Trots att hon sprang så kändes det som om hon inte rörde sig framåt. Skogen runtom henne stod stilla. Marken rörde sig, men resten av världen stod stilla. Hennes vingar. Obrukbara. Hjärtat i halsgropen. Andetag. Deras andetag. Flåsande i nacken. Skuggor som jagade hennes sinne. Ögon. Tänder. Ilskna bett. Illvilliga skratt. Hon skrek åt dem. Skrek utan röst. Hon försökte bränna dem. De gick genom elden. Berördes inte. Reagerade inte. Skuggorna grep tag i henne. Bet henne i ansiktet. I nacken. I sidorna. Buken.
"Låt mig vara!" När rösten till slut gjorde sig hörd så löd den inte. "LÅT MIG VARA!" Rösten sprack och skar sig. "LÄMNA MIG!"
"Dimitrij." En av skuggorna ställde sig över henne. I paniken kände hon inte igen rösten.
"LÅT MIG VARA!" Hon försökte fly. Försökte knuffa undan skugga. "LÅT MIG..!"

Hon slog upp ögonen mitt i meningen och skrek på toppen av sina lungor. Ljuset slog emot henne och innan hon förstod var hon var gjorde hon ett försök att komma på fötter. Med andan i halsen insåg hon att någon låg över henne. När hennes blick mötte Aldos sjönk hon ihop på marken med en djup suck. Hon blinkade gång på gång för att vänja ögonen vid den stigande solens ljus. Hjärtat bultade hårt i hennes bröst.
"Du skrek i sömnen igen." Aldo låg vid hennes sida, med ena frambenet och en del av bröstkorgen över hennes skuldror. "En mardröm?"
Hon nickade långsamt. En till. Hon hade haft många mardrömmar den senaste tiden. Hon drog ännu en djup suck och sträckte på sig så snart Aldo makade sig åt sidan. Han strök sitt huvud mot hennes innan han reste sig upp.
"Tack." Dimitrij reste sig upp och skakade på kroppen. Hon sträckte ut vingarna och vek sedan ihop dem mot sidorna.  Det ena bakbenet sträcktes fram mot ansiktet och hon böjde på huvudet för att klia sig bakom hornen. Hon tvingades placera frambenen brett isär för att inte tappa balansen. Hornen hade vuxit till sig, och de flesta taggar var vassa och kala. Basthuden hängde ännu kvar på sina ställen i hornen och gungade när hon rörde på sig.

De hade tagit sig ut till en av de större öarna i området. Doften av bräckt vatten hängde i luften. Sommaren var nära nu. Solens strålar var varma och vårblommorna hade snart blommat över för att ge plats åt sommarblomstren. Ön kläddes av krokiga bladträd vars kronor var vindpinade men lummigt gröna. Gräset hade växt sig högt, och på öns strand blandades grynig sand med gräs och unga trädplantor. Dimitrij såg på vrenhanen med ett mjukt leende. Trots mardrömmarna så hade hon börjat känna sig trygg igen. I hans närhet. Ibland kom hon fortfarande på sig själv med att kasta blickar över axeln, och De tog fortfarande upp en stor del av hennes tankar. Men hennes liv hade tagit en vändning. Åt ett håll hon gärna vandrade. Hon strök sitt huvud under Aldos haka och viftade lätt på svansen. Hon ville börja på nytt. Börja om. Ta nya tag för att nå det mål hon strävade efter. Hon var inte längre ensam.

Hon hade tillfrisknat sedan vintern. Hennes kropp var inte längre mager, och hennes energi hade återvänt. De hade ätit så sent som kvällen innan. Hon hade varit hungrig de senaste dagarna. Hungrigare än vanligt. Hon hade inte tänkt så mycket på det till en början, men började långsamt att inse vad som var orsaken. Än syntes det inte så tydligt på henne, men hon visste. Och han visste. Mardrömmens mörker bleknade snabbt bort ur hennes minne när hon tänkte på det. De hade startat ett nytt liv tillsammans, hon och Aldo. Och det gjorde henne lika lycklig som det skrämde henne.

[Här är en liten snabbskiss för att visa hur Aldo ser ut; https://i.servimg.com/u/f78/16/45/03/26/aldo_s10.jpg
Blev kanske lite förvirrat. Men det ska nog gå ändå~]

Midir's vandring genom det stora landet hade blivit lång. Han hade skiljts från sin syster sen länge när e valde att gå skiljda vägar. Midir har en stor kärlek för henne, men de var överens om att det var dags att upptäcka världen på egen hand nu.

