Alin och Kenai hade rest en lång, mödosam väg. Alin hade lämnat Lövskogen som Kenais vän och anlänt i Acherati som något närmare än så. Till Kenais stora rädsla, hade skogen varit tom. Lyor och hålor som en gång varit hans hem, deras hem, var öde. Redan när han inte börjat ana deras dofter hade ett hål i hans hjärta grott, att de sedan äntrat ett revir som låg dött hade det växt oändligt djupt. De första tankarna som kommit var fasansfulla. Men längs hans sida hade Alin varit som räddning.
     "De kan inte alla ha dött," hade hon sagt. "De har nog lämnat. Inga spår efter varglik finns. De har bara flyttat, du kan vara lugn." Kenai hade kommit till ro, och även han insåg att det nog var det allra troligaste scenariot. Med tyngt hjärta hade paret lämnat Acheratiskogen. Där fanns inga spår att gå på och det vore förgäves att leta dem. De måste gå vidare, och så påbörjade den nya färden till Ötamon. 

Över den blomsterbädd som en gång förr varit en del av Lövskogen vandrade de. Den var särskilt vacker så här års; oändliga längder av färgstarka blommor. Eldskogens skönhet hade blivit en metafor, något som sade att ur det fula kommer det vackra. Den förödelse som dödat landet, hade även fött det på nytt. Det var med nyfunnen styrka i benen han vandrat genom landskapet, men då och då sände han tankarna åt sin broder han förlorat här. I hans ställe hade säkerligen de vackraste av blommor frodats.
     Kenai hade berättat om honom för Alin. Historier från valpsben, tills den sista stunden i broderns liv, han berättade om sin familj i Bergen och hans valpar. Under månklara nätter hade Kenai tacksamt lyssna hur Alin tillbad Duraneir för honom. Månens sken som sköljt över hennes brunbrokiga ansikte hade värmt hans hjärta på nytt.

På Numoorislätten hade de som vägvisning följt en av de breda floderna som börjat alldeles vid Eldskogens gräns. Medan längden på deras färd ökat, hade vattendraget successivt breddat sig innan den slutligen mynnat ut i en vacker sjö. De böljande kullarna omkring hade lagt sig likt en beskyddande famn. Den stora sjön hade känts avlägsen och privat, och när solen gick ner och kastade det guldiga ljuset över dem hade Kenai bekänt sina känslor.
     "Jag älskar dig" Blicken hade legat varm och stadig i hennes anlete. En tystnad följde, men inte en hård och kall sådan, utan meningsfull och hängiven.
     "Jag älskar dig med", hade hon svarat. Den glöd Kenai förlorat ett år tillbaka, hade han funnit denna vackra månvargstik. Trots att mycket i hans liv fattades honom, så verkade han hittat sig själv igen. 

Dagarna hade smält samman efter denna tid, vägen var lång. Ötamon var ännu halvvägs borta och inte förrän de satt sina tassar i Ken-Yak hade de känts som de kommit någonvart. Det karga landskapet lät sig dock inte smitta av sig på vargparet. Tillsammans kändes allting lättare - även saknaden av hans barn. Lukten av förruttnelse hade tidigt slagit dem. Ovetandes vad det var, men inte alls begiven att ta reda på det, hade de tvingats på en smärre omväg. 
    Det hade bara gått några dagar innan de lämnat det steniga landet bakom sig och äntrar skogen av silverträden. Dess skönhet var självklar, om än på ett annat sätt än vad Eldskogens. Om nätterna hade pilträdens långa kvistar dansat i silver. Det hade vandrat förbi ett igenväxt, gammalt revirsområde. Det var tydligt att det var mycket länge sedan någon bott här. Deras lyor hade varit användbara för en mindre vila på några soluppgångar. Med spirande iver och längtan efter Månblommornas skog, lämnade de det gamla reviret och fortsatt emot sin destination. 

[Detta är bara en sammanfattning på vad som hänt typ, sen Alin och Kenai träffades och bestämde sig för att gå till Acherati, typ... väldigt länge sedan. Har tillåtelse att PP Alin och detta är ett "ensam-roll". Puss.]