Det var sent in på nattimmarna. Ovan de knotiga, åldrade träden och dess snåriga kronor låg pärlband av glödande stjärnor. Det var en vacker, molnfri natt. Men en efterhängsam, olustig känsla hade följt honom enda sedan de träffat en av de vandrande liken i utkanten av Silverpile. Den var tung och påtryckande – sände kalla kårar längs hela hans ryggrad. Kenai kunde inte vänta att få komma till Ötamon, lämna Ken-Yak och Silverpile så långt som möjligt bakom sig.
     Svala, friska brisar drog genom de lummiga träden och buskarna; de rasslade högljutt. Paret vandrade i tystnad. De hade inte fått en vidare sömn sedan mötet med zombien, då Kenai propsat på att de skulle vandra så ihärdigt de kunde bort från monstret och dess jämlikar. De var trötta, hungriga. Det låg en unken doft i luften, kadaver. Vad det var för kadaver var svårare att avgöra, men kanske fanns där något för dem att stilla den spirande hungern med.
     Avlägsna spår från bytesdjur och främmande vargar blåste lös ur buskage med vinden. Inget nämnvärt eller av vikt. Det var inte förrän en svag doft han väl kände igen blossade upp som han stannade. Öronen reste sig vaksamt på hjässan och han höjde huvudet. Nosen vibrerade febrilt när han sökte efter all information han kunde få.
     ”Vänta”, sade han plötsligt. Spåret var gammalt, näst intill utrotat, men där fanns den. När hade hon varit här? En milt misstänksam min klädde hans anlete och han såg på Alin. ”Loiana”, andades han lågt. Kenai såg sig om över den buskiga undervegetationen.
     ”Har du något emot att ta en liten omväg? Jag vill bara se efter”, erkände han med ett mildrat anletsuttryck. De tvåfärgade ögonen mötte Alins för ett ögonblick innan han såg ut över den dunkla omgivningen igen. Kenai var förvånad att hon varit här, att hon tagit sig så långt från Bergen. Lukten av Ciye eller Natanh fanns inte där – var de kvar med hans familj? Det var både med glädje och oro i sina steg som han fortsatte efter det vaga spåret.

Hon stannade, såg frågande på honom när han bad henne att hålla upp, för att sedan slänga en orolig blick över sin skuldra. För att ännu en gång försäkra sig om att de inte var förföljda. Varelsen som de mött på sin vandring var som tagen ur en allt för verklig mardröm. Men Alin höll hårt i sin tro för Duraneir och bad tyst om att han skulle säkra deras väg så länge som de vandrade under hans beskydd. De hade klarat sig undan men en gemensam tanke hade sporrat dem båda att skynda sig vidare för att komma så långt bort från platsen som möjligt. 

Måntecknet lös relativt starkt över hals och bringa. Fick skenet den kastade att lämna en viss del av hennes päls att bada i ett mjukt, gyllene ljus. 
"Kenai?" Vad var det som han kände? Hon höjde nosen och vädrade men kunde inte förnimma några dofter hon var bekanta med, bara några få vaga, knappt existerande. När han nämner namnet så möter hon hans blick med förvirring. Här? Efter allt som han berättat så kändes det som en märklig plats att ta sig till. Kanske att hon på något sätt kommit till insikt och sökte nu en bättre väg i livet.
Ett varmt leende spred sig i honans anlete vid tanken och hon nickade kort som svar på hans fråga.
"Efter dig."
Hon vandrar vid hans sida samtidigt som den olivgröna blicken söker öppningar mellan trädkronorna för att få en skymt av natthimmelens betryggande gestalt. Månen lyser svagt denna natt till skillnad från den tidigare.

