Natten var kommen, månen högt stående på den mörka himlen fläckad av stjärnor. Molnen var få; dimman lägre än vad den brukade ligga. Det var en klar utsikt som öppnade sig mellan träden vid revirets kant, prydd av mörka, skrovliga stammar. 
"Vi borde fortsätta." sade den väldiga hanen, som kom gående bakom Erakan. 
De var ute och patrullerade revirets gränser längst den norra sidan där dimman som oftast hängde tät och ogenomtränglig mellan trädens stammar, men som denna natt hade dragit sig undan. 
Nästan som om skogen välkomnade deras lilla grupp av flockbröder och sällskapet de bar med sig.
De hade hållit ett halvhögt tempo genom skogen, Baraz lugnt stegande och Erakan, med sin något sparsamma storlek, halvspringandes för att hinna med. Teoretiskt var det Erakan som skulle leda patrulleringen, men praktiskt var det nästan enklare att den väldige hanen banade vägen, och Erakan koncentrerade sig på att lyssna på det sättet bara han kunde.
Erakan hade stannat för att lyssna lite extra noggrant på ett underligt ljud i fjärran, men avbröt sig när Baraz klöv hans uppmärksamhet. Han röst var för hög först, nästan smärtsamt hög, men Erakan återställde snabbt hörseln till ett mer normalt läge.
Han skakade på huvudet så att pälsen rufsades om, och kastade ett snett leende mot den store hanen. Sedan nickade han och började smått springa åt det håll de var på väg. 

[Errhh.. x'D 
Baraz är en NPC i flocken, just so you know c: ]

Midir hade lagt sig på en större sten för att sova på inför natten. Tidigare på dagen hade han jagat, så mer än mätt och med för mycket känsla av jäst och dåsig låg han där och betraktade den månbelysta omgivningen. Skogen som tidigare hade varit så död blomstrade nu och de kala stammarna hade nu gett liv åt grönska som likt parasiter fann näring i de ruttnande stammarna. Mossor och svampar och ett sprakande markliv hade gett skogen en ny känsla och identitet. Dessutom var Devils inte kvar i närheten. Skogen kändes nu mera som en fristad istället, och det var lätt att trivas här.

Midir hade dock missat att det hade flyttat in en ny flock i närheten sen en tid tillbaka. De hade inte bott här sist han passerade döda skogen. Han blev därför förvånad när han plötsligt såg två vargar passera längre bort. Hans öron spetsades direkt och han reste sig av ren reflex och fortsatte titta på dem.

Midir gjorde ett högt skall för att tillkalla deras uppmärksamhet. Han var nyfiken på vilka det var som passerade.

Ett klart skall skar genom nattluften. Erakans öron vreds reflexmässigt mot ljudets källa, och huvudet följde efter ett ögonblick senare. Den rödbruna hanen saktade in, stannade helt. Baraz stegade upp snett intill honom, huvudet vänt mot vargen som uppenbarat sig. Baraz ragg var halvrest.
Erakan, i relation, verkade allmänt obrydd av det hela. Huvudet var lagt på sniskan, öron fokucerade på främlingens hjärtslag och andhämtning. 
"Stanna här. Håll uppsikt och varna om det kommer några fler." sade han med en lugn ton, blicken fortfarande fäst på främlingen. Baraz nickade, uppsynen lätt missbelåten, Erakan hade sina aningar om vad Baraz ansåg om att låta en av flockens minsta medlemmar gå själv i ett möte med en utomstående. Inte för att han och Baraz var speciellt bra kamrater, men trots sitt ganska hårda intryck så var han rätt mån om sin flock och de som tillhörde den. 
Erakan var dock inte speciellt orolig; hade främlingen varit fientligt sinnad hade han knappast påkallat deras uppmärksamhet, utan snarare försökt smyga runt dem. Dessutom kunde han inte snappa upp några andra ljud ifrån omgivningen som antydde att det var flera i deras närhet, så det var inte ett bakhåll. 
Den rödbruna hanen travade upp mot främlingen, hållningen lätt dominant, som det tedde sig att en flockmedlem höll sig mot en främling, men inte hotfullt. 
"Hälsad främling." sade han när han var tillräckligt nära för att kunna prata utan att behöva höja rösten. 
Och vid alla gudar, behövde alla vargar i detta land vara så förbaskat stora? Han ångrade nästan valet att lämna Baraz i bakgrunden; hans storlek hade varit betydligt mer betryggande att ha intill sig. 
"Mitt namn är Erakan, av flocken Draugai." hans röst var lätt högtidigt, nästan så att det lät inövat. "Ni är medveten om att ni angränsar vårt revir?" frågan var nästan retorisk, utan att vara ohövlig, och han ställde den för att kunna avgöra främlingens attityd till det hela. Oftast var det inget problem med främlingen som vågat sig för nära deras område, och det lönade sig att visa hänsyn och använda en artig ton; vilket var anledningen till att Erakan lämnat Baraz utom hörhåll. Stackaren hade ingen som helst uppfattning om vad man hade artighet till överhuvudtaget.