Att smyga ut när ingen såg hade blivit som en drog för honom. 

Dem hade som vanligt gått och lagt sig när det började skymma. Denna kväll hade han strategiskt nog lagt sig nära utgången, en bit bort från dem andra två. Dem hade somnat relativt snabbt, och Blair hade själv känt sig lite sömnig. Den försvann snabbt när han tänkte på det kommande. 
När hans mor kom in och bara kollade till den låg han på golvet, tyst och vaken. Så fort hennes steg försvann runt hörnet for han upp. Tyst tassade han ut i gången, men istället för att ta höger valde han vänster för att komma ut. 
Det var en varm kväll för att var höst. Svala vindar drog i hans päls, fläktade honom medan dem drog honom mot kanten. Han lydde dem, och försökte få hjälp av dem när han började flaxa med vingarna för att vinna höjd. Bröstmusklerna värkte lite, men han hade blivit så van som man kan bli av att regelbundet smyga ut, morgon och kväll. Värken störde honom inte lika mycket längre, och han misstänkte att han fått mer muskler.
Så fort Blairs tassar nuddade klippan använde han den som avsatsbräda för att kasta sig ut i luften igen. Med hjälp av sina vingar gled han fram till nästa klippa. Där stannade han, automatiskt och slängde en blick mot grottöppningen. Ingen där, precis som han trott. Den mörkgröna blicken vändes mot den lilla klippstigen, som bara blev tydligare och tydligare för varje gång han använde den. Han skyndade sig upp för den, och när en korsning dök upp valde han att gå mer västerut. Tassarna trampade ner i en jämn takt, och lämnade otydliga tassavtryck. Det skulle vara enkelt att spåra honom, men den unga hanen tänkte inte på det. Vem skulle vilja spåra honom, liksom?

Efter några minuter hade han kommit upp en bit. Marken var fortfarande blöt efter en skur, och han halkade flera gånger i leran. 
Blair tyckte om att se på himlen här uppe ifrån. Den var vacker, och så här på kvällen kunde man se hur solen började gå ner. Luften var sval och endast ett otydligt moln syntes på himlen. 
Vargen lade sig ned och vilade huvudet mot tassarna. Ögonen betraktade himlen och släppte den inte med blicken. Ögonlocken blev tyngre, och han nickade nästan till. Blair märkte det och blev förskräckt. Om han somnade häruppe och inte kom tillbaka skulle hand föräldrar få reda på vad han gjort. 
Irriterad på sig själv ruskade han på huvudet. Hanen reste sig upp och blinkade flera gånger. Mörkret hade börjat falla, men än så länge kunde han fortfarande se klart. På slöa ben började han gå tillbaka. 
Det var då någonting fångade hans uppmärksamhet. Något som rörde sig. 
"Hallå?" Hans röst hördes tydligt i tystnaden. Valpen tänkte inte på att om denna var hans mor eller far som kommit ut och börjat leta efter honom, så skulle det här vara bästa sättet för honom att bli upptäckt. De tankarna fanns inte i hans huvud. Allt valpen gjorde var att på spända ben och bultade hjärta betrakta vad det nu var. 
Alla spökhistorier han hört for runt i huvudet på hon. Spökvargar som härgade om natten. Vargar som drack andras blod. En lervarg som sas han blivit mördad. Denna var förstås inte lika läskig, men ändå.  Zombies. Det gick rysningar på hans kropp.

Han hade tagit med sig sin pinne, den flöt i leran vid hans mage men tack vare den omedvetna kontrollen stannade den på säkert avstånd från hans inälvor. Med sin packning hade han gett sig ut för att undersöka lite. Hans leras styrka hade ökat och han blev mer och mer tålig så känslan av att något skulle gå fel kom inte lika fort efter att han vaknat. Han gick ganska fort i en lätt passgång där hans vänstra par ben rörde sig samtidigt och sedan hans högra par. Han kastade runt med huvudet medan han försökte se allt samtidigt som han rörde sig framåt. Han lämnad tydliga spår av lera efter sig som inte hann återsluta sig med honom innan han var för långt bort.

