[Reserverad för Lamia.
Utspelar sig innan Kali-ynglens uppdrag.]

Det var som att något rörde sig inom honom. 
Med en road glimt i de mörka ögonen satt Shiva vid skogstjärnen. Det var gryning. Dimman låg tät över vattenytan. Blicken gled över de röda näckrosorna utan att han riktigt såg dem. Han hade sin fokus inåt, mot sig själv.
För det var som att något där inne vaknade till liv. Något nytt, något spännande, något som fängslade honom. Vad det var hade Shiva ingen aning om, men han hade kunnat dö för att få reda på det.
En iver brann inom honom, en nyfikenhet som växte varje dag. Vad var det där främmande som rörde honom på ett så upphetsande vis?

Ett plötsligt ljussken i energierna omkring honom ryckte bort Shiva från sina tankar. En varga gestalt, en som han via blodet var bunden till. 
"Lamia." Namnet uttalades då den andre kommit nära hon för att höra honom. Sakta vreds det svartvita huvudet bakåt och han såg på sin systerdotter i några sekunder. Sedan vände han åter blicken mot den täta dimman. 
"Du stör mig. Jag hade saker att... utforska. Fundera över." Ett svagt leende spelade på hans läppar medan han talade.

Lamia strök runt i den dimmiga skog som var hennes hem. Hennes värld var en begränsad plats, hon hade inte sett mer än den här skogen med sina egna röda ögon. Men hon var mer än redo att erövra världen. Ta den med storm. 
Dimman runt henne var tät och hon kunde höra andarna viska i den. De bruna tassarna förde henne framåt mellan träden. Den här delen av skogen  var fri från snår, de stora träden kvävde allt som växte under dem och flocken hade välupptrampade stigar över hela området. Hon traskade runt utan något direkt mål, och plötsligt hade hennes tassar fört henne mot en varm energi. Hon tittade upp i samma sekund som Shiva började tala. Där stod hennes ärade ledare, och morbror, men både i första- och andrahand ledare. Hon log då hon såg honom, ett självsäkert leende.
"Shiva"
Svarade hon honom, som hälsningsfraser fast bakvänt.
"Det var inte min avsikt att inkräkta på din egentid.."
Började hon utan ursäktande i rösten. Öronen vippade ovanpå hennes vita huvud och vinklades ständigt åt olika håll, ett tecken på hennes lätta osäkerhet inombords.
"Får jag fråga vad du söker?"

Utan att se på hennes lyssnade Shiva till vad den unga honan sade. Hon hälsade, hon ursäktade sig och hon undrade. Han hummade till med en road min i ansiktet, vad annat hade man kunnat vänta sig? Det var underligt det här med Kalis avkommor. De var alla bra, de var alla duktig och målmedvetna. Han kunde verkligen inte klaga på att de försökte, att de ville höra samman med flocken. Men ingen av dem hade på senare tiden lyckats överraska honom. De var alla öppna böcker, och det var något som gjorde honom besviken. Han ville ha mer, från någon av dem, mer än bara de slätstrukna yttre skalet. 
Vem av dem var som han, som deras mor, som Blossom? Vem av dem skulle en dag utmärka sig, visa sig värdig? Just nu verkade det nästan som att de alla skulle falla i glömska med tidens gång. Det gjorde honom väldigt besviken.
Han hade önskat se mer. Men man kunde inte få allt man önskade.

"Kom närmre," sade han utan att se på henne. "Sätt dig bredvid mig."
En kort paus gjordes. Fortfarande såg Shiva inte mot henne, fortfarande höll han blicken fäst på vattnets mörka yta. För några ögonblick undrade han vad som dolde sig där under, men sköt sedan tanken åt sidan. Han skulle ändå aldrig få veta det, så varför ens fundera då?
"Du vill veta vad jag söker..." Rösten var fundersam, lugn, på gränsen till obehaglig. "Du ser näckrosorna, röda till färgen. Något som jag har förstått är ovanligt i resten av landet. Det är därför de kallas blodstårar, eller vissa säger, Blossoms tårar. Och det skulle inte förvåna mig om de fått sin färg av vår stora ledarinna, må hon vila i frid." Han tystnade åter en kort stund. Tanken på Blossom smärtade fortfarande. Shiva hade älskat henne, mer än livet. Mer än allt annat.
Han suckade och sköt undan minnena.
"Det är det jag söker. En väg att färga näckrosorna. Ett sätt att göra ett avtryck i livet, något som får dem att minns mitt namn." Blicken svepte åt sidan, och han såg på Lamia. "Att bli ihågkommen. Annars är inget du gör i livet något värt."