”Du vet, ibland undrar jag varför ni aldrig gav upp. Det hade varit så mycket lättare. Hade gjort mitt liv enklare.” Even avbröt sitt vankande och rätade på sig. Skrattet som slapp ur honom var hårt och ihåligt, och slutade lika snabbt som det börjat. Det halva leendet övergick i en tankfullare min.
     ”Var kom du ifrån, egentligen? Hm? Det hade jag gärna vetat.” Han återupptog sin makliga lunk genom skogen. Rundade planlöst ett par knotiga stammar medan tankarna ilade. Han följde gamla stigar, några han vandrat över många gånger under den tid och de tillfällen han spenderat i skogen. Han vävde sig fram mellan snår och rosor, utan större hänsyn till var han satte tassarna men tillräckligt medvetet för att inte låta taggar eller grenar fastna eller riva i den vita fällen.
     ”Norr? Söder? Var har du de andra?” De levande som oftare vandrade här befann sig inte i närheten. Kanske hade Grendel satt dem i rörelse. Kanske hade de valt att hålla sig undan för stunden. Det spelade ingen roll. Vad som spelade roll var svaren som han saknade. Han hade haft svårt att bli av med frustrationen som låg och sjöd under ytan, och misstänkte att han inte skulle bli av med den förrän han visste mer.
     ”Letade efter din familj?” Even fnös hårt, avfärdande. ”Hade de övergett dig? Var du så hopplös att de lämnade dig? Ha! Du var kanske inte mer värd för dem än vad du är för mig, min vän.” Han stannade upp när han nådde en av skogens många bäckar. Den var grund, med porlande vatten över delvis mossklädda stenar. Even blev stående framför den, utan att egentligen se på den. Trots den tid som passerat sedan han återvänt så hade oron vägrat att dö helt i hans bröst. Oron över att fienden fortfarande fanns där ute. Att deras förbannade läror fortfarande levde. Även om den här vargen inte utgjort något hot så innebar faktumet att hon ens kunde något av det att hon hade lärt sig det någonstans. Tillsammans med sina tidigare misstankar så kunde han börja måla upp en riktning, och han var inte säker på om han gillade den.
     ”Vet du vad jag hade uppskattat mer än din tystnad? Information. Men jag antar att du inte känner för att dela med dig. Inte för att du gjorde det innan heller.” Han skrattade till igen, lika glädjelöst som tidigare, innan han blev tyst. Even fortsatte framåt igen, följde bäcken uppströms.
     ”Jag kunde ha lärt mig mycket av dig”, sade han efter en lång stunds tystnad. Han log, och slängde ett öga åt den vita. ”Men förhastade beslut är sånt som händer. Inte mycket att göra åt nu, eller hur?” Fällen som hängde över hans skuldror svarade inte. Den skulle aldrig svara, och egentligen visste han det. Ändå önskade han ibland att skinnet han virat runt sin nacke och som hängde över hans rygg skulle ge någon typ av svar. Där fanns inga ledtrådar i hennes vita päls, inget att hämta i de blå mönstren. Hennes ansikte hade varit helt från början. Nu saknades det ena örat och en del av nosen, märkt och slitet av ilskna bett från när ilskan läckt över. Det var synd. Hon hade haft ett fint ansikte.
     Den röda blicken pendlade snabbt ut bland träden när Even stannade upp på nytt. Doften av främlingar nådde honom bara kort innan ljudet. Vinden låg på fel håll. Han hade varit oaktsam, försjunken i sina obesvarade frågor. Vargarna var fortfarande för långt bort för att han skulle kunna se dem, men han behövde inte överväga länge innan han vände om och började röra sig emot dem. Tillbaks i sitt eget spår. Det dröjde inte länge förrän han kunde uppfatta mer av deras dofter. En hane och en hona. Två han inte mött tidigare. De verkade följa honom, eller ha gjort det tills han vände åtminstone. Han rörde sig med lugna, säkra steg utan ansats att gömma sig när han gick dem till mötes. Fällens tyngd över hans rygg höll honom dock vaksam. Allt för medveten om att fienden fortfarande fanns där ute.

[Deeet här blev mycket längre än vad jag tänkt, ursäkta allt ordbajs och att det mer eller mindre bara är sista biten som är relevant... Blir kortare härefter. Hepp!]