Han stannade till då han fann en intressant sten och tittade på den lite. Den såg annorlunda ut, färgen var annorlunda och formen även den. Den var inte allt för står och han tog upp den i munnen för att dra med till hans grotta men hann inte mycket mer innan han hörde något ljud i form av språket han inte förstod. Han tittade mot hållet där ljudet kom och började slå med svansen. Det gulbleka benen tittade fram lite när leran inte hann med att omsluta benen helt i den något kraftiga rörelsen. Han ville gärna gå och hälsa vilket han snabbt bestämde sig för att göra och började gå dit bort i en passgång. Det tog inte lång tid innan han såg en ny Leyrinn han aldrig sett innan. Han stod stilla och tittade på den andra med svängande svans innan han släppte stenen till marken och lät ett vrål likt leende lämna strupen med ett svag gurglande från leran. Han tittade på den andre innan han tog upp stenen och kastade den svagt så att den träffade marken en meter framför honom själv emellan dem båda innan han sade med en stolt röst och stolt hållning:
"Sten!" 

Valpens hjärta bultade hårt. De gröna ögon stirrade panikslaget sig omkring, för han hörde steg. 
Då såg han det. Det kom emot honom, snabbare än vad han hann reagera. 
Sedan stannade det, och såg på honom. Sakens svans gungade fram och tillbaka, medan den skvätte lite. Blair såg med häpnad på den. Det var ingen varg. 
Han höjde på ögonbrynet och harklade sig lite. Då, plötsligt släppte saken något ur munnen och vrålade mot honom. 
Stenen som varelsen haft i munnen flög mot honom, och träffade marken en bit framför honom. 
Rädslan slog emot honom som en flodvåg. Kastade den stenar? Tänk om den träffade honom nästa gång! I panik flaxade han med vingarna. 
"Vad har jag gjort? Vad är du!?" Paniken hördes tydligt. Ansiktet drogs ihop och valpen lät ett skrämt ylande lämna hans läppar. 
Sten.
Häpnade fick honom att sluta flaxa dör några sekunder. Ögonen spärrades upp och munnen blev ett litet o. Saken där ner stod visserligen med stolt hållning, men det var ingen sten. 
Valpen samlade lite mod och slutade att flaxa. Sakta gled han ner till marken. 
"Du.. Sten?" Han röst var tveksam. Ändå tog han ett steg närmare och knuffade till stenen med nosen. Inte ville han ha den nära. Sedan backade han, åter vaksam.

Han tittade intresserat på Leyrinnen framför honom och dennes konstiga saker som stack ut på sidorna. Han tittade på sig själv men såg inget liknandes den andres vilket fick honom att känna sig lite ledsen och han tittade åter på den andre då denne talade i ett språk han inte förstod så bra. Han förstod nästan inget utan antog det mesta. Så som när den andre sa Du. Pratade den andre om sig själv. Du betydde ju den andre. Den andre var Sten. Hur funkade det? Den andre var ju en Leyrinn. Han kollade oförstående på den andre, visste dem andre inte att den var en Leyrinn.

"Ke... Kelitzon..." Han sträckte halsen för att komma så nära den andra som möjligt utan att förflyttat sig något och introducerade vad han var för att sedan fortsätta efter en snabb paus och sade: "Du... Leyrinn.." Så, nu skulle väl den andre förstå vad den var för något. Han ställde sig i sin glada och stolta hållning för att det kändes som om han uträttat en massa bra saker. Han tittade glatt på stenen som den andre åter knuffat mot honom och gick fram till den och tog upp den med munnen igen och tittade glatt på den andre igen.