Lamia lydde utan att ifrågasätta och slog sig ner bredvid ledaren. Hon lyssnade till hans ord med en allvarlig i sitt anlete och nickade kort medan han talade.
"Vi kan bara drömma om att en dag uppnå hennes storhet."
Sade hon med vördnad i rösten. Lamia hade aldrig träffat Blossom, men den storvuxna svarta varginnan var ändå högst närvarande i hennes uppväxt. Hon var en del av åtminstone hälften av de legender hon lärt sig och den fasta grundaren till alla regler och förhållningssätt som Lamia såg som sanning. Det gick inte att beskriva hennes relation till Blossom som något annat än idoldyrkan, kanske till och med i jämnhöjd med avgudan.

"Jag tror att TBB är vägen till storhet, om du tillåter mig säga min åsikt.."
Började hon sedan med en självklarhet i rösten snarare än en frågande ton.
"Jag tror att om flocken kan resa sig i höjd med fornstora dagar så kommer vi alla bli legender.."
Hon log triumferat.
"Iallafall alla som förtjänar det!"

Hela tiden medan hon talade hölls ledarens mörka blick fäst på honan. Sedan, när hon tystnade, lät han den åter glida ut över skogstjärnens mörka yta. Han suckade lätt.
"Jag skulle aldrig hindra dig, någon av er, från att säga era åsikter, Lamia. För trots allt, vem vet? Kanske ni unga en dag också kan säga värdefulla ord, istället för meningslös svammel?"
Shiva flinade kort åt det han sagt. Det var kul att retas med den unga. Men inte heller kunde han förneka att det låg sanning i orden som Lamia talat. Det var på den vägen det skulle ske, och Shiva var väl medveten om det. Men det tog tid, det krävdes planering och vilja. De var på väg, men ännu hade de långt att vandra.
Han sneglade emot henne, fortfarande med ett svagt leende på läpparna. Det här kunde bli intressant. 
"Säg mig då, vilka förtjänar det?"

Hon gillade att tala med Shiva, även om han ständigt skämtade på hennes bekostnad och drygande drev med henne så kändes det samtidigt som att han ärligt lyssnade. Som att han satte ett visst värde i hennes ord. Lamia var ingen osäker tik, hon tog för givet att hennes åsikt var av vikt, men det var ändå skönt. Att bli bekräftad.
Som svar på ledarens ord gav hon ifrån sig ett svagt hummande, ett beteende hon uppenbart tagit efter det vuxna med. 
"Det återstår att se.."
Började hon med en eftertänksam min i ansiktet.
"Men av mina syskon är Abraxas helt klart den värdigaste.. Om man räknar bort mig förstås!"
Sa hon med en lika kaxig som skämtsam min. Hon följde ledarens exempel och såg ut över tjärnen. Tittade på de röda blommorna och funderade över vad Shiva sagt. Tänk om hon en dag skulle få ge namn åt en plats. Likt Tenkais öken och Blossoms tårar. Inte ens alla gudar hade platser namngivna efter sig... Det var stort. Verkligen stort.
"De övriga i flocken har nog du mer kolla på än jag."
Avslutade hon sin utläggning. Lite frågande sökte hon sedan ledarens blick.
"Vad tror du?"

Shiva drog svagt på mungiporna då han hörde hennes ord. Han gillade faktiskt att lyssna till Lamia, hon var inte den som dolde sina åsikter. Han uppskattade det, den ärlighet som strålade omkring henne, och han såg fram emot de många samtal de skulle ha i framtiden. Förutsatt att hon överlevde så länge.
"Jag förstår mycket väl hur du tänker, unga dam. Både du och Abraxas har visat potential, mer än många andra." Ja, visst hade Shiva koll på valparna, och visst hade han sin egna uppfattning om vilka som var mer och mindre lovande. "Men det finns en till stjärna du inte tagit med i beräkningen."
De mörka ögonen vändes emot den unga honan, vars ord han kunde hålla med om. Men det fanns en till, en som var mer än de andra, en vars potential sträckte sig lite längre än de andras. Och det var nog ingen som anade det.
"Låt mig säga dig, kära Lamia, att du inte borde söka potential hos de som står dig nära. Det är de svaga, de du tror dig kunna se ner på, som du ska akta dig för."

Blicken letade sig ut över tjärnen igen medan ledaren talade, sedan sökte den sig åter till hanens ansikte.
"Lelirium eller?"
Frågade hon snabbt innan hanen började tala igen. Hon satt stilla och tog in. Som alltid så hade han sätt i vad han sade. Att underskatta någon var att ge dem ett enormt försprång. 
"Ni har rätt, att underskatta någon kan vara ens sista misstag."
Sade hon och nickade. Hon uppskattade var tillfälle att lära sig något nytt, och Shiva erbjöd gott om sådana stunder. Att samtala med honom var därför något hon tog på största allvar. Hela tiden sökte hon ny kunskap som kunde vara henne till hjälp i att tjäna flocken. För det var hennes syfte i livet. Att föra TBB in i historien, precis som hennes mormors mor hade gjort.