Stegen var långa och raska. Det låg inga andra dofter i närheten, inga andra spår; bara den vaga, nästan retande, lukten av henne. Kenai var beslutsam i sina rörelser, och Alin höll sig nära bakom honom. Han hoppades detta inte störde henne, att hon inte tog illa upp – inte för att han trodde det. Han var säker på Alin och det visste hon.
     Svaga, gömda stigar började växa fram under hans tassar. Detta var en plats besökt av andra, om än ödelagd nu. Den olustiga känslan höll i sig och han saktade ner en aning. Loiana’s doft blev ytterst lite starkare, men det fanns inga spår efter henne, inget som kunde leda honom till att tro att hon varit här, bara vindens pustande andetag som slog emot honom.
     Ett svagt ljud av någon annan än dem två fick honom att stanna. Öronen reste sig igen och svansen sträckte sig i linje med hans rygg. Tystnad rådde. Smög någon på dem? Var där någon som lurade i skuggorna? De heterokromatiska ögonen spanade i dunklet mellan de tjocka stammarna. Ingenting. Återigen kunde han urskilja rörelser, steg.
    ”Hallå?” Rösten var djup, på gränsen till ett rop. ”Är det du, Loiana?” Hennes lukt var så svag, men där fanns ingen annan att finna. Kunde det vara hon, eller var det bara ett bytesdjur som förvillat sig?

Even stannade abrupt när en av främlingarna kallade. Han blev stående för ett ögonblick, fortfarande utom synhåll från de båda vargarna, medan ett långsamt leende spred sig över hans läppar. Det nådde inte ögonen.
     ”Ah, där är ni ju.” Orden var mer en utandning än faktiska ljud, knappt en viskning. Jag antar att någon letar efter dig ändå, vännen. Två? Bara två? Even vek av från sin tidigare riktning i en hastig trav, tyst och målmedvetet. Han rörde sig snabbt i en vid cirkel runtom de båda vargarna, vädrade i vinden och lyssnande efter något som kunde röja fler. Hans minnen skrek om bakhåll och strider han gärna undvek. Onödigt slöseri med resurser. Onödiga risker. Han hade inte råd med sådana dumheter just nu.
     Först när Even en kort stund senare hade försäkrat sig om att där inte fanns fler i närheten saktade han av på nytt. De hade alltid en förmåga att vara många, de där kräken. Många och experter på att dyka upp när de var minst önskade. Han tänkte inte blint vandra in i en fälla. Vargen som ropat hade fortsatt kalla ut i natten, dess röst osäker, men mer angelägen för varje minut. Den vita var viktig för honom. Hade varit. Even blev stående utom synhåll efter att ha närmat sig vargarna. Han kunde låta dem irra efter ett dött doftspår hela natten. Han kunde gömma fällen och möta upp dem från motsatt håll. Eller så kunde han lämna den där han var säker på att de skulle hitta den. Låta dem sörja. Följa dem om de återvände till den större skaran. Om hon var av vikt så kanske det kunde leda honom till svaren han sökte. Han kunde följa dem på håll. Kunde hålla sig på säkert avstånd om de blev fler. Han kunde…
     ”Det låter som att ni har mötts förr. Så oartigt av dig att inte svara när de kallar, vännen.” Even steg ut på stigen bakom vargarna med lugna, eleganta kliv. Fällen hängde kvar runtom honom. Kanske såg den vid första ögonkastet ut som en del av hans egen fäll, om han haft ett stort vitt mönster över kroppen. Vid första ögonkastet, och i nattens mörker.

Den lugna rösten kom som från intet. Kenai snurrade runt i sitt steg, och mötte den mindre vargens uppsyn. Melerade, jordnära färger och vit- Kenai drog så hårt andan att det gjorde ont i slutet av hans bröstkorg. Rädsla, sorg och vrede, alla tog sin tur att vältras i hans huvud.
     ”Loiana”, andades han knappt. Fäst vid hennes urholkade anlete, med hennes kropp vriden runt om främlingen. Allting värkte i hans kropp. När blicken letade sig upp till hanens anlete var det kraft han fick slita sig från den tidigare partnern. Han tog några steg framåt, beskyddande över Alin. En slöja av vrede lade sig över hans blick medan det instinktivt ryckte i hans läppar. Raggen och svansen låg parallellt med varandra.
     ”Vad har du gjort? VAD HAR DU GJORT MED HENNE?” Rösten ekade så hårt och djupt genom skogen att fåglar i närheten lyfte från träden, skrämd ur sin sömn.

Känslorna svepte snabbt över främlingarnas anleten, främst märkbart hos hanen. Förvåning förbyttes snabbt i starkare, våldsammare känslor. Rädsla. Ilska. Vrede. I den våldsamma vändningen av känslor hade hanen tillräckligt med närvaro för att ställa sig mellan Even och tiken. Hans röst mullrade genom mörkret. Even mötte vargens vilda blick med en behagligt samlad min.
     ”Jag har hållit henne sällskap”, hummade han, betydligt lägre än främlingens högljudda stämma. Lugnare. ”Till skillnad från dig? Jag ber om ursäkt att jag drar slutsatser, men jag antar att du är en av de hon letade efter?” Even gav hanen en beklagande min. ”Hon var ensam, sade att ni övergivit henne.”