"Ke.. Kelitzon.. Du.. Leyrinn.." Det enda han fick ut av meningen var att vargen hetter Kelitzon. För han hette ju inte Leyrinn.
Blair skakade lite på huvudet. Vargen hade uppenbarligen problem med att tala, och nu kände han att han hade kontroll. Han var den som hade makten, för han var den intelligenta varelsen av de båda två. Den andre var ju inte ens en varg. Bara en klump med lera, inget mer. 
Trots att valpen inte var större än Kelitzon sträckte han på ryggen och höll en stolt hållning.
"Jag Blair." Han drog med tassen mot sig själv.
"Du" Han lyfte tassen och pekade på Kelitzon. "Kelitzon."
Mycket nöjd med sin presentation sträckte han på halsen och tittade på Kelitzon med samma min som en mycket vis varg tittar på valpar.

Hans svans stannade till när den andre talade igen och trots att leran inte direkt ändrade hans ansiktsuttryck utan var mer i en fast form för att kunna kolla formen så såg man hans förvirring när den andre talade. Han släppte ner stenen som slog i berget och sedan rullade ner till hans tass och sveptes in lite i leran innan det stannade försiktigt vid benet som doldes av leran. Den andre talade om konstigt även om det långsamt väckte hans minne. Var den andre kanske ingen Leyrinn, den andre kanske var något annat och kanske var det där för de hade de där sakerna på sidorna. Nu verkade allt falla på plats den andre var en Bläär. Eller det var det han uppfattade det. Hans svans började slå igen. Själva leran hängde nästan rakt ner i en ganska fast form och svängde endast lite vid svansroten. Hela hans lerkropp var ganska fast, den droppade då och då men jämfört med när han vaknade så såg hans konturer nästan perfekta ut, ganska smal och lite rundad.

"Du Bläär." Han tittade på den andre med ganska öppen mun och vad som skulle kunna ett leende med uppdragna mungipor. Fast på honom - med de lätt stirrande ögonen - såg det kanske läskigare ut än han själv trodde. Han tog några steg fram mot den andre och sträckte på halsen så nära den andre som han kunde medan han använde munnen för att känna den andres doft med hans mun - hans nos hade även den försvunnit men han kunde dock använda munnen, precis som om nosen flyttat sig. Han tog ytterligare ett steg mot den andre för att komma närmare försiktigt. Nästan hela hans kropp var något sänkt och huvudet hölls ganska lågt för att han skulle försöka känna Bläärs lukt och komma ihåg den och för att han lite smått skulle kunna undersöka vad Bläär hade på sina sidor.

Valphanen betraktade monstret framför honom. Kelitzon var ett monster, det kunde han inte förneka. Den kladdiga massan hans kropp var gjord av rörde sig, och verkade leva ett eget liv. Blair kunde se pinnar, stenar och gudvetvad som rörde sig med i lermassorna.
Men betedde han sig som ett monster? Den viftande svansen, den bristande förmågan att tala och avsaknaden av en fungerande hjärna fick honom att tvivla. Eller ja, Kelitzon kanske hade en hjärna, men han använde den då inte. 
”Du Bläär” Kelitzon hade påkallat hans uppmärksamhet genom att nämna hans namn. Nöjd med att Kelitzon förstått vad han hette nickade han flera gånger. Även om uttalet var något bredare än vad hans mor hade döpt honom så fick det duga.
”Precis. Kelitzon” Han nickade mot den nämde, "Blair.” Han tryckte tassen mot bröstet.
Kelitzon log. Det var i alla fall vad Blair tolkade det som. Egentligen kunde det vara något helt annat, med tanke på de läskiga ögonen. Vargen rörde sig framåt och Blair stelnade till. Kelitzon andades genom munnen - eller luktade, vilket Blair misstänkte med tanke på att nosen inte syntes till. Hur kunde man lukta genom munnen?
Kelitzon tog ytterligare ett steg framåt och Blair betraktade honom, stod alldeles stilla.
Den andras kroppshållning var något sänkt. Blair kände på sig att det hade något att göra med de praktfulla vingarna vid hans sida. Långsamt och försiktigt lyfte han på vingarna så att Kelizon skulle kunna se de vackra blanka fjädrarna. Han var vackrare än den andre, och det ville han skulle synas. 


