvud. "Du ser jag letar efter min mors födelse flock men ännu har jag inte funnit några spår efter den eller vad som hänt den, eller henne för den delen." Hennes blick vek från hanen och hon såg in i dimman igen. "Jag har ännu inte funnit några ledtrådar eller någon som kan tala om för mig vad som hände dem och jag börjar befara att jag aldrig kommer få veta vad som hände min mor"Hon vände åter blicken och log lite mot honom men nu fanns det en sorg över henne. "Min mor skulle komma och hämta mig och mina syskon men då hon aldrig kom så började jag frukta det värsta så jag bestämde mig för att leta efter henne och hennes flock för att finna... Inget" det var sällan hon talade högt om dessa saker då hon för de mesta vandrade ensam och hennes vandring hade inte lett henne den vägen att hon träffat många vargar så att få tala med en varg var skönt efter flera veckors ensamhet.

Han lyssnade noggrant på honans ord, utan att avbryta. Hon hade uppenbarligen färdats längs med Mardouf-ravinen i närheten, precis som han och Noelle hade gjort, men tvingats fortsätta in i skogen istället. Hade ingen egentligen anledning att vara här. Han kunde inte säga att han själv hade någon direkt anledning heller, så han nickade och sa enkelt: “Samma här.”
    Det hon sa härnäst intresserade honom mycket — hon letade efter sin mor och hennes flock. När hon uttalade den sista meningen föll det något sorgset över henne. Min mor skulle komma och hämta mig och mina syskon men då hon aldrig kom så började jag frukta det värsta så jag bestämde mig för att leta efter henne och hennes flock för att finna inget. Larzarus vinklade öronen bakåt. 
    “Jag beklagar”, sa han lågt. “Jag har varken hört eller sett något av din mor eller flock, tyvärr, jag är ledsen. Jag önskar jag kunde hjälpa dig.” Han kunde relatera till henne på något sätt, med att ha förlorat sin familj. Själv visste han inte varför familjen splittrats, men han misstänkte att det var på grund av hans mörkerkraft. Han tyckte inte om den kraften; den hade fått hans familj att lämna honom, och han skulle ge allt för att hitta dem igen. Larzarus märkte att han stått fundersam en stund och betraktade Yuki ursäktande. 
    “Ledsen, jag bara … jag har också tappat bort min mor. Och min far. Och min syster. Hela familjen, egentligen.” Han log lite ur ena mungipan, även om det var ett sorgset leende. “Jag saknar dem ibland. Kanske borde jag leta efter dem, men ... jag vet inte om jag någonsin skulle hitta dem.” Han ryckte på axlarna. Det var inte meningen att bli deppig, eller deppa ner tiken framför honom, det var ju trots allt därför han lämnat Noelle ikväll.

Yuki ruskade lite på sig då han sade att han beklagade och hon log vänligt mot honom igen då han sade att han önskade att han kunnat vara till hjälp. "Tack." Hon lade huvudet på sned då han blev tyst en stund.

Då han åter tog till orden och bad om ursäkt log hon mjukt. "Det låter som om vi har det gemensamt att vi båda förlorat några vi håller av" Hon talade med en mjukt och vänligt stämma nu. Sorgen var inte lika närvarande även om den fanns där långt inom henne och sken igenom väldigt svagt. Det var som om hon inte riktigt kunde släppa den även om hon försökte. "Jag har börjat acceptera att jag aldrig kommer få möta mor igen. Jag har börjat inse att jag måste leva mitt liv och inte leva i de förflutna. Jag sörjer min mor och önskar jag fått mer tid med henne men jag är tacksam för den tid vi ändå fick tillsammans och jag ska minnas den glada tiden vi fick." Yuki lät blicken vändas mot de mörka grenarna, knappt synliga i dimman. "Nu måste jag bara finna nya mål här i livet." Hon kunde inte låta bli att skratta mjukt åt sig själv. Hennes mål hade alltid varit att finna sin mor men med tiden hade hon insett att det var ett mål utan slut så hon hade börjat släppa det även om hon inte kunde släppa det helt och hållet.