De blågula ögonen brann med en blandning av vrede och förtvivlan. Den andres ord var bara ett brus i hans öron.
     ”Ditt äckliga, blodbukiga, slingersinnade…” Kenai spottade fram orden med avsky. Den intensitet av känslor fick honom att agera långt bort från hans sedvanliga lugn och snällhet. Med tunga, hårda steg närmade han sig hanen. Aldrig hade han känt sådan lust att sätta tänder om en annan varelses hals. Båda tandraderna syntes i hans mun och med lågt huvud närmade han sig honom.
     ”Varför?” morrade han lågt fram. ”Varför?” repeterade han högre, utan att ens ge honom en chans att svara. Hans röst var förvrängd av smärta och ursinne.

Reaktionerna från hanen, sättet hans andetag blev ojämna, hur hjärtat rusade, speglade hans känslor lika väl som flödet av svordomar och våldsamma ord. Lika väl som den förtvivlade, vredgade blicken och de blottade tänderna. Evens blick pendlade som hastigast till tiken, innan han åter fokuserade på hanen.
     ”Hon behövde någon där. Så jag fanns där.” Even lade huvudet lätt på sned. ”Lämnade ni henne för att hon var svag?” Han mindes hennes stammande stämma som knappt kunde forma orden hon behövde. ”Så sjuk och ensam. Var det lättare än att se henne tyna bort? Eller kanske en börda av era skuldror?”

Orden som kom från honom sköljde över honom, utan att riktigt fästa.
     ”Du vet ingenting,” fräste han ursinnigt. Kenai kände sig kokande het av ilska. Han tog några avslutande steg närmare. Nära nog att få tag på honom, slita honom i sticken, men något höll honom kvar på platsen. Trots att han kämpade för att inte se på henne, kunde han inte låta bli. Bara ett skal av vad hon brukade vara.
     ”Säg varför jag inte ska slita dig i bitar, här och nu?” Orden var frätande i hans mun när de kom fram emellan de dova morrningarna. Kenai höjde huvudet för att se på honom från ovan, tänderna fortfarande fullt blottade.

Even höjde blicken när vargen hotfullt tornade över honom, men backade inte. Bakom hanen andades tiken ett namn. Kanske i varning. Kanske undrande, eller i önskan att hennes vän inte skulle göra något dumt. Even var inte sen att snappa upp namnet, och lät blicken som mötte varghannen lysa upp i insikt. Han ändrade snabbt vad han varit på väg att säga.
     "Så du är Kenai", sade han istället med tydligt igenkännande ton. Han hade aldrig hört namnet innan, men det var inte svårt att dra slutsatser från det han fått höra i Kaiwood och från de båda vargarnas reaktioner. Gissningar.
     "Var har du dina valpar, Kenai?", fortsatte han utan längre paus. Even vädrade en aning demonstrativt i luften. Den tydligaste närvaron runt vargen var tikens doft, och den kändes inte tillräckligt lik för att vara en släkting. "Hon sade att de inte var kvar, när hon kom tillbaka. Och här är du. Tillsammans med en vän, antar jag?"
 
[hupp, tillstånd för lite PP av Alin där :') ]

