Naturen runt omkring honom hade skiftat, och han var nu omringad av träd. Han visste inte hur länge han hade vandrat, men ett par timmar ifrån Svartstrand åtminstone. 
    Maksim kanske överreagerade, kanske inte. Han var irriterad, kanske avundsjuk. Lev hade stött ihop med en bekant i Svartstrand, och det var inte något han var direkt förtjust i. Han ville ha sin brors fulla uppmärksamhet, men nu låg den istället på en zimaerhona vid namn Astrid. Astrid.
    “Astrid, vad är det ens för namn? Mer som Blästrid… Det hade varit mer passande.” Orden klingade av hat. Irritationen hade växt ju mer han rört sig bort från det lilla samhället. Han tänkte allt visa Lev att han inte accepterade vad som helst. Maksim visste att han inte var så bra på att träffa nytt folk, och det här visade på det. Han kunde ha blivit glad för sin bror, att han hade kompisar, till skillnad från honom. Om han faktiskt hade brytt sig kanske han hade brett på ett leende och hälsat vänligt på henne. Men Maksim kunde inte sätta sig in i den situationen. Den enda han någonsin haft var hans mamma som hade övergivit honom. Och nu tänkte Lev göra precis samma sak. Återigen skulle han bli ersatt, precis som alla andra gånger.
    “Jag skulle aldrig ha erbjudit honom att följa med… klarar mig bättre på egen hand.” Men någonstans i bakhuvudet mindes han. Oavsett om han ville eller inte, behövde han Lev. Han suckade lågt, innan han stannade upp, och vände sig om. Den mesta av ilskan han känt hade lagt sig efter den långa promenaden, och nu när mörkret hade lagt sig över dem kanske han var redo att återvända till sin brors sida. Månljuset stod högt på himlen, lät sitt sken träffa hans päls mellan de väldiga trädkronorna. För första gången på länge såg han stilig ut. Pälsen hade börjat återhämta sig, liksom musklerna. Den väldiga kronan på hans huvud såg inte länge opassande ut till skillnad från den smala kroppen. Han var på väg tillbaka.

[Nunam]

Vandringen till Höstskogen hade varit lång - men den hade varit värd det. De bjärt färgade löven lättade på Nunams hjärta, och hon vandrade med lätta steg till sorlet av sjungande fåglar. Det tycktes omöjligt att vara annat än lycklig på en så här vacker plats.
     Även långt efter skymningen, när natten klädde skyn, tycktes skogen sagolik. I månens bleka sken lös Nunams måntatuering upp, glödde sällsamt och kastade ett lätt ljus omkring henne. Stigen ledde henne djupare in i skogen, och hon följde den tanklöst medan hon njöt av kvällen.
     Tills hon såg någon, och stannade upp mitt i ett steg. I en liten glänta längre fram, badade någon i månens ljus. I ljuset såg Nunam en hane med yvig och vacker päls i vitt, svart och rött. Hans huvud pryddes av en rejäl krona i ojämna mönster, och han hade ett allvarligt uttryck. Han såg ut som en riktig prins, utan tvekan var han den ståtligaste och stiligaste varg Nunam någonsin sett. Hennes hjärta hoppade till, och hennes måntatuering sken plötsligt starkare. Känslan som följde beundran var panik - hade han sett henne? Hur såg hon ut? Var hon fin? Skulle hon gå fram och säga hej? Nej, vid Duraneir, det skulle hon aldrig våga. Men hon ville inte vända om och gå iväg heller. Det var lockande att kasta sig i närmaste buske och gömma sig, men skenet som lös allt starkare från Nunams måntatuering hade säkert redan avslöjat hennes närvaro.
     När Nunam så långsamt satte tassarna i rörelse igen märkte hon att benen darrade.
     "Åh, ånej, jag är visst vilse..." fick hon fram med en låg röst, och försökte därefter le sitt allra sötaste leende. "Hej. Eh... vet du vilket håll som är söderut?"
     Nej, nu skulle hon säkert framstå som dum. Fort, säg något för att göra det bättre. "Hej." Nej! Åååh, det har jag ju redan sagt! Så dumt. Nunams kinder rodnade kraftigt, och inte bara för att hanen var mycket stiligare på närmare håll, utan för att hon knappt hunnit hälsa och redan framstod som en dummer.

Det dröjde inte länge innan Maksim insåg att han inte längre var ensam. Oavsett vart han tog vägen verkade han alltid stöta på någon. Var inte Numoori större än så?
    Framför honom stod en ljusbrun tik, med lysande markeringar lika klara som månens sken. Inget märkvärdigt, egentligen, men han kunde inte låta bli att ägna de lysande partierna en extra blick.
   “Söderut?” Upprepade han lågmält.
    “Hej.”
    En rynka bildades i hans panna.
    “Du har redan sagt det.” Det var svårt att kunna låta mer ointresserad än vad han gjorde. I själva verket var det kanske inte främlingens fel att han var bitter, men hon hade varit den första som dykt upp och tja. Då fick man stå sitt kast.
    “Hej,” tvingade han fram och drog sammanbitet läpparna uppåt i vad som skulle likna ett leende. “Är det inte farligt att vara ute alldeles ensam, och tala om för främlingar vart man är påväg?”

