"Jag tänkte," log Bael medan de gick längs en av gatorna i staden, sida vid sida. "igår kväll när jag strosade omkring såg jag ett uppträdande här i staden, och det var riktigt fängslande må jag säga."
Bael tog en kort paus innan han fortsatte. Det var svårt att se på Alin samtidigt som han försökte väja från den strida ström av folk de mötte. Solen gick ner bakom deras ryggar och färgade himlen varmt rosa och röd, lila, guld. Himlen var helt klar. "Det var som en dans. Ett par som uppträdde, och de hade som ljusstrålar och energier som- jag vet inte om jag kan förklara. Det var spektakulärt. Vackert"
Bael kom äntligen till poängen han ville göra. "Jag tänkte att vi kunde se om de uppträder idag igen? Har du sett något uppträdande de gör här? Det verkar vara något nästan jämt, iallafall var det vad en av åskådarna förklarade för mig igår." 

  "Aha," yttrade Alin med en vag hint av skepsis i rösten medans de rörde sig genom området. Hon var inte riktigt säker på vad han menade med uppträdanden men ju mer han pratade om det, desto säkrare kände hon sig på att hon gillade honom som individ. Han var fokuserad och hade, som det lät, faktiskt lagt ner tid och funderat över något de kunde spendera kvällen med. Något hon själv inte hade gjort. 
Alin mötte hans leende med ett eget. 
  "Jag litar på ditt omdöme. Så som du beskriver det låter det fantastiskt. Du har lyckats väcka min nyfikenhet, Bael." Det drog djupare i hennes ena mungipa och hon blinkade åt honom.
  "Visa vägen."
Tillsammans sicksackade de genom folkmassorna som fyllde stadens gator. Alin som höll sig snett bakom fakargen såg sig om så gott hon kunde. 
  "Du får berätta lite om dig själv, så kommer jag göra detsamma. Man vill ju inte gå på ett uppträdande med en främling, tänker jag." Hon längde på stegen för att ta sig upp till hans sida igen. "Vart kommer du ifrån? Har du några släktingar? Och allt sånt där."

"Det har du rätt i," flinade Bael. Han visste egentligen ingenting alls om Alin, mer än hennes namn och att hon var en mor till fyra valpar. Att hon var ensam. Desto mindre visste hon om honom. Hans namn var allt han gett henne.
     "Få se... jag kommer inte ifrån Numoori. Mitt hemland kallas Mer. Det är... långt bort. Jag föddes i ett näste på en klippa vid havet, och lärde mig att flyga dagen pappa knuffade mig utför kanten."
Bael flinade vid det suddiga minnet. Så länge sedan. Ungdomens dagar fyllde honom med en viss melankoli. "Jag har- hade två bröder."
     Bael visste  inte om Volbara fortfarande var vid liv, men för allt det var värt kunde han lika gärna vara död. Vigour hade varit ur livet sedan länge.
     "Och jag har tre barn. Men de är vuxna nu, alla tre. Det är  nog bara en tidsfråga innan de skaffar sina egna familjer."
     Relianne flimrade förbi hans tankar och han fick något sorgset i blicken. "Jag hade en maka. Deras mor. Men hon är... ja. Hon är inte med oss längre."
     Baels leende veknade när han såg på henne, och man kunde skymta sorgen blixtra förbi i hans bleka ögon. Snabbt tog han ett andetag och försökte skaka melankolin av sig. "Men nu vill jag höra om dig, Alin. Som du sa, man vill ju inte gå på ett uppträdande med en främling."

