"Duraneir," började hon med en ostadig stämma. Alin såg upp mot gudens cirkulära form som prydde himlavalvet. Han var vacker i sin helhet.
  "Duraneir," fortsatte hon något stadigare. Måntecknet som vandrade från hennes ansikte och ner över buken glödde i ett behagligt ljus, laddad av hans närvaro. Hon släppte hans form för ett ögonblick när hon kände hur en liten tass puffade till henne återupprepade gånger i sidan. Det var Nunam som tycktes drömma något i sin sömn. Alin log och lät betrakta var och en av sina valpar, när tårarna åter gjorde sig påminda. Hon svalde och höjde blicken på nytt. 
  "Jag är Alin, syster till Numph och Ghadam. Jag hoppas mina bröder vandrar vid din sida. Det är vad dom hade velat." Hon tystnade. Tanken på alla som hon förlorat under loppet av den korta perioden fick henne att spänna samtliga musklerna i sitt anlete för att inte förlora sin komposition fullständigt. På nytt tog hon till orda.
  "Och är inte våran far och mor med dig, Hese och Yelian, önskar jag att ditt ljus når dem vart dem än är i denna stund." Ett darrande andetag slapp ur henne. "Som du vet ber jag dagligen, men jag ber aldrig om något. Jag ber för dig och min tro till dig. Du visade dig den kvällen, den hemska natten. Jag tackar dig för att du kom till vår räddning." Hon sänkte huvudet och tystnade. Vad höll hon på med? Hon visste knappt själv. Hon ville bara försöka åtminstone, även om hon inte riktigt visste hur. "I ärlighetens namn vet jag inte hur jag ska formulera mig men jag behöver be dig om något. En tjänst? Jag vet inte vad jag ska kalla det. Men mina valpar här." Alin gestikulerade med frambenet över valparna som låg i en halvmåne runt henne. "Deras pappa, min kärlek, försvann spårlöst för ett bra tag sedan på en plats som ligger i närheten av där vi befinner oss. Snälla ge mig ett tecken, vad som helst,  på om han är i livet - på vart hans öde lett honom. Jag behöver ett svar, snälla. För att kunna gå vidare." Desperat sökte hon efter ett tecken på gudens himlakropp samtidigt som tårarna nu forsade ner över hennes anlete, men för att inte väcka sina små använde hon sin kvarvarande styrka till att inte försöka att göra några högre ljud ifrån sig.

[Alin sitter under skyddet av det uppspända skinnet och blickar upp mot fullmånen som äger natthimlen. Hon ber tyst. Valparna ligger i en halvcirkel runt henne.]

Airi hade varit på väg tillbaks till sina syskon, när hon sett Alin under ett av de temporära skydden som satts upp för de månvargar som inte fått plats någon annanstans. Fastern satt med ryggen mot henne, omgiven av sina sovande små, och med blicken mot fullmånen ovan. Airi vände stegen mot henne, men stannade upp igen när hon hörde Alins låga ord. Det knöt sig i hennes bröst, och hon följde fasterns blick upp till himlen. Månen. Duraneir. Mamma och pappa.
     "Alin?" Airis röst var svag och trevande. Hennes hållning var låg när hon sakta tog sig till fasterns sida. "Förlåt, jag… råkade höra." Hon mötte Alins blick; ögon som var nästan identiska till de hennes pappa haft. En varm glöd från måntecknet som kändes som hemma. Samma glöd som Airi själv bar. Airi satte sig försiktigt bredvid Alin, och tryckte sitt huvud mot hennes hals. Hon ville visa sitt stöd, även när egna tårar bildades i hennes ögon och rann ner längs nosen. De hade båda förlorat mycket. Så många som de båda älskat.

En dov röst yttrade varsamt hennes namn. Alin såg sig om och mötte synen av sin ena brorsdotter. Hon blinkade tårarna ur ögonen och drog ett mjukt leende över läpparna. Samlade sig något.
  "Airi," snyftade hon fram. Även om de var vuxna nu hade hennes brorsbarn förlorat båda sina föräldrar på en väldigt kort tid. 
  "Det är okej," intygade hon.
Ingen av månsyskonen hade talat med henne om det som skett den natten, men Alin förstod att det var mer än vad de gav sken för. Murg som annars talade om allt mellan himmel och jord, undvek alltid ämnet när hon försökt ta upp det med honom.
  "Ibland blir det bara så... överväldigande med allt som hänt." Erkände Alin och mötte Airis försiktiga gest genom att lägga ett framben över hennes skuldror och dra henne närmre intill sig i en omfamning. "Man söker svar på sådant man förmodligen aldrig kommer få några svar på." Ett skälvande andetag lämnade henne. Hon kände brorsdotterns kroppsvärme mot sin bringa, deras måntecknen lät ett behagligt ljus lysa upp dem båda. "Du ska vet att du alltid kan prata med mig. Vad det än kan tänkas vara." Alin tryckte Airi ifrån sig för att möta hennes blick. "Okej?"

Airi mötte Alins blick. Hon försökte nicka till svar, men istället spred sig en ful sorgens grimas över hennes ansikte, och det tafatta försök hon gjort att hålla tårarna tillbaka brast. Hon begravdes i fasterns päls på nytt. I Alins famn var hon en valp igen, skyddad av den vuxnas omfamning. Hon grät. Hon försökte vara tyst, för sina sovande småkusiners skull, men hon kunde inte stoppa det när det började. Hulkande snyftningar fick hela Airis kropp att skälva.
     "Jag h- jag h-" Hennes röst lämnade henne i tjocka kvidanden när hon desperat försökte forma någon form av mening. "Jag gj- h- Jag har gjort någ- gjort nått- något fruktansvärt. Alin- Jag…" Airi kämpade in ett stötvis andetag genom munnen, när nosen täppts igen av snor och tårar. "De skulle- De förs- förs- De- Murg. De hade död- hade…" Orden övergick i enbart gråt. En lång stund kunde hon inget annat än gråta, trygg i Alins famn för första gången på vad som kändes som en evighet.