Samma ögonblick som Malva var utom direkt hör och synhåll från lägerplatsen bröt hon ihop. Det började med små kvidande snyftningar men eskalerade snart till fullskalig gråt. Okontrollerbara tårar från svullna ögon, hulkningar, snörvel, hela köret. Hon orkade inte ens tänka på vad hon skulle göra om någon fick syn på henne. Hade inget i huvudet annat än att komma bort. Bort från Astrid och bort från sina känslor. Helst av allt ville hon kura ihop sig i Levs famn, man det var helt omöjligt just nu. Tiden för att gråta ut mot hans axel var förbi. Hon var den som avslutat den, och ändå kände hon sig så sviken av det.
Gråten var så kraftig att hon inte kunde se klart och helt plötsligt hade marken försvunnit under hennes tassar och hon föll framlänges med ett skrik.
"CHAUBOSH MAMMASH RUTTNA INÄULVOR!"
Andan hade slagit ur henne men hon lyckades ändå högljutt sluddra ut svordomar med en väsande stämma. Marken som tog emot henne var bar och lerig och hon kände hur den klumpade in sig i hennes flätor. Då hon desperat försökte gnugga bort tårar och snor drogs ränder av smuts i hennes ansikte. Men hon återfick iallafall en klarare syn och insåg att hon befann sig i ett dagsgammalt hål, bredare än vad det var djupt.
Då Lev och Astrid tagit henne på rundtur hade de snabbt hejat på en gänglig unghane vars stora passion i livet var att gräva. Han hade inte direkt hälsat på henne, blicken och faktiskt hela huvudet nere i jorden, men hon misstänkte att han var skaparen bakom fällan hon fallit i.
Snyftningarna som aldrig upphört blandades med ett bittert skratt då hon insåg sin situation. Det var patetiskt, och hon hatade sig själv nästan lika mycket som hon hatade Astrid och den här förbannade slätten. Det vansinniga gråt-skrattet steg till ett vrål som innehöll lika delar ilska som uppgiven desperation.


[Odd]

    Odd hade inte varit speciellt långt från grävplatsen när ett vrål nådde hans öron. Det kom från hålets riktning, men av en röst han inte kände igen. Ändå tvekade han inte, för hålet var hans ansvar och således hade han ansvaret för alla som ramlade i dem.
     När han kom fram insåg han snabbt vem det var. Den främmande honan från fjärran. Odd grimaserade i en blandning av fasa och ursäkt. Den långpälsade verkade helt förstörd av fallet.
     “Oj, förlåt,” pep han lite ynkligt. Kroppen lite ihopkrupen och öronen tillbakavinklade. Hon grät ju faktiskt. Ingen vuxen hade någonsin gråtit när de snubblat i hans grop eller så. Det var mest hans jämnåriga, och när de var liten. Nu hade han fått deras gäst att gråta.
     “Det här var ju olyckligt,” log han medkännande. Detta var också ett av det lerigare hålen han grävde, och leran tycktes ta väldigt bra till hennes färggranna päls.
     “Vill, vill du ha hjälp upp?” frågade han lite försiktigt. Ansiktet log men såg mer ut som en grimas av nervositet.