Dimman kom naturligt, lika naturligt som att äta, dricka, eller gå. Den böljde runt Mörkö, ibland våglikt, nästan röklikt. Ibland låg den bara runt honom som en vit slöja. Men den var levande, ett med honom. Och han bar den med sig överallt. Särskilt kompakt blev den på de tidiga morgontimmarna. Kaiwood var ekande tyst, och himlen alldeles rodnande rosa av de tidiga solstrålarna som kittlade molnen.
     Tystnaden bröts av syskonens skratt. De lekte Höken kommer i dimman, och det var Mörkös tur att vara hök. Han försökte kväva ett fnitter när han stod vid höjden av den lilla slänten med ryggen vänd mot syskonen. Leken gick ut på att när han vände sig om, skulle de andra deltagarna stå helt stilla. Rörde de en muskel så var de ute ur leken. "Ett, två, tre..." räknade Mörkö långsamt, innan han med en plötslig rörelse snodde runt och stirrade på syskonen. "Höken kommer!"

[Till syskonen, Nomë och Melchior + Ilyas!]

Mörkö började räkna, och Åska störtade framåt. Hon hörde syskonen tjuta till och följa efter henne, men hon höll sig längst fram. Hon kanske inte hade några vingar, men snabb var hon.
     "Tre...-" Åska tvärbromsade, och svajade farligt framåt innan hon återfick balansen och totalt stelnade till. "Höken kommer!" Hennes bror snodde runt. Egentligen ville Åska protestera och säga att han gjorde det för snabbt, men då skulle han säkert ta henne för det. Istället stirrade hon tillbaka på Mörkö med vidöppna, glansiga ögon. Han verkade inte kunna avgöra om någon rört på sig, och vände sig därför om igen. På nytt rusade valpen framåt. Den här gången var hon kanske lite väl övermodig - när Mörkö vände sig om hade hon inte hunnit låsa sina leder riktigt än.
     "Åska!"
     "Nä!" protesterade hon. "Det var dimman! Titta på Lÿs istället, hennes svans viftar!"

Det var knappt att Lÿs vågade andas av rädslan att bli påkommen. Hennes blick var stirrigt fast vid Mörkös när han granskade dem. Hon rörde sig inte ur fläcken, och hade inga planer på det tills Åska talade. Lÿs ogillade när folk ljög och anklagade henne för falskheter; som att hon viftade på svansen. 
    “Det gör jag ju inte alls. Sluta ljug!” Utbrast hon irriterad och tog ett kliv närmare sin syster, när Mörkö uttalade hennes namn och förklarade att hon var ute ur leken. En hög, irriterad suck lämnade henne och tjurigt blängde hon på Åska. När hon gick förbi gav hon henne en lätt knuff, men tillräckligt för att kunna välta omkull henne.
    Lÿs satte sig några meter ifrån sina syskon med ryggen emot dem. I bakgrunden kunde hon höra hur leken fortsatte, men hon tänkte inte titta på dem. Istället lät hon blicken vandra mellan träden, grenarna och dimman framför henne.

Illyas gav ifrån sig ett dovt, frustande skratt. "Nämen titta, Mel. Höken kommer", log han. "Den har man inte lekt sedan valptänderna satt kvar. Det här verkar dock vara en–" Hummande satte han en klo mot hakan, letandes efter rätt ord. "–mildare variant än den jag lekte som liten. Vad säger du om att ge dessa valpar en smak av vår version?"
    Vrenen visade lite intresse. Om han var genuin eller bara spelade svår kunde inte Illyas avgöra men det fick honom att himla med ögonen. "Jag hade putat med munnen och blinkat med mina långa ögonfransar om det inte varit för att det inte är en särskilt bra look för mig." Det var hans sätt att säga 'snälla'. Melchior ögnade honom skeptiskt och han förstod att vrenen inte såg någon vits med att ödsla energi på valparnas lek. Eller så kanske han helt enkelt inte hade lust. I normala fall hade han hållit med men detta var ingen normal situation. Illyas hade en ande med sig. Hur användbart det skulle komma att vara kunde han inte avgöra förrän han faktiskt testat Melchiors foglighet.
   Duon studerade valparnas lek, dolda en bit från scenen. Efter en stund såg Illyas mot sin kompanjon igen, erbjudandet fortfarande hängandes i luften. Han log på nytt, rösten lugn och mjuk när han talade. "Jag vill se vad du går för", gav han som förklaring på Melchiors osagda fråga. "Se det som en uppvärmning. Om du inte ens kan skrämma valpar vilken nytta är du då för mig?" Och det var sanningen. Det, och han var uttråkad. "Plus", tillade han. "Det blir kul."

[Herpa derp efter 300 år  ]