[kort o korv, sorry]

Shivas leende breddades en aning då Lamia nämnde sin systers namn. Ja, Lelirium. Shiva hade fastnat för den unga honan direkt. Det fanns något där, något stort och mäktigt, och han ville utnyttja det till sin egen och flockens fördel. Det enda som egentligen behövde göras var att få den där svaga, känsla delen av honan att kvävas. Sedan skulle hon vara perfekt.
Men det tänkte han såklart inte avslöja åt Lamia, eller någon av de andra heller för den delen.
"Låt oss inte nämna någon vid namn," sade han bara med ett snett leende. "Vi kan ändå bara spekulera i framtiden, vi kommer aldrig att få veta hur detta kommer sluta innan vi är där."
Och det var sant, tiden var ingenting de kunde bestämma över och händelser var inget de kunde förutspå. De fick vackert lov att vänta, oavsett om de ville det eller inte.

[Blah, nyvaken och noll inspiration xD]

Hon nickade kort åt ledarens ord, förstod att det var information som inte var till för hennes öron och accepterade det. Det han sade härnäst lät både som en billig ursäkt men också som visdomsord. Det var sant att framtiden var svårtydd, men i viss mån kunde man ändå förutse den. Som till exempel att Abizou antagligen inte skulle klara sig i flocken särskilt länge. TBB var ingen plats för veklingar, för eftersläntrare, och även om hon på något vis älskade systern så visste hon att det oundvikliga en dag skulle ske. Abizou skulle, på ett eller annat vis, lämna dem.
"Men vissa saker kan man ändå lista ut, genom att se åt vilket håll tiden snurrar.."
Sade hon och visste inte riktigt hur hon på annat vis skulle beskriva det hon tänkte på.
"Man kan ana vart saker och ting är på väg"
Lade hon till för att förtydliga. Sedan blev hon tyst för ett ögonblick, blickade ut över den mörka tjärnen och följde dimslöjorna med blicken där de långsamt virvlade runt över vattnet. Blommorna som kallades Blossoms tårar var en skarp kontrast till det svarta och vita. Det var riktigt vackert.
"Tror du vi står inför ännu en storhetstid?"
Frågade hon plötsligt, eller snarare tänkte högt. Hon förstod knappt att orden lämnade munnen förrän de tystnat. Frågan var ärlig och hon hoppades att svaret skulle bli ja.

Dessa unga, så finurliga. Shiva hade aldrig direkt gillar valpar, inte ens Kalis, men han hade alltid funnit dem fascinerande. Och trots allt tillhörde dessa även flocken, de delade hans nobla ätt, så de var inte att förkasta. På ett skruvat sätt kanske man kunde säga att han gillade dem. Kanske...
Blicken gled över honan medan hon talade. Det fanns vishet hos Lamia, han kunde inte förneka det. Men ännu fanns ungdomens naiva dumhet kvar hos henne, så riktigt än skulle han inte ta henne på allvar. Men en tid skulle komma då hennes ord säkerligen skulle bli högt skattade av den svartvita hanen.

Ett flin gled över Shivas läppar vid den unga honans ord.
"Frågan är inte om vi står inför en tid av storhet, frågan är när den kommer påbörjas."

[Segt, kort svar. Men ah, varit off, sorry D: ]

Lamia nickade åt Shivas ord. Såklart. Han hade så rätt, vad annars förväntade hon sig från sin morbror och bedyrade ledare. Hon kände hur det pirrade i den lilla valpkroppen. Det var tid snart, det var hon övertygad om.
"Sant."
Fick hon ur sig och blicken sökte för en sekund ledaren innan hon åter lät den vandra ut över de röda blommorna. Wow, tänkte hon. Och hon hoppades innerligt att hon skulle få erfara nästa storhetstid. Var nästan säker på det, Shiva skulle leda dem rätt!
"Snart så.."


[Ska vi ta o avsluta detta?"

Han flinade emot den unga honan. Där fanns något, precis som hos de andra. De var alla ättlingar av Blossom, och därmed fanns storhet och makt i deras framtid. Med all säkerhet skulle de gå långt, eller stupa på vägen.
"Tålamod," sade han medan den mörka blicken gled ut över skogstjärnen. "Lär dig att vänta, så kommer du att finna din väg."
Det var den viktigaste läxan i livet. Mer hade han inte att lära henne nu. När hon lärde sig tålamod skulle resten komma till henne. Det fanns en framtid, bara hon kunde vänta på det.

[Bah, ingen fantasi. Lika bra att avsluta ;p]