Genom all ilska som stormkokade skar främlingens ord genom;
     ”Var har du dina valpar, Kenai?” Rädsla slog ner i honom som en blixt från klar himmel, och han tog ett steg tillbaka. Det gick inte att dölja skräcken i hans blick. ”Vad har du gjort? Har du… har du tagit dom också?” Rösten var plötsligt låg och inte alls aggressiv, snarare vädjande. Blicken lämnade främlingens röda och såg ut i dunklet omkring dem.
     ”Ciye? Natanh?” Rösten brast som en liten valps när han kallade efter dem. Inget svar. Kenai sökte sig motvilligt till de röda ögonen, och de brände som glöd i honom. Loiana måste ha lämnat efter honom, men hunnit till Acherati innan han gjort det. Hon måste mött samma tomhet som han. Vart var dem? Han var så rädd. Rädslan hade legat begravd under nya mål, nya känslor och Alin, men när han såg Loianas urgröpta kropp så kom den rusande till ytan igen. Alla kunde vara döda.
     ”Du är ett monster…” andades han, och blicken som sökt sig till Loiana mötte främlingens igen. Han visste inte vad han skulle göra. Alla känslorna drog i honom så hårt att det kändes som att hjärtat skulle splittras och en våg av utmattning sköljde över honom. Tårar av ilska, rädsla och sorg glittrade i hans ögonvrå.
     ”Det var inte meningen att det skulle bli såhär… De skulle stanna kvar där de var säkra. Varför kunde hon inte bara stannat?” Orden var viskningar, hans egna tankar och inte menad för någon annan att höra. ”Jag måste hitta dom andra… Jag måste hitta Dimitrij” Kenais blick hade fallit till marken och tårarna rann ohämmat längs hans kinder.

Den tidigare vreden lämnade varghannen som ett andetag. Skräcken som tog dess plats kändes nästan fysisk. Evens gissning hade träffat rätt. Mer rätt än vad han hade väntat sig. Medan Kenais rädsla tangerade vid panik så tycktes tikens egen rädsla och förvirring förvärras. Hon verkade inte lika… involverad.
     ”Åh, du hittar inte dem här”, svarade Even när Kenai kallade efter valparna. Ciye. Natanh. ”Om de funnits här hade de kanske hållit Loiana sällskap istället.”
     Blicken som sökte sig tillbaks till Evens var blank av tårar. Ilska och sorg blandat med den djupt rotade rädslan. Even saknade information för att förstå vad som rörde sig i vargens tankar, men det var tydligt att hanen drog slutsatser från det lilla Even redan sagt. Han motsade inget av det, lät vargen dra sina slutsatser. Kenai lyckades inte hålla hans blick särskilt länge, då den flackade och föll till marken. Even var inte säker på om vargen var medveten om att känslorna och tankarna spillde ut ur dess mun mellan de hastiga andetagen.
     Där de var säkra. Säkra från vad? Even kunde bara gissa.
     De andra. Så de var fler. Någonstans fanns det fler av vad som gissningsvis var den familj Loiana letat efter. Andra som denna Kenai också letade efter?
     Dimitrij. Ah. Där var det där namnet igen. Det han hört från den bevingade tiken. Vad hade hon sagt? Nordvästra bergen? Hon hade nämnt en plats- En plötslig skärpa infann sig i Evens blick. Han fick kämpa för att leendet inte skulle sträcka sig i ett vidare flin. Istället antog han ett mer sympatiskt uttryck.

Kenai försökte se upp, möta den rödögda mördarens blick. Han såg medlidsam ut, som om han sörjde med honom. Det fick rädslan i honom att slingra sig likt en orm, och ilskan att skvalpa. Kenai hade bitit ihop så hårt att det strålade av värk i hans käkar, och när han äntligen slappnade av hängde värken kvar.
     Alin kallade på honom igen, bad honom att komma. Kenai hörde vädjan i hennes röst, men det smärtade i hela honom. Det var som två delar olika delar av hans liv drog i honom. Han hade redan lämnat Loiana bakom sig en gång, han kunde inte göra det igen. Med några tvekande steg tog han sig närmare, blicken låste sig vid den bleka fällen igen.
     ”Förlåt,” andades han lågt och tårarna fortsatte rinna, ”jag trodde jag räddade dig.” Han knep ihop ögonen och snyftade tyst. Han såg på främlingen igen.
     ”Jag kan inte gå utan henne.” Rösten var tyst, sorgsen men hård nog för att ge intrycket om att det inte var förhandlingsbart. Han skulle inte gå härifrån utan Loiana, han skulle begrava henne.