(Han är en självupptagen jävel xD)

Hans ögon rörde sig rätt stel efter att Bläären lyfte på sakerna, nu såg han dem tydligt, han visste vad de var. De där små sakerna hade det, men han kunde inte komma ihåg vad de var för några. Men de smakade gott, det kommer han ihåg. Han studerade den andre lite snabbt innan han öppnade munnen och talade ganska frågande till den andre:
"Fåg.. Fågel..?" Han hade fått upp det i hjärnan när han tittade på vingarna. Fåglar, de brukade de fånga ibland. De? Vilka var de? De hade också dykt upp i hans minne, om än kort för att sedan försvinna. Hans minnen var suddiga nog när de ens dök upp och att minnas något från det verkade nästan absurt än så länge. De dök temporärt upp och försvann tills han lärde sig vad det betydde igen och det triggade andra minnen. Men än hade det inte groggars tillräckligt mycket för att han skulle kunna hålla i ett mer avancerat samtal. Samtidigt om någon skulle prata med honom under en längre tid och inte tänka på hans svårhet för att förstå ord så skulle det säkert tillslut trigga minnen tillräckligt för att han skulle börja minnas, till en viss gräns.

Han log ännu en gång stort och ställde sig rakare upp i sin hållning. Leran drog sig samman vid skuldrorna och bildade någorlunda snabbt utväxter som växte till en viss gräns innan de istället började trilla. Hans krafter att forma leran hade sina gränser och än var de svaga nog att endast sträckas någon meter runt om hans kropp. Han tittade något ledsen på de misslyckande försöken till att forma ett par vingar och efter ännu ett misslyckat försök gav han istället upp med öronen tungt hängandes bakåt nästan insvept i nackens lera.

[Och Kelitzon förstår tyvärr int sådant om han int blir lärd det, han tror att de är på samma nivå typ <'3 lilla tröga Kelitzon var int speciellt smart innan han förlorade minnet så xD ]

Den andres ögon följde hans vingars konturer, och han njöt av uppmärksamheten så mycket att han slöt ögon. Lät bara den andra betrakta han vackra vingar.
"Fåg.. Fågel.." Va?! Vad sa han?! Kallade han skapelsen framför honom, den stiliga unga vargen, son till Bael och Relianne för fågel? Blair ryckte förfärat upp ögonlocken och stirrade på honom. Det kändes som om han hade fått en örfil. Han var ingen fågel, vilket han påpekade för sig själv medan irritationen kom krypande. Blair amlade sig lite och såg kyligt på Kelitzon. Han kände sig förolämpad.
"Ja..." sa han mycket ansträngt. "Fåglar har vingar. Jag med." Men han var då ingen fågel. Fåglar var små stackar, inte mer än en förrätt och tandpetare efteråt. Han fnös lågt. Irritationen låg fortfarande som ett täcke över honom, men han skakade av sig den. Även om han inte lyckades helt så drogs hans mungipor inte nedåt i alla fall. Han studerade Kelitzon lite nedlåtande. Hur hade hade han kunnat kalla honom fågel? 
Mycket väl medveten om att han ältade ämnet studerade han Kelitzon. Vargen gjorde något. Leran drog ihop sig och små utväxter började komma fram. Först förstod han inte vad den andre höll på med, men sedan förstod han. En kvävd fnissning undslapp hans läppar och han böjde sig lite ner, allt för att böja skrattet som bubblade inom honom. Den andre försökte skapa vingar! Bara tanken fick honom nästan att falla omkull. 
Med en ansträngning rätade han upp sig och lade ett neutralt utryck i hans ansikte. Uttrycket sabbades nästan genast när han såg hur vargen försökte igen. En liten fnissning var på väg att lämna hans läppar, men han ruskade lite på huvudet och tryckte undan leendet, samtidigt som hans kropp darrade av undertryckt skratt.
"Det går inte." förklarade han för Kelitzon och såg med ett litet leende på när "vingarna" åter trillade.
Blair kände ett stygn av medlidande när han såg den andres huvud hänga tungt ner, med öronen strukna mot nacken. Kelitzon skulle aldrig kunna flyga, som han. Leendet blev beklagande.
"Du måste ha fjädrar, som fåglar." Medlidandet med den andre försvann genast. Han hade kallat honom för fågel!

