[P till Damon c:]

Allt hade varit dött. Borta. Helt utrotat från Numooris jord. Den dagen skogen kom tillbaka skulle det inte vara samma skog. Mizumi skulle aldrig se den på samma sätt igen - det var inte rätt! Lågorna hade ätit andra vargar. Som vargar jagade byten hade elden jagat varelserna, och efter att själv dött väckas till liv igen - något som de andra levande inte kunde göra. Grönskan hade livnärt sig på dem, bara för nöjes skull. För naturen behövde egentligen inte döda andra med flit. Det vara iallafall vad hon hade lärt sig.
Hon snörvlade, tvingade sig själv att pressa bort tårarna då ögonen vattnades. Nini'ari.. Hon kunde mycket väl ha varit ett offer för lövskogen hon med.
Sorgen följdes av ilska. Hon kunde ha gjort något! Inte ha lämnat henne ensam, så nyfiken som lillasystern var.

Bestämt stampade hon ner gräs framför sig, försökte uttrycka vad hon kände. Men bit för bit reste sig det gröna igen. Även om det inte var mycket, så kämpade det ändå emot. Kom upp igen. Det kanske var vad hon borde göra? Hon stoppade tassen i luften, följde de grässtrån med blicken då de sakta men säkert vek sig uppåt. Hon kunde resa sig igen, likt dem.

Mizu svalde sina känslor, vände ryggen mot de svarta resterna och tog sig ut på landets krona, Numoorislätten.