Even avvaktade i tystnad medan Kenai utkämpade sin inre kamp. Han stod kvar när vargen klev närmre, mötte det udda ögonparet när vargen såg upp på honom igen. Nära nog för att dess snyftande andetag nästan skulle gå att känna. Nära nog för att nästan känna ilskan och sorgen som pulserade ihop med blodet.
     Evens blick pendlade som hastigast från Kenai till tiken. En tydligt övervägande blick som snabbt vändes tillbaks till hanen på nytt. Det var en fin fäll hon bar. Så synd att månvargens sken inte överlevde vargen själv. Synd, men han kunde fortfarande ha användning av dem båda.
     ”Självklart”, svarade han efter en kort tystnad. Sympatiskt, förstående. Even såg känslorna passera genom Kenai när han ruskade på sig och lät fällen falla till marken. En orörlig, hopsjunken hög av vitt och skinn. Hon hade varit honom till mer nytta såhär än tidigare. Even tog ett halvt steg åt sidan för att indikera att han gav plats åt vargen och fällen. Mer en gest än en faktisk rörelse. Blicken pendlade tillbaks till tiken när Kenai inte längre mötte hans ögon.
     ”Det finns en glänta väst om här som har vatten. Ni kan bränna henne där.” Utan att vänta på någon reaktion på orden slöt Even åter det halva steget mellan sig och Kenai, och fortsatte lågt invid den andres öra; ”Hälsa Dimitrij.”
     Innan någon av vargarna fick chansen att svara återvände Even ut bland nattens skuggor. Han kunde be Grendel hålla ett öga på dem tills han funnit den han behövde. Där var mycket att förbereda.
 
[Even lämnar platsen. Överlåter till er att avrunda och avsluta hur ni känner för det ;)]

Blicken var fastklistrad i det tomma anletet. Inte ens när främlingen ruskade av sig henne såg han bort. Det som en gång varit hans första kärlek, mamma till hans barn, var nu inte mer än en fäll. Andan for ur honom med en stöt när pälsen sjunk ihop på marken.
     ”Hälsa Dmitrij.” Det tog en stund för hans ord att sjunka in, och när de gjorde det flämtade han. I ångest, rädsla och sorg. Han såg mot Alin med ett uttryck som speglade den skära panik som infann sig i hans hjärta. Vampyr. Allt värkte av smärta och panik. Han hade inte insett det, men nu kändes det så uppenbart.
     Han lyckades slita sig loss från platsen trots att han kände sig förstelnad, tog sig fram till det som en gång varit Loiana.
     ”Alin,” viskade han, trots att huvudet var böjt över den vita pälshögen så letade ögonen i dunklet omkring dem, ”vi måste lämna Itrozo så fort vi kan.” Han tog tag om den vita pälsen innan han började röra sig bortåt öst. Inte till väst. De hade varit lyckligt lottade, men kanske bara för att vampyren varit smartare än Kenai. Han ville inte riskera ett möte till. Kenai visste vad de röda ögonparet sade. Dimitirij, vart är du?

Hjärtat slog våldsamt innanför bröstbenet och pulsen rusade. Adrenalinet som hade utsöndrats under mötet hade hunnit sprida sig genom kroppen, trots det hade hon varit som frusen till den plats hon stannat upp vid när hon först lagt sin blick på främlingen. Det var något fruktansvärt obehagligt med honom. Hela hans natur. Sätt att prata, föra sig.
Varje gång som hans röda blick sökt sig till hennes hade hon valt att vika undan med sin. 
Monster. Kenais ord ekade bland hennes tankar och hon kunde inte annat än att hålla med om det han kallat främlingen. 
Vad var han om inte definitionen av ett monster?
  
Känslostormen som härjade Kenai fick henne att inse sin uppgift i det som utspelat sig och följderna som skulle komma av det. Finnas där och vara stark för honom. Men för att kunna det behövde hon också få svar på dom frågor som kommit till ytan. En sak var dock säker. Blicken föll motvilligt på den vita fällen. Vem hon nu än varit och hur hon nu valt att leva sitt liv så kunde hon inte ha förtjänat att sluta upp på ett sätt som detta. Det kunde inte finnas någon själ som förtjänade ett sånt grymt öde.

När han påkallade hennes uppmärksamhet tog hon dom sista stegen för att sluta upp vid hans sida och varsamt stryka sig mot hans kraftiga gestalt i en öm gest.
"Jag är här, Kenai." Det gjorde ont i henne över att se honom så här nerbruten men hon kunde inte fokusera på dom egna känslorna nu. Kenai var den som verkligen led av det här, inte hon.
Alin nickade stumt till konstaterande och tillsammans sprang dom så fort deras ben lät bära dom i riktning mot Silverpile.

[Avslutat]