[Han är verkligen taskig mot Kelitzon xd Självupptagen som få, och han är bara valp xD]

Det var inte lätt för den stora klumpen till varg att komma ihåg. Hans hjärna arbetade febrilt med att komma ihåg allt han tidigare kommit ihåg men inget stannade i mer än några sekunder innan det blev åt sido knuffat av något annat. Det var som ett under att hans hjärna inte fick honom att trilla ner till marken av smärta men samtidigt så kanske det faktum att han faktiskt inte direkt kom ihåg någonting av det som hela tiden dök upp i hans hjärna faktiskt minskade chansen att hans hjärna skulle värka. Som en liten försvarsmekanism.

Han slog glatt med svansen när han förstod vad den andre sade. För han förstod vad den andre sade. Även om han var lite ledsen för det så accepterade han det nästan direkt. Han var ju faktiskt en Kelitzon, och den andra var en Bläär. Det var kanske det som var skillnaden mellan dem. Han lyssnade igen då den andra talade igen och han lade huvudet lätt på sne. Han hörde fågel i meningen, var en Bläär fågel? En konstig fågel i sådana fall och väldigt stor. Men han hade inte direkt tänkt på det på det sättet innan. Likheten fanns där. Så Bläär var en fågel. Det förklarade ganska mycket tyckte och nickade lätt åt sina egna tankar innan han åter tittade på Bläärens saker på sidorna i tystnad med lätt vickande svans bakom sig.

Efter en korts stund studerande bestämde han sig för att det var väldigt tråkigt. Han ville göra något nu, springa runt medan han fortfarande var vaken. Han tittade runt sig på marken men kunde inte finna stenen han hade innan. Han hade inte tänkt på den på länge så han hade glömt var han lagt den. Hans blick vändes mot Bläären, kanske ville denna också göra något? Han log sitt vanliga leende och svängde mycket på svansen innan han högt och tydligt pratade som om deras gamla samtal var helt glömt:
"Sten..?" Han böjde ner hela framdelen av kroppen i en lekfull gest mot den andre med sin leriga svans böjd över honom själv i en fin böj.

[Visste inte riktigt hur jag skulle beskriva hans vackra pose men typ så här :'D http://shainafishman.com/media/original/09-Georgia.jpg
Kleten förstår inte att Blair är taskig riktigt, han tycker att Blair verkar trevlig x''D]

En liten våg av obeskrivliga känslor sköljde över honom. Blair kunde inte identifiera alla, men han vr helt säker på att förakt, medlidande och nyfikenhet fanns med. 
Kelitzon var kanske fysiskt en vuxen varelse, men mentalt?
Han tvivlade på det. 
Sten?
Blair vred på huvudet och mötte Kelitzons blick. Den andra vargen log mot honom, och för en gångs skull så lättade den kyliga fasaden. Blair bugade sig i en likadan lekposition som Kleten förlåt, Kelitzon* gjorde. 
Stenen i fråga låg bakom Blair. Han knuffade fram den så att den låg emellan dem. 
"Jag Blair, du Kelitzon!" Hans röst var uppspelt. 
Sedan gav han ifrån sig ett högt skall, snodde stenen och sprang iväg någon meter. Där stannade han, vände sig om med en viftande svans.


