Mirai vandrade från Tvillingklippornas säkerhet och trygga plats. När hon vandrade blixtrade bilder upp i hennes huvud från strider mot de odöda. I regnet, om natten eller i gryningens dis. Hon hade varit där länge nog för att göra Lamia orolig. Hon borde vara tillbaka i Kaiwood vid det här laget. För länge sen om hon inte hade tagit en väldigt låååång omväg. Så detta hade varit dagen, dagen då Mirai sagt hejdå till nyfunna vänner, de som stod upp emot de odödas hot. De var hjältar allihopa och hon kände en enorm stolthet som fått kämpa vid deras sida. De hade hjälpt henne med träning, med ny kunskap och nyfunnen styrka. Hon kunde äntligen kontrollera sin kraft som gav henne den där styrkan. Den som kunde hjälpa henne slåss mot Zombies, de som aldrig blev trötta. Hon hade gärna stannat längre, men Kaiwood kallade på henne. Det lockade henne hem, alltid lojal mot sin familj och vänner i flocken vände hon hem. Även denna morgon var dimman en trevlig syn över Numoorislättens mäktiga åsyn. Hon smälte nästan in med sin ljusa gråblå färg om det inte hade varit för den svartbruna hälft hon också bar på. De bärnstens gula och röda ögonparet glödde i morgon diset när de fick syn på en främmande varg. Hon hade inte känt hans doft. Hon stannade upp och studerade honom, men vad var det han höll på med egentligen? 

[Mycket udda start, men jag rollar för sällan för att få bra flyt xD Pax till Midir :D]

Måste man så måste man. 

Midir hade hoppats på att det inte var jättemånga andra som var ute och vandrade i dimmorna och hade inte bemödade sig med att vandra iväg så långt ifrån stigen. Men nog sjutton var det nån jänta som dök upp ändå. Han gjorde något sorgligt försök till att komma iväg en bit men det gick inte bra. Han skyndade sig och krafsade snabbt över hans synder För att ge sig ut mot stigen igen. När han såg att tiken, som hade ett ovanligt tvåfärgat ansikte, stod och tittade lite obehagligt på honom muttrade han till. 
"Får man inte uträtta sina behov ifred på den här stigen utan att dimmspöken ska komma och stirra på en va?!" Han var märkbart irriterad och började gå iväg med raska steg bort ifrån henne.

Hon hade inte insett sitt misstag förens det var försent, nu hade hon helt enkelt stirrat ut en stackars varg som uträttade sina behov. Å HERREGUD! Hade hon kunnat så hade hon blivit illröd i hela ansiktet. Hon vinklade hastigt bak sina öron och den självsäkra uppsynen hon vanligtvis hade försvann i dimman. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen och när han skällde på henne tittade hon förbryllat både till höger och vänster om sig. Det kanske var någon annan han pratade med. Hon insåg fort att hon inte hade den turen. Han gick sedan med raska steg förbi henne och hon såg uppbenbart ut att vara i mer chock än hanen själv. Hon vände på klacken och kilade efter. Hon harklade sig ursäktande. 
- Förlåå, eee ursäkta menar jag. Det var inte. Jag. Ehh 
Hon kastade ur sig en virrig mening av ord och försökte skaka av sig den pinsamma känslan som hängde över henne. Hon höll jämna steg med den stora individen intill. Vad kunde hon säga för att rädda situationen? 
- Det var inte meningen att vara oförskämd. Vart är ni på väg herrn?

Midir himlade bara med ögonen vid frågan.
"Just nu är jag bara på väg bort från dig om du inte hade märkt det." Han hade bokstavligen bara valt en riktning att gå i, men stannade upp med en suck och vände sig istället mot henne med en abrupt rörelse när han insåg att han inte skulle bli av med tösen i första taget.
"Nå? Vad vill du? Om du du är vilse kan jag bara rekommendera att hålla dig på vägen och välja ett håll och fortsätta gå tills du kommer fram... nånstans."

Varför så sur? Mirai rynkade på ögonbrynen i hopp om att hon skulle se mindre osäker ut. Smått irriterat lyssnade hon på hans ord men befann sig kvar i hanens närvaro. Kanske fanns det något annat där inne? som hon inte kunde se för att han inte lät sig visa det. Det låg trotts allt en mystisk känsla över hanen som gjorde henne nyfiken. 
- Nä det märkte jag inte. 
Sa hon trotsigt och tog några kliv emot honom när han stannade upp och vände sig emot henne istället. Han bar en vacker fäll, en teckning av färger hon inte riktigt tidigare hade skådat. 
- Åt vilket håll ska du? 
Frågade hon sedan och log sådär charmigt som hon kunde göra. Hon kanske kunde klistra sig fast ett litet tag i alla fall. Bara för skojs skull.