Du har redan sagt det. Han märkte det hon hoppades att han inte skulle göra, men hon glömde genast bort att känna sig förlägen när hon fick höra hans röst. Stadig, mörk, men klingande på något sätt. Det var som åskans muller, och som vårbäckarnas porlande.
     Hej.
     Nunam log blygt tillbaka när främlingen log sött mot henne. Till och med hans leende var perfekt. "Farligt?" ekade hon. Plötsligt fylldes hon av ett ovanligt mod.  Kanske kom det från månens försäkrande sken, eller från någonstans djupt inom henne själv.
     "Främlingar kan alltid vara början på något nytt och fint, tror inte du? Även de bästa av vänner börjar som främlingar. Jag tänkte inte på att det kunde vara farligt."
     Hon tog en liten paus och hennes leende blev mer försiktigt. "Är... är du farlig?"

Maksim visste inte om han skulle skratta eller gråta åt hennes kommentarer. Var det hela en pjäs som hon övade på? Det lät nästan som om hon läste upp rubriker på något som hon övat på.
    ”Om jag är farlig?” Det drog kallt i hans läppar. Om han hade velat hade han kunnat skrämma i väg henne här och nu. Hur många liv hade slocknat mellan hans käkar? Det var knappt så att han kunde minnas själv. Kanske kunde han leka lite med henne, utnyttja hennes naivitet.
    ”Men nej, jag är inte farlig, för att svara på din fråga.” Han mötte hennes blick. ”Vad hade du gjort, om jag var farlig?”  Försiktigt närmade han sig henne, synade henne uppifrån och ner. Hon var liten, slank, till skillnad från honom. Ett lågt brummande läte lämnade honom, innan han brast ut i ett kallt skratt, som skulle likna något roande.
    ”Skrämde jag dig?”


[Hjälp varför får jag fkn Twilight-feels]

Det låg en spänning i luften.  Ja, vad hade hon gjort? Det kändes konstigt att sätta sig i ett scenario.
     "Det beror på... Kanske hade jag sprungit min väg. Eller hoppats du skulle vara nådig." svarade hon med en röst hon försökte göra så säker som möjligt. Det sista sa hon på skämt med glimten i ögat och skrattade lågt.
Så kom hanen närmare och Nunam tog instinktivt ett steg bakåt. Men hon kände sig mindre och mindre blyg ju mer hon och främlingen talades vid. Kanske försökte han bara hävda sig som en tuffing, för att imponera på henne hoppades hon. "Åh, nejdå, mig skrämmer du inte. Du sa ju att du inte är farlig, och ditt ord är väl att tro på, visst?" log hon och fnissade sedan lite osäkert åt hans plötsliga skratt. Nunam fick anta att han bara skojade med henne, men en lite osäker och gnagande känsla kom krypande och påstod att han hånade henne. Hon hoppades innerligt att så inte var fallet.
     "Jag heter Nunam. Nu när du vet mitt namn, är vi inte främlingar längre. Så får jag veta ditt?"

Maksim fick inte riktigt den reaktionen han hade förväntat sig, men lade ingen större vikt på det. Om han verkligen ville skrämmas så kunde han göra det utan problem.
    “Nunam,” upprepade han lågmält. Han suckade lågt, egentligen hade han inte tid för det här. “Mitt namn är Maksim.” Det drog i hans läppar. “Nöjd?”
    “Jag har inte tid att stå här hela natten. Ska du stå kvar här alldeles ensam eller ska jag visa dig vägen söderut? Jag är påväg till Svartstrand, vet inte om det lockar?”

Maksim. Namnet liksom ramade in hela intrycket hon fått av hanen. Även om de skildes åt som bekanta skulle hon komma ihåg det namnet.
     "Nöjd," log hon.
     Det var när Maksim, kanske på ett lite avvisande sätt, erbjöd att visa vägen söderut som Nunams hjärta nästan fastnade i halsgropen. Hon hade hoppats på åtminstone en nickning åt rätt håll, men en vägvisare? Som en guide? Svansen började gunga av glädje.
     "Gärna!" log hon till svar, och tog några steg efter honom när han genast började gå. "Jag har aldrig varit i Svartstrand. Hur är det där?"
Vandringen söderut som följde den kvällen bestod mest av Nunam som nyfiket ställde frågor, och Maksim som trött försåg henne med svar.

[Avslutat! <3]