Åter föll den violetta blicken på hanen och huvudet tippades ännu en gång lite på sned. "Mitt första mål är att hitta ur denna dimmiga dystra skog och sedan se mer av Numoori tror jag. Kanske finna en plats där jag kan höra hemma" Hon visste inte om den fanns fler ninjavargar i Numoori men hon hoppades att det skulle göra det. Finna fler som var som henne. "Säg mig du har möjligen inte stött på någon varg av Oga eller Kiga släktet?" Frågan var långsökt men det skadade aldrig att fråga.

Han nickade instämmande när hon svarade honom. Det hon sa lät vettigt. Leva sitt liv, gå vidare, inte vara fast i det förflutna. Hitta nya mål i livet. Larzarus log lätt. 
    “Det låter bra. Men jag hoppas att du hittar din mamma i alla fall.” Det var det minsta han kunde göra. Larzarus visste nog bättre än många hur det var att förlora hela sin familj, och det var ingenting han önskade någon alls att få uppleva. 
    Yukis första mål var att ta sig ut ur Döda skogen och utforska landet. Finna en plats som var hemma. Det lät fint, tyckte han. “Ett bra mål”, instämde han. Han borde kanske också skaffa sig ett sådant. Förutom att planlöst vandra hade han ingen aning om hur han skulle styra upp sitt liv. Hennes fråga fick honom att lystra men han var tvungen att skaka på huvudet, tveksamt dock. “Det tror jag inte”, sa han fundersamt, “inte som jag vet. Ser de ut på något speciellt sätt, så man känner igen dem? Några kännetecken eller …?” 
    Hanen lät frågan dö ut, plötsligt osäker. Han var inte direkt den som hängde med i alla svängar hela tiden, och oftast var han för frånvarande och disträ för att lägga märke till småsaker. Kanske var Kiga- och Oga-släktet välkänt i Numoori, kanske visste alla hur de såg ut, och det bara var han som var trögfattad. Han tystnade, rädd för att visa sin okunskap. Det skulle just vara hans stil, att gå och göra bort sig inför den första främmande person han träffat på evigheter.

Hon log vänligt mot honom då han svarade att han inte sett någon ur Kiga eller Oga släktet. "Nä jag tänkte jag kunde chansa. Jag tror inte de finns så många av oss kvar så få har nog träffat någon av Oga eller Kiga släktet" Hon kände själv hur ovetande hon var och hon undrade om hon någonsin skulle finna fler som henne eller om hon skulle få vandra tillbaka till sina syskon. Detta var dock inget hon tänkte göra snart. Hon hade ju just bestämt sig för att se mer av Numoori.

Hon vände blicken ännu en gång in i dimman medan hon stod tyst en stund och funderade vart hon skulle bege sig här näst. Hon skakade kort på huvudet och lät blicken åter möta hanens med ett vänligt leende. "Du får ursäkta mig, jag blev visst lite inne i mina egna tankar." Hon hade inte menat det som att vara oförskämd, var bara det att hon hade mycket att reda ut med sig själv och med sin fortsatta färd.

Det fanns tydligen inte så många av hennes släkte kvar. Det kändes sorgligt, och han undrade vad som hänt med dem, varför de var så få — men hade finkänslighet nog att inte fråga. Istället sa han bara “Oj då, beklagar” och bet sig i läppen. Han kunde inte föreställa sig hur det var, att först tappa bort sin mor och samtidigt veta att man är bland de sista av ens släkte. Det måste vara ganska … isolerande. 
    Yuki var tyst en liten stund och verkade ha förlorat sig själv i tankar. Han ville inte avbryta, visste inte heller hur han skulle avbryta, så han var tyst tills hon bad om ursäkt för att ha tappat bort sig i tankarna. 
    Larzarus skakade på huvudet med ett mjukt leende. “Det gör verkligen ingenting. Man måste få tänka, och jag förstår att du har mycket att tänka på.” 
    Han tvekade lite, osäker på om han borde säga det eller inte, men bestämde sig för att göra det i alla fall. “Var bara försiktig, okej? Vart du än tar vägen.” Han tyckte om Yuki. Ville inte att det skulle hända henne något. Att det skulle bli med henne som det blivit med hans familj; att han inte ens visste om de levde. Larzarus bet sig i läppen och slog förläget ner blicken. “Man vet aldrig vad som kan hända.”