Midir hade inga mål med livet. Inga planer, eller önskningar. Han tog dagen med ro och vandrade till den horisont som såg intressantast ut. Midir hade växt upp i Numoori's västra del, han hade sett de västra havet, svartstrand och de röda blodbergen. Han, hans syster och mor hade jagat vildhästar och levt som en liten flock. De hade tränat hårt, de metode som hans mors varit lärd med, och tillsammans hade de blivit starka. Hans mor hade berättat om hans far, en varg i flocken Qu, i Numoorislätten långt därifrån. Han visste hans namn, Morg, men inte speciellt mycket mer än så. Hans mor hade nog inte vetat mycket mer än så heller, de hade bara träffats en gång för längesedan. Det gjorde dock Midir detsamma. Han kände inte sin far, och för honom så hade han ingen. När deras mor en dag tragiskt hade gått bort så ar det bara Midir och hans syster Mirain kvar, och de bestämde sig rätt snart för att bege sig till nya marker.

Midir hade stått längs strandkanten. Långt bort hade han sett öarna, utspridda framför sig. Allt från miindre sandhögar till större öar med egna små skogar nästan, andra stenigare, andra mer lummiga. Landskapet framför honom var lockande. Världen han hade varit uppvuxen var långt ifrån lika blöt och levande. Bara det torra gräset som bara vildhästarna kunnat dra näring ur. Hon stod och kikade ner längs stranden och såg liv i vattnet. Vattnet var svalt och skönt för ömma tassar, och det gick att släcka törsten, även om det var märkligt, och egentligen lite för salt möjligen. Midir hade ingen större koll på att vattnet framför honom satt ihop med det östra havet.

Efter att törsten var släckt så vadade han ut i vattnet. Det var långgrunt, och det dröjde inte länge innan han kom till närmsta mini ö som bara bestod av mjuk fuktig sand. Att kalla det ö vore det fel. Men han fortsatte vandra vidare genom vattnet, förbi varierande öar. Emellanåt blev det djupare och han tvingades simma. Snart skulle han skåde en större ö en bit bort. Den var täckt av mer träd än de tidigare, och verkade mer stabil i form av stenarna som den kantades av, och verkade bestå av. Ön verkade behaglig och trevlig. Det såg ut att finnas bra med skugga också för en varm varg en het dag som denna. Han fick ta en längre simtur för att ta sig ut till den, och redan varm och trött som han var så blev det en tung simtur. Väl i land så tog han sig upp på en av stenarna som kantade ön, och skakade av sig allt vatten som tyngde ner honom för att sedan sätta sig andfått för att återhämta andan.

När orken började komma tillbaka så ökade nyfikenhten något och han började utforska ön från platsen där han satt. Det verkade vara en lugn och behaglig ö, men det dröjde int länge innan han kunde vädra andra vargar i luften. Han tog det med ro dock. Om han skulle ha inkräktat på ett revir så kunde han ge sig av igen helt enkelt. Han reste sig upp och började vandra iväg i gräset, fortfarande blöt och stripig i pälsen.

Så snart Dimitrij riktigt vaknat hade hon lagt märke till ett främmande sinne som rörde sig i närheten. Hon hade stått stilla en stund med blicken vänd efter den okända. Den första tanke som slagit henne hade varit mörk, så som drömmen. Men hon hade snabbt insett att främlingen inte var en av Dem. De kunde inte vara ute i solen. Dagen var en tid utan rädslan för dem. Aldo kliade sig i sidan med ena benet innan han ställde sig vid hennes sida. Han följde hennes blick, utan att se något eller känna något.
"En främling." Dimitrij sänkte hakan något. Hon var inte säker på om hon ville möta någon. Aldo däremot viftade lätt på svansen. Han vädrade i luften.
"Kom så ser vi efter." Han log emot henne. När hon inte rörde sig så knuffade han sitt huvud mot hennes. "Kom din tråkmåns."

Trots hennes motvilja så lyckades han övertala henne att följa med. Hon skakade på huvudet med ironiskt spända läppar. Hon var inte rädd. Absolut inte. Hon kände bara ett obehag mot att möta andra vargar för tillfället. Det var en känsla som blivit starkare senare tiden. Ett behov av att dra sig undan. Men hon kunde egentligen inte kosta på sig att vara rädd. Hur skulle hon kunna kämpa om hon var rädd för att möta vanliga vargar? Hon ruskade på sig medan de i lugnt mak rörde sig bland träden. Skärpning. Hon kunde inte förbli novis för evigt.