[Kleten <3 Haha, hoppas verkligen att Kelitzon glömmer allt prat om fåglar xD Blair vill gärna bli känd som en varg, ingen fågel xD]

Han kunde känna en väldigt stor glädje när den andre valde att även han ställa sig i en lek inbjudande pose. Hans blick följde stenen då den rullade närmare honom och vände snabbt blicken på Bläären istället när denna skall till. Han besvarade det med ett eget skall med ett litet gurglande och vrålande läte till det. Hans svans vickade så fort som den förmådde utan att tappa allt för mycket lera och han skällde återigen med sitt skall när den andre tog stenen och sprang iväg. Han själv tog sats och sprang efter. När han var tillräckligt nära så slog han upp tassen i luften och slog ner den i marken framför den andre för att åter få igång allt springande.

Han gjorde ett försökt till att ta stenen men innan han var tillräckligt nära så hoppade han iväg och sprang några meter bort och återvände till att lägga sig i bugande pose medan han väntade på att den andre åter skulle springa med honom och fortsätta leka. Han kunde inte minnas när han senast hade så roligt - men samtidigt kunde han inte minnas mycket heller.

[Kortis >: Försökte ta inspiration från min hunds damp-lekar xD
Kleten kommer alltid (tills han lär sig mer i vilket fall) att Bläär = Fågel haha :'D, han är välkommen att tjöta hål i Kletens skalle om att han int är det~]

Hjärtat bultade i kroppen när blodet forsade runt. Lekglädjen var på topp och svansen for runt som en galning. Han hade glömt bort att vara lite nedlåtande. 
Allt som gällde nu var att behålla stenen. 

Kelitzon slog i marken med tassen framför honom. Tecknet var tydligt. Kom igen, spring, annars tar jag stenen. 
Blair plockade snabbt upp stenen. Ett litet kvävt gläfsande lämnade honom och han rundade lervargen. 
Andra sidan skakade han huvudet för att finta bort lervargen om denne skulle försöka ta stenen. Men stenen halkade i munnen och flög iväg. Med en liten smäll landade den en bit bort. 
Blair tittade snabbt på Kelitzon. 
Båda skulle jaga stenen. Bara en kunde komma fram först. 
Blair skällde till och störtade mot den. 
Det skulle bli han. 

[Kort :/ Men kommer Kleten kalla andra flygande vargar för fåglar eller för Bläärer? För då är det lugnt för honom xD

Han kunde känna något bulta hårt inom honom, det spred inte värme i hans kropp som det skulle i vilken annan kropp. Hans Kroppsvärme var alltid bestämd av omgivningen runt om honom, var det varmt så var han varm - kallt så var han kall. Han visste inte hur kan skulle kunna beskriva den dunkande känslan och inte om den var farlig heller men han var glad så det kunde bara vara bra. Hans leriga leende var stort och han gav ifrån sig några av sina egna versioner av vargars läten, något förstörda i hans leriga mun och strupe.
Han följde den andres rörelse stelt med ögonen, men han började successivt att röra mer och mer på ögonen och det kändes mer och mer naturligare under lekens gång. Han vände sig något osmidigt när den andre sprang runt honom och föll för dennes fint och greppade endast luften bredvid och tittade förvånat på Bläären innan hans blick vändes mot stenen som nu flög iväg från de båda. Det cirkulerande överskiktet av lera som man kunde se med ögonen stannade till under spänningen innan all kraft lades på att föra hans ben framåt. Han nådde väl över den högsta farten han sprungit sedan han vaknat upp - trots att detta endast var långsamt hos en vanlig varg.
Han bromsade genom att låta benen ta i marken och hoppade genast till då han kunde känna hur ont det gjorde då de skrapades mot den ojämna marken och i sitt hopp gjorde han en lätt volt för att sedan göra sig beredd för att hårt fall mot marken. Som aldrig kom, han tittade upp och såg först Bläären, men något var konstigt. Bläären var sned, han stod inte rak längre. Han rörde på huvudet lite och tittade ner. Ett tunt, tunt skydd av lera hindrade hans fall för att säkerligen brutit något viktigt inuti honom. Han sprattlade sig långsamt upp sig på alla fyra och prövade att springa mot Bläären igen men avbröt det snabbt och drog upp sitt högra bakben med ett ledsamt ljud då benet gjorde ont. Han drog bak öronen och gav ifrån sig några förvrängda gnyende ljud.