Alin förstod att Bael var äldre men inte med hur mycket. När han nämnde sina vuxna barn och något om en tidigare maka, som verkade ha varit borta sen länge, greppade moderskänslorna tag om henne igen. Hon tänkte för sig själv att hon blivit bra mycket mer känslosam sen valparna kom till världen men det var självklart inte bara det som spökade. 
Hur skulle hon någonsin ta sig upp ur den grund som rämnat, efter allt som skett?
  "Jag beklagar dina förluster," sa hon med en genuin varm ton. 
Och så var det hennes tur, som han indikerade. Huff. Håll dig samman, Alin. Vilket hon lyckades göra. Till en början.
  "Jag växte upp i Höstskogen med mina föräldrar och två bröder, vilka jag förlorade i attacken mot måntemplet. Och mina föräldrar har varit försvunna sen dess." Hon harklade sig och lät rösten samla styrka. "Mina barn har du ju redan träffat och deras far försvann spårlöst under invigningen av Skuggfall." Alin tystnade och lät blicken treva över marken under dem. Hon svalde, kämpade med att inte låta tårarna rinna över.
  "Det här blev fruktansvärt dystert, inte sant?" Hon snörvlade och harklade på nytt. Försökte få bort gröten som tycktes ha lagt sig i halsen på henne. "Ahhh. Det ska bli skönt med lite omväxling i vardagen. Tjoho för uppträdanden!" Hon klämde fram ett smärtat leende utan att ta ögonkontakt.

Bael lyssnade intresserat när hon berättade. Höstskogen, det var en plats Bael mindes från när han var ung. Hon hade förlorat sina bröder i attacken mot måntemplet, en händelse Bael mindes själv. Han var ju där, men han hade inte förstått vad det inneburit. Till en början hade han inte ens vetat att där var ett tempel. Dagarna i Civitas hade hjälpt honom att hålla sig underrättad om vad som hänt. Det var den natten Bael hade återförenats med dottern, Bambra.
     I all ärlighet hade attacken inte berört honom så mycket. Det var främlingar mot främlingar, visst, det var hemskt. Bael hade läkt en stackares sår. Men det var inget som djupt sårat honom, något som varit jobbigt för honom. Så att höra hur Alin och hennes liv kommit att kastas i avgrunden som en följd fick honom nästan att skämmas lite. Lite.
     "Jag beklagar... så hemskt," svarade han medlidsamt efter att hon förklarat att hennes valpars far försvunnit under invigningen av Skuggfall. En plats Bael inte kände till, men han skulle säkert ta reda på mer inom kort.
Det här blev fruktansvärt dystert, inte sant?
Bael såg tårarna i hennes ögon och hur hon tappert log trots sorgen som säkert slet i hennes själ. Hon mötte inte längre hans blick, och han försökte hitta något positivt att säga som kunde vända humöret. För dem båda. "Våra barn är allt vi har, och tacka Gudarna för det. Jag reste med en av mina söner utomlands under en väldigt lång tid, innan vi återvände hit tillsammans. Till Numoori. Det förde oss närmare varandra."
     Bael försökte le varmt mot henne. "Vi måste tänka att de vi förlorat ännu är med oss, även om vi inte kan se dem. Men vi måste få känna sorg, vi måste få lida. Att lida är att leva, tycker du inte?"
      Bael visste inte om hans ord hjälpte något vidare, så när han kände igen området där uppträdandet ägt rum kvällen innan sken han upp. "Ah, här är det. Få se nu, det- hmm." Han avbröt sig. I centrum stod inte det paret som han sett dansa. Det var istället en ensam, ganska liten och gänglig varg som var helt vit - men det såg som inte naturligt ut. Det var som om han rullat sig i vit färg, eller lera. Pälsen var klibbad i testar, och någon hade målat fula mönster i hans ansikte. Han satt på bakhasorna och vevade med framtassarna i luften. Bael rynkade konfunderat på pannan. "Vad i... det här var inte vad jag såg igår."

De båda vargarna hade betraktat den lustiga figuren som börjat agera när den upptäckt deras närvaro. Specifika, udda rörelser med dess kropp som fick det att se ut som om den vore instängd i ett slags osynligt utrymme. 
Paret förblev på platsen en stund, fascinerade av individen som de fått bevittna, innan de rörde sig vidare för att få tag på något att äta. Hela tiden spelade en konversation mellan dem, från allt mellan himmel och jord. Båda vargarna bjöd på hjärtliga skratt men också mindre glada miner när det talades om sådant som skar i hjärtat, under kvällens gång.

[Avslutat]