Det tog inte lång tid förrän främlingens närvaro blev tydlig även utan sinnet som visat sig för Dimitrij. Doften av våt päls var svår att missa. Trots att det var dag, trots att främlingen bar doft och uppenbart inte var en av Dem, så andades hon ut när främlingen kom in i hennes synfält. En mörk hane, i nästan samma höjd som henne själv. Lika snabbt som hon slappnat av bannade hon sig själv i tanken för att över huvud taget blivit orolig. Aldo stannade snett framför henne med svansen lugnt gungande från sida till sida.

Midirs öron spetsades och han studerade de båda främlingarna som nu stod framför honom. De båda var resliga och höga i mankhöjd, med smala slankare kroppar än han själv. Han gissade snabbt att de tillhörde de karaktäristiska vrenerna. Han hade sett vrener rätt ofta i hans hemtrakter. Den ena var han inte lika säker på dock. Enorma vingar och horn? Nja, hon kanske var något annat. Han hade svårt att avgöra också om de var vänliga eller ej där han stod mitt emot dem. Han vädrade och kunde inte känna vittring på fler än dessa två i närheten. Men han tänkte inte vara kaxig. Dessa två hade ett tydligt övertag.

"Ni kan slappna av, är ni coola så är jag cool." Sa han för att bryta tystnaden och lätta upp stämningen något. Hans mörka stämma speglade ett lugn, men kunde också ge en opålitlig känsla, beroende på vem som tolkade hans ord.

Hennes min var lugn när hon betraktade främlingen. Han såg ut som om han hade simmat ut till ön. Vilket han antagligen hade. Aldo spetsade öronen när den grå talade.
"Coolt", svarade vrenhanen med ett leende och lutade huvudet en aning. "Mitt namn är Aldo. Det här är Dimitrij."
Dimitrij kastade en snabb blick på den brune. Hon kunde presentera sig själv, tack så mycket. Men det fick passera. Hon hade inte tid att vara dum. Vad hade flugit i henne? Skärpning.
"Vem är du, främling?" Hon lät ett litet leende skymta i mungiporna för att lätta sina egna tankar.


[Vem är du? - Jag är döden. - Kommer du för att hämta mig? - Jag har redan länge gått vid din sida. - Det vet jag...
Jag behöver öva på dialogbiten känner jag. Det blir lätt lite stelt ^^; ]

Det ryckte i Midirs mungipa. Vrenerna framför honom verkade slappna av något, även fast de nte borde vra speciellt nervös från början. De är två mot en, och Midir är fortfarande utmattat efter simturen. Det vore dårskap av honom att anfalla dem båda. Dessutom hade han hört rykten av att vrener var starka vargar, och man gjorde rätt i att försöka ha vrener på sin sida.

"Mitt namn är Midir. Jag kommer från de västra stäppmarkerna och har vandrat långt hemifrån. Jag kommer som en vän, ty jag är inte ute efter att finna fiender. Det har jag ingen anledning till som ensam vandrare."

Han betraktade dem med sin lila ögon igen.
"Är detta ert hem, eller är ni också vandrare som mig?" Något med dem sade honom att de inte brukade vara här. Han hade inte hört om att vrener skulle bo i dessa delar var Numoori till att börja med, och med tanke på deras försiktighet så var det antagligen inte ett revir som de vaktade. Då borde de varit mer argsinta och agressiva mot honom. Eller det skulle antagligen Midir varit.

Midir. Hon smakade på namnet i tanken. Ett enkelt namn som var lätt att lägga på minnet. Ännu en vandrare. Det fanns många som rörde sig planlöst. Många som sökte något de inte visste vad det var, och än fler som inte hade något mål. Hon hade ett mål. De hade ett mål. Hon hindrade sig själv från att se på Aldo.
"Vi är också vandrare", svarade hon lugnt med endast en liten, knappt märkbar tvekan vid "vi". Även om de varit tillsammans länge nu, även om deras liv var sammanflätade, så kändes det underligt att säga vi. Underligt på ett positivt vis. Hon hade saknat det. Saknat gemenskapen. Närheten. Familjen.
"De västra stäppmarkerna? De är en lång vandring. Är det något ni söker?" Hon slappnade av mer medan hon talade, även om det inte var mycket. Men rösten förblev lugn och ett litet leende sökte sig över de mörka läpparna. "Eller är det vandrarens blod som kallar? Jag har själv vandrat... länge." Hela livet.