[Sorry för sent svar Jodå, tills han fattar att alla kallas för olika saker. Nu tror han mest att alla som liknar Blair är Bläärar som han så fint säger, och alla som är vanliga vargar är Leyrinns, och alla som ser ut som honom själv är Kelitzon, men ju mer namn han får lära sig desto mer förstår han c: ]

Blair hann först fram till stenen. Triumferande plockade han upp den i munnen och vände sig om så att lerklumpen skulle kunna bevittna hans seger. Istället för det han väntat sig möttes han av ett gnyende. Pannan rynkades oförstående. Var Kelitzon en så dålig förlorare att han gnydde? Så dålig var ju inte ens Blair, eller hans syskon för den delen. 
Men när han tittade lite på Kelitzon kunde han se att foten stack ut i en otäck vinkel (eller?). Det var alltså därför han gnydde. Blair såg sig om efter något som skulle kunna hjälpa den andre att återfå rörligheten i tassen. Det var ju ingen idé att leka med någon som inte kunde springa. Då var det ju inte ens kul att vinna. 
Blair släppte stenen. Med ett skarpt ljud landade den på klippan och studsade bort en bit. Blair brydde sig inte. Han hade fått syn på en tjock pinne som han nu hämtade.  
"Här! Som... stöd. För foten." För att vara säker på att Kelitzon skulle förstå lyfte han upp sin egna fot och satte demonstrativt pinnen mot foten. För en vanlig varg var pinnen helt värdelös, men Kelitzon kanske kunde använda den för att räta upp foten? Han var trots allt bara en lerklump med vargdrag. 

[Om han kallar alla bevingade för Bläärer så blir Blair glad <3 Hans egokänslor kommer då säga att han namngivit en/flera ras/er, haha <3 Ibland är Blair bara för hjärtlös xD]

Detta var knappast något stort men det var första gången han hade riktigt ont och han gjorde större sak av det än det egentligen var genom att gny sina gnyn och hoppa på tre ben. Hans egen förvåning gjorde att leran för en stund ställde dig fel och fick hans ben att se ut som om den stod fel. Han tittade på Bläären och försökte komma på vad han gjorde och han försökte hoppa några steg efter stenen när den trillade ner mot marken men han stannade när Bläären kom med en pinne. Han tittade glatt på honom sade glatt när han kom närmare:
"Pinne!" Hans svans slog lätt när han tittade på den och slutade när han pratade. Han tittade på vad den andre gjorde och morrade lite mot honom. Han sänkte huvudet lätt och lät sitt gurglande morrande läte lämna honom. Så använde man faktiskt inte en pinne. Tror han. Han använde inte pinnar på det sättet då måste det vara rätt. Pinnar var fina saker, som stenar. Vackra och fina saker i massa olika former som borde uppskattad, tyckte han själv och han tyckte att alla andra skulle tycka så också.

[Maaw xD
Kleten har en ohälsosam relation till stenar och pinnar xD haha, faktiskt hans hjärna är så simpelt inställd : han behöver se världen <3 ]

Pinne!
Blair log lite åt den andres barnsliga tonfall. Men när Kelizon morrade åt honom backade han ett steg. Han sköt ifrån och fällde ut vingarna. Det gjorde att han såg större ut, dominantare.
Svansen höjdes i en dominerade ställning.
"Jag tror det är bäst att jag lämnar dig innan jag gör något dumt."
Hans röst var kylig, vuxen. Den här lerklumpen kunde inte visa hyfs. Sedan lät han framtassarna åka i marken. Med en låg fnysning vände han sig om och marscherade iväg. Det var ändå dags att ge sig hem.

(AVSLUTAT!)