Midir funderade ett ögonblick. Nej han visste inte varför han vandrade. Det hade inte känts som en sådan lång vandring, men när han tänkt efter så hade han inte gjort annat den senaste tiden. Han hade bara vandra planlöst i sökandet på något som han inte visste vad det var.

"Jag antar att det bara är vandrarens blod, för det är inget jag söker. Inget som jag medvetet söker åtminstone. Kanske om jag finner det en dag så kanske jag vet vad jag söker. Men jag antar att man kan vandra planlöst när det inte finns något att vandra tillbaka till. Tiden försvinner fort."

Midir var helt avslappnad nu. Han kände inte något hot från dessa.

"Men jag antar att jag söker ett hem. Jag hade inga planer på att vandra i evighet, det kommer bli tröttsamt" sa han med en skämtsammare ton. Nej hans plan hade aldrig varit att vandra.

"Men när min mor dog och min syster vandrade åt sitt håll så blev jag väl tvungen att finna mitt egna liv."

Midir kände verkligen inte några andra i Numoori, förutom hans syster som befann sig långt härifrån. Hans mor hade berättat om hans far och hans släktingar, men han visste inget mer om dem än hans faders namn. Men Midir kunde verkligen inte bry sig mindre om dem. De skulle aldrig bli hans familj, och så vitt han visste så kunde de lika gärna vara döda.

"Men säg mig, vrener, vart är ni på väg? Och Jag vill gärna höra nyheter från dessa marker, kanske råd om platser att undvika eller vargar man bör se upp för. Jag hör så lite om vad som händer och ni verkar vara väl beresta."

"Vi är på väg söderut, men blir nog kvar i området ett tag till." Dimitrij vände ansiktet mot Aldo och log lätt när han talade, och satte sig sedan ned. "Den här trakten är överlag skonad från problem, annat än hård vind och åska." Vrenhanen tog sig ett kort steg närmare främlingen och gungade lätt med svansen. "De närmaste områdena med platser och vargar som jag känner till att man bör undvika ligger flera dagsmarscher härifrån."

Midir nickade lite på huvudet och såg nästan besviken ut.

"Nåväl" Sa han med en suck. "Jag antar att lite lugn och ro inte skadar, även om det hade varit kul med lite spänning ändå." han tittade upp mot himmelen. "Eller så får jag hoppas på lite åska åtminstone. Det skulle få mig att känna mig som hemma åtminstone." Han såg mot vrenerna igen och flinade lätt. Midir kom ju från självaste Stormstäpp där åska och hårt väder var vardags mat för alla som levde där.

"Ursäkta att jag frågar, och jag ska inte uppehålla eller störa er längre, men då finns det heller inga flockar i närheten?"

"Västerut, i skogen, ligger Cierzos revir." Dimitrij nickade i den riktning hon menade. "Men här bland öarna är marken fri att beträda." Hon lutade på huvudet och kliade sig i nacken. Hon kunde slå vad om att där satt fästingar och bet henne bakom hornen.


[Satt lite väl länge med det här inlägget. Känn min kreativitet flöda ;D ]

Midir nickade, tacksam för svaret.

"Då ska jag inte störa er längre. Det var trevligt att möta er. Jag hoppas att våra vägar möts igen någon gång. Om inte annat så får jag önska er lycka tills vi möts igen, om vi gör det. Och som vi sa i Stormstäpp, när man skiljdes åt för en längre tid ~ Må gudarna vaka över er vart era drömmar än tar er."

Midir log åt uttrycket. Han visste inte själv om han egentligen trodde på några gudar, för honom var det mer sagor, men han sa det mer av gammal vana. De kanske inte ens hade samma gudar i denna del av världen.

Han bugade sig sedan igen som han hade gjort när de först mötts och han vände sig och såg mot vattnet, och begav sig ut igen nu när han hade fått vila en stund. Han visst inte riktigt vart han ville egentligen, eller vad han sökte, men kanske han skulle veta när han fann det.

[Du kan svra en sista gång om du känner för det, annars så är